Imponerade om en kontrovertiel drottning

Mycket bra trots en svag och föga korrekt förlaga
Titel: The Girl King
Regi: Mika Kaurismäki
Medverkande: Malin Buska, Sarah Gadon, François Arnaud, Michael Nyqvist, Peter Lohmeyer, Hippolyte Girardot mfl
Svensk distribution: Svensk Filmindustri

Betyg A

Få svenska historiska personligheter har varit så berömda som drottning Christina. Jag antar att mycket beror på hennes personlighet som var ytterst mångsidig och kontroversiell. Man har velat placera henne i ett fack. Dessa tendenser finns även i kanadensaren Michel Marc Bouchards pjäs, som tack och lov genom Mika Kaurismäki enorma regissörs skicklighet lyckas begränsa tendenserna och skapat ett mästerverk. Ofta har man sett drottning Christina som en person som hatade Sverige och de flesta svenska medierna som fortfarande hyllar den högts melodramatiska filmen med Greta Garbo (vars tolkning av drottning Christina 1938 visar ynklig småborglighet av fröken Gustafsson en överskattad figur i filmhistorien).

Jag anser att Mika Kaurismäki ger en mycket fin filmversion, som tydligt visar att 1600 talets Sverige var lika mycket Finland och Östersjö området. Uppenbarligen är dessa länder mer intresserade av svensk historia än dagens Sverige. Tyvärr har filmen anspråk på att vara historiskt korrekt men pjäsen som filmen bygger på har många problem. Delen av koversionen är dålig eftersom alla präster trots de olika skickliga skådespelarna framställs som skurkar. Den svenska kyrkans biskop är åtminstone lite sympatisk i Peter Lohmeyers karismatiska gestaltning. De katolska prästerna med den franska ambassadören i spetsen är dåligt spelad av Hippolyte Girardot, en serie fanatiska idioter. Miljöerna är inte riktigt korrekta. Mycket kan bero på att man ser alldeles för många porträtt av kungar som Frederik I och Karl XII som kom efter drottning Christina samt att vissa av kostymerna känns lite för plastiga. Ibland mest i inomhus scener känns det att filmen miljöer inte stöder skådespelarna så att de inte når riktig fram, eftersom miljöerna är lite för enkla.

Anssi Tikanmäkis fotografi är alldeles utmärk även om det är lite för naturalistiskt dvs det leker för lite med ljuset något som var vanligt i 1600 talet måleri. Allt detta är detaljer som bleknar i förhållandet till filmens enorma kvalitéter. Klippningen av Hans Funck är snabb och aggressiv. Den och för fram handlingen. Skådespelarna är minst sagt underbara. Michael Nyqvist gör en roll som är i klass och till och med bättre än de bästa tolkningar som Gunnar Björnstrand, Åke Fridell och Max von Sydow har gjort i Ingmar Bergmans filmer. Nyqvist är stark och har magnetism när han tar den unga Christina från hennes galna mor. Rollfiguren greve Oxenstjärna är sympatisk mot sin son den yngre Oxenstjärna (Lucas Bryant) när han i sonens namn han försöker att förföra Christina och när han förklarar de svårigheter som skulle uppstå genom hennes konversion till katolicismen.

En av filmens få komiska stunder är när Christina går omkring på gator och torg för att följa Ebba Sparre (Sarah Gadon gör en mycket ynklig figur). Folket känner igen henne. Hon försöker att hålla ett tal med många citat från romerska kejsare. Folk är som frågertecken. Då ger real politiker Oxenstjärna den äldre en gratis ölsup till alla. Just denna scen i ett område som inte är typisk stadsmiljö är mycket realistisk eftersom de flesta statister är finländare som många av den befolkning som bodde på Södermalm och i vissa delar av Gamla Stan.

En annan scen är triumftåget från Prag vid ett nattligt intåg som är mäktig mycket lik Games of Throndes bästa scener. Samma kan sägas om Karl Gustaf fest och den sexuella scenen mellan Christin och Ebba med Djävulsbibeln. När Oxenstjärna den yngre hindrade en våldtäckt. Tyvärr trots skådespelarens skicklighet är denna roll och Magnus Gabriel de la Garde alldeles för ensidiga och får för lite utrymme. Deras kostymer är även lite för enkla och skär sig mot övriga kostymer och skådespeleri. Dessa gör så att Christina i Michel Marc Bouchards text låter sig bedras av några enkla skurkar. Descartes precis som oss en avdankad hippie åtminstone i Patrick Bauchau gestaltning kommer med idiotiska tal till autistiska förslag som inte kan hjälpa henne. Denna del som vi skulle kunna se som den kyrkliga och stor politiska delen av filmen är totalt misslyckad men det är på grund av faktum att Michel Marc Bouchard pjäs är inte så genomtänkt. Detta är för mig det stora problemet i en film i vilken mycket går korrekt till även fäktnings scenerna, som är exakt citerade från den enda svenska manualen ”Palaestra suecana” från 1693 av Didrik Porath. Malin Busak spelar inte enbart drottnings Christina utan återskapar henne och alla hennes interessen. Osäkert i allt från religion, sexualitet och roller med ett genus som varken är en kille eller en tjej som gillar jakt och fäktning men även vackra kläder och kultur. Om Kristen Dunst i Sofia Coppolas berömda ”Marie Antoinette ” hade gjort den mest berömda av alla franska drottningar till en dagens tjej har Malin Busak tolkat Christina med hjälp av våra idéer men i en historisk verklighet av renässans stora furstinan. Hon håller scenen på ett extremt naturalistisk sätt som påminner om och är mycket bättre än det bästa som vi har sett i Marlon Brandons stora gestaltningar. Vi kan förstå hennes drivkraft mycket väl och att hon är ensam. Dramat är att Christina inte kunde tala med folket och de kunde inte förstå henne. Det understryks mer av rollen som Gustaf II Adolf än av Christina. Samuli Edelmann presenterar en helt vanlig människa lik folket utan någon som helt kvalitet och utan dotterns strävan till det fullkomliga. Trots denna fasad av perfektion som är tydligt i alla aspekter av drottning Christinas liv, vilket understrycks av Malin Busak överdrivna skönhet och att hon trots allt är en ensam liten flicka Precis som Pippi Långstrump eller Arya Stark i HBO berömda Games of Throndes vill Christina utforska allt inklusive kvinnlighet, som presenteras av Ebba Sparre i själva verket en listig karriärist. Sarah Godon är kläderna till trots en helt normal blondin en av många, men hon har kvinnliga attribut som Christina saknar och inte har fått utforska Rollen som Ebba Sparre blir även kidnappad och övertygade om att gifta sig med Jacob de la Gardie som i Jannis Niewöhner gestaltning är en tvilling till drottning Christina. Den som bär filmen är den unge blivande kungen spelade av François Arnaud, som är helt perfekt. Hans roll visar styrka skicklighet och trots att rollens helt korrekta historiska grymheter visar han även värme och sympati, som denna starka skådespelare utstrålar. En sådan skådespelar prestation är som den klassiska grädden på moset i en film som är mer än ett mästerverk och förtjänar många pris.

Roberto Fogelberg Rota