Intervju med Gordian Maugg

Titel: Fritz Lang

Regi: Gordian Maugg

Medverkande: Heino Ferch, Johanna Gastdorf, Christoph Bertram, Maximilian von Pufendorf, Lisa Friederich, Dieter Rupp, Samuel Finzi m.fl.

Svensk distribution: Stockholms filmfestival

Betyg: Absolut mästerverk

Filmen skapades av bröderna Lumière, George Mélies gjorde så att den kunde vara mer än en form av levande fotografier och Fritz Lang lyckades koreografera olika genre och vara fulländad i dem. Han blev en av de största filmskaparna. Hela HBO tv serien ”Games of Throndes” har följt hans idé. De goda är skurkar, som i själva verket är mindre onda skurkar. Nu med klassvision och inte minst kapacitet ger Gordian Maugg ett exempel på någonting liknande i filmen ”Fritz Lang” vilken med en klippning som är enastående av Florentine Bruck lyckas förkroppsliga en tid, de svåra sista åren i  Tyska Weimar republiken. Det finns en bild, vilken är så stark att jag kommer att komma ihåg den under hela min livstid. Det är när bilderna av Heino Ferch i rollen som mästerregissören tonas med bilder av Peter Lorre i rollen som mördaren i "M". Just den filmen är viktig eftersom den gav upphov till Fritz Langs sökande.

Tiden är 1930 talet och de första bilderna är utan någon som helst tvekan produkter av den tid i vilken filmen spelades in. De turbulenta åren när Weimar republiken försvann. Vi möter en självsäker raffinerad nästan till ytterst irriterad Lang. Heino Ferch gör sitt livs roll. Vi möter Lang på efterfesten för hans film “Månraketen” hans mest lekfulla film tillsammans med några vänner upptäcker vi två saker hans humor, som är rent av sarkastisk full med bitter ironi och hans dåliga relation till den autoritära hustrun, som var en av filmhistoriens stora manus författare. Hustrun är mycket väl spelad av en något äldre Johanna Gastdorf.

Den rundtur, som Lang tar i Berlin, är inte helt olik den av filmerna om den nya sakligheten en rörelse som ville komma ut ifrån expressionismens ständiga symbolism för att vara så pass nära som möjligt verkligheten. Lang tar en position och när han läser en artikel tar han sig till Düsseldorf för att utforska och undersöka en grym seriemördare. Myndigheterna har skickat den bästa tyska detektiven, kriminalassistent Tolle, i vars roll Christoph Bertram gör en Emil Jannings. Filmen löper på två spår och det svart/vita fotografiet av Lutz Reitemeier är precist och liksom Tobias Wagner musik för de oss in i mängder av hallucinationer som Lang har i sitt egna förflutna, den svåra barndomen och krigstiden. Den yngre Lang spelas av Maximilian von Pufendorf, som har traumatiska erfarenheter under kriget. När han kommer till en rysk skyttegrav skjuter de och han får splitter i ögat. Han har en kärleks historia med den vackra Lisa Friederich, som spelar två roller den som Lisa vilken är Langs första hustru, men även väninnan till en av de kvinnor som brutalt mördas. Morden orsakar hysteri i staden och vi ser det i scenerna i vilka man går från centrum till arbetarkvarteren med en bra gestaltning av taxichauffören av Dieter Rupp, men mest i mötet med den som kunde ha varit regissörens dubbelgångare, som är mördaren i vilkens gestaltning Samuel Finzi gör en mycket bra rolltolkning. Mötet med mördaren vill understryka att det finns likheter hos Lang och mördaren i deras sätt och i att vara utstötta. En film, som man absolut måste se.

Jag har fått möjlighet att intervjua regissör Gordian Maugg

Skulle du kunna berätta för mig hur du fick idén till filmen?

Den föddes när jag läste filmvetenskap i Berlin. Jag älskar Langs filmer mest av allt ”Destiny”. Jag anser att Fritz Lang inte bara var en person som skapade olika filmgenre, som skulle komma att kopieras av tusen och åter tusen regissörer i världen. Kanske med undantag av Wilhelm Murnau, vilken som ni väl vet även kan tillskrivas den svenska filmen när det gäller hans ursprung och mest av allt hans sätt att filma. Andra regissörer som Robert Wiene och Wilhelm Pabst som båda kom från teatern. Lang kom från arkitettur och inte måleri. Han tog även det specifika från dessa konstformer till filmen. Det fanns två saker som jag ville undersöka, vilken var hans tid, som regissör och inte minst det som var dunkelt hos honom, som hans första hustru Lisa Rosenthal död. Hon dog under konstiga omständigheter, och kommissarien som undersökte hennes ”självmord” var densamma, som skulle undersöka fallet med monstret i Düsseldorf. Denna poliskommissarie, som undersökte mordet var en god vän till Lang inte minst för det faktum att han var själv cineaster och var extremt intresserade av att göra och producera filmer. Det var små snuttar av berömda mord, som visades innan de stora filmerna för att hjälpa polisen med deras arbete. Min film vill visa denna bild av den stora regissören och vill även försöka att tränga in i denna period, 1930-talet.

Fast den bild av Lang, som du presenterar är inte helt sympatisk han är självupptagen och dessutom konsumerade han kokain i otroligt stora mått?

Lang var en mycket komplex människa. Nästan alla som har arbeta med honom är döda jag har lyckats få fakta genom att många tyska skådespelare har publicerat självbiografier var de berättar om hur fantastisk det var att arbeta med honom, som gjorde skådespelarna till stjärnor . De talar om hans otroliga generositet, som man såg när han hade fester i sin utsökta och exklusiva villa, som låg bara några block från de arbetslösas bostäder. Under Weimar republiken var det kokain, som man konsumerade i stora mått om man var rik. Det var faktiskt en av de stora motsägelser som fanns mellan Lang och hans hustru Thea von Harbou. Han var en mycket metodisk nattmänniska. Hon mycket intresserade av att laga mat och en dagmänniska. Lang var en man, som ville leva på natten gå med prostituerade. Han ville försöka leva så intensivt, som möjligt och han lyckades onekligen med det. Jag visade att alla politiska rörelser intresserade honom inte minst nazisterna, som han citerade mycket väl i filmen ”Doktor Mabuses testamente” som han gjorde efter ”M”. Det skulle även bli en film om en generation som förstördes totalt av första världskriget. Lang var i den kejserliga österrikiska ungerska armen och det som han såg höll han i likhet med många andra av sina jämnåriga inom sig. Det som han ville visa i hela sitt filmande var ett problem som för honom var mer än ett faktum att människan, som har skapats för att göra gott istället kan göra det onda. Han studerade människor och har försökt att få fram svagheter och egenskaper hos dem. Jag ville inte enbart visa en film om Lang eller om hans filmatiseringar, utan även en film om denna period. För mig det var ytterst viktigt att se Lang i hans tid och studera filmsnuttar i arkiv. Jag kan bara nämna ett exempel det finns en scen, som jag använde mig av 30 år senare. Det är när en liten pojke öppnar en bildörr och en herre, Lang, stiger in i bilen. Jag kunde beställa en exakt kopia av hans rock och återanvända scenen.

Skulle du kunna berätta för mig om Thea von Harbou och de två skådespelerskor, som spelade henne och hennes roll i Langs liv?

Jag förmodar att nästan alla cineaster vet att hon var nazist. Det var när Lang lämnande henne som hon upptäckte att de inte var ett bra par. Hon var mycket intresserad av mat och förmodligen var hon en mycket bra kokerska när det gällede det traditionella tyska köket. Just på grund av det har presenterats många scener i vilka man äter. Hon var inte en betydelsefull nazist. Hon skrev tre filmer som blev stora framgångar och förutom det räddade hon två barn undan de allierades bomber. Många tror att Lang genom sina vänner fick ut henne från ett amerikanskt fängelse, men jag tror att det enda problemet var att hon inte var så intressant. När det gäller skådespelerskorna. Johanna Gastdorf är en Tv skådespelerska vilket inte betyder så mycket i Tyskland, eftersom det alltid finns en flytande gräns mellan teater, TV och film. Jag vill även tillägga att den ”unga” Thea, Lisa Friederich var den enda skådespelare, som jag hittade genom en audition. Det är scenen som vi spelade in Hamburg nära hemmet och den skulle föreställa Berlin.

Skulle du kunna berätta för mig lite grand om casting processen men även om de platser där du har spelat in filmen?

När det gäller casting var jag redan från början klar med att jag ville att Fritz Lang skulle spelas av en fantastisk Heino Ferch, som i Tyskland är en stor stjärna och som dessutom passade så bra för rollen. Jag och han har diskuterat mycket om hur rollen skulle se ut. Hur han skulle röra sig, hur han skulle agera och inte minst hur han skulle förhålla sig. Vi ville ha ett komplett porträtt och jag fick det stora nöjet att som den unge Lang ha Maximilian von Pufendorf,  som har de typiska utryck som är mycket lika uttrycksfulla och starkt agerande som är typiska för en stumfilms skådespelare. De två är också släktingar. När det gäller mördaren ville jag skapa en relation mellan de två eftersom i mycket av den expressionistiska filmen finns det en slags tematik, som ständigt är närvarande, den av en dubblett som är negativ, som är den onda. Det är kanske huvudtemat att i verkligheten i en annan del av norra Tyskland hittar man en personliget, som trots allt är ganska lik Lang, en personlighet som har gjort mycket ont.

När det gäller var jag spelade in filmen, jag fick pengar av två län i Tyskland, Düsseldorf och Neder Sachsen Hamburg. Det var svårt att hitta platser som var bevarade, i vilken det skulle kunna finnas 1920 och 1930-talet miljöer eftersom ännu mer än resten av Tyskland hade Düsseldorf bombats och där har förekommit markstrider. Fast vi hittade platser och vi kunder använda oss av gröna skärmar. Scenerna från första väldskriget är filmade med original uniformer och vapen.  I Neder Sachsen var det mycket svårt på grund av väder omständigheter. Jag filmade många gånger innan jag fick det som jag ville ha det. Jag är nöjd med den men jag skulle ha velat filma på en plats i västra Ukraina, men det gick inte på grund av laget. Jag är mycket tacksam för Tysklands lagar, men jag tror att de kan vara en begränsning, eftersom ibland en historia måste inspelas någon annan stans, som när jag gjorde en film om en tysk familj i Vitryssland. Jag skulle inte ha kunnat göra den idag, eftersom vi beroende av autentiska miljöer.

En person som saknas i din film är Peter Lorre varför det och hur blev det med klippningen?

Jag ville göra en kontra film till ”M” jag skall förklara mig bättre. När vi ser ”M” upptäcker vi att Lang gör mer en film om en mördare och vi känner inte sympati och medlidande för offren utan med förövaren.  Vi ser ett mord på ett barn genom en ballong som fastnat i några telegraftrådar och bilden är nästan mänskliggjord. Vi känner moderns ångest genom att se en kall sopptallrik som väntar på barnet. Jag ville visa det som var den verklighet, som Lang undersökte och tog inspiration av det brutala och ofta minutiöst planerade mordet, som förekommer i hela undersökningens bilder och mördarens bravad att närvara för att kolla på polisens undersökning av brottsplatsen. Vid två tillfällen kommer den som vi skulle kunna kalla för min Fritz Lang in i ”M” under den scen i vilken det finns masshysteri där ser vi Lorre. Det är genom det greppet, som jag har fört in min film i ”M”. Formatet i sig är en lek mellan verkligheten och filmen. Lang kunde aldrig erkänna att mycket av historien i ”M” är baserade på verkligheten. Det var för mig redan ifrån början helt säkert att det inte är mycket av det som hade hänt 1964. När en brittisk regissör presenterade en remake på ”M” i USA som blev ett fiasko. Lang hade under en tidigare fas sagt bestämt att han hade skapat allt och började säga att det var hans förtjänst, eftersom Lang levde i myten om konstnärer som skapade form och sa sanningar och att det fanns mycket av faktiska händelser, som var grunden. För mig är det ett faktum att Lang tog tag i dessa polisrapporter och har använt sig av dem. Lang och jag tror att ni alla känner honom från Jean-Luc Godards mästerverk ”Föraktet” där Lang var en mycket bra historieberättare och han skapade en legend om sig själv. Slutet på hans karriär var svår på grund av floppar och det gjorde så att han började få sämre självförtroende när det kom en generation nya regissörer med den ”Tyska nya filmen” som Win Wenders och Werner Herzog vilka såg Lang som hjälte och inspiration.

Just angående det skulle du kunna berätta för mig hur du har filmat och på vilken sätt du har använt dig av arkiv material och vilken typ av kamera använde du?

Jag har använt mig av arkivmaterial från de senaste 30 åren och klippen är i själva verket arkiv bilder.  Jag har tänkt på denna film sedan jag började filma med långa tagningar en typisk stil av den rumänska nya vågen. Jag har även använt grepp från tre klassiska genrer i amerikansk film thriller, gangster och western. Lang arbetade med dessa genrer. Jag har i mina scener använt ett äldre format som gav mig större frihet. Jag ville mera än citera mer undersöka den tidens filmer och svart/vit var ett val som var tvunget. Jag är mycket nöjd. Jag har använt mig av en standard kamera en Red precis som du använder dig av i dina filmer.

Skulle du kunna säga något om nazisterna i filmen?

Jag har valt att presentera några bjässar från SA rörelsen vilka Lang kunde avvärja eftersom han var mycket mer intelligent och hade gott om pengar. Sen finns det den som är fängelsedirektör, som gör ett tal mot de oönskade, som är mycket typisk för nazismen. Jag tycker han gör ett utmärkt arbete och det fungerade extra bra.

Jag tycker att du har ganska mycket från en Ingmar Bergman film “Ormens ägg” stämmer det?

Nej, det stämmer inte eftersom trots att jag gillar den fokuserade jag mig mer på Walter Ruttmnan, Lang och journalfilmer. Jag tror att likheten är att vi har gjort en tolkning av Weimar republiken.

Vilket kommer ditt nästa projekt att vara?

En drama dokumentär om tyskarnas relation till polackerna. De har alltid varit väldigt svåra och jag hoppas att det kommer att bli bättre.

Roberto Fogelberg Rota

snygg besvikelsen

Elegant väl gjord men mycket bakomsträvande

Titten sju minuter till midnatten

Regi J.A. Bayona

Medverkande Liam Neeson , Lewis MacDougall Sigourney Weaver

Svensk distribution Sf Stockholm film festivalen.

Betyg C

Få filmer har lanserats med ett sådant fantastisk sätt som Sju minuter till midnatten som är en stjärnspäckade drama baserade på ett bestseller men resultaten är mycket tråkig i ett film som har inte den minsta av spännande och i miljöer som vi känner redan ifrån början . visligen är den fotografi som presenteras av Oscar Faura och s klippningen är mycket bra men historia är för mig lite för enkelt Connor en extremt lite till växt pojken spelade av Lewis MacDougall bör någonstans vid den ataktiska kusen av England eller Wells. Hans mor och rollen som presenteras av Felicity Jones är nästan hjärta skärande i hennes lidande roll vet att hon skall snart dö på grund av cancer och under alla tider kommer ett antropomorfism skrämande träd mycket välspelade av Liam Neeson mäktiga röst som besöker den unge kille . en närvaro som är minst sagt svårt för honom är den av mormor en strikt och hård mäklaren som spelas väl av Sigourney Weaver och kanske närvaro av ett sådan stor skådespelarenska kan ge bra pondus men även gör det svårare för dem andra. Connor väld förutom monster är inte så rolig problem och känslan att vaar otillräcklig g som man känner mycket väl i den relation som han har i förhållande till  fadern v en ynliug spelevink som vi ser honom när han försöker att få ett bättre relation till  sonen som i själva verket han vill dumpa och en gäng mobbaren i skolan med i spetsen en pojken Anton (en super bra prestation av Joffrys kopia Dominic Boyle ) som slår honom. Det som är speciellt är hur den riktiga välden som är välordnad full av några ställningar som är trots allt välordnade börja att visa denna dunkla sidan som personifieras av trädet monster som börjar att berätta två historier som har att göra med vad som har hänt under den tiden. Tyvärr presenteras dessa scener som storyboard vilken för mig blir ganska tamfattig och tar när deras interesse. Den andra episoden är lite vackrare som utspelas under den viktorianska tiden och de känns precis som resten av filmen att man kan inte nå det är enbart ett serier hänelserna som blir mer och mer osammanhängande. Visligen film projektor med ett den frösta King Kong filmen är mycket fint som den scen av drömmen med ett jordbeväning och skådespeleri som presenteras av v mycket bra som alltid men som för mig är inte så stark som resten av filmen. En bra film med ingeting speciellt

Roberto Fogelberg Rota

Britisk humor när den är bäst

Så svart och rolig

Alice Lowe är en av de mest begåvande komiker, som den brittiska humor har producerat och utan större svårighet lyckas hon göra ett verk som är minst sagt fantastiskt. ”Prevenge” som är en av de bästa när det gäller den humor som man brukar gilla djupt ironisk, rolig och skruvad på rätt sätt aldrig överspelad och välgjord.

Alice Lowe är Ruth en kvinna som väntar på en liten dotter och har dialoger med fostret. Ruth har en svår sorg, Döden av hennes make som hon bestämmer sig för att hämnas på. Maken har dött under en bergsklättring. Filmens struktur är den av en grym parodi med fars inslag, som är berättade med många grepp som har sitt ursprung i den genre som är ”skräck splatter film”. Morden vilka alla är kopior på de, som Chatrine Deneuve utförde i Roman Polanskis film ”Repulsion”. Vad som är intressant är det extremt dokumentär sättet på vilket några gator i Cardiff undersöks och även dementeras. Hela filmen pendlar mellan den dokumentära hyper realismen med musik, som får oss gå ut ifrån den och lyckas visa både det naturliga och det som är så djup stiliserat och främmande görande.

På det bästa rummet i hotell Kungs trädgården tillsammans med den ytterst gulliga och sympatiska lilla dottern Kathryn har Alice utan att försöka sticka ner mig (ett skämt kära läsare) svarat på mina frågor som jag hoppas kan få er skriva till någon film distributör för att kunna få detta mästerverk distribuerat i Sverige.

Skulle du kunna berätta för mig hur du fick idén till filmen och kan man se den som en politisk film?

Jag var gravid fick lite tid över och i 15 veckor började jag skriva en historia och tänkte på hur jag skulle kunna skriva någonting som hade att göra med mödrar. Det är så att i många Tv serier så fort som man ser en person som blir mor förlorar denna alla andra attribut. Det är så att Ruth, den kvinna, som jag spelar är mest av allt en människa, som vi upptäcker lite i taget. Jag har full förståelse för att man kan se henne som en osympatisk person. En person som man även kan tycka illa om. Fast man kommer att upptäcka att hon dels har detta trauma och dels även dessa projektioner. I mycket av vår populära kultur har saker och ting ändrats på grund av Tv serier som ”Games of Thorndes” om en tjej inte ens ler åt en manlig karaktär i en Tv serie är hon ytterst otrevlig och konstig. Vi tycker inte om henne. Så jag bestämde mig för att skapa en kvinnlig karaktär som var svår och gjorde hemska saker. Jag hade idén att hon skulle vara furier och under mina vistelser i arkiv fick jag tillfälle att se en äldre film av Ben Hecht ”Crime without punishment” och de fanns och kunde förkroppsliga de furier, som finns i den klassiska myten födda ur aska och blod.

När det gäller den karaktär som jag spelar tog jag inspiration av Robert De Niro i en av hans parad roller Nick Travis i ”Taxi driver” vi kan förstå vad och hur han känner. När det gäller det politiska finns det i undertexten. Många är trevliga sympatiska med Ruth även den absurda som Lee mycket välspelad av Gemma Whelan, som försöker vara sympatisk även under en fight. För övrigt under dessa scener när jag är tvungen att krypa ut genom en liten katt lucka, som man brukar använda sig av när det gällde fighter av en stunt stand by, som fick ha en fejkad baby mage. När det gäller den sociala miljön är vi i medelklassen. En medelklass, som ofta i Storbritannien är vit och välmående men även full av kyla och konstiga beteenden.

Det är så black humor som det kan bli någonting mycket brittisk och det tar mig till den andra frågan var och hur har ni spelat in filmen och med vilken teknik?

Många har ställt samma fråga i andra länder från USA till Spanien och för mig är det svårt att svara kanske bara faktum att vi britter aldrig är entydigt positiva. Det är sällan vi bara kan se den ljusa delen i någonting. Det kan vara både bra och dåligt men det är så vi är. Jag ville mest av allt inte fokusera mig så mycket på själva dödande. Det var naturligtvis viktigt, men mer i processen att kunna se vad det innebär och från det gå till själva aktionen. När det gäller inspelnings platser finns det bara en scen i en lägenhet, som är inspelad i London medan resten av filmen är inspelad i Cardiff. Jag ville bort från London på grund det brittiska och vi måste påpeka att den internationella publiken är van med denna stad. Vi ser den ofta och vi ser vad det spelas där. Istället faktum att kunna spela in på en plats som är både ganska lik och ganska främmande. Det är mycket min filmfotograf Ryan Eddleston förtjänst, som kunde hitta dessa platser, som var ödsliga. När det gäller det tekniska hade vi en Sony Camera och en monitor. Jag kontrollerade varje scen av filmen. Jag ville inte få mer ljus än det som jag behövde för mig var det ytterst viktigt att behålla detta ljus och känslan som Ruth har att befinna sig i nya okända områden några områden, som hon inte känner i en för henne okänd stad, en stad som är helt främmande liksom det som hon gör, vilket är mer en typ av beteende som påminner om furiernas

Ett ansikte som var långt ifrån främmade för mig och publiken var Kate Dickie i rollen som Elle kanske det enda mord som vi såg positivt. Hon är verkligen mycket bra på att spela osympatisk och irriterad precis som Lynna Arryn i ”Games of Thorndes” hon är lite grand en stjärna hur kunde du engagera henne?

Vi har samma agent och hon var en av de få som inte gjorde audition. Hon kom och fick vara med oss en enda kväll. Man brukar säga att det finns inga små roller men endast små skådespelaren eller kanske som jag brukar säga det finns stora skådespelare som gör små roller. Hon var perfekt. Vi hade mycket kul tillsammans. För mig är denna roll otroligt viktig eftersom jag ville med den bevisa att alla har sin vikt i berättelse.

Skulle du kunna säga mig någonting som berör den kille som är DJ? Du hade en form av smink som påminde stark om det som Frida hade när hon var stjärna med ABBA?

Många har sagt att det finns flera egenskaper, som inte stämmer att hans hus verkligen inte passade för en miserabel person, som arbetar som DJ och det fanns för få personer på hans framträdanden. Jag ville att klubben skulle vara så full som möjlig av folk. Denna likhet med Frida i ABBA är för mig mer än smickrande men vi tänkte aldrig på ABBA vi hade Saturday night fever och några andra goda bitar, som ligger mycket nära 70 talets period.

En karaktär som är för mig är mycket intressant och lyckas vara mycket komisk men får mig också att tänka på instruktören i klättring hur skulle du vilja beteckna honom?

För mig var han rolig i den bemärkelse att han lyckades presentera utan något som helst problem vad som är en av problematik som finns bland många människor som klär sig som super hjältar och även vill vara sådan som dras till extrema sporter men i själva verket är mycket osäkra är mer barn än riktiga barn.

Skulle du kunna berätta till mig lite grand om musiken? Jag tycker att den påminner om den som finns i ”Gorki Park” en film inspelad här i Stockholm?

När det gäller musiken tonsatt vi den efter filmen och vi hade stor påverkan av John Carpenter. Den påminner otroligt mycket om hans musik men till skillnad från denna är den mer dramatisk och okänd. Det är ytterligare ett sätt för att kunna ge känslan av att vara helt borttappad i berättelsen, att känna sig helt utanför.

Hur pass mycket kommer Brexit att påverka den brittiska filmen och hur kommer ni att kunna agera framöver kommer ni att flytta mer och mer till republiken Irland?

Jag vet inte tills nu har jag arbetat som super oberoende. Det finns denna risk men vi måste vänta och se. Jag hoppas att kunna arbeta i Sverige eller i ditt land Italien någon gång

Roberto Fogelberg Rota  

Fransk drama på Stockholms film festivalen

Fransk drama på Stockholms film festivalen
EN ROMANTISK MARDRÖMSSAGA MED MYCKET MAUPASSANT
Bokfilmatiseringen av Guy de Maupassants roman "En kvinnas liv" utlovar en storslagen historia i romanticismens tecken. Men trots tidens anda, en minutiös känsla för kärlek och skönhet verkar den lyckliga, adliga fasaden dölja stora hemligheter.

Den djupare dialogen är sparsmakad men desto mer talande och storslagen. Morfaderns ordlek om Pierre och Jacques eller smutsig och ren människa är på ytan lekfull men döljer en annan sanning. Pastorns predikan om ren sanning och förakt för all medskyldighet till lögn är förtroendeväckande i den stund Jeanne söker stöd i biktarstolen i kyrkan. Jeanne biktar sig fast hon inget fel har gjort. De är filmens bärande dialoger och dess hörnstenar.

Filmen saknar i stort sett längre dialoger för syftet är inte att skildra ytan utan det som döljer under ytan - en livslång förnedring i ett adligt äktenskap som domineras av lögner, otrohetsaffärer och ekonomiskt utnyttjande. Den unge adelsmannen Julien får alla i närkretsen att lydligt lida. Men trots det håller äktenskapet och den lille sonen blir så småningom vuxen. Han hamnar i Internatskolans srikta värld vilket leder honom till London - där lögnerna och spekulationerna för honom allt längre från sin älskade mor. Sonen blir än värre kopia av sin far. Men modern hon väntar och väntar och hoppas.

Filmfotot är som bäst måleristiskt vackert och episkt, ofta kopplad till den storslagna naturen i Normandie. Kostymerna får en framträdande plats i denna film som kretsar kring adeln och stora gårdar och ger den sorgsna historien glad färg och nyans. Men man skulle önska ett mer avancerat fotoarbete för att skildra de sönderrivande känslorna, det inre helvetet och det stora, oändliga dramat samt den tidstypiska andan. En starkare kontrast mellan ljus och mörker hade gett filmen och huvudrolls-innehavaren Judith Chemla mer pondus och djupare nyanser. Trots att kvinnan gestaltas genomgående naturalistiskt och oskyldig. Även en och annan detaljerad scen från sonens vilda slösarliv i London och Paris hade gett filmen mer styrka. På den absoluta detaljnivån kunde också juvelerna, smycken och vigselringarna vara mer framträdande.

Slutscenen är otroligt vacker och symbolisk. Tre kvinnor förenas i renhetens tecken. Det nyfödda flickebarnet ger nytt liv och hopp och helar det hårt prövade hjärtat o den sorgsna själen efter en lång, svår resa.

Marina Silander
 
 

Ozon på Stockholm festivalen

Intervju med Francois Ozon

Titel: Frantz 

Regi: Francois Ozon

Medverkande: Pierre Niney, Paula Beer, Anton von Lucke, Marie Gruber, Ernst Stötzner, Johann von Bulow, Cyrielle Clair m.fl.  

Svensk distribution: Stockholms filmfestival

Betyg: A

Få samtida regissörer har varit lika produktiva, som Francois Ozon som får ett fantastiskt pris det av Stockholm Visionary Award. Han har tagit sig tid att svara på några frågor för tidningen Kulturens läsare under hans första timmar i ett kallt och helt vitt Stockholm vid det fantastiska och lyxiga hotell Kungs trädgården i en miljö som ger en form av rokoko, som är tolkat genom den post moderna estetiken.

Om Ozons verk "Frantz" inte kommer att få Oscar pris, som bästa utlänska film betyder det utan någon tvekan att detta pris saknar all form av betydelse. ”Frantz” är en film om film eftersom den är en remake av en av filmhistoriens största regissörer Ernst Lubitschs ”Broken Lullaby” en annan av filmhistoriens stora regissörer Francois Ozon, har lyckats göra en film, som förutom att den är en undersökning av borgerskapets laster även är fortsättning på Stanley Kubricks ”Paths of Glory”.  I denna film finns en scen i vilken en flicka sedermera blev Kubrick fru, som på sitt modersmål tyska, sjöng en låt för franska soldater.

Ozon låter filmen utspelas under 1919 precis när Tyskland förlorade första världskriget. Fotot av Pascal Marti presenterar en värld utan färg en svart/vit elegant bild av vår historia som övergår till färg när Anna och Adrien möts i den vackra tyska naturen eller i de scener i vilka Adrien instruerar Frantz i fiolspelning eller besöker Louvre eller i stridscenerna. I dessa korta sekvenser är det Laure Gardette, som går från långa åkningar i interiörer som tillåter oss åskådare att fästa blicken på olika detaljer till mycket snabba och fasansfulla krigsscener.

I centrum av händelserna står en ung kvinna, Anna, mycket mästerligt spelade av Paula Beer hon har förlorat sin fästman Frantz gestaltad av Anton von Lucke, som verkligen har de rätta ansiktsdragen för rollen. Vi ser redan ifrån början hur Anna betraktar en elegant fransk klänning. Hon lever med Frantz föräldrar. Modern Magda en medelklass dam, som spelas mycket bra av Marie Gruber. Fadern Hans Hoffmeister, som är läkare i vars roll Ernst Stötzner är helt fantastisk mycket lik de bästa rollprestationerna av Emil Janniks. Hans umgås med en viss Kreutz en man i yngre medelåldern, som spelas av Johann von Bulow.  Han är medlem i en av de många revanschistiska organisationer som senare skulle bli värvade av nazisterna. Fast han är långt ifrån ond och har en kärlek för Anna som är äkta. Kreutz och alla individers liv ändrats av Adriens ankomst. Han är artist, androgyn och nervös rollen spelas av Pierre Niney. Hans roll är extremt känslomässig full av stormiga stunder. Denna romantiska själ blir en slags dubblett av Frantz, som bär en hemlighet. Scenerna är rent av komedi mässiga under balen och deras första kärleksmöte men kärlekshistoria kan inte fungera och den får inte bli av det är omöjligt på grund av krigsminnet. Ett krig vilket inte enbart som Hans påpekar föräldrar och fäder hade beväpnat sig och på ena sidan av floden Rhen skålat med öl för varje seger och på den andra sidan hade de skålat med vin. Segrar som skördat mängder av döda som har trängt in befolkningarnas själar.

Adrien är instabil och bilden av Monets tavla ”Självmordet” är hans påhitt. Den till synes lugna dandy fasaden gömmer extrema hemligheter. Det är när Anna åker till Frankrike och ser det riktiga livet av segrarna som vi förstår Ozons kritik mot nationalism från de sista verser i Marseljäsen, som sjöngs när general Petain (denne kom att samarbeta med Hitler och under första världskriget arkebuserade han mängder av soldater som inte hade intagit ett stridsmål) kommer in på ett café till Adriens kyliga moder bra spelade av Cyrielle Clair. Fanny är Adriens fästmö en pojkflicka, som spelas bra och sympatiskt av Alice de Lencquesaing hon försöker vara väninna till Anna, men hon lyckas inte med det på grund av de borgerliga värderingarna och kriget.

En film med många karaktärer som är extremt intressant. En av årets starkaste filmer.

För tidningen Kulturens läsare har jag fått möjlighet att ställa några frågor till Ozon.

Vad tycker du om detta pris?

När man vinner ett pris på en så prestigefull festival är man mycket glad. Jag har faktiskt inte tänk så mycket på det nu eftersom jag håller på med min nästa film. Federico Fellini sa en gång det finns nästan ingeting mellan en och annan film. Dessutom trodde jag att bara äldre regissörer fick detta pris och jag räknar mig själv fortfarande som en ung sådan kanske betyder det att jag nu är mognare än vad jag trodde och det är för mig mycket oroväckande.

Hur fick du idén till filmen och varför en film om historia?

I själva verket hade jag inte idén att göra en historisk film. Jag var mest intresserad av historien om en familj, som får en ny bekant. Jag kollade filmen ”Brocken Lullaby” av Ernst Lubitsch och tänkte att det skulle vara kul att göra en remake av den. Eftersom det är en film om Frankrike mitt land och det krig som vi upplevde och fortfarande finns i vårt allmänna omedvetande. Så jag började och jag förstod att historien skulle bli allt viktigare och att dessa händelser skulle trädda fram.

Var det av denna anledning som du använd dig av ett svart och vitt foto i några scener?

Ja definitivt fast som mycket i detta arbete är det även en praktisk anledning även det svart vita fotot har sitt ursprung av praktiska skäl. Jag bestämde för att spela in filmen i östra Tyskland och där hittade jag några vackra platser men vid dessa platser fanns det även mycket modernitet och det som var det moderna ville jag få bort från fotografiet genom att använda svart/vitt film. Historien är det som är viktigaste och allmänt giltiga företeelse, som musik, måleri och kärlek, men även krig som är en destruktiv kraft jag ville i färg eftersom de alltid har funnits och de kommer alltid att finnas. 

Skulle du kunna berätta för mig hur det har gått att sammarbeta med film tonsättaren, Philippe Rombi?

Vi har arbetat mycket väl som vanligt. Jag brukar filma en scen helt i kronologisk ordning och efter att jag har gjort det skickar jag den till honom. Han studerar den får sina idéer och vi diskuterade tillsammans om det som var problemet med denna film "Frantz"  var att vi var tvungna att ha musik från 1919. Vad som för mig är mycket bra med att arbeta med Philippe Rombi är att han en person som inte har något ego alls, och mycket enkel att ha att göra med. Han är alltid glad, positiv och kompromiss villig.

Du har kallats en av de enfantes terribles i den europeiska filmen och Frankrikes Pedro Almodóvar håller du med om det?

Det är kul eftersom på franska finns inte detta ord. Det var i början av min karriär som jag var lite mer het levande kunde skälla ut folk ordentligt eftersom jag inte ansågs som en seriös regissör. Likheten med Almodóvar är mycket smickrande men jag ser inte det. Möjligen har vi behandlat samma teman i några av våra filmer fast han är mycket inne i sin kultur och jag i min. Där kanske vi har stora likheter.

Finns det någon rolig anekdot om Frantz?

Ja det finns en i början stavade jag Frantz, som man skriver på franska inte Franz som på tyska. Jag upptäckte efter ett tag att min tyska var mycket bättre än vad jag trodde och att jag kunde köra en film på två språk någonting som jag tidigare bara kunde ha drömt om. Förutom det var det en mycket smidig inspelning även i stridsscenerna och jag hade det bästa teamet någonsin.

Skulle du kunna berätta lite grand om casting processen?

Den var för mig mycket svår. Jag hade redan ifrån början klart vem som skulle vara huvudrollsinnehavare, Pierre Ninney. Jag ville ha en skådespelare, som hade en viss form av svaghet, en svaghet som skulle vara uppenbar och en finess. När det gäller de tyska skådespelarna gick jag med audition och rollen som Frantz fästmö skulle vara den allra viktigaste. Jag gjorde en audition på 180 skådespelerskor och den andra som kom kunde faktiskt tala lite franska men hon var bara 20 år. Jag var rädd att sätta en så ung person i rollen men hon har lyckats att föra fram den styrka och närvaro som hon hade under auditionen. Det är en stark roll av en människa som faktiskt lyckas komma tillbaka. Det var första gången som jag arbetade med tyska skådespelare, som från början är teater skådespelare så jag blev tvungen att arbeta på ett helt annat sätt i jämförelse med det som jag är van vid och det var imponerade.

Jag tycker att ett tema som verkar vara super vanligt i dina filmer är det av ungdom mot döden och det är också ett av de stora temana i Frantz?

Jag håller inte med. Visserligen finns det med men det som interesserar mig mest är livet och psykologi. Detta spel är vad jag ser mest i mina filmer det som jag försöker att visa. Jag hoppas att ha lyckas med det. ”Frantz” är lika mycket en film om Paula som försöker att komma tillbaka efter en svår olycka efter någonting som har förstört och förkrossat henne, någonting som har ändrat hela hennes liv, en sorg. En sorg, som hon tar ut även när hon upptäcker att livet är annorlunda.

Jag gillade en sak att din film är mycket försonande mot tyskar medan kanske på grund av de framgångar som har tagit av Marine Le Pans är mycket hårt mot den franska nationalismen mest i figuren av Adriens moder som är mycket osympatisk?

Det är kul i germanska länder får jag ofta denna fråga och jag varken tycker det eller håller med om det och jag skall förklara varför. För mig är nationalism alltid dålig och alltid närvarande kanske till och med Donald Trump. Jag hade aldrig kunnat tänka mig att hans skulle bli vald till president i USA. Vad jag har velat är att ge mångsidiga karaktärer och visa att även om jag inte har velat vara för stark med det att det finns alltid problem för Adrien i Tyskland men även för Anna i Frankrike en känsla av osäkerhet att inte vara välkommen som kan vara typisk för alla utlänningar var som helst och när som helst. Adriens moder har svårt för att en stark flicka skall ta honom ifrån henne och dessutom är hon tyska. Jag har försök att hålla denna konflikt under isen och senare visa den. Jag hoppas att det har gått bra.

Som sista frågan har du någon svensk favorit film?

Jag älskar Sverige och svenska filmer. Fast jag har ett val som kanske är mycket banalt men Ingmar Bergmans ”Persona”. Den har hjälpt mig att fokusera mig på de olika problem, som finns i människornas relationer och identitet.

Roberto Fogelberg Rota

Intervju med James Schamus

Intervju med regissören James Schamus

En äldre kvinna sitter vid ett bord på ett äldreboende. Vi märker av hennes ansiktsuttryck det hårda förödmjukande liv hon haft. Hennes bild tonas till en kinesisk soldat under Korea kriget som under en besvärjelse (ett mindre brutalt slag) stöter till en ung amerikansk soldat med en bajonett i en cirkel lik rörelse. Detta berättar grepp återkommer i filmens slut.

”Indignation” är en filmatisering av en av Philip Roths bästa romaner. Det är historien om en ung man som skall avsluta sin utbildning och får en liten inblick i det som är kärleken, kulturen och ett bra liv som han blir tvungen att offra. Platsen på vilken filmen utspelas är ett konservativt vitt anglosaxiskt universitet som ligger i mellan western i Ohio. Den som har huvudrollen är en judisk slaktarson Marcus Messner som spelas mycket bra av Logan Lerman. Han är den skådespelare som mer än andra presenterar den unge mannen som skall genomgå en form av övergångsrit. Det är en roll som Logan Lerman redan haft på ett lekfullt sätt i filmen “3 musketörer” och på ett mer dramatiskt sätt i en av mina favorit filmer “Fury”. Vi ser de enorma problem, som han har i sitt hem med fadern, som är mer eller mindre super orolig och ängslig på ett patologiskt sätt. Fadern, Max Messner, spelas aven av samtidens stora amerikanska teater skådespelarna, Danny Burstein, som gör en mycket fin och intensiv roll och lyckas med att placera kött och blod i en epok som har varit så viktig för skapande av USA på 1950 – talet med den första stora förlusten i Korea kriget.

Marcus relation till sin mamma verkar vid första ögonkastet mycket bättre. Hon spelas mycket bra av en annan duktig teater skådespelerska Linda Emond, som ger en mycket intensiv och bra rolltolkning av Esther Messner. Fast i en scen på ett konditori inte helt olik de ställen till vilka Marcus som barn togs för att prisas för sina skolframgångar. Utsätter modern honom för en värsta utpressning hon tvingar honom att lämna den flicka, som han älskar. Det är den vackra snälla och sofistikerade Olivia Hutton gestaltad av Sarah Gadon. Denna roll som för Sarah Gadon är helt annorlunda än hennes tidigare roller gör hon en imponerande bra tolkning. Första scenen i vilken de äter sniglar är en av filmens bästa när det gäller det komiska liksom i en senare scen under Marcus sjukhusvistelse när de älskar,en extremt vacker scen när de älskar. Olivia är i själva verket perfekt i utseendet i sättet på vilket hon rör sig och beter sig men det finns ett men hennes mentala ohälsa. Bland filmens kvalitet finns den som skulle kallas för antagonisten den styva rigida rektorn på universitetet spelad av Tracy Letts. I rollen som Hawes D. Caudwell är denne inte bara en superkonservativ rektor, eftersom han även kan tänka sig att acceptera Marcus ateistiska drag om han går på gudstjänsterna men inte hans associala tendenser. Denna perfekta återskapelse av en svunnen tid kompletteras av en ytterligare intressant karaktär Bertram Flusser mycket väl spelade av Ben Rosenfield en intellektuell rebell, säkerligen bisexuell som börjar dras till Marcus.

Jag har haft det stora nöjet att möta regisören James Schamus i hotell Kungsträdgårdens post moderna rokoko lobby. Han har svarat på mina frågor. Jag anser att han skulle kunna få en viss staty, Ocsars priset, för denna film att ha hemma på sin byrå.

Hur fick du idén till ”Indignation”?

Jag har alltid varit ett stort fan av Philip Roths romaner. Jag anser att han är en bra författare och jag ville verkligen presentera denna tid. Det som för mig är den filmiska bearbetningen dvs en tolkning av att på ett känslomässigt sätt kunna reproducera en tid och hur man skall kunna försöka att få denna tid översatt till min egen värld. Att filmatisera en bok är ett sätt att göra en kompost av den och mest av allt av dessa filmmässiga emotioner som vi kan förstå och tolka genom min egen värld och mitt eget sätt att tolka den. Om någon skulle ha tagit filmens alla aspekter skulle det ha blivit svårt.

Hur var det med filmens huvudrolls innehavare jag har sett vid många tillfällen att Logan Lerman har spelat dessa typer av roller, som alltid är en ung mans initiationsrit medan när det gäller Sarah Godon hon har spelat många roller, som har varit lite äldre kvinnor?

Dessa två skådespelare var mitt första val Lerman har en enorm karriär han började med film när han var 8 år och han har erfarenhet men mest av allt den yrkes mässiga skickligheten och han kan blanda med väldigt naiva blickar. Sarah har spelat en serier fantastiska och mycket mer mogna roller och för mig var det mycket bra att kunna ge henne tillfälle att spela en yngre kvinnoroll.

Olivia är lite äldre än Marcus hon är på sitt andra colleges år och vad som är viktig för att skapa henne är att kunna lyfta fram hennes olika erfarenheter. Dessa är onekligen en svår situation en mycket svår mental sjukdom men även allt som har gjort henne till en fulländad attraktiv, sofistikerade och varm person. Jag tror och jag är inte den enda att det fanns någonting magnetisk i dem och de blev mer och mer ett par under filmens gång. De hade en form som par och det fanns någonting magisk att se dem på scenen. Så otroligt duktiga och professionella.

Jag var verkligen imponerad av de som är filmens olika masscener att även varje statist verkar stämma med denna period?

Jag blir otroligt glad att du säger det. Vi arbetade rätt mycket med det och jag kan säga att det inte var det bästa. Jag kan ta ett exempel den lilla mottagnigen som finns vid den första minnesstunden för en ung man, som precis har stupat. Jag fick på grund av organisations problem som mest var givetav vår budget. När vi fick besök av de statister som skulle presentera en samling judiska invandrare arbetarklass i USA såg våra statister ut som body bulider och fotomodeller. Så vi var tvungna att sminka ner dem och använda oss av dem i olika ställningar.

Skulle du kunna berätta för mig var filmen är inspelad?

Av budget skäl är hela filmen inspelad i New York vi hittade ett campus som kunde se ut som ett colleges i Ohio på en plats kallad New la Rochelle. Vi var tvungna att först arbeta med min super duktiga fotograf Christopher Blauvelt och sen med klipparen Andrew Marcus för att få platsen så lik som möjligt en lantlig miljö. Själva biblioteket i vilket Marcus arbetar är ett magasin på min hemma plan Columbia University och läsesalongen är Brooklyns historiska sällskaps bibliotek och den byggnad till vilken Marcus kommer är i Harlem medan kyrkan är en katolsk kyrka i Queens. Vi tog tagningar framåt bakom altaret för låta den se ut som en protestantisk kyrka i ett tyskt eller skandinaviskt samhälle i mellan USA. Faktum är att vi var i New York gav filmen en helt annan prägel eftersom jag fick arbeta med skådespelare, som är bland de bästa i välden när det gäller teater om vi till exempel tar fadern Max. Han spelas av Danny Burstein som vid tre tillfällen har vunnit det som man skulle kunna kalla för teaterns Oscar och Linda Emond som spelar modern har varit nominerade tre gånger. Samma kan sägas om Hawes D. Caudwell. Han är rektorn som spelas av Tracy Letts, en mycket duktig begåvad och beläst skådespelare, som har vunnit Pulizer priset. De gillade projektet och vi hade intressanta diskussioner även i skrivande form och sen kunde vi spela in allt på det bästa tänkbara sätt. Men gällande de platser som vi hittade så hade vi tur att hitta i Queens ett gammalt fort, som delvis ligger under vattenytan där kunde jag spela in en kort men intensiv stridsscen, som skulle se så autentisk ut som möjligt.

Jag såg en viss likhet med Stanley Kubricks slutscen i "Full metall jacket" kan det stämma?

Jag är ärade att du drar denna parallell men jag tänkte mer på en annan av Kubricks filmer ”Ärans väg”. Jag skrev ett stort slag med samma typ av åkningar, som jag reproducerade med användning av en stånda kamera. För att förbereda denna scen kollade jag mycket på en äldre film, som för mig är en av de bästa krigsskildringarna någonsin Lewis Millestorne “Inget nytt på västfronten"..

Skulle du kunna berätta för mig om de två unga skådespelarna som Pico Alexander som spelade Sonny Cottler och Marty Ziegler i vars roll Noah Robbins ser ut som en ung Woody Allen?

Robbins får höra det hela tiden och han blir ganska sur när jag skojar om det. Det är två skådespelare som är verksamma på Broadway och i andra teater grupper. De är mycket duktiga även att spela det som var ett av problem i filmen, som utspelas 1951 ett år i vilket varken rock musik eller det som skulle vara tonårigs kultur var född. Vi började tänka på vad de skulle ha lyssnat på och hur de skulle ha betet sig. Sonny är lite grand en föregångare till det. Vi sökte många låtar men vi skrev en låt själva som påminner om Tony Bennet.

Det finns en roll som jag fann och jag vet inte varför mycket sympatisk den av skådespelaren Bertram Flusser som spelades mycket väl av Ben Rosenfield?

Han är en annan teater skådespelare. Han har gjort många fina roller. Det är en ung man som påminner om Alain Ginsberg och även om Philippe Roth. Han är homosexuell och vi tapetserade rummet men hans hjältar som Kasper Frederick, Oscar Wilde men även någonting mer subtilt som hans smak för musik och likhet med Marvolio. Vi tänkte att denna person som inte trivs bra på detta konservativa college precis, som Marcus är ganska lik denna karaktär i William Shakespeares komedi. Precis som denne blir han helt och hållet utkastad från samhället han blir mer eller mindre en utstött. Det är lite grand samma som kom att hända både för Marcus, Olivia och Flusser just recitera detta brev till en Olivia, som sen blir vår Olivia. Det är för mig en tillfällighet

Skulle du kunna berätta för mig om de tekniska medel som du har använt dig av för filmen?

Jag hade först tänkt mig att använda mig av 16 millimeter film, men sen bestämde jag mig för att använda mig av Axela den har 4032 spektrum från svart till vitt. Vi använda oss av den. Vi ville ha känslan av de första kodak filmerna och precis som dem ville vi ha någonting som kunde föra denna diskurs framåt och ge kött och blod åt epoken.

Någonting som "Indignation" lyckats med. En utmärk en film som man bara måste se.

Roberto Fogelberg Rota

Ett måste Fritz Lang i tysk mästerverk

Fulländad

Tittel Fritz Lang

Regi Gordian Maugg

Medverkande Heino Ferch

Svensk distribution Stockholm film festivalen

Betyg absolut mästerverk

Filmens skapades av bröderna Lumière , George Mélies gjorde så at den kunde vara mera än ett form av levande fotografier och Fritz Lang lyckades att koreografera alla olika genre vara fulländade i dem och blev en av dem största filmskaparen. Hela HBO tv serier ”Games of Throndes” har följt hans idéen dem goda är skrukar som är i själva verket mindre skurkar. Nu med klassvision och inte minst kapacitet Gordian Maugg ger ett exempel på någonting liknade i filmen ”Fritz Lang” i vilken med ett klippning som är enaståendeav Florentine Bruck lyckas att förkroppsliga en tid dem svåra senaste år av den Tyska Weimar republik. Det finns en bild som är så stark som jag kommer att komma ihåg under hela mitt livs tid när bilderna av Heino Ferch tonas I rollen som mästerregissören tonas med bilder av Peter Lore I rollen som mördare I M. Just denna film är viktig eftersom den ger upphov till sökande av Fritz Lang. Året är 1930 talet och dem första bilder är utan någon som helst tvekan produkter av den tid i vilken filmen inspelades dem turbulenta år när Weimar republiken försvann. Vi möter en självsäkert raffinerade tät in till ytterst irriterade Lang i vilken Heino Ferch gör hans livs roll som ör vi en fest kanske för att fyra hand vackra “Moln raketen” hans mest lekfulla film med Hej

några vänner och vi dels för att upptäcka två saker hans humor som är rent av sarkastisk full av butter ironi och vi ser hans dåliga relaktionen med den autoritera fru som var en av film historia stora manusen förfataren thv mycket väl spelade av en något äldre v. den tur som Lang tar i Berlin är inte helt olik den av filmerna av den nya saklighet en rörsles som ville komma ifrån expressionismen ständiga symbolismen för att vara så pass nära som möjlighet verkligheten. Lang tar en prostitut och när han läser om en artikel tar hans sig till Düsseldorf var för att stoppa en grym serier mördaren man har skickat den bästa tyska detektiv Kriminalassistent Tölle i vars roll Christoph Bertram gör en emil jankis. Filmen löper på två spår och den svart vita fotografi av Lutz Reitemeier presi som tobias wagner musik för oss inne I mängder av allucinationer som Lang har och i hans eget förflutan den svåra barndomen och krigs tider. Maximilian von Pufendorf som har dels traumatiska erfarnhter under kriget när han kommer till ett rysk skyttegrav (I verklighten en italiensk) skjuter dem och får en splittra  I ögon och har ett kärleks historia med den vackra Lisa Friederich som spelar två roller den Lisa som är Langs  första hustru men även väninnan till en av dem kvinnor som brutala mördas. Denna resan tar hysteri i staden och vi ser den i sceneran i vilken man går från centrum till arbetar kvarter med ett bra gestaltning av taxichaufför bra spelade av Dieter Rupp men mest möte med det som kunde ha varit regissören dubbel som är mördaren v i vilken gestaltning Samuel Finzi gör en mycket bra roll. Möte med mördaren vill understrecka att det finns likheter dels i fadern rollen i deras sätt att var utstörta. En film som är en absolut måste

Roberto Fogelberg Rota   

Nattsvart indisk thriller

En sådan svart film

Titel Psycho Raman

Regi Anurag Kashyap

Medverkande Nawazuddin Siddiqui

Svensk distribution Stockholm film festivalen

Betyg A

Få filmer som jag har sett har varit så svara äckliga och svåara som v en thiller som visar att Bollywood film är långt ifrån det som väst har velat se den som enbart ett exapistiska form och utmärka amerikanska filmer som ”american psyko” eller christofer Nolan Batmans trilogier är i själva verket barn lke. Hanligen är väldigt enkelt två antihjältar den våldsamma lodis och Hooligan Ramanna (Raman) spelade med ett kraft som påminner stark om några av Robert De Niro stora roller av Nawazuddin Siddiqui möter en korupt polis som spelas lika bra av Vicky Kaushal som får namnet Raghavan (Raghav)sa namn har att göra med den indiska mytologi och någonting som ofta indier har sett och räknat mycket mera av än västerlänningar den destruktiva kraften. Med det vill jag räkna det som vi människor har den aggressiva lusten som är nödvändigt för skapande. Trots dessa allegoriska krafter och eftergift till sångarna som är extremt viktiga i Indien för lansera filmen den stil som en sådan stor och duktig cineast som Anurag Kashyap väljer att följa är den av den extrema realism ett naturalism som en brutal obekvämt och mest av allt med hjälp av Jay Oza utmärka fotografiska arbete tolkas med hjälp av noir film. Raman är ett utstår ett fattig stakare som i ett dimension av gårdar bakvända gator och inte minst av ett ständigt mörkret med järnrör massakrera allt och alla. Han är en smygtittare men hans kritik om organiserade religion familjen band han slår ihjäl på ett brutal sätt både hans snälla hustru Lashimie (i vars roll Amruta Subhash verkar den bild som man brukar ofta tillskriva den indiska kvinnan ) hennes make som är ett ganska sympatisk kille spelade av Rajesh Jais  och Lashime som är kanske en resultat av Rama våldtäck och denna roll spelas på ett sätt som är så hjärtskärande av v. raman är äcklig slug och han är det finns någonting Shakespeare liknade i hans roll den av den absoluta önskan. Anurag Kashyap delar denna långa och mycket vackra film med hjälp av diverse kapitel och dessa går snabbt vi följer dem utmärk med hjälp av v klippning som ger rytm och musikalitet. Filmen vill inte vara spektakulär och inte ens avsköljande i den del som berör Raman gestalt eftersom denna män är endast en enkelt karaktär som visar enbart en sidan tills den dialogen som han håller i fänglesen med v fast vänd mot oss mot viljan till vårt egen onda sätt till den grymhet som är trots allt djup mänsklig en dialog som tas med dem vända mot publiken. Raghavan (Raghav är en annorlunda typ av skurk han introducerade sig som en play boy den klassiak killen som får vilken tjej som helst under en disko kväll själv säkert som kan vara kanske den bästa detektiv i hela Indien men även en mycket dålig människan brutal i hans förhållande och som misshandlar r kvinnor så mycket verbal att gamla skurkar som Vicomte de Valmont i John Malkovich parad roll eller den ännu brutalaren v i Sena Bean parad roll i den klassiska serier ”Clarissa” verkar i själva verket snälla feministiska killa. Jag tra två exempel från 1700-talet eftersom denna var en tid med starka förändringar i mäns rollen och skapande av genus en tid som kanske man upplever i Indien. Som bekant och jag tycker att det är mycket bra att många cineaster tar i tur med en problem i den indiska samhället den extrema macho kulturer och Raghavan med hans kokain missbruk hans trång syndighet som kan inte tror att en människan från en lägre kraft kan vara en så planerade mördare är just en produkt av det. Den kraftiga kokain missbruk som låter honom mördar först en person och den extremt tyranniska fadern spelat med kraft och intensitet av Vipin Sharma visar att Raghavn är en producent av en samhället som låter honom leka med en laddande pistol och inte ta i tur med vanliga emotioner med det som är en vackert kvinnan modern men även traditionell som han skulle kunna bli lycklig av Simmy super väl spelade av Sobhita Dhulipala gans finnes empati och är den enda som kan argumentera med pondus till den nonsens som Ramanna (Raman ) presntera men dör på grund av en bråk. En roll som är mångsidig mycket mera än Raghavan inte på grund att skådespelaren är mindre skicklig men eftersom Vicky Kaushal arbetar efter en Brecht princip att presentera en till synes enkel karaktär som håller för att få oss att tänka. Han kan inte vara med Simmy eftersom hon sätter krav till honom hon är vackert mera bildade och kan förstå bättre den nya livet vad det betyder att leva i ett komplett samhället. förutom den tragiska slutet som jag tycker lite för mörk och inte i den klassiska indiska kulturerna en kultur i vilken hjälte till skinnade från den grekiska låter sig inte tryckas nere av en motsägelsefull öde men vinner det. Fast detta var i mytologi inte i verkligheten och det är bra att presentera dessa antihjältar. Jag tycker sen att man ger adels för lite utrymmet till en roll Ankita spelade av en miss India Anuschka Sawhney . Hon är ännu mera västerländsk är Simmy och vi känner för henne när hon löser sig i ett toalett. Hon är en kvinna som kan inte få leva som hon vill eftersom det är dessa strukturer som angriper henne. En film som ha allt och måste distribueras i Sverige

Robert Fogelberg Rota

Omo omi lupis est

I den bulgariska misären

Titel Goodsles

Regi Ralitza Petrova

Medverkande Irena Ivanova  Dimitar Petkov

Vad som är kännetecken I Godless är den total misär och mest av allt den totala desperationer I livet miljöerna och en känsla att allt det  som händer till dessa människor är trots allt ok eftersom människan har i sig ingeting gått. Det finns en vis natur som är den av berg som står avlägsna som finns som ett straffades kraft. Ralitza Petrova  med hjälp av fotografi från Krum Rodrigues lyckas att skapa en vitt väld smutsig Historia är grå enkelt och mycket lik den va verkligheten ett ytterst o aktiv kvinnan gana mycket väl spelade av (Irena Ivanova) som utsållar bara hårdhet och vilja att hata allt och alla. Den sätt på vilken förbereder rollen är mera lik den av en dansaren eftersom hon utgår från rörelserna precis som en dansaren. Här rörelserna minerna är mycket fina och vi ser hur pass bra skådespeleri kan arbeta med klippningen .Vi ser hur pass ynklig och isolerade hon är även i reaktionen till hennes kille eller sex partner som är en bil mekaniker och precis som så många andra roller det finns en misantropi i detta fall mot ett arbetarklass som försöker att leva fast gör det genom att skoningslös misshandlar äldre människor så att även det som skulle vara hjälten eller den mest sympatiska karaktären Aleko bra spelade av Ventzislav Konstantinov har många negativa sidor Pavel spelade av Alexandr Triffonov är negativ och hans är inte bara en kurupt polis men även en allmänt dålig människna. . Nota bene dessa äldre människor presenteras inte eller på ett bra sätt eftersom dem är inte bara smutsiga och senila men även nazister och har tydligt en form av nostalgi för Bulgarien allians med Tyskland. Det är ett sätt att specificera att det finns ingeting som var gott eller som skulle kunna ses bra. Poliser är nog det av dem mest negativa som man skall tänka sig giriga alltid förbädda att stora människor och att tortera.  Dessutom förutom den äckliga mat som man äter i ett fast food vad som dem kan tänka sig är vilja att kunna leva i en form av lyx som är irriterade. Den enda positiva kraften i filmen verkar vara en äldre män som är dirigent i ett kyrkokör. Pier Paolo Pasolini hade åtminstone när det gäller min kännedom började att sätta klassisk musik i svåra situationer under vilka man hade sjasgiga miljöer och det är samma som görs här av. Den musik som -. Ralitza Petrova. använder sig av är den slavoniska kyrkor musik som precis som icon konster strävar mot den asetiska någonting som verkar ett slags fönster mot en annan dimension. Fast .aleko . är inte en troende för guden men för människan och han är djup besviken på den på ett sätt som i själva verket liknar den inställning som har.. och dem två börjar att samtalar med varandra att lite i taget komma till det som är kärna i deras problemer i deras svårigheter och inte minst deras gåtor som är att ha varit ett tjällaren under kommunist tiden och att hablivit sexuellt utnyttjade som lite flickan. tyvärr vi ser inte dessa bilder och berättelserna är adels för teatraliska för lite i aktion i straka bilder som kunde ha kommit. Mitt frågan är varför när en filmskaparen som kan använda sig av miljöerna presentera en samhället i ett skal har en berättar from som är tyvärr så konventionell så full av små tricks som kanske skulle höra mera hemma i ett melodrama. En film som är intressanta och tydligen ganska svårt att smälta

Robert Fogelberg Rota

Inte bara Jonny i familjen

En film som är snygg men når inte fram

Titel Planetarium

Regi Rebecca Zlotowski

Medverkande

Svensk distribution Stockholm film fetsivalen

Betyg B

Man kan inte begära att alla filmer som presenteras vis Stockholms film festivalen skall vara mästerverk men tyvärr Planetarium känns inte som en lyckad film men den är välgjord. Jag ser många problem i rebecca Zlotowski film som har inte ett tydligt manus med extremt dåliga följd och endast ett kostym drama visligen mycket fint fotad av men helt onödigt när det gäller att undersöka perioden. Den är dessutom en elitistisk film både när det gäller historia men även filmen Historia som sådan har dels några anakronismer när det gäller tidslinjen eftersom det var inte på 1930 men i slutet av 1920 talet som den franska filmen var i en svackan och jag tycker att det är helt osannolik att en amerikanska kan vara i Paris 1943 utan att bli deporterade. Denna amerikanska är Natalie Portman en skådespelerska som jag verkligen beundrar för hennes roll i sådan verk som Black Swan , The other Bolyne girl och inte minst i komedi ”Fridens med benefit” fast här känner sig hon som så platt och icke sägande. Problemet är att hon är helt fel i rollen som Laura Barlow profitör soav henens lilla syster som hon tar fram med medium programmet. Först i ett mycket fint tåg resan som påminner stark om det som man har kunnat skådat i Alfred Hitchcock klassiska ”En dam försvinner” kommer med henne till paris för att uppträda i några cabarte lokaler. Dessa scener som vi återskapa med hjälp av regissören egna fantastisk fotografi Robin Coudert ger bokstavligen kött och blod och en av dem bästa klippningar (ansvarade av Julien Lacheray ) som jag har skådat på riktig är en hymn om ett gången tid en epok 1930 talet Frankrike eller Europa som vi ser i utsöka miljöer. En av dem är en hus som på ett parisisk sätt dvs lite mer raffinerade och mest av allt full av det som vi skulle kunna definiera som erotiska speglar är rummet som verkr till hälften en scenografi av Fritz Lang ”Mabuses filmer problemet för mig är den som spelar rollen dvsalias den manliga huvudrolen. Är stel lika karismatiska som Frankrikes presidet Farcois Holande och lika irriterade som före detta och jag tror att problemet är inte så mycket i den oförmåga övertagande skådespeleri av rollen som lämmar ycket i ett mystisk basis. Visligen under siar seansen får han besök av en intressant figur klädd precis som.. i frtz Lang redan citerade Doktor  Mabuse och vi är ständigt osäkra av hans sexualitet men han är plat enkelt språkig precis som den lopia av den Arey (en ytterst stor franska divan i Noiur filmer och inte minst i Marcel Carné enorma ”nattens besökare” och ”les enfantes du paradis”) fast hör hyllnings är platt. Jag vet att det låter förnedrande att säga så men enligt mig dessa roller om dem hade presenteras av två  andra skådespelaren som alias litler finger och Sophie tuner alias Sansa Stark kunde ha lyft filmen till ett mästerverk. Det roligaste är att det finns några scener som är riktiga mästerverk som den vid den franska Rivieran med bakkanteroch en yterst erotisk utan att han blivit pornografisk episod när vi först ser en nacken bild på Natalie Portman som påminner om den berömda som presenterades av Birgitte Bardot i Luc Godard utmärka ”förakten” och sen i några amatueru filmer som visa.. även som Mussolini. Till slut kommer ha att angripas eftersom han är jude. En annan av films kvalitet är Jul Rose Deep som är verkligen den sanna dottern till fadern Jonny och gör en roll som han kunde ha gjort i form av intesitet , kraft närvaro och tetaralitet. En teatern form som är teatern i den bemärkelse av teatern som någonting som är intressant som Kubrick brukade säga. Systern som har en alvarlig sjukdom är perfekt i rollen som en bror mellan dem döda och dem levande och som hon utrycker på ett perfekt franska mellan det som är den levande och dem glömma döda. Vi förstå att allt är fel i allt när hon väljer bort från filmer. En annan del som åtminstone för mig påverkar mitt trots allt positiva bedömning av filmen som kanske har blivit extremt nerklippt är när man citera en annan av Langs verk ”metropolis” under några experimenter med en ytterst oseriös vetenskaps män som misslyckas och under en dröm sekvens som är mycket välgjord. Rose Deep visar sig en mogen och seriös skådespelerska och jag hoppas att se henne i många nya roller.

Robert Fogelberg Rota

En historisk film

En film om vår gemensamma skuld

Tuttle the dark Wind

Regi Hussein Hassan

Medverkande Dimen Zandi, Rekish Shahbaz

Svesnk distribution Stockholm film festival

Betygg A

Få filmer har trots några tekniska brister så nödvändiga vackra och betydelse fulla som Roberto Rosellinis “Rom öppet stad”. Samma kan jag säga om detta verksom är inspelade i det irakiska Kurdistan och handlar om en av dem värsta dåd på den senare tid av Is har gjort mot yaziderna ett etnisk och religiös grupp som har fått folkmord. Det sätt på vilken historia är berättade är i bildspråk episka men ytterst realistiska slag bilder av dem två huvudpersoner som ofta är lämnade i närbilder mot ett stormade himmel eller dem långa panoreringar på flyttningsläget påminner om den sovjetiska filmen guld ålder och en titel som jag minns är berömda Gå och se vilken visade nazisternas dåd. Fast Hussein Hassan till skinnande från använder sig inte av en allegorisk version och istället fokusera sig på verkligheten som börjar som en sagan på enkelt sätt eller börjar när sagorna slutar. Med få tekniska medel vi ser förlovnings ceremoni mellan en man i övre trettio års ålder inte helt olik många personer som vi ser ofta på t banna eller på gatan Reko som förlovar sig med Pero en vackert och levande tjej som ser ut att komma från ett Elle eller Vogue. Ceremonierna filmade med Dimen Zandi, Rekish Shahbaz verkar komma från en avlägsen och antik dimension. Dem äldre kvinnor är närmare dem. I nästan sekvensen ser vi hur Reko den unge mannen spelade med kraft och intensitet av den kurdiska Brad Pitt talar med den av hans kammarader kan vi kontextualisera problem att man har hittat oljefält och då den lilla idylliska stad som verkar komma ut från en illustration som Carl Larson kunde ha gjort om ”Tussen och en natt” angreps av IS. Dessa är maskerade har samma bilar och trots motståndet av dem få Peshmerga krigar och civila kan ta stad. Hussein låter dem svart maskerade terorister med deras sovjetiska men mest västerländska vapen amerikanska automat geväret och svenska kulsprutor röra sig fri skjuta ta civila. Det är som verkligeten tränger sig inne i film duken och Pero i likhet med andra kvinnor gömmer sig i ett kapell. Där ber hon och åskådaren som kan sin historia minns om det som var religion krig i Europa. IS är ett grym opersonligt och perfekt krigsmaskin och deras skrik är den av odjur. Fast vem har skapat beväpnad och kanske till och med tränat denna massan? Ofta i långa tagningar vi ser vapen telefoner och bilar som kommer ifrån dem så kallade ”civiliserade länder” och i filmens kanske svåraste scen tjejer som skulle kunna lika dem som vi ser i vårt omgivning klädda i svart helt tackade och sen visade är av en så passa äcklig , effektiv och ljuvlig byråkrat sålda på markare för att kunna fantisera terrordåd. Is förstörde allt hade inget interesse att erövra men kvinnor kan säljas flera gånger och vi ser till och där vid dem lyxiga bilar vi ser att under turbanera ansikte är den av helt vanliga medelåldersmän som har familjer och kanske döttrar i samma ålder och köper dem. Hussein visar inte våldtäcker eftersom det inte kan visas och det skulle skapa mera hat men får oss att tänka hur pass mycket även vi i våra lunga civiliserade ländergenom att strunta i det som är händer är ansvariga och skyldiga. Ärligt tala även ajg som skriver tänker mera på min fotbolls lag resultat eller på olika fans teorier om ”games of Throndes”. Vad som Hussein Hassan Ali  gör är att med ett mycket äldre grepp den av katarsis av identifikation med hjälte Recko den långa resan för att kunna få tillbaka hennes älskade som fadern familjen ser förlorat. Vi ser först ett slag som i tagningar påminner om den av Stanley Kubricks ”Paths of Glory” Turaj Aslani  av samma typer av tagningar och Ebrahim Saeedi fantastiska verk. Efter någon aktion scener i vilka kurdiska kvinnliga soldater slås även mot självmordsbombare. Pero kommer tillbaka till det som kanske är hemmet dvs ett flyttnings läget och vi ser hur passa bra den Dimen Zandi  spela ett sådan trasig och sårade människan. En stumhet i vilken hon gömmer sig den känslan av obehag är inte helt olik den av liv Ullman i Ingmar Bergman ”Persona”. Recko blir själv extremt illa bemöt hatade och hans liv blir ett riktig helvete dem subjektiva ritter i kappeler med vatten och modern omhändertagande ger inget effekt som ges bara av kärlek en kärlek som är visligen vackert beskriven i ett fint båt tur men kommer aldrig att blomstra. Den andra delen i filmen visar dem skulder som finns inne i yazitera deras traditionella värderingar och faktum att kvinnor ses som smutsiga. Det är inte helt olik det som hände i Europa efter andra världskriget och kanske skulle hända igen. En film som behöver ses av alla och diskutera den borde vara obligatorisk del i vårt undervisning.

Roberto Fogelberg Rota

Bra film som angriper Europa

Den grekiska halvett

Titel Park

regi Sofia Exarchou

medverkande Yorgos Pandeleakis

svensk distribution Stockholm film festivalen.

Betyg A minus

trots några svårigheter när det gäller både den tekniska och vilja att ständigt presentera en allegorisk värld är park en mycket bra film. Det verkar som i takt med den ekonomiska krisen har Grekland utvecklat en raffinerade film form som vill beskriva sönderfallet. Det finns absurda tendenser och mycket av stumfilmens tidigare slapstick men är i fallet park mycket traditionella i sin uppbyggande med ett lek av interiörer och exteriörer (som tillåter film fotografen Monika Lenczewska amt klippningen av Sofia Exarchou ) samt av närbilder som går mera i den klassiska filmes A och Ö- I centrum under forsat scener av vi ett moln likade landskap som är den före detta Olympiska by och där härjar utanför allt from av kontroll några pockar och tjejer som har inte kommit i pubertet. Bland dem finns Dimitri ett mycket ungt grekisk version av Tom Cruise och den Penelope Crutz Anna mycket välspelade av Dimitra Vlagopoulou . Henens roll är både känslomässig och distanserade . Pojkarna brottas gör kullerbyttor och börjar att se på tjejer som sexuella objektet en roll som många av dem även den vackra Anna (Dimitra Vlagopoulou ). Bilden i samhället är verkligen helt snävriden och faktum att ungdomar tar hand om överdrivna hundar är rolig eftersom man låter dem paras istället än att slås  Aggiungi a dizionario slås. Vad man vill är en eget frisatt och vi märker hur pass brännbart det är för Dimitri som har problem med ett ensamstående mor (en Lena Kitsopoulousom verkar en pin upp girl från 1950 talet USA)  och hennes nuvarande älskaren som har anställt  Dimitri (välseplade av Yorgos Pandeleakis ) på en verkstad i vilken man skapar marmor. Jag tycker att just denna roll våldsamt , precis som den tama ryska turisten som Dimitri mobbar och den danska  turisten som han försöker att råna känns mycket fel . Det är stereotyper av den våldsamma greker som vi ser i den nazistiska paritet gillande gryningen, ett förkärlek för Ryssland och en bild av Europa som känns omotiverade. Mycket på grund av dessa erfarenheter för mig avlägsna filmen för den modell som regissören hade haft dvs “den ljuvla livet”. I denna film Sergio Rubini en oförglömlig Marcello Mastroiani störade omkring som en flanör på olika fester och det är just det som Dimitri gör i ett kontext inte av den italienska ekonomiska mirakler men av det grekiska närgången. Om Felinnis scener av bakanaler fick oss att tänka lunga näre er lilla vänner istället i “park “ det finns en känslan av äckel . Det ses tydligt i ett scene som kunde vara ganska “rolig” när Dimitri och Anna festar med ett brittisk turist och denne tvingar tjejer inklusive Anna till att för aett lapp dans. Den scene blir tung precis som när en serier Eu tjänstemännen vilka är danskar  tvingar Dimitri och hans nya vän Ulf till att föra ett stötte. Denna scen känns mycket svårt eftersom det är även vi åskådarna från andra europeiska länder som blir angripna och vi eftersom man visar tydligt tt kolonial sätt att behandla Grekland att låta deras invånarna kännas dålig att vara precis som några nollor. Den är hårt men filmen har även stunder av riktig poesi när Dimitri och Anna älskar och hon visar hennes olika skador på grund av många av dem akrobatiska lek. En film som man borde se.

Roberto Fogelberg Rota

En film om Tunisien

En film om ansvar

tittel heidi

regi Mohamed Al Bshidi

medverkande

svensk distribution stockholms film festivalen

betyg A

Den arabiska  filmen har åtminstonde för mig lyckas mycket bra att ger till åskådaren i present fantastiska film upplevelse av allt kontsverk slyckas dels med att understrycka den märktiga landskapet av många arbabiska länder och sånt är fallet i ”Hedi”. Namet är denen unge män som Miajd Mastoruda gestlatar en försäljaren av bilarpeguat som lever södere im Tunis. Miljöerna är interesanta eftersom trots at man talar ständigt om ett ekonomisk kris det som lyckas av Frederic Noirehome foto och av azza chaboui klippningen är att visa platser i vilka vi har olika närbilder dels på huvudpersoner men långa tagningar som visar det som en gång var ryggraden av den tunisista samhället från rika boreskap villor i vilka vi har den traditionella arabiska smak bland med fransk nytt rocko opersonliga och lyxiga hotle som skulle kunna vara överallt och ett serier kontrorls miljö i vilka vi ser många olika grupper som heidi försöker att besöka och inte mnst hans rom. Trots att han är lite lillgammal inte så mycket när han är klädd som ett affärs män men under hans fritids fast vi ser från hans ru i vilken han har ett serier alternativa teckningar hur pass mycket han är fortfarande ett tonårig. E tonårig som lever under ett mor Rym (Ryn Ben mesaure) som påminner om det yterst possisiva mor som fanns i den sista stora verket av den italiesnak neorealismen Luchino Viscontis ”Rocco och hans bröder”. Precis som i den modern vill kontrollera hennes söner och tar dem till milano i ”Hiedi” modern låter sönen stanna i den lilla staden och arrangera till honom ett giftermål med ett riktig skönhet baya som gestltas av Sabah Bouzoida som skulle kunna vina vilken sönhet tävling som helst. Flickan är trots att familjen har ararngerat ett giftermål västerlänsk inspirerade och vi ser att hon älskar Heidi och beundrar honom och trots att hennes far är anklade av mutor hon verkar extremt oroligt för hans hälsa. Heidi är djup disarmonisk stressade och vi upptäcker att varje lila motgång som en företags ledaren som frågar Heidi att lämna en visit kort eller giftermål förberädelse och möte med broden hackmed (hdi Bousatrmi) som har invadart till Frankrike. Det som kommer att betyda slutet för allt dem säkerhet och gamla vanor som har styrt huvudperson liv är möte med ett äldre kvinnan i 30 års ålder Kejdjara Omi abu basi som arbetar som dansare vid ett hotel. Denna är ingången till ett nytt värdl i vilken heidi som bara umgås visats med eureope andra afrikaner gör så att heidi får en annan vision som ses tydligt när han talr med fastmön och i hans diskusioner med skol kamerater för att uppgörelse. Dt är en mäns roll som har tydliga parraller med Vogel max Von Suydow i Vargtimmen men om i Inngarm bergman filmer problemer var mest psykologiska är har den problem den sociala. Vislingen är heidi en mytoman stängt i ett samhället men han känner även ett vist ansvar mot landet som kanske personifieras av flickvännen en hlet underbart film.

Roberto Fogelberg Rota

Caravaggio på kinesiska

En av dem bästa politiska filmer någonsin

Titel 500M800M

Regi Yao Tian

Medverkande Ling Chen mlf

Svensk distribution Stockholm Film festivalen

V är en fantastisk film som lyckas att vara tack vare den enorma arbete av regissören Yao Tian som inte enbart i likhet med Jan Troell klipper med även filmar och ljusätter ett fantastiskt verk om två stycken trauma för det kinesiska folket som är skapade av den enorma dam l 500M800M i ett berg området i vilken bör en minoritets folk som talar ett språk som tydligt liknar tibetanska och som hade byggd ett skogs området. I ett bild språk som verkligen kan stava till filmens alla regel möter vi den äldre Sun bra spelade av Peking opera skådespelaren v som har i likhet med andra äldre män i denna området har kämpat först mot den USA ledda koalitioner i Korea kriget och därefter mot den hårda naturen som dem har tyglat och förvandlat till en av dem vackraste området i hela Kina en grön lunga. Problemet är att det liv som dem lever med tillverkning av buddistiska statyer är verkligen enkelt och dem ör mycket lik och vi vet att filmen utspelas under 1997 som den som man kunde leva 1797 med inget elektricitet inget rinnande vatten och från den vackra gravida Hong Feng en roll i vilken Ling Chen visar alla hennes krafter klagar är att dotter bra spelade av den inte professionella Yanxi Shangguan som kan inte gå I skolan trots att hon är åtta. Livet i byn är mycket väl beskriven med en blandning av bilder med ett teatralisk ljust i ett svart miljö som påminner stark om dem som vi ser i Michelangelo Mendris annat kallade Caraviaggio måleri och i Vittorio Storaro kanske en återskapad Caravaggio i många av hans filmer. Allting stämmer och i den första delen av filmen som vi skulle kunna kalla för mer dokumentär. I den bemärkelse att det som är viktig i filmen är att föra fram magin av platsen den ljus och inte minst dem små statyer som ett Buddha staty skulpterade i en ek vid en kyrkogård eller den suggestiva begravningen av an av äldre Su stridskamrater och vänner samt lovet där. Det är metafilmiskt under ett visning av en av dem kinesiska stumfilms klassiker som överhuvud i byn berättar att man skall lämna platsen ortet som dem har skapat och vi ser hur förutom äldre sun alla verkar glad att röra sig mot ett by i vilken dem får visnigen fina men mest av allt icke personliga hus i vilka drama kommer när den hårda parti sekreterare spelade av Yuanzhe Xiang uppfatar att Hong Feng går emot enbart politik. Då blir film en aktion men utan någon form av effekter krusiduller en ganska hård sådan i vilken det är alltid från vår egna natur från verklighet som allting tillkommer. Filmen senare visar i slutet i en apokalyptisk scen dem rymmande människor och den politik. En film som jag är mycket glad att det kan ses av den svenska publiken.

Roberto Fogelberg Rota