...
Regi debut helt ointressant trots Dakota Fleming
Tittle the lost dauther
Regi Maggie Gyllenhaal
Svensk distribution SF
Betyg D
Tyvärr visa personer som är helt begåvade i en genre eller arbetsfält ibland försöker sig på någonting annat och resultaten blir bara en trivial. Det är någonting som är ganska typisk i alla berättelsen från Elena Ferrante men om ”L’amica geniale” har fortfarande ett vist realitet är The lost daughter bara tråkig Själva historien den av ett ofta inflätade del av händelserna i ett traumatisk äldre lägget kunde ha blivit mycket intressant om den hade varit helt annorlunda. Film är förvisso mycket bra klippt av Affonso Goncalves men tyvärr kan man inte säga samma om den fotografi av Hélène Louvat som lyckas att förvandla dem vackra grekiska öar till ett slags travesti på Bertagne. Det är det som känns arbetsamt och det finns ingen som helst vilja till att förhålla sig till den grekiska nya vågen. Det som är bra är att filmen är axlade på lena som spelas av inget mera än Olivia Colman. Hon är fantastisk och tack och lov man ser mycket av henne och den karaktär av ett medelålder docent i litteratur och italienska som gör ingenting för att vara sympatisk eller charmig men lyckas med det. Vi ser hur pass avisande är hon mot Lyle en person som har några rum i Grekland spelade av Ed Haris. Det är en oengagerade roll av denna duktiga skådespelaren som vi ofta förknippar med mycket mera handling kraftiga roller och som är verkar vara till besvärad. Förutom att vara otrevlig mot honom är hon även otrevlig med den person som försöker få ett slags kommunikation med henne Cellie. Hon spelas av den polske födda Dagmara Dominczyk som är en duktig och underskattade skådespelerska som är förutom Dakota Johnsson den enda som kan möta sig med Olivia Colman. Det är en enkelt och intensiv scen när hon frågar till lena om hon skall kunna lämna ett palts. Callie är inte arrogant eller arbetsamt och vi får onekligen mera sympatier för henne som även försöker att rättfärdiga . Samma kan sägas om dem andra onda personer som Vasili spelade mycket bra av Panos Koronis make till Celine och Will Paul mescal. Det är bara med ett tomboy som Lena har någon form av kontakt och sen det finns hennes tillbakar blickar. För det första måste vi säga att även om Jessie Buckley är lite lik Oliva Colman både spel still och karisma är mycket olika och det råder inget tillfällighet att det är med en av världens tamaste skådespelerskor den tysk italienska Alba Rohrwacher som hon får ett huvudscen. Vi ser en bruten kvinnan med ett svårt nästan sjuk relation till dotter Marta spelade av Ellie Blake. Det blir en knasig och irriterade historia som upprepas i förhållande mot Nina som är Dakota Fleming och hennes dotter. Dakota Fleming är extremt begåvad och hon lyckas att vara både super begåvade i form att hon är intensiv och så inne i rollen att man skulle ta henne till en äktade grekiska en slags nymf och så modern. Det är en film som jag tycker är mycket tråkig och kanske borde inte ens ha distribueras i Sverige
Robert Fogelberg Rota