Titel: Den andra mamman
Regi: Anna Muylaert
Medverkande: Regina Casè, Michel Joelsas, Karine Teles, Camila Márdilla, Lourenco Mutarelli mfl
Svensk distribution: Folkets bio.
Betyg C
Den brasilianska filmen har en fin tradition, men man kan inte påstå att den har varit särskild närvarande på de svenska biodukarna trots ett mycket fint arbete av den ideella organisationen Cinebracile. Nu får vi se ett mycket bra verk av Anna Muylaert, som i allra högsta grad är en social film men även ett verk i vilket vardagsrealism lämnar plats åt någonting annat dvs de olika nyanserna i en ytterst mångfacetterad verklighet. Enbart vid första ögonkastet beskriver den ofta stillastående kameran en verklighet i en realism, som verkar vara nära den av övervakningskameror, som påminner om Michael Hanekes estetik, fast Anna Muylaert går längre och använder sig även av miljöer för att beskriva det som händer. Vi upptäcker att Anna Muylaert har gjort en film som huvudsakligen är ett socialt verk. Hon tar oss till staden San Paolo en av de största metropolerna i Brasilien och i Latin Amerika.
Huvudrollsinnehaverska är Val spelade av Regina Casè en rolig rejäl brasilianska från nordöstra delen av landet, som anses vara landets kulturella vagga. Vi får först se hur hon leker men en liten pojke, Fabinho (Michel Joelsas), som är sonen i huset där hon arbetar. Pojken frågar tjänstekvinnan om hon skall bada med honom i en bassäng, men hon svarar jag har ingen baddräkt. När pojken blir stor får vi se hur bunden han är till henne precis som om hon skulle vara hans mamma. I den tyska expressionismen och inte minst Robert Wiene i ”Doktor Caligaris kabinett” där man ofta lät omgivningen definiera karaktärerna nu låter man det ske på ett omvänt sätt. Huset är modernt sterilt, men det finns inbyggt en stark ålderdomlig samhällsstuktur. Man lätt kan förstå att familjens värderingar är konservativa trots den moderna attityden.
Val styr i huset hon är en helt nödvändig för att allt ska fungera. Hon är en andra klassens medborgare, som får sova i rummet på bakgården. Det finns i huset mycket stora spänningar för donna Barbara i vars gestaltning Karine Teles briljerar. Hon är precis som Val en ganska överviktig medelålders kvinna men vi märker genast skillnaden på hur inbunden, nervös och klumpig hon är. Alla hennes försök att tala engelska eller använda sig av svenska design prylar är en fasad för att verka som en av den amerikanska eller europeiska medelklassen. Anna Muylaert är åtminstone inte i denna film förtjust i drama, men hon låter Barbara visa att hon är djupt skakad av en bilolycka men ännu mer av mötet med Jessica (Camila Márdilla) som är Vals dotter. Val är ålderdomligt respektfull mot alla hierarkier. Dottern är hennes motsats rebellisk och låter hela tiden påskina faktum att hon har studerat och håller med det fortfarande. Hon är villig att visa att hon kan många saker och att hon både vill och kan leva.
Det många gånger extremt realistiska fotografiet av Bárbara Alvarez och klippningen av Karen Harley, som föredra långa tagningar, stannar till med en dramatisk bild. Såsom den av en trappa som är i mörker vilken är en symbol för landets system som inte låter personer ta sig upp eller få en bättre ställning. Den person som verkar ännu mer desperat och som vi lite i taget tycker synd om är fadern i familjen som spelas av Lourenco Mutarelli. Han är en före detta konstnär som dagarna i ända står nästan helt passiviserad. Kanske en lite för stillsam film men inte på grund av det mindre intressant.
Roberto Fogelberg Rota