Goethe borde ha rockat
Goethe in Love
Regi: Philipp Stölzl
Medverkande: Alexander Fehling, Miriam Stein, Burghart Klaußner, Henry Hübchen, Volker Bruch, Moritz Bleibtreu, m.fl
Tyskland, 2010
Visad under de Tyska filmdagarna på Zita i Stockholm
Distribution: Atlantic Film
Vilka var de verkliga personer som döljer sig bakom fiktiva namn i en roman som skapat en hel ungdomsrörelse i en tid före elektriciteten? Hur levde och roade sig människorna på 1700-talet i centrala Tyskland? Dessa frågor besvaras av Philipp Stölzl på ett mycket fint sätt i filmen ”Goethe in Love”.
Fotografiet, som Kolja Brandt ansvarar för, är perfekt i varje scen; detaljerat småmysigt och delikat i interiöra scener, majestätiskt i beskrivningen av de tyska städerna och, med hjälp av Sven Budelmanns klippning, uppmärksam i varje detalj. Till exempel är den lilla pappersteater som Goethe ger i present till Lotte så vacker och fin, ja nästan tredimensionell, att man vill röra vid den.
Den fäktning som Johan Goethes vänner praktiserar är en rekonstruktion från 1600- och 1700- talens fäktningsmanualer, liksom alla andra arbetsmoment som sker i filmen. Alla dessascener ger autentisk bakgrund till romanen.
Stölzl använder sig sparsamt av närbilder. Regissören visar till exempel i början av filmen hur karismatisk och nästan porträttlik Alexander Fehling är Goethe när han diskuterar med den pedantiske universitetsläraren eller när Johan Goethe i en lutersk katedral upptäcker Lotte, solist i kören. Johann är i Alexander Fehlings finkänsliga gestalt den naive tysken som inte vet om han skall välja passionen eller det stadgade livet.
Ett objekt tycks bli synnerligen betydelsefullt i denna film: rocken som Johann bär i de första sekvenserna. Det är en tråkig och töntig version av en fransk rock som Lotte smutsar ner med rött vin på en bal. Han byter till en elegant blå frack som tillsammans med den vackra gula västen och byxorna blir hans emblem.
Lotte gestaltas av Miriam Stein som är lite äldre än Goethes Lotte var. Lotte i romanen hade mörkt hår och mörka ögon. Men 1700-talets kvinnoideal sade att man skulle vara blond, även i länder som Spanien och Italien. Stein spelar rollen ypperligt; Hon är trevlig, sympatisk, huslig men även frigjord och modern. Lotte är en bra modersgestalt för alla småsyskon och hon är en bestämd stark kvinna som trots att hon älskar Johann väljer att gifta sig med Albert Kestner, en man med många kvalitéer. Samtidigt hjälper Lotte Johann att skriva succéboken, sedermera den första ungdomsboken.
Steins gestaltning är intensiv och känsloladdad och det är hon som blir motpol åt de äldre männen, hennes godhjärtade fader, Vater Buff (Burghart Klaußner), och Johanns auktoritära fader, Johann Kaspar Goethe (Henry Hübchen). De senares gestaltningar är mycket kontrollerade och disciplinerade, medan Lotte står för det naturliga och busiga.
Dessa gestaltningar i filmen är alla mycket bra. (Sämre är Moritz Bleibtreu i rollen som Albert Kestner den unge Johanns direkte chef och rival i kärlek; visserligen duktig och ofta kallad ”Europas Jonny Depp”, men den tråkiga och illasittande kostymen gör honom malplacerad och löjlig). Samtidigt är gestaltningarna tama i jämförelse med den av Volker Bruch, som spelar den riktigt unge Werther, det vill säga Wilhelm Jerusalem. Han är ung bildskön, timid, klumpig och dessutom mobbad för att han stammar – fast mobbarna visar sig vara snälla kompisar – han lever ju i romantiken. Hans kärlekshistoria med en mycket vacker kvinna – liksom hans judiska påbrå – är bara antydda, eftersom endast bilden av kvinnan är viktig för en romantiker, inte kvinnan i egen fysisk person.
Tyvärr har ”Goethe in Love” också många brister. Ingo Frenzels musik är mycket dålig, nästan trivial, som om man skulle spela Stilla natt i Jesuspassionen. Det hade passat mycket bättre med Mozart och Hayden, men ännu bättre med rockmusik. Goethe uppfann ungdomskulturen och är förfadern till tyska artister som Nina Hagen och Rammstein. Så varför inte ha dem?