Goda intentioner räddar inte filmen
Titel: Something to say
Regi: Åsa Ekman
Medverkande: Isabell Pterson
Svensk distribution: Tri art film
Betyg D
För mig det känns inte så bra att vara tvungen att mer eller mindre såga ”Something to say” men det är inte frågan om ett väl filmat verk och mest av allt den håller inte som biograffilm även om den borde det. Den skulle kunna presenteras på SVT. Den låter oss tänka till. I centrum av händelserna finns Izzy en helt vanlig blond svensk tjej som först presenteras den dag är hon har tagit studenten. Vi märker redan ifrån början från hennes mors tal att någonting har hänt dem. Modern har varit offer en helt våldsamt och psykopatisk man. Det är tyvärr ingenting helt ovanligt. Det är helt normalt att detta kan lämna fruktansvärda spår hos en person eller som i detta fall på två personer. Det känns lite jobbigt mest av allt obekvämt att det är genom äktade personer som vi känner det eftersom jag förmodar att det som vi ser är riktigt. Filmen behöver bara san i den bemärkelsen vi känner att vi förstår att det är personer som tror är engagerade och säkra medan vi här är i ett gräns land. Visserligen mycket av den reality show och dokusåpor som mängder av personer bostavligen konsumera bygger på denna lek är det äkta eller inte fast jag har alltid känt som om det skulle finnas en slags vilja att förvandla dessa program till vad jag ser på men jag är varken med dem eller utanför dem. Naturligtvis är dokusåpor underhållning medan vi här är vi i en gravallvarlig situation och men det kan finnas. Vi får veta mycket lite om Isabel att hon bor förmodar jag i Haninge och att hon arbetar i samma butik som modern och att hon har gjort två resor en till USA var hon verkar ha festat. Det ses från hennes bilder på Facebook. Hon har gjort sin andra resa till Thailand-Hon har en pojkvän fast man går aldrig in djupet men hennes drömmar förutom när vi ser henne på teatern. Vi får veta ännu mindre om modern och det hemska som de har passerat får endast höra. Redan ifrån teatern och jag citera ett sådant verk som Torquato Tasso 1500 talet pastoral Aminta nyligen översatt av Anders Cullberg berättade skapar händelserna med fantasin hjälp och magi men det är inte så med filmen som huvudskaligen är en figurativ konst i vilken det viktigaste inte är att höra men att se. Observera att redan på 1500-talet när man bestämde sig för att från målaren Guercions håll bearbeta Aminta visade man det som man hade berättat. Detta är min kritik på en film som försöker med en musik, som jag anser vara alldeles för konventionell ta i tu med någonting som är viktigt, men gör det på ett sätt som är inte filmiskt. Filmen kunde ha blivit mycket bättre om man hade använt sig av ett mer filmisk språk. Jag råder alla att se på filmen och skapa sina egna uppfattningar
Robert Fogelberg Rota