Norsk film när den är som bäst

Socialrealistisk thriller

 Babycall
Regi: Pål Sletaune
Medverkande: Noomi Rapace, Kristoffer Joner, Vetle Qvenild Werring, Torkil Johannes Swensen Høeg m.fl.
Norge, 2011
TriArt Film

Den norska filmen “Babycall” i regi av Pål Sletaune är en mörk socialrealistisk thriller. Genom John Andreas Andersens fotografi, som tar fasta på det mörka och kusliga som finns i våra nordiska landskap, men också i sådant som stela korridorer, tar vi del av en mättad ensamhet och icke-kommunikation. Fernando Velázquez musik fyller vidare en viktig funktion genom att förmedla dröm- och minnessekvenser.

Berättelsen utspelar sig i en grå förort till en norsk stad. Här möter vi den unga kvinnan Anna (Noomi Rapace) som just tagit sig ur ett komplicerat förhållande och genomgått en svår skilsmässa från en man som har misshandlat både henne och sonen Anders (Vetle Qvenild Werring) grovt. Uppbrottet och flytten blir mycket svåra på grund av Annas specifika sätt att förhålla sig till omvärlden och hennes uppfattning om vad som är verkligt och overkligt.

Rapaces rollprestation i denna film är utan tvekan ett bevis på att Sverige har ett nytt fantastiskt stjärnskott i skådespelerskan. Hennes roll som Anna är mycket välgjord och det bokstavligen svider i hjärtat att se henne gå fram och tillbaka, vilsen utan någon som helst kontakt med verkligheten och nervös till tusen, som när hon skall försöka hämta sonen från skolan eller hennes oro när sonen befinner sig i skolan.

Ensamhet och icke-kommunikation gestaltas också väl, genom fokus på karaktärens inre problematik och svårigheten att greppa det som händer runt karaktären, av Kristoffer Joner i rollen som Helge, en timid expedit i en elektronikaffär.

”Babycall” blir under filmens gång mer och mer en skräckfilm som är ytterst skrämmande, eftersom den utspelar sig i den verkliga världen och i interaktion med en rad kalla, skoningslösa personer, såsom ”socialarbetaren” Ole (Stig R. Amdam). ”Babycall” är en film som lyckas blanda en social tematik med spännande thriller och får oss därigenom att tänka på de bästa Hollywoodproduktionerna, samtidigt som den också förmår anta ett kritiskt förhållningssätt.

Roberto Fogelberg Rota