Intervju med Francois Ozon
Titel: Frantz
Regi: Francois Ozon
Medverkande: Pierre Niney, Paula Beer, Anton von Lucke, Marie Gruber, Ernst Stötzner, Johann von Bulow, Cyrielle Clair m.fl.
Svensk distribution: Stockholms filmfestival
Betyg: A
Få samtida regissörer har varit lika produktiva, som Francois Ozon som får ett fantastiskt pris det av Stockholm Visionary Award. Han har tagit sig tid att svara på några frågor för tidningen Kulturens läsare under hans första timmar i ett kallt och helt vitt Stockholm vid det fantastiska och lyxiga hotell Kungs trädgården i en miljö som ger en form av rokoko, som är tolkat genom den post moderna estetiken.
Om Ozons verk "Frantz" inte kommer att få Oscar pris, som bästa utlänska film betyder det utan någon tvekan att detta pris saknar all form av betydelse. ”Frantz” är en film om film eftersom den är en remake av en av filmhistoriens största regissörer Ernst Lubitschs ”Broken Lullaby” en annan av filmhistoriens stora regissörer Francois Ozon, har lyckats göra en film, som förutom att den är en undersökning av borgerskapets laster även är fortsättning på Stanley Kubricks ”Paths of Glory”. I denna film finns en scen i vilken en flicka sedermera blev Kubrick fru, som på sitt modersmål tyska, sjöng en låt för franska soldater.
Ozon låter filmen utspelas under 1919 precis när Tyskland förlorade första världskriget. Fotot av Pascal Marti presenterar en värld utan färg en svart/vit elegant bild av vår historia som övergår till färg när Anna och Adrien möts i den vackra tyska naturen eller i de scener i vilka Adrien instruerar Frantz i fiolspelning eller besöker Louvre eller i stridscenerna. I dessa korta sekvenser är det Laure Gardette, som går från långa åkningar i interiörer som tillåter oss åskådare att fästa blicken på olika detaljer till mycket snabba och fasansfulla krigsscener.
I centrum av händelserna står en ung kvinna, Anna, mycket mästerligt spelade av Paula Beer hon har förlorat sin fästman Frantz gestaltad av Anton von Lucke, som verkligen har de rätta ansiktsdragen för rollen. Vi ser redan ifrån början hur Anna betraktar en elegant fransk klänning. Hon lever med Frantz föräldrar. Modern Magda en medelklass dam, som spelas mycket bra av Marie Gruber. Fadern Hans Hoffmeister, som är läkare i vars roll Ernst Stötzner är helt fantastisk mycket lik de bästa rollprestationerna av Emil Janniks. Hans umgås med en viss Kreutz en man i yngre medelåldern, som spelas av Johann von Bulow. Han är medlem i en av de många revanschistiska organisationer som senare skulle bli värvade av nazisterna. Fast han är långt ifrån ond och har en kärlek för Anna som är äkta. Kreutz och alla individers liv ändrats av Adriens ankomst. Han är artist, androgyn och nervös rollen spelas av Pierre Niney. Hans roll är extremt känslomässig full av stormiga stunder. Denna romantiska själ blir en slags dubblett av Frantz, som bär en hemlighet. Scenerna är rent av komedi mässiga under balen och deras första kärleksmöte men kärlekshistoria kan inte fungera och den får inte bli av det är omöjligt på grund av krigsminnet. Ett krig vilket inte enbart som Hans påpekar föräldrar och fäder hade beväpnat sig och på ena sidan av floden Rhen skålat med öl för varje seger och på den andra sidan hade de skålat med vin. Segrar som skördat mängder av döda som har trängt in befolkningarnas själar.
Adrien är instabil och bilden av Monets tavla ”Självmordet” är hans påhitt. Den till synes lugna dandy fasaden gömmer extrema hemligheter. Det är när Anna åker till Frankrike och ser det riktiga livet av segrarna som vi förstår Ozons kritik mot nationalism från de sista verser i Marseljäsen, som sjöngs när general Petain (denne kom att samarbeta med Hitler och under första världskriget arkebuserade han mängder av soldater som inte hade intagit ett stridsmål) kommer in på ett café till Adriens kyliga moder bra spelade av Cyrielle Clair. Fanny är Adriens fästmö en pojkflicka, som spelas bra och sympatiskt av Alice de Lencquesaing hon försöker vara väninna till Anna, men hon lyckas inte med det på grund av de borgerliga värderingarna och kriget.
En film med många karaktärer som är extremt intressant. En av årets starkaste filmer.
För tidningen Kulturens läsare har jag fått möjlighet att ställa några frågor till Ozon.
Vad tycker du om detta pris?
När man vinner ett pris på en så prestigefull festival är man mycket glad. Jag har faktiskt inte tänk så mycket på det nu eftersom jag håller på med min nästa film. Federico Fellini sa en gång det finns nästan ingeting mellan en och annan film. Dessutom trodde jag att bara äldre regissörer fick detta pris och jag räknar mig själv fortfarande som en ung sådan kanske betyder det att jag nu är mognare än vad jag trodde och det är för mig mycket oroväckande.
Hur fick du idén till filmen och varför en film om historia?
I själva verket hade jag inte idén att göra en historisk film. Jag var mest intresserad av historien om en familj, som får en ny bekant. Jag kollade filmen ”Brocken Lullaby” av Ernst Lubitsch och tänkte att det skulle vara kul att göra en remake av den. Eftersom det är en film om Frankrike mitt land och det krig som vi upplevde och fortfarande finns i vårt allmänna omedvetande. Så jag började och jag förstod att historien skulle bli allt viktigare och att dessa händelser skulle trädda fram.
Var det av denna anledning som du använd dig av ett svart och vitt foto i några scener?
Ja definitivt fast som mycket i detta arbete är det även en praktisk anledning även det svart vita fotot har sitt ursprung av praktiska skäl. Jag bestämde för att spela in filmen i östra Tyskland och där hittade jag några vackra platser men vid dessa platser fanns det även mycket modernitet och det som var det moderna ville jag få bort från fotografiet genom att använda svart/vitt film. Historien är det som är viktigaste och allmänt giltiga företeelse, som musik, måleri och kärlek, men även krig som är en destruktiv kraft jag ville i färg eftersom de alltid har funnits och de kommer alltid att finnas.
Skulle du kunna berätta för mig hur det har gått att sammarbeta med film tonsättaren, Philippe Rombi?
Vi har arbetat mycket väl som vanligt. Jag brukar filma en scen helt i kronologisk ordning och efter att jag har gjort det skickar jag den till honom. Han studerar den får sina idéer och vi diskuterade tillsammans om det som var problemet med denna film "Frantz" var att vi var tvungna att ha musik från 1919. Vad som för mig är mycket bra med att arbeta med Philippe Rombi är att han en person som inte har något ego alls, och mycket enkel att ha att göra med. Han är alltid glad, positiv och kompromiss villig.
Du har kallats en av de enfantes terribles i den europeiska filmen och Frankrikes Pedro Almodóvar håller du med om det?
Det är kul eftersom på franska finns inte detta ord. Det var i början av min karriär som jag var lite mer het levande kunde skälla ut folk ordentligt eftersom jag inte ansågs som en seriös regissör. Likheten med Almodóvar är mycket smickrande men jag ser inte det. Möjligen har vi behandlat samma teman i några av våra filmer fast han är mycket inne i sin kultur och jag i min. Där kanske vi har stora likheter.
Finns det någon rolig anekdot om Frantz?
Ja det finns en i början stavade jag Frantz, som man skriver på franska inte Franz som på tyska. Jag upptäckte efter ett tag att min tyska var mycket bättre än vad jag trodde och att jag kunde köra en film på två språk någonting som jag tidigare bara kunde ha drömt om. Förutom det var det en mycket smidig inspelning även i stridsscenerna och jag hade det bästa teamet någonsin.
Skulle du kunna berätta lite grand om casting processen?
Den var för mig mycket svår. Jag hade redan ifrån början klart vem som skulle vara huvudrollsinnehavare, Pierre Ninney. Jag ville ha en skådespelare, som hade en viss form av svaghet, en svaghet som skulle vara uppenbar och en finess. När det gäller de tyska skådespelarna gick jag med audition och rollen som Frantz fästmö skulle vara den allra viktigaste. Jag gjorde en audition på 180 skådespelerskor och den andra som kom kunde faktiskt tala lite franska men hon var bara 20 år. Jag var rädd att sätta en så ung person i rollen men hon har lyckats att föra fram den styrka och närvaro som hon hade under auditionen. Det är en stark roll av en människa som faktiskt lyckas komma tillbaka. Det var första gången som jag arbetade med tyska skådespelare, som från början är teater skådespelare så jag blev tvungen att arbeta på ett helt annat sätt i jämförelse med det som jag är van vid och det var imponerade.
Jag tycker att ett tema som verkar vara super vanligt i dina filmer är det av ungdom mot döden och det är också ett av de stora temana i Frantz?
Jag håller inte med. Visserligen finns det med men det som interesserar mig mest är livet och psykologi. Detta spel är vad jag ser mest i mina filmer det som jag försöker att visa. Jag hoppas att ha lyckas med det. ”Frantz” är lika mycket en film om Paula som försöker att komma tillbaka efter en svår olycka efter någonting som har förstört och förkrossat henne, någonting som har ändrat hela hennes liv, en sorg. En sorg, som hon tar ut även när hon upptäcker att livet är annorlunda.
Jag gillade en sak att din film är mycket försonande mot tyskar medan kanske på grund av de framgångar som har tagit av Marine Le Pans är mycket hårt mot den franska nationalismen mest i figuren av Adriens moder som är mycket osympatisk?
Det är kul i germanska länder får jag ofta denna fråga och jag varken tycker det eller håller med om det och jag skall förklara varför. För mig är nationalism alltid dålig och alltid närvarande kanske till och med Donald Trump. Jag hade aldrig kunnat tänka mig att hans skulle bli vald till president i USA. Vad jag har velat är att ge mångsidiga karaktärer och visa att även om jag inte har velat vara för stark med det att det finns alltid problem för Adrien i Tyskland men även för Anna i Frankrike en känsla av osäkerhet att inte vara välkommen som kan vara typisk för alla utlänningar var som helst och när som helst. Adriens moder har svårt för att en stark flicka skall ta honom ifrån henne och dessutom är hon tyska. Jag har försök att hålla denna konflikt under isen och senare visa den. Jag hoppas att det har gått bra.
Som sista frågan har du någon svensk favorit film?
Jag älskar Sverige och svenska filmer. Fast jag har ett val som kanske är mycket banalt men Ingmar Bergmans ”Persona”. Den har hjälpt mig att fokusera mig på de olika problem, som finns i människornas relationer och identitet.
Roberto Fogelberg Rota