Fungerande introduktion till Woody Allens verk
Woody Allen
Regi: Robert B. Weide
Medverkande: John Cusack, Diane Keaton, Josh Brolin, Mariel Hemingway Scarlett Johansson, Sean Penn m.fl.
USA, 2012 Scanbox Entertainmentbetyg A
Liksom Pablo Picasso har Woody Allen med sin egensinniga vilja blivit en kulturinstitution i sig själv. Hans filmer är högst personliga; Även vissa sidor som man lätt kan, och kanske bör, uppfatta som dåliga och svåra, har han lyckas presentera på ett roligt, lätt ironiskt och konstruktivt sätt. Det som är typisk för Woody Allen är att fotot nästan alltid är vackert och att hans filmer är extremt eleganta. Det kanske bästa exemplet på det är ”Midnight in Paris” som hittills verkar ha blivit hans största film i fråga om publiktillströmning.
I ”Woody Allen” lyckas Robert Weide, i en klassisk, mycket amerikansk och tv-mässig dokumentär, ta fasta på Allens elegans. Den bild som presenteras av Allen är extremt sympatisk och som en introduktion till Woody Allens verk fungerar den alldeles utmärk, trots att många av hans filmer saknas i presentationen av honom liksom hans kärlek till jazzmusik. Vi får, förutom en stillbild, till exempel ingen som helst introduktion till hans senaste film ”Scoop”, där Woody Allen är involverad både som skådespelare och regissör.
Dokumentärens form är också lite för enkel, men tar samtidigt publiken nära Woody och hans rutiner i det ständiga skrivandet, mycket annorlunda än vad han själv hade väntat sig.
Filmen har också andra problem. Visserligen visar den mycket fina klipp ur Woody Allens (eller Allan Stewart Koningsbergs) tidigare filmer, men filmen innehåller för många alltför korta intervjuer. Det blir uppenbart i intervjun med Martin Scorsese, som med sin bakgrund och ställning i Hollywood är en komplementär figur till Woody Allen; Intervjun går varken in på detaljer eller på att mer specifikt analysera filmer. Scorsese får alldeles för litet utrymmet medan John Cusack, intervjuad på en lyxrestaurang, i stället får för stort utrymme.
Förutom nutidsperspektivet, tar dokumentären fastna på Woodys barndom i Brooklyn, på familjemiddagar och hans kärlek för film, även om det aldrig nämns vilka filmer han såg och kanske kan ha påverkat honom och lagt grunden för hans tidiga talanger, först som kåsöroch senare som artikelförfattare.
Också några rätt roliga och vrickade episoder, som när han boxas med en känguru, visas upp. Dessa scener känns passade både som en förklaring till hans film ”Annie Hall” och som en inblick i hans privata liv tillsammans med Diane Keaton och hans samarbete medhenne.
Plötsligt får vi, utan större förvarning, veta att Woody Allen som ung jagades med bil av några ligister på en skolgård. Denna händelse borde kanske ha getts lite större utrymme. I övrigt läggs det för stor vikt vid ”Stardust Memories”, visserligen en bra film som har missförståtts i allra högsta grad. Man talar för lite om Ingmar Bergman, en av hans stora inspirationskällor. Temata död och religion, när Robert Weideintervjuar en katolsk filmforskare, är mycket intressanta, men är de verkligen så centrala? Handlar inte alla Woody Allens filmer mera om de individuella existenserna och deras problematik?
Det som är det mest bärande temat, och som har blivit en fläck i Woody Allens historia, är den berömda historien med Mia Farrow och den omdiskuterade kärleksaffären med deras adoptivdotter, som nu inte verkar uppfattas som så värst farlig. Numera är hon den fru som Woody har två söner med och allt verkar ha blivit bra för alla.
Robert Fogelberg Rota