Jag är inte lycklig
Alice Rohrwachers gör en Rohrwachers film inget pasolini
Tittel Kyckliga Lazzaro
Regi Alice Rohrwachers
Medverkande Alba Rohrwachers Adriano Tardiolo, Luca Chiakovani.Nicolleta Beraschi
Svensk distribution Folkes Bio
Betyg D
Lyckliga Lazzaro är en film som vi första ögonkastet kommer med en helt underbart merit lista som en pris i Cannes och skall behandla en tematik den av hur människor behandlas dålig och trackas när av andra. I själva verket den är en fabel som är svårt att acceptera och tämligen i min mening verkar ha många problem när det gäller historia och även den tekniska. Som i Alice Rohrwachers två tidigare film ”le meraviglie2 och ”Corpo celeste” den italiensk landsbygget är borttagen allt hans skönhet och intresse mycket på grund av den oprofessionella fotografi av Hèlène lauvart och klippningen av nely Quettier som i själva verket arbetar med ett estetisk bild som kanske hade passat bra tidigare under 1960 talet men nu det känns bara passé utan att vara intressant. Det värsta är att det vill hoppa mellan tid och rum fast den är still och lyckas inte att ge idéen. Enbart för att vilja känna pengar markisinnan Alfonsina De Luna en kvinna som är hård girig snobb och bigott spelade av Roberto Berninas frun Nicolleta Beraschi (desto mindre jag ser henne desto bättre jag mår) håller som gisslan några bönder vid en by och dem odlar enbart hennes tobak. By lever som på början av 1900 talet med en personlighet Ultimo Sergi Lopez som i början lyckas att vara sympatiske medan i själva verket är en skruk som lyckas att manipulera dem. Det finns inget ror fast man kan inte förstå varför det inte finns någon radio varför barn går inte till en närliggande skola och varför alla gå med på dessa villkor. Det är två stycken personligheter den av markisinnan och den av fodren som likar den läsningen som just Roberto Begnini gav av en av litteratur bästa böcker Pinocchio med en god fe som inte var alls en god fet men en hagga i Nicoelletat Beraschis gestaltning och smörgubbe i … i den filmisk version av Pinocchio som Begnini presenterade. Det är för mig inget som helst tveka att Lazzaro i Adriano Tardiolos gestaltning vill vara en Pinocchio. Filmen höjdpunkt är första scenen i vilken ett extremt gammal seder den att söka en kvinnan med vilken man vill gifta sig genom att sjunga några utvalda låtar som i själva verket är en syd italiensk tradition och att se Lazzaro sova som en hund vid ett höns huset är hämtad från Pinocchio. Fast det finns en stor skinnande mellan lazzaro och Pinocchio att den första är en människans som är betydligt mindre uttrycksfull än ett träddbit. Hela Pinocchio historia är dockans längtan till att bli en människa till att lyckas att bli någonting annat och att vara motor till sina egna handlingar någonting som tillkommer inte här i vilken Lazzro är enbart stillastående. Dessutom dels hans vänskap till den lilla markisen Tancredi spelade av Luca Chiakovani blir aldrig intressant eller full av liv En film som ger inte den minsta emotionen till ingen och rinner iväg utan någon som helst intressen
Robert Fogelberg Rota