Fullträff på den vackra ön Pantelleria
Titel: A Bigger Splash
Regi: Luca Guadagnino
Medverkande: Tilda Swinton, Paul De Smedt, Ralph Flennes, Dakota Johnson, Corrado Guzzanti m.fl.
Svensk distribution: Sf
Betyg A
”A Bigger Splash” är en tragedi, som utspelas i den större tragedin av tusentals immigranter som är tvungna lämna Afrika för att få ett bättre liv i Europa. De hamnar först på ön Pantelleria. Det är en extremt vacker ö med naturliga grottor och små sjöar, som påminner om mindre basänger, som man hittar i klippskrevorna. De harmoniska färgglada husen är den rätta scenografin för ett komplicerat relations drama. Marianne Lane är i Tilda Swinton gestaltning, en rock star. Vi ser henne i några montage bilder vid en konsert på en större stadion. Hon har genomgått en halsoperation och måste hålla tyst. Marianne är en vacker medelålders kvinna som bor tillsammans med fotografen Matthias Schoenaerts, spelad av Paul De Smedt. Hans stora passion verkar vara att göra seriösa dokumentär filmer.
De håller sig rätt mycket för sig själva njuter av varandra och omgivningen. Trots att vi är i moderna tider är paret lika Ulisse och Naucicaa. De smörjer in sig med lera och sand. På ett torg får de ett telefon samtal. Här ser vi en konstrast när det gäller Luca Guadagninos sätt att använda sig av kameran. Långa tagningar som tar hela figurer vackra kamerarörelser och viljan att undersöka samt i varje tagning hitta fina vackra och minnesvärda bilder. Man skulle lätt kunna dra en parallell mellan honom och den svenska 1700 tals målaren Alexander Roslin.
Det vackra och behagliga döljer inte bara vemod men även aggressioner och hårda känslor. Detta finns alltid även i början av filmen, när det verkar vara en semester för några unga, vackra och välmående medlemar i den övre medelklassen. Modernitet kommer in i många former som datorer och iphone vilken fortsätter att fungera även när dess ägare går ur tiden men även i form av vintage. Marianne klär sig på ett sätt som påminner om 1960 eller 1970 talet och Paul kör en Citroen Minardi.
Harry, Ralph Flennes, är en totalt annorlunda person belevad, rolig, rörlig och utåtriktad på gränsen till uppskruvad. Vi ser honom först när han kommer tillsammanas med sin vackra dotter Penelope spelade av Dakota Johnson. Harry börjar stå i centrum allt rör sig kring honom. Guadagnino och filmfotograf Yorick Le Saux låter oss förstå det när vi möter kommissarie Carmelo spelad mycket bra av Corrado Guzzanti när Harry har övertyggat de andra att åka till en restaurang som ligger vid ett äldre stenbrott. Det påminner stark om en antik grekisk teater och nu börjar tragedin. Naturligtvis som när man spelade teater under antiken har tragedin en hel del av komik, dans och intermezzo. Det är fantastiskt att se hur Harry visar sin skicklighet, som dansare till ljudet av vinyl plattor. Det finns något komiskt i denna gestalt men även någonting djupt tragiskt. Bakom den extremt utåtriktade och självsäkra fasaden finns rädslan för att bli gammal och för den tid som har gått samt en ärlig och passionerad kärlek till Marianne. Det är vad han lyckas lyfta fram med karisma han drar alla till en karaoke kväll. Innan dess har vi skådat en mycket romantisk dans mellan Harry och Marianne som visar deras verkliga passion. Om vi jämför Guadagninos film med Roberto Rossellins underskattade ”Viaggio in Italia”. Det som drabbar huvudrollersinnehavarna i båda filmerna är att inte kännas vid sina riktiga passioner. Penelope är kanske eller kanske inte indragen i planen att få Marianne svartsjuk eller har Penelope verkligen en riktig passion för Paul. Det är genom många tagningar, erotiska lekar och lek med fötter som allting görs intressant och så välspelat.
Filmens riktiga kärnpunkt är den scen i vilken Penelope och Paul möter några immigranter och de kan varken samtala eller förstå varandra. Man skulle nog kunna uppfatta slutscenerna med konfrontationen mellan Marianne och Penelope, som lite avbruten men de är helt enkelt actionscener, som precis som många aktionssekvenser går väldigt snabbt. Marianne kan inte acceptera att hon förstår den yngre Penelope som inte bryr sig om någon förutom sig själv. Innan jag avslutar recensionen av filmen måste jag tillägga några iakttagelser av maten. Maten är luxuösa fiskar enkelt lagade och inte minst den goda ricottan är en markör för någonting som karaktärerna saknar närheten till sina rötter och blir precis som ett surrogat för det som inte förekommer nämligen harmoniska samtal. Ingen kan tillfredsställas och utvecklas så till sist blir Marianne inte minst på grund av kommissariens sympatier endast en abstraherad dröm. Den som hon själv och möjligen Harry konstruerade. En spännande film som säger mycket.
Roberto Fogelberg Rota