Övertygande kvinnoporträtt i bra remake
Conan the Barbarian
Regi: Marcus Nispel
Medverkande: Jason Momoa, Stephen Lang, Rachel Nichols, Ron Perlman, Leo Howard, Laila Rouass m.fl, USA 2011
betyg A
Marcus Nispel är en tysk regissör som blivit känd för diverse "remakes". Nu ger han sig på en av myterna i populärkulturen: Conan Barbaren. Den tidigare filmatiseringen från 1982 med Arnold Schwarzenegger blev dennes genombrott. Då ansvarade John Milius för regin. Filmen blev historisk, eftersom man för första gången presenterade, i en populär film, en hjälte som hade många negativa sidor. Nu är den berömda barbaren gestaltad av Jason Momoa, som är betydligt mer välbyggd än ”governatorn” Arnold Schwarzenegger.
Momoa är mer övertygande i stridsscenerna och en betydligt bättre skådespelare, men han får i denna historia, som ständigt refererar till många andra verk, alldeles för lite möjlighet att förverkliga sig själv. Den intressanta prologen är filmad enbart med handhållen kamera i vilken Conan föds av en kvinna som varken är vacker eller glamorös, Laila Rouass. Relationen som Conan har till fadern Corin är övertygande och intensivt skildrad. Fadern är gestaltad av Ron Perlman, som för övrigt gör en mycket bra rollprestation.
Relationen är inte till den vuxne Conan, Jason Momoa, utan till den unge Conan, som redan är en krigsmaskin och som gestaltas av Leo Howard. Denne unge man är ytterst övertygande och tillsammans med den förtrollande scenografin av James Steuart, med Thomas Kloss fotografi samt med Ken Blackwells klippning, får vi en stark och övertygande känsla för det episka i historien. Tyvärr är boven Khalar Zym, som gestaltas av en duktig skådespelare, Stephen Lang, inte helt övertygande eftersom han slåss bra men inte verkar riktigt stark eller Shakespeare-skolad.
Annons:
Mycket mer intressant är bovens dotter Marique, som han nästan har en incestuös relation till. Häxan Marique gestaltas mycket bra av Rose McGowan. Kraftigt sminkad och med långa metallnaglar. Hon har sexuell utstrålning, men med grymma tendenser och påminner om två arketyper i den brittiska litteraturen: Lady Macbeth och häxorna i samma verk. Hennes roll är mycket övertygande och sevärd, precis som Tamara, gestaltad av Rachel Nichols. Hon är den perfekta amerikanska skönheten som dras till Conan.
Det som är den största kraften i filmen är att presentera en hjälte som är så etniskt blandad och som kan övertyga och låta sig identifieras av många. Conan är en ensamvarg som slåss inte enbart mot andra biffiga krigare utan även mot de dunkla krafter som påminner lite grann, om man tillåter sig en ironisk parallell, om dagens aktiespekulationer som verkar vara lika farliga som häxeriet i Robert Howards värld. Conan är en film som man kan njuta av även om den saknar den moraliska konflikten som fanns i ”Solomon Kane”.