Leonardo Tonini tolkar Buñuel

Ytligare Luis Buñuel

Den som kommer att söka sanningen och kan inte känna den och vet dessutom att sanningen är gjord genom förstörelsen och söker andra sanningar som den tar för sig. Jag nyligen såg igen vintergatan en film från 1969 som är den som börja slutet på hans bana , Buñuel hade precis fått en stor framgång med hans ”belle du Jour.  När jag såg denna film såg jag film konsten i sitt essenser i sin renhet en film som vill inte och försöker  a, non imitera litteratur men istället visar det som är säregen av film medialt och film konsten. . Det är en film med sällsynt narrativ kraft i en form av berättelsen som lik andra av den spanska regissören är inte linjär men är inte eller så full vrede som har varit typisk av den spanska regissören vilken ses ofta på ett ytlig sätt som ser Buñuel alltid i kamp med religionen och med staten . .

Luis är det som han verkar i en dokumentär film som jag såg precis efter vintergatan .  trots att det var så sent  ett extremt skygg nästan timid herre , han var så nervös att han pinade med handen fåtöljens armstöden för att kunna visa att han var det som verkade en herr som inte behöver bevisa någonting och mest att han har ingar teser att visa , som. Han har inga roller att skådespela han är en män som har levt livet och kommer att strunta total i de son ör konsekvenserna av hans agerade . en person som mognade och även känner till hans fel. . Journalisten skulle vilja att han svarade : “Ni är den som…” och “ni har följande påstående i eran filmer. …” : alla dessa är spekulationer och teorier som Bunuel demontera med hans filmer verkligheter som är enklare , mindre glamorös och tecken att det fanns ett schism mellan honom och kritikerkår. Han brukade säga jag är jag är inte en intellektuell mina filmer bygger på olika typer   av suggestioner jag vill inte föra fram några ideologier

Om man läser mycket av Buñuel förstör man hur många vill försätta att tro att han använd sig va hans filmer som bomber som han skulle kasta mot borgerskap  . Det är en typ berättande som skulle kunna ha passat från 1960. Och 1979talet. Numera vi vet inte längre vad är det som betyder eller innebär ordet borgerskap.

Om vi tar till experter scen i vilken påven blir arkebuserade  den ger inge som helst rysning. Även i filmen det är en hallucination , den är inte en del av filmen narrativ, den har inger som helst narrativ betydelsen . Betydligt kusligare är dem scen i vilken dem små flickor skriker  “Förbannelsen över honom” vid  en trädgård som om det vore en döds döm och för applåder av föräldrar och läran  . den är små flickor som har plagierats och under skol uppsättning dem repetera dem dumheter av vuxen världen-

Buñuel attackera hyckleri inte religion i sig och det gör så att hans kritik eftersom han är inte fanatisk i hans ateism är av denna anledning tillräcklig stora . den är inte känslomässig , men den är rationell. . dem två huvudpersoner som presentera mänskligheten på marsch (trots allt är den på marsch ) en säger att den är ateist och den andra troende , dem är tillsammans kommer överens och hjälper varandra. Troende är beskriven med en dignitet som är lik den av ateisten han blir inte dömd för det som han tror  . deras diskussioner är öppna , troende kan inte vara till dem enkla frågar av ateisten men för det han lämmar inte sitt tro.  Han försätter att tro trots hans motsägelsen . detta för regissören är den skinnade som finns mellan en troende och en fanatiker  att ha några tvivel kan vara bra annans är man går till en neuros

Hela den värld som axlas runt dem är gel . man predicerade godhet och man beter sig på ett grymt sätt det finns både religiös och ateister som är blinda framför verkligheten som markis den Sade som tortera en flickan som är ateist  pch skriker sitt tron . galenskap, psykoser och även en oförmögna att hitta en väg ut ifrån deras problemet. . 

Luis har ingen som helst problem att säga under hans ålder höst att hans bästa vån är en jesuit präst trots att dem alla värst period i hans liv var den som han tillbringad ei ett jesuit internat skolan. . Det vra en duyster period men även idag vid hans 70 år är det just under denna period som han fick dem drömmar dem drömmar eller mardrömmar som han senare skulle kunna dialogerna med i hans kreativa film skapande.  .

Man måste se och försöka att läsa dvs förstå Vinter gatan som en film utan ett precis budskap eller ideologi. . Filmen är fortfarande mycket levande och inte minst ett mästerverk är att det riktiga konstverket säger ingenting den bara försöker att antyda- . Det är intressant hur Buñuel  svarade till en mycket bestämd frågan av en journalist under om hans arbetas sätt att regissören förklarade hur han följde hans idéer- utan någon plan  . det är raka motsatsen till Jesuiternas uppfostrade som försökte att kontrollera varje stund i ett unge människans liv.  

När intervjuade frågan Buñuel varför gick han under hans första spanska filmen från surrealismen till realismen Las Hurdes regissören sa att det är just denna sätt som försöker att se det som är verklig   Surrealismen bryter vårt samtala som är den av makten för att kunna få oss utanför vår bekvämlighet området. Det är denna inre berättelsen som skapar makten . makten är endast en samlastning av vad folk tro är sant.

I värdshuset , mot slutet av filmen  värdshuset värden säger till dem två vänner : öppna inte till någon trots vad dem säger till er.. Den två vänner samtalar med prästen som under natten kommer att besöka dem , hans berättande är charmerade och han säger sansade påstående , men det är mycket klocka att inte släppa inne prästen i deras intima sfären ; där bör deras positionera den unga flickan som dem två delar och ger dem två intima handlingar som är kärlek och den affektiva.  Tala med oss och till oss av den dominanta berättelse men kom inte nära oss

I slut scener , Jesus bötar två blinda som säger til denne . “herr visar mig vilken är den svenarta och den vita färgen !” Han säger inte det till honom , kläppar dem frö att kunna trösta dem och säger till lärjungarna : “Vem som älskar far och mera än mig är inte värd att känna mig .”

Det är inte förvånade att många har missuppfattas  och har läst den som ett  angrepp från ett arg person.  Buñuel är mycket klocka och lugn med hans idéer men han är blyg och klumpig när han skall försvara dem

Robert Fogelberg Rota .

Leonardo Tonini

Commedia all'italiana i nytt tappning

En film om den kreativa galenskap

Titel Galna av lyckan

Regi Paolo Virzì

Medverkande micheale Rmazzotti, Valeria bruni Tedeshii, Anna Galiera

svensk distribution SVT play

Betyg A

Få regissörer har forska med att presentera en genre som har varit otroligt stor men är numera ganska död som “Commedia  all’italiana”. Det är en genre som utvecklades från neorealism och med ett lätt ironisk fast med en svårt missanpassning av huvudroller innehavaren som gärna vill nå någonting men misslyckas att ha det vill komma till en hägra social status och till det som är den goda livet. Det är en vilja att kunna nå någonting som sannast  en statuts. Det är en komedi som har ett berättande av olika social miljö och det är det som äger rumt i Paolo Virzi arbete. Den är en mycket väl fotograferade av Vladan Radovic som lyckas att visa det som gömmer sig bakom den toskans idyllen. Filmen som har ett snabbt klippningen på grund av ett symetrisk stil för vilken ansvara Cecilia Zanuso som börjar i ett mental struktur i vilken vi ser Beatrice Mornadini Valdiarna spelade mycket v’l av valeria Bruni Tedeschi. Det är en förmögen kvinnan som har trott att hon har gillat den snobbiga välden i vilken först mamma och sen make hade placerat henne men detta har skapa en neuros som har blivit ett daignos den av bipolär . Det är trots det en person som har ett empati en intelligent och en bildning som är utöver den normal och i ett värld som är mycket varadaglig mycket reel är hon den som ser över. Kanske för reaktion av dem miljö i vilken hon har kommit till har hon blivit ihop med ett vulgär och skurkaktig huligan Renato som spelas av Roberto Rondelli. Under denna scen i vilken hon har lyckas att möta honom vi ser hur hon först förödmjukas och sen har några problem med dennes vulgärflickvän  Luisa pardiso  men räddats av  Taxi förråden Eiliano Buttaroni  som får en roll som är lik den av Geppetto i Pinocchios saga. Det finns mycket av den och detta är förklaringen till närvaro av en karatär som får stå på det som är den lite mera osympatiska delen Toreggiani spelade av Sergio Albelli som ser inte helheten mest när det gäller Beatrice väninnan Donatella spelade av Michale Ramazzotti. Rollen av denna slitna skönhet djup deprimerade tatuerade och före detta dansör till en pianist som är en emblem av en generation som har misslyckas med allt. Det är en mycket fint möte i filmens mörkaste stund mellan Giulio Morelli före detta kyboard män till gI paoli spelade av Marco Messeri och Donatella. Det är vilja till att möta en son som har varit inte planerade som är drivkraft och rollen är både poetisk och full av vedmor. Trots skinnade i look är det som är den rebelliska Beatrice medan Donatella söker ett vist stabilitet som ses tydligt i den scen i vilken Beatrice kommer till make Pierluigi e rolig Bob messieri som en virvelvind. Det finns en slags pathos i allt det komiska som man ser även när det gäller Beatrice  föräldrar som den stroppiga moden marisa Borini och den som ger dem ett lyft den snuskiga men tros allt glada Graziano Salvatori och det som är en mycket smärtsamt med komisk scen den med möte med Donetella modern Lucretia som spelas av Anna Galeien en mycket duktig tetra skådespelerska. Virzi citera även cykel tjuven och gör en citat när Donatella går till ett form av medium som spelas av Anaide Castellani. Det är en sror personligheter och man ser som hjälpar den kvinliga psykologen spelade av valentina Cerruti och överläkaren Tomamso Ragno som gör lik som alla en övertygande roll

Robert Fogelberg Rota

En så bra film

Nostalgi för en enklare världs

Men Spildberg hyllar och visar baksidan av 1950-talet

Titel Spionernas bro

Regi Steven Spielberg

Medverkande tom Hanks

Svensk distribution SVT play

Betyg A

Med den vackra fotografi av Januz Kaminski som lyckas att skapa vackra miljöer mest i Berlin under kallan kriget och en fantastisk klippning av Michael Kahn är ”Spionernas bro” ett mycket vackert verk som visar Spielberg enorma regi förmåga dels att kunna skapa bilder och myter som lyckas att föra vårt minnet till en tid som har varit ett vist typ av allmänhet medvetande. I detta fall är detta det kalla kriget som Spielberg hade redan presenterat i ”Munich”. Fast ”Spionernas bro” även om det finns många bra aspekter är inte ett mästerverk. Jag kommer att ge min åsikt till varför. En möjligen förklaring kan vara att en karaktär den av den ryska spionen presenterade av Mark Rylance med namnet Rudolf Abel är inte särskild utvecklad. Spielberg är en super amerikansk regissör som ser USA som Gudsgåvan till mänskligheten och det är en bra utgångpunkt och ofta fiende och det är förklaring när dem är nazister presenteras inte på ett mänsklig sätt. Vi ser lite av ett mänskligare sätt när det gäller Abel som målar är konstnärlig lagt och acceptera allt fatalistiska fast han går inte till sitt spelts får aldrig utvecklas. Jag förstör att denne inte är huvudpersonen men det kunde ha gjorts mera. Det ses tydligt i ett scen i vilken Abel är inte med när vi ser den som borde ha varit Abels familjer hustru helna spelade av Petra-Maria Cammin dotter Lucy spelade av Luce Dreznin och även den skumma kusinen  Michael Sc  kusinen spelade av  Michael Schenk som är allt för komiska. Det skulle ha varit mycket bättre att kunna visa Abel riktiga familjen. Fast dessa är spekulationer. Den som gör för mig den alla bäst sitt roll är tom Hanks i rollen som advokaten Donovar. Självsäkert rolig och karismatiske med ett fantastisk och perfekt kärna familjen som består av hustrun Mary extremt väl spelade av Amy Ryan och dottern Peggy en mycket lämpligt Jillian Lebling och den roliga sonen Ron som är den busiga men filuriga Noah Schnapp är Donovan den perfekta amerikanen. Så perfekt att den är den enda personen som förstör att man skall även förhandlar med fiende. Det är en ganska vanlig person utan någonting som är verken glamorös eller intelektuel snarare enklare med ett sansad bondförnuftet. Det är just i te scener när man ser det tydligt först i dialogen med Hoffman den CIA agenten spelade av Scott Shepherd en handlingskraft rent av fantastisk som blir tvungen i ett lazzo att äta två frukost men även under möte med östblocken intelligens först den KGB chefen spelade av Ivan Schischkin en raffinerade byråkrat någorlunda sympatisk och även så lik Donovals chef John Walter jr  I New York som är den  karismatiske veteranen Alan Alda men mest Wolgfard Vogel som är Sebastian Kock. Sebastian Kock är för mig en av dem bättre levande skådespelaren och visar den kraft av den tyska skådespeleri. Det är för mig förutom visa bilder av New York den intressantast delen i filmen är Öst Berlin. Med någorlunda traditioner som liknar den av dem nord europeiska och anglosaxiska välden Öst Tyskland och just staden  Berlin med en armen som likande Wermach i allting från hjälmar till den Sovjetiska stridsvagnar bättre kopior av dem som nazisterna hade under andra världs kriget vi ser hur människor försöker att leva och anpassas sig. Det är en värld som blir mycket like koncentration läget som vi ser i Schiller list . Vogel är lik i hans elegans hans passion för snabba bildar Schiller och den roll är visligen mindre sympatisk men mer karismatisk. Offern till denna konstruktion ett stor militär operation är mest en ung amerikanska studenten Frederich Pyror spelade på ett ytterst naturlig sätt av Will Rogers och flickvännen Katje som har Nadja Bobyleva sympatiska ansikte. Dem fasanfulla scener är just avskjutningar när några försöker att hoppa över Berlins muren  även i det som i den idyll av 1950 talet som Spildberg presentera med baksidan. Detta är historian av Francis Gary Powers bra spelade av Austin Stowell en pilot till en spaningsplan som inte mördar sig själv och är tagen av KGB när det flög över denna nation från Pakistan. Den diskurs som görs av Agnet Williams spelade av en pompös Michael Gaston är både desperat och fanatisk. En baksida av USA. En film som man måste bara se.

Robert Fogelberg Rota

ANCORA LUIS BUÑUEL

Leonardo Tonini su LUIS BUÑUEL

Chi va in cerca della verità non ha una verità da proporre, sa che la verità è ineffabile, che è fatta di distruzione di altre verità, di narrazioni prese per vere e sacralizzate. Ho rivisto La via Lattea (La Voie lactée), film del 1969 e primo della pentalogia dell’ultima età dell’oro del regista spagnolo, reduce dal successo di Bella di giorno (Belle de jour). Ho trovato il cinema, come da un po’ non mi capitava di vedere, il cinema fatto di cinema, non imitazione della letteratura o di altre arti, il cinema nella sua purezza. Una pellicola di rara forza narrativa, nonostante si tratti della tipica narrazione non lineare di Buñuel. E non ho trovato il furore iconoclasta che molti reputano al regista, cadendo in una interpretazione banale di lui come regista arrabbiato in lotta contro il potere, contro lo Stato e la religione.

Luis è quello che appare nel documentario[1] che mi sono guardato subito dopo La via Lattea, di seguito, nonostante l’ora tarda. Un signore timido, inquietato a livello fisico dalla cinepresa e dall’intervista (lo si vede dalla mano che tormenta il bracciolo della sedia) ma sereno nel pensiero, che non ha nulla da dimostrare a nessuno, che non ha tesi da sostenere, parti da recitare. Un uomo che ha vissuto la vita e che a settant’anni semplicemente dice quello che pensa senza curarsi delle conseguenze. Che ha maturato e accettato le sue scelte, anche i suoi errori. Il giornalista nelle domande vorrebbe sostenere delle risposte, dice cose come: “Lei è quello che…” e “Nei suoi film lei sostiene che…” : tutte illazioni e teorie che il regista con pacatezza smonta proponendo una realtà molto più semplice, meno clamorosa, segno che già in vita si era creata una frattura tra le intenzioni del regista e le interpretazioni dei critici. Io non sono un intellettuale, i miei film si muovono per suggestioni, non voglio sostenere nessuna tesi nei miei film, ripete più volte.

Leggendo i molti articoli su i film di Buñuel mi rendo conto di quanto è difficile accettare la banalità della realtà e come sia più facile credere ancora oggi al mito del furente anarchico che usa i suoi film come bombe contro la borghesia. Questo è solo uno schema che poteva andare bene come narrazione negli anni 60 e 70 del secolo scorso, e che oggi non ha più nemmeno il contesto per esistere. Oggi la borghesia non è esiste più, chiedete a un giovane che cosa sia la borghesia, o che vi faccia un esempio di borghese e non saprà cosa rispondervi, non perché ignorante, ma perché è tramontato il concetto.

Prendiamo una delle scene più famose del film, la fucilazione del papa. Non mi ha suscitato nessuna trepidazione. Già all’interno del film si tratta di una allucinazione, non fa parte della realtà del film, e non ha nessuna conseguenza narrativa. Molto più disturbante la scena dove le bambine sul palco gridano “Anatema su di lui!” come fosse una condanna a morte, applaudite da genitori e insegnanti. Bambine condizionate a ripetere le scemenze dei grandi, il giudizio e la punizione come spettacolo scolastico, gli applausi di soddisfazione per una scena che dovrebbe piuttosto suscitare ribrezzo.

Buñuel se la prende con l’ipocrisia, non con la religione. Il suo è un ateismo sereno, non arrabbiato e furente, per questo la sua critica alla religione è tanto più forte. Non è una faccenda emotiva, ma razionale. I due protagonisti che rappresentano l’umanità in cammino (in cammino nonostante tutto) uno si dichiara ateo e l’altro credente, e sono insieme e vanno d’accordo, si aiutano. Il credente viene visto come dotato di dignità pari all’ateo, e non viene da questi giudicato per ciò in cui crede. Le loro discussioni sono serene, il credente si trova spesso a non sapere cosa rispondere alle semplici (e semplicistiche) osservazioni dell’ateo, ma non per questo abiura alla sua fede. Crede nonostante veda anche lui le contraddizioni. Questo per il regista segna la differenza tra il credente e il fanatico: avere dei ragionevoli dubbi su ciò in cui si crede fa di un credente un moderato, altrimenti si è nella psicosi.

Tutto il mondo che ruota intorno ai due è folle, ipocrita o fanatico. Chi predica il bene e fa il male, chi per una sua idea di bene arriva a mettere al rogo degli innocenti. Atei e religiosi, folli, inchiodati alle loro idee, ciechi davanti alla realtà, come il marchese De Sade che mentre tortura una ragazza discetta di ateismo, o la vittima che grida il suo credo tra le urla e le lacrime. Follia, psicosi, compromissione dell’esame della realtà, assenza di una strategia di uscita da un problema (insight), deliri e allucinazioni. 

Non ha problemi Luis a dire che uno dei suoi più intimi amici della tarda età è un gesuita, dopo aver dichiarato che il periodo più buio, più traumatico della sua giovinezza sono gli otto anni passati nel collegio dei gesuiti di Saragozza. Periodo cupo, dice, da dove però gli vengono ancora oggi (a 70 anni) le suggestioni, le immagini, le intuizioni che formano la sua creatività, i demoni. E lui appunto segue questi demoni interiori, li mette su pellicola, crea un intimo dialogo con essi, film dopo film.

Non quindi La via lattea un film didascalico, come ho letto, o un film con un intento ben preciso, un film a tesi, questo non avrebbe fatto della pellicola il capolavoro che è, non a distanza di oltre 50 anni da quando è uscito nelle sale. Il film invece è ancora vivo, è ancora splendido, ci crea inquietudine e meraviglia; e questo proprio perché la vera arte non dice nulla, ma indica. Interessante la risposta che Buñuel dà a una precisa domanda del giornalista che gli chiede quale sia il suo metodo di lavoro e la risposta è per suggestioni, per immagini che si formano nella sua mente, ma senza un piano preciso e definito in partenza. L’esatto opposto dell’educazione gesuita che mirava a mettere sotto esame la coscienza mediante un controllo di ogni aspetto della vita degli scolari nel collegio.

Quando l’intervistatore gli chiede perché sia passato dal surrealismo al realismo nel suo primo film spagnolo Terra senza pane (Las Hurdes) il regista afferma che è proprio il surrealismo che gli ha permesso di vedere la realtà. Il surrealismo rompe la narrazione dominante che non è quella del potere, ma è la storia che ci raccontiamo, la nostra zona di confort che tende a dare un senso a tutto ed è cieca verso le criticità che rischiano di mettere in dubbio questa narrazione. È questa narrazione dominate interiore che crea il potere, non il contrario. Il potere non è altro che la somma di ciò che la maggioranza crede.

Nella locanda, verso la fine del film, l’oste dice ai due amici: non aprite a nessuno, qualsiasi cosa vi dicano, voi non aprite a nessuno. I due amici ascoltano e dialogano con il prete che di notte viene a trovarli, la narrazione dominante che è affascinante e dice cose sensate, ma saggiamente non lo fanno entrare nella loro stanza/intimità, dove abitano i loro propri fantasmi (la giovane ragazza in quella di uno dei due e l’uomo che legge in quella dell’altro: due atti interiori, intimi, la lettura e l’affettività). Parlateci con la narrazione dominante, ma non fatela entrare di notte nelle vostre segrete stanze.

Nell’ultima scena, Gesù guarisce due ciechi che però non riescono a capire cosa stanno vedendo. “Signore, mostrami dov’è il colore bianco, dov’è il nero!” Lui non lo dice, li consola con una carezza e dice ai discepoli: “Chi ama sua madre e suo padre più di me, non è degno di me.”

Non sorprende che molti commentatori non abbiano compreso il film, che l’abbiano letto come il gesto di un arrabbiato contro la religione, come la ripicca di un offeso. Sereno è Buñuel nelle sue idee, un po’ impacciato di fronte alle domande, ma è pudore.

Leonardo Tonini

[1] Luis Bunuel: Il dubbio come libertà, di Mario Foglietti e Enzo Natta, Rai 1970.

Super work from Marco Papadopoulos at the 10 balakan film festival

A Grek revange

Few movie that i have seen as been as perfect and well done as Marco Papandreou a tale of a north. Ir is a nightmare like journey in two period of the Greece XX century history the beginning of the dictatorship in the year 1936 but also in 1946 when Greece was in a bloody civil war between the Soviet supported communist and the wester mainly British . The main place in which this film is steel is the tavern of Antonios so well paly by Alexandros Nikolaidis. A kind of cating that is full of passion technical capability and even some kind of expressionism  His tavena s a place with musi and with several surving person that meet like a jews that still live I Salonik play by Dimitris Goulis that is attacg by some kind of Holligan that is the rather sophisticate but extremely nasty young man play by Dimitris Krikos. He is even in a way quite sick and may be is disturbed by second world war experience. He is cable of a vaery niece dacing an one see mostly in the camera work that follow him bt the DP Nikos Kolioukos several influce from a Pier Poalo pasolini kind of realism to the ghoast of a noir film. The fallen woman that is with the Hooligan is play by Despina Goropolou

. Papandreou gives with camera and the help of really well talent actress to give deep to her. As the hooligan is a double for Antonios and him of that the dar lady as a double in Jenny play by Christina Dagak Anonios girl firnd. A paper article with the notice of a criminal escape that destroy antois family play by Nikos Korexianos. The acting of this extreme villain is so  natualr and for that even more fighting with his rather stupid and comical Konstantinos Gkaitatzis . The young Anyonios is play by Stefanos Kaltsidis   that is a victim like the young mother an intense Isabella Margara. There is also a touch of Tarantino but without exaggerating after the discus between the criminal and Antonios father Panos Tsakiris  . This kind of violence is even present in the communist guerrilla that comes in the end with the great performance of a fanatic Stalinist by Thodoris Nikolaidis. A relaly great movie an impressive debut  in class with Orson Wells “Citzen Kane” a greta work indeed

Robert Fogelberg Rota

Birdman

En av  dem bästa filmer någonsin

Titel Birdman

Regi Alejandro G. Iñárritu

Medverkande Michael Keaton, Emma Thomsen , Edward Norton Lindsay Duncan

Svensk distribution SVT play

Betyg Mästerverk

Få regissörer har åtminstone enligt mig varit så lyckades som Alejandro G. Iñárritu och i Birdman lyckas han att få den bästa i ett tätt drama full av diverse groteskeri i en svår situation. Filmen är för mig en av dem bättre mycket på grund av ett fotografi som är extremt realistisk av Emmanuel Lubezki och en klippning som är ett fyrahand arbete av Douglas Crise och Stephen Mirrione som förvandlar en teatern och dess korridor samt en terrass till döds fällor. Ofta vi ser närbilder eller  byst närbilder som gör personligheter som vi ser till ännu löjliga och helt nacka under den mask som dem visar. En mask som är den av en teater och den går inne i tre nivåer skådespelaren, den offentliga persona och dem många och svåra osäkerheter och rädslan att vara oviktig i ett samhälle som skall förstöra alla. I centrum av berättelsens finns en mycket kraftig nästan titanisk Michale keaton som spelar en avdankad skådespelare som har under hans karriär gestaltat Birdman. HRiggan Thomson har bestämt sig att prova sin lycka i Broadway och där skall han spela en egen bearbetning av en berättelse från en författare som har betydde  mycket för honom eftersom han möt den under collage året. Problem är att bilden att super hjälten vaknar alltid på honom dels i form av röster men senare under film även med en figur som uppmanar honom till att följa instinkten inte kulturen och det ses genom dess olika problem och motgångar. Makten av den mentala kraft ses exempel viss när Ralph en tämligen oengagerade skådespelare spelad av Jeremy Shamos får en spotlights i huvud och sen när det gäller  dem olika inbrott. Det är en pjäs med fruar personer en är Riggas älskarinnan som tror att hon är gravid av honom Clara spelade av Natalie Gold och den som är första skådespelerska en klantig och någorlunda medioker Lesselie i vars roll en så begåvade skådespelerskan som Naomi Wats lyckas att göra en parad roll. Hon är tillsammans med den som är den hälften Harlekin och häften psyko i detta drama Mike en mycket duktig Edward Norton . Han kan alla repliker avslöja för ett slags förkärleken till allt det som behöver vara sanningen dem illusioner som Riggan hade skapat för sig själv och föraktar en film skådespelaren . Den enda som är värre än honom är kritiker den sjaskiga Tahibra spelade av Lindsay Duncan. Rigan kommer att konfrontera henne och hon kommer att svara med en sanning som är delvis sant att han är inte en skådespelare men en celebritet. Mike är även impotent kan bara få stånd på scen och hans möte med Riggas dottern och assistent Sam är avgörande. Emma Thomson som alltid presentera en varm rolig och levande roll av en ficka som håller på att bli en kvinna och full av problem. Bara faktum att hon existera påminner till Riggan att han är gammal oförmögen till att ta dessa roller och har enorma problemet med att hantera sin tillvaro trots att den sluge och flexibel Jake hans agent spelade med intensitet och konicitet av Zack Galifianakis försöker att reparera alla dessa problemet. Det bli svårare och svårare och till slut Riggan kommer i en spiral av vansinnig  som låter honom bli helt lik de galna männen som deklamera spelade av Bill Camp. Det är en roll som ursäkter sig till Logan. Alejandro G. Iñárritu lyckas att med klass och skicklighet att visa vilken är vårt behöv synas bli älskade. Den som är motpolen till Birdman och hans våldsamma rent av burdusa sätt har som motpol en annan saning sägaren Riggans före detta fru laura spelade av Andrea Riseboroug. En annna super roll i en film som har allt

Robert Fogelberg Rota

En annorlunda rumänska filmen

Super vulgär men supéer bra

Titel Mia își ratează răzbunarea

Regi Bogdan Theodor Olteanu

Medverkande Ioana Bugarin Ana Maria Guran

Svensk distribution 10 Balkan film festivalen

Betyg A

Få filmer som jag har sett har varit så bra i den tekniska och oväntade fast med en kärlek för brutalitet och att göra av sex endast någonting dålig smutsig och rent av avsevärd. Det som gör en precision på ett extremt bestämt och skylig sätt av Bogdan Theodor Olteanu är att visa hur pass mycket i vårt samtida av en samhället som inte kan hantera konflikter. Mia suverän gestaltat av Ioana Bugarin har allting för att vara lycklig hon är vackert begåvad och är en student vid scen skolan i ett stor rumänsk stad. Det finns ingenting som antyder om man befinner sig i Bucharest eller någon annan stans eftersom vi är i moderna miljöer i en teater och i flera lägenheter. Mia får en örfil av en pojkvän som vi aldrig ser sparkar hans bil och skall hämnas. Den stil som presenteras av Ana Draghici verkar bara vid första ögonkast like precis som klippningen av Tudor D. Popescu det som är den typiska av den rumänsk nya vågen med långa tagningar fast det finns ett viktigt undantag att man vill blanda med olika tekniker och olika medel från telefoner övervakning kameror och bilder citerade redan från nätet med den äldre stum filmer från tiden före första världskriget. Det fungera mycket bra med den kameran och även med klippningen som lite i taget visar mer och mer detaljer. Det är en scenisk användning som för minnet till några av Federico fellinis senaste filmer som ”Satiricons” ”Fellinis Casanova” och inte minst ”la nave va”. Det är fasta tagningar någorlunda sceniska användningar som blir like en teatern. Mina och här det finns en ännu mer strukturellt och psykologisk likhet med två av Fellinis hjältar Donald Sunderland som Casanova och inte minst Marcello Mastroianni i dem tre verk ”Den ljuvla livet”, ”Kvinnor staden” och ”L’intervista” söker även Mia  kärlek men finner inte den. Det pinsammast scener är den med regissören Victor presenterade av Carol Ionescu som hon försöker att förföra och det slutar i som en ofrivilg omelett . Det är hon som tar initiativ till den som har visat som en löjligväckande och även ganska ointelligent figur. Mina är en skådespelar eleven och allt det som hon vill göra från hämnden till relationer med dem andra är en skådespel. Det är att kunna spela utan att från den del komma nära det som är kärnan äktheten. Det sses tydligt exempel viss i den relation just med regissören och det som vi ser från övervakning kameror när Mia blir rent av rasande med en av motspelaren. Denna är Pavel en blond atletisk duktig och även attraktiv skådespelaren som gestaltas av Adrian Nicolae. Denna scen är så pass enkelt filmande som gör det ännu mera överdriven full av ett slags hat. Pavel skulle kunna brotta när Mia och även bryta henens armar eftersom hon är så mager. Det finns en annan scen som exemplifiera mycket bra det som är den missanpassning och den djup problematiska finns även i ett scen som är rent av stark när mia blir penetrerad rent av våldtagen av en läskig andra skådespelaren Andrei som spelas av Alexandru Ion. Till första studerna verkar han trevlig och sympatiske men senare visa han hård sarkastisk och sadistisk belag. Det är en scebn som verkar hämtade från marquis de Sade ”Justine” och är verken för reellt som ofta är porr filmer för att kunna ge till åsksådaren en slags voyeur prespektiv eller den är adels för extetriseade. Lika särkande är möte mellan Mia och modern i ett vackert nästa vuge interiör liknade käket och teras med modern Claudia spelade av Stefania Cîrcu. Denna är en yngre dam blond och vackert och dialogen mellan henne och mia har ett nästan sjungande klang som ges mycket bra av den rumänsk språket men hion kan inte ge någon bra råd till henne . Samma kan sägas av Mia vänner mest skådespelerskor som Sonia seplade med klass och karisma av Florentina lupu eller Eva  som är Ana Maria Guranvilka spelar alla på deras dialekt och visar vilja att komma till att synas alltid och på riktig. Det är även det som änder med gay vänninan Silvie spelade av Silvia mihai. Ingen verkar kunna finnas och personer har inte den livsglädje som vi skulle ha väntat oss.

Robert Fogelberg Rota