Övertygande teatersatir på film
The Practice of Beauty
Regi: Viktor Shamirov
Medverkande: Pavel Savinkov, Viktor Shamirov, Yurity Kutsenko, Kseniya Radchenko, Konstantin Yushkevich m.fl.
Visad på KinoRurik
Varje år presenterar föreningen Sällskapet Ryska huset filmfestivalen KinoRurik som i Stockholm och Uppsala visar några av de bästa ryska produktionerna. Det är ofta frågan om mycket bra filmer som kommer från ett land som kanske känns avlägset men som trots allt ligger mycket nära och har intressant kulturellt utbyte med Sverige.
Festivalens invigningsfilm är ”The Practice of Beauty”, en övertygande film att inleda med. Denna visar med en satirisk blick upp dagens Ryssland, sett genom några teaterskådespelares ögon. Dessa är eländiga och konstiga individer som rör sig i en verklighet som inte är den minsta glamorösa eller vackra;
Ett mindre teatersällskap skall turnera med något kostymdrama längst en av de stora floder som finns på den ryska slätten. De åker tåg och bor på enkla något skumma landsortshotell.
Bland de fyra skådespelarna (med samma namn som de verkliga skådespelarna) finns Pavel Savinkov, en mycket begåvad människa som samtidigt uppvisar tydliga tecken på våldsamhet och självupptagenhet, vilket gör honom till en ynklig figur. Han är stjärnan i det patriotiska tv-eposet som heter ”Port Arthur”, kanske det största ryska nederlaget någonsin. (Nyligen har han varit med i någon hemsk spionhistoria på filmduken.) Vi har Viktor Shamirov som är en lyckad skådespelare, men som misslyckats med sitt privatliv och har otroliga komplex på grund av sitt judisk/polska ursprung.
Den tredje är den hysteriska Yurity Kutsenko som har spelat polis i några serier och visar sig vara mycket konstig med sina huliganfasoner. Den fjärde är Kseniya Radchenko, som gestaltar en ung elev. Hon är rolig, seriös och listig, med undantag av att hon spelar med i de andras dårskaper. Hon har ett kluvet förhållande till all form av sex. Männen, inklusive turnémanagern Ivan (Konstantin Yushkevich) som är en lite allt i allo, börjar försöka få ett förhållande med henne.
Ju längre in i filmen vi kommer desto konstigare blir fotografiet och samtidigt blir allt mer och mer rubbat. Här finns en problematik som också skulle kunna appliceras på Lars von Triers ”Idioterna”: ett överdrivet skådespel som tröttar ut åskådaren.
Maffiabossens livvakter och poliser är rent av hjälpsamma, vilket snarare ökar känslan av någon form av uppgivenhet. Vi upptäcker i alla skämt och i allas konstiga förhållningssätt en djup melankoli samt ett vemod hos människor som har misslyckat med sina mål och drömmar i ett samhälle som verkar vara alldeles för komplicerat. Vi har sett misär och problem i många ryska filmer. Skillnaden denna gång är att de som lever i slummen denna gång verkar trivas med det. Jag är verkligen imponerad och jag anser att det finns en röd tråd mellan denna film och verk som Gogols ”Revisorn” men även till den tidiga sovjetiska avantgardteatern.
Roberto Fogelberg Rota