Capolavoro sulla Rai

Ci aspettiamo la storia di una donna e trovaimo quella di un uomo

Titolo Ottilie von Faber-Castell 

Regia Claudia Garde

Interpreti Kristin Suckow Hannes Wegener

Distribuzione Rai Uno

Voto capolavoro

Il film per la tv di Claudia Garde é una piacevole sorpresa che mostra quanto sia buono il cinema e la televisione tedesca in un lavoro che fa per l’inizio del secolo passato tedesco in generale e bavarese in particolare un lavoro stupendo simile a quanto fece per il 1700 europeo Barry Lyndon. La storia é la formazione quando viene stappata a un’adolescenza fatta di giochi e agi e catapultata in un mondo maschile. L’interpretazione di Kristin Suckow è nonostante un doppiaggio irritante che comunque non riesce a rovinare il film (sarebbe l’ora di piantarla con quest’usanza da terzo mondo ) è impeccabile. Si muove con grazia di una ballerina e la forza di un panzer tedesco in molte scene dove presta il massimo collaborando con molti fermi immagini da parte di Felix Cramer un direttore della fotografia molto interessante che presenta un modo di fare cinema tipicamente tedesco che racchiude con un montaggio di Thomas Stange  moderno veloce classico ma anche simile a quello di un videoclipp molti dei lavori che ritroviamo nei grandi periodi storici del cinema tedesco come l’espressionismo, la Neu Saklighet e il New German Cinema. Le scene madri sono sicuramenti i funerali , l’incontro con l’amante del marito e l’incidente. Ottilia segue in quello che riguarda l’aspetto esteriore la moda tedesca da quella che è una variante più elegante della moda vittoria a quella che è la sesuale degli anni della guerra con capelli a caschetto e corpetti non fatti per una figura elegante. Anche se la recitazione è moderna piena di furore e giustamente sopra le righe come nella scena nella quale muore il primo genito Kristin Suckow s’inserisce in una tradizione espressionista nella relazione con l’amore di sempre che è un altro barone ex militare nonché barone anche lui Philip von Brand zu Neidstein interpretato benissimo da Hannes Wegenerche ricorda molte delle passioni romantiche e quella con un doppio femminile la cameriera Lena Klenke interpretata da Anna Westeerge – Ottilia é bruna Anna è bionda e sono legate al destino di quello che se non fosse stato mutilato sarebbe potuto diventare il braccio destro di Ottilia Johan interpretato da Pit Bukowski attore ceco. Il film é girato nella repubblica Ceca che ricordiamo almeno dal punto di vista visivo parte della Duetche culture un concetto che riguarda tutti i popoli di lingua tedesca. Ottilia la donna che fin da giovane con doppietta e alano perlustra l’elegantissima villa di famiglia ci regala due momenti che ricordano alcuni grandi momenti della storia del cinema come quando in compagni di Philip va in automobile in un idillio che ricorda tutti insieme appassionatamente che è ricordiamo ambientato in Austria pressappoco la stessa aerea culturale ma anche alcune storie di passioni tipiche della Nouvelle Vouge di amori adulteri quando dopo aver mostrato un ponte rafforzato da cavalli di frisia si incontra con un amato che è ormai sul viale del tramonto. Grossa importanza con la colonna musicale ottima di Florina Tessloff. Rimaneggia tristano e Isotta di Wagner nell’incontro in un teatro stupendo con il primo amore. Un amore nato in un’altra occasione che è difficile quella di una seduta spiritica presso la zia Clarissa von Straaten presentata più che interpretata da Jasmin Schwiers che mette in evidenza l’interesse per la cultura esoterica tipico in questo periodo. È con il nonno fondatore di un impero basato sulla matita oggetto umile per noi quasi insignificante che però  è sempre presente che ha una relazione particolarissima con otTilia Il vecchio Lothar è un patriarca allegro anche sul letto di morte al quale Martin Wuttke dá diverse dimensioni è una notevole spigolosità. È vicinissimo a Ottilie ma anche molto lontano è i litigi con la nonna anche lei Ottilie interpretata da Eleonore Weisgerber frose sono perché questa era oppressa dal patriarca. Molto complicata e la relazione con la madre Bertha una Maren Eggert molto in parte. Sorge il dubbio che l’odioso litigio o guerra familiare durante la grande guerra derivi anche dall’operato della madre. Ma chi rende questo film dialogato un ulteriore tocco di nobiltà e lo fa più vicino a quello che Claudai Grande ha come fonte d’ispirazione è il personaggio di Alexander von Faber Casell interpretato da Johannes Zirner. La sua interpretazione è un qualcosa di formidabile che ricorda quello di rayan O’Nel in Barry Lyndon. Si tratta di un militare un uomo elegante e socievole che é principalmente come dichiara all’amico Philip  che dovrà imparare a amarla. Precisamente come l’avventuriero irlandese il nobile d’antica nobiltà bavarese è  molto più intelligente. Capisce fin dall’inizio che può solo amare e essere amato da Ottilie solo se l’accetta per quello che e una donna forte e indipendente. Alexander non sembra come Philip a suo agio con la vita militare e non vive circondato da armature e non è particolarmente abile nello sparare 8da notare che l’unico errore storico del film le rivolete nagat arma russa e non le Luger al circolo ufficiali) ma sa fare centro con una pistola da duello. Se Redmond barry inzia sparando con uan munizione falsa Alexander fa l’unico centro possibile. Alexander ha quest’idea di poter essere l’amico di tutti di riuscire a essere simpatico ma non sa avere il minimo rispetto per altre persone ad esempio la moglie o anche l’amico. Il problema è anche che o Ottilie diviene sempre più moderna più disinibita e diversa da quella che si aspettava. Ma non è un personaggio nel privato troppo negativo si occupa maniera molto convincente dei figli oltre che della moglie che non vuole che fumi e si riposa. La guerra lo cambia molto e secondo me è troppo poco mostrata. Una guerra che lui fa senza convinzione solo per e dove sappiamo fa anche delle atrocità ai civili belgi. Un film stupendo in tutto

Robert Fogelberg Rota

Il rapporto tra i nativi e i colonizzatori

Da Pocahontas a Pedro Bondanini Passando per Jamestown

Da Pocahontas a Pedro Bondanini Passando per Jamestown

Prima d’iniziare questo articolo parte da un progetto che sto cercando di portare a termine con il renatmat archeologo sperimentale e artista italo nativo americano Pedro Bondanini . Mi onora della sua amicizia da quest’estate l’ultimi mesi di vita di mio papà  purtroppo é mancato per COVID. Con due altri buoni amici abbiamo fatto grazie a lui un pilota di un film molto ben montato da Edoardo Pivi. Per me è fondamentale discutere un qualcosa che sia a me che a Pedro Bondanini è molto importante quello dei rapporti tra colonizzatori e nativi durante la prima parte della colonizzazione. Se vede questo film che é muto é girato con dei telefonini eccovi il link https://www.youtube.com/watch?v=nTsMwNHNEKw&feature=youtu.be

Prima di passare a raccontavi del mio progetto vorrei andare a analizzare il mito del buon selvaggio . Non è un discorso esaustivo sarei un pazzo ma voglio fornire una piccola visione personale analizzando alcuni punti salienti. Intendo discutere e confrontarmi su un tema che é caro a Pedro quello del buon selvaggio. Quando gli europei vanno per la prima volta i nativi americani e nel periodo vichingo o meglio alla fine di questo. I vichinghi non sono più  che altro razziatori  ma cercano territori da poter  coltivare  e hanno giá incontro il popolo dgli Inuit in Groenlandia e prima ancora i Sami in Lapponia le regioni più a a nord della Scandinavia. Si tratta all’inizio di incontri commerciali che però degenerano per il fatto che alcuni dei nativi allergici al lacosia assaggiano del latte di capra e degenera in alcuni sconti. Vuoi per l’esiguo numero dei nordici e per la resistenza dei nativi i Bokoku i vichinghi se ne vanno . La realtà era molto semplice cosa c’era da prendere un po’ di pesce, legno e forse qualche tricheco ma meno che nella zona dell’artico i nativi sono chiamati Screelings urlatori e qui la visione più vicina e quella di Walhalla  Rising dove vediamo come l’incontro sia uno scontro anche se i cristiani non hanno complesso dove stano e quello che dovrebbero farle saghe hanno una visione razzista dei nativi trattai da inferiori per il fatto che non sono cristiani non hanno città ricordano anche quello che il gruppo che gli incontrava era poche generazioni prima. La questione dell’isolamento di un gruppo quello europea fu anche una delle caratteristiche principali della colonia islandese o norvegese in Groenlandia. Fino al 1300 è un “paese” europeo normale ma inizia a prendere minore importanza quando la principale fonte d’esportazione l’avorio di tricheco inizia a essere sostituito dall’avorio africano che arriva in Europa tramite le repubbliche marinare italiane, i regni iberici in particolar modo il Portogallo . A questo s’aggiunge un peggioramento climatico e soprattutto la grande peste e una serie di epidemie d’influenza. Il cambiamento climatico fa in modo che gli scontri con gli inuit aumentano e probabilmente per una popolazione che ha sempre meno armi in ferro deve più o meno chiudersi e può più integrare l’economia scandinava basata su allevamento e agricoltura con la caccia e la pesca tipica dell’economia inuit. Secondo molti degli scrittori o ricercatori soprattutto svedesi hanno ipotizzato che l’opprimente chiesa cattolica avesse obbligato a tenere un certo tipo di vita. In realtà il problema per me è presentato dal fatto che l’economia e la convivenza tra le due etnie si basa se su un ignorarsi in maniera reciproca e se gli scandinavi sedentari anche per difendersi  commerciano sempre meno con la popolazione degli Inuit. Probabilmente questi capiscono anche il rischio delle diverse epidemie. A partire dal 1400 tutta l’ara del nord Europa conosce le impresi dei fratelli di Vitali che sono pirati baltici che spesso s’avventurano per ridurre persone in schiavitù fino alla Groenlandia. L’ultimo dei discendenti dei vichinghi muore all’inizio del 1500 probabilmente di infarto ed è trovato da una nave islandese. In questo periodo l’espansione spagnola nel nuovo mondo è entrata in diverse fasi che sono la scoperta di Colombo e possiamo dire come ci presenta molto bene Ridley Scott in 1492 alla conquista del paradiso in un fallimento. La società iberica ha appena terminato la riconquista ed è ancora una società feudale ma soprattutto una società che vuole mostrassi cattolica e europea. Molti dei costumi iberici sono ancora costumi arabi e mussulmani (invito alla visione di un film mediocre “L’uomo che ammazzo Do Quijote“ di Teddy Gilliam ma con una scena magica quando il protagonista interpreta da Adam Drive ritorna indietro nella Spagna dell’inquisitone che fa una retata preso un morisco) una grande presenza ebraica e che opta per un notevole conformismo e disciplinamento. Chi va nelle Indie con colombo sono nella maggior parte dei casi avventurieri  cavalieri uomini di violenza spesso senza confronto femminile che trovano popolazioni che apparentemente vivono senza l’artificiosità la rigidezza della società europea. Nello stesso tempo dall’amazonia arriva la popolazione dei Caribi . Chiamare i caribi cannibali riguarda però solo un aspetto della loro realtà. Si tratta di popolazioni nomadi di piccoli gruppi  che vogliono raggiungere un certo tipo di risorse che sono quelle che anche altre vogliono e per questo la guerra è una guerra di sterminio. Le tensioni sono all’ordine del giorno perché gli spagnoli portano un lavoro coatto e ripetitivo per la ricerca dell’oro che non esiste e esportano il modello feudale come i cavalieri teutonici avevano fato in Prussia e nelle odierne repubbliche di Lettonia e Estonia . Il problema e che le popolazioni native avevano un ritmo particolare un metabolismo diverso e le malattie porta dagli europei ma anche quelle che i nativi portano agli europei come la tubercolosi le minarono e ben presto presero il modo di vivere degli spagnoli. Questo fu anche per l’opera missionaria di alcuni intellettuali come Bartolomes de la Casa. Il modello di Bartolomeo e Tito livio e la sua descrizione dei Germani. Come Livio descriveva i Germani per parlare ai Romani che giudicava ormai corrotti Bartolomeo de La Casas descrive gli indios per parlare dei cristiani degli spagnoli che non sono ancora disciplinati dalla controriforma. Il dualismo tra queste due esigenze il volere fare in modo che gli indios vengano disciplinati spagnolizzati e ridoti ai valori della controriforma e l’ammirazione per una vita artificiale dove le convinzioni e i soldi non esistono più è un qualcosa che fa queste popolazioni simili all’idea dell’Arcadia. Nel 1400 nelle corti italiane e da quella Aragonese di Napoli alla Spagna il passo è molto breve s’inizia a rimarginare un mondo mitico un mondo dove l’uomo non è ancora corrotto dal denaro e dove le varie persone possano anche fare notare i loro sentimenti il genere pastorale. Non è proprio un mondo pastorale quello delle civiltà amerinde anzi e “Apocalypto” di Mel Gibson  con una bellissima fotografia di Dean Semler e montaggio di John Wright c’è lo dimostra bene nella scena dove i mendicanti vengono derisi dalle dame in portantina ma è più simile . Gli spagnoli impongono la loro cultura e sono soprattutto gli indigeni abbienti che la imbracciano e non c’è la minima variante al non sposarsi con loro. Teniamo anche presenti anche due fatti gli spagnoli se non i sacrifici umani avevano qualcosa di simile gli ato da fe dell’inquisizione e la rigida struttura sociale era anche a loro comune In quello che diventeranno gli Stati Uniti la situazione è leggermente diversa perché è qui voglio citare Terence Malicker e “The new World “ film bellissimo anche se molto sottovalutato che vede la grandissima interpretazione di Colin Farell nel ruolo di James Smith c’è una differenza sostanziale tra quello che pensa (il voice over e la caratteristica principale) il personaggio principale e quello che è pensato dagli altri. Smith vive tra gli indiani è più o meno acetato dal loro perché la principessa Pocahontas s’innamora di lui e per questo aiuta i coloni o meglio il presidio militare. La guerra che inzia più che altro per Opechancanoughe il magnifico ruolo di Wes Suddi é forse la parte meno convincente e apre all’esperienza di un ’altra storia d’amore che poi s’evolve in un manage a trois. La fotografia di Emanuell Lubezki e il montaggio di Hank Corwin sono stupende Un  film dove la presenza femminile di Q’orinnka KIlcher  è importante perché ci fa comprendere molte cose che sono la capacità dell’adattamento. Contesa tra diversi uomini il pomposo imperatore Selway Noah Tayloro il comprensivo John Roffe Christian Bale e Smith saprà scegliere. Jamestown ambienta qualche anno dopo è soprattutto una serie sull ‘adattamento e sulla posizione di tre donne la bella e buona Alice Kell in Sparow interpretata dalla bruna Sophie Rudlhe , la rossa Verity a servetta interpretata da Niam Walsh e la bionda la dark lady raffinata e prima donna fatale Jocelyn interpretata da Naomi Battrich ottima attrice che nobilitá la serie presenta i rapporti tra coloni e nativi come  giochi di potere è il giovane Kalani Queypofa nel ruolo di Charcow uno dei giocatori più machiavellic ma anche capace di sprazzi di generositá i. La mia idea e di fare una serie che presenti non il problema del rapporto tra colonizzatori e nativi ma la vita di questi due gruppi in una condizione estrema quella dell’arrivo di una presenza soprannaturale quella di uno zombie anche se educata e apparentemente civilizzata . Speriamo di poter lavorare presto.

Robert Fogelberg Rota

Den ofullbordade Madonna

Intressant film i Stridsbergs andan

Titel SWEAT

Regi Magnus Von Horn

Medverkande Magdalena Kolesnik mfl

Svensk distribution Triart film

Betyg A minus

Sweat kommer i ett mycket svårt period för mänskligheten den tredje vågen av COVID 19 och den börjar att presenteras i någonting som idag är mycket sällsynt ett gym klass. Klippningen för vilken ansvara Agnieszka Glinska är helt utmärk snedriven och full av ovanliga konstiga och hårda vinklar som lite i taget ger ett slags svårt och klaustrofobisk vision av verkligheten. Tyvärr är fotografi av Michal Dymek platt icke sägande och ger inga som helst visioner av någonting och ett bind med en äldre knapp telefon hade kunnat göra en mer tillfredställande arvet förutom i natt scener. Frågan är varför och det är en för mig inte helt lyckade idén av filmskaparen Magnus von Horn. Hans vilja är att ge en glimt av en verklighet en vardag av en ung kvinna som trots glamour kärlek för hennes fina kropp är endast någonting mörk främmande full av ett slags hat för sig själv och ett sökande av någonting annat kärlek som hon kan inte få. När August Stridsberg presenterade ”Fadern” och ”Fröken Julie” att det var den grå och ynkliga verkligheten. Det som gör filmen är den starka inte minst fysiska prestation av Magdalena Kolesnik i rollen som Instagram star (där är foto bättre presenterade) Och gym profil Sylvia. Hon är så vackert som det kan bli med ett fyssik som är mycket snyggare än Wonder Woman och en leende som verkar den av Leonardo da Vinci bästa målning ”Damen med hermelin”. Hon är också snäll , miljö medveten omtänksamt, full av ett slags omtanke för alla. Det ses i den Thriller scen som inte är en Thriller scen  (någonting von Horn har i gemensam med Michelangelo Antonioni) när hon möter en mindre glamorös dubbel som är Basia spelade av Aleksandra Konieczn. Deras möte är vid ett köp centrum och Sylvia som kan även vara våldsamt och arg visar sig mycket trevlig mycket sympatisk och lysnade. Hela dem bilder dem komposition dem fångade blickar i vilken Magdalena Kolesnik visar att hon är en av dem sista film divor ger just en känsla att hon kan spela bara med blickar visar någon annat än vad hon gör hon är rädd osäkert och ytterst rädd. Hennes rädsla är rädslan för närheten och visligen det som görs av den andra kvinnan Basia make den fet men inte helt icke attraktiv
Rysiek gestaltad av Tomasz Orpinski är helt oförlåtlig att onanera och staka Sylvia som är ut med hunden Jackson är den av sex. Det är en kvinnan Sylvia som söker närheten men vill även avstå från det och det som kan vara ett känslormesig relation. Det ses tydligt i dem scen i vilken hon besöker modern Kasia spelade av Katarzyna Dziurska. Om Sylvyas hus är perfekt nästan avskalat och asketisk är Danuta rörlig och bohemisk och hon har ett snäll män Andeje spelade av Lech Lotock. Som Sylya först angriper och sen ber om ursäkt till. Under modern födelsedag är vi det som är en scen i sant Ingmar Bergman och lars Noréns andan en familj som håller på att förstoras på grund av ett icke kommunicerade med resten av familjen. Det finns bara en personlighet som verkar vara nära henne och det är morbror Fryderik gestaltad v Zbigniew Zamachowsk e av Kislovski före detta skådespelaren. Det är en roll som Sylva släpper inte nära henne precis som Zlatan kopia Klaudiuz som spelas av Julian Swiezewski. Det är en roll som hon först utnyttjar för våld och sen förödmjukar. Filmen resonera även på media samhället och dess svåra ställning och det ses mycket väl i den besök vid ett disko i vilken som alltid i den polska filmen italiensk musik står för det artificiella och det icke naturliga medan Sylvia  lyssnar i hennes italiensk bil på Roxette den typiska svenska musik band. Det är en svårt film eftersom vi kan aldrig tycka bra om Sylvia men inte eller dålig om det som i ett sant Strindbergs figur som Laura eller Julie. en fint och svår film som förtjänar att bli sedd

Robert Fogelberg Rota

En stor fillosof lever igen på filmduken

Ett mästerverk av den ultima renässans människan

Titel Giordano Bruno

Regi Giuliano Montaldo

Medverkande Gina Maria Volonté, Charlotte Ramping

Betyg Mästerverk

·   

      Få filmer  har varit så kompletta  som Giuliano Montaldos ”Giordano Bruno”. Det är en någorlunda komplex film på grund av dem /dom de många tillbakablickar . Redan ifrån början förstår vi, att vi är inne i ett slags kalejdoskop, en resa i både den psykiska och den fysiska av en viktig period i människliges historia: renässansen. Giuliano Montaldo ger den bästa av sin regissör förmågor som flytes samma med Ruggiero Mastoriandi i klippning , Ennio Moricones i musik, men mest Vittorio Storaros fotografi.  Detta  återskapar mycket av den sena renässansens måleri från Tiepolos porträttkonst till Bellinis vyer  av renässans Venedig och mycket av Caravaggios måleri, när det gäller närbilder även på statister . Det är ett folk tåg med Venedig patriarken  och hela befolkningen både den kyrkliga och den civila militär auktoritet som tågar med dem troféer i den som var venetianarens och italienarnas sista stora militär seger : slaget i Lepanto, sjöslaget mot det muselmanska osmanska riket . Vi ser ansikte trovärdiga och en person börjar att skrika och skällan (det är den anställd vid Venedig arsenal spelade av Giuseppe Maffiol) som påminner hur han själv slogs i Lepanto men herrar överklassen  hade stulit hans seger. Vi ser hur han pass nära står  den figurer av Bruno spelade av Gian Maria Volontè . Gian Maria Volontè gjorde en av hans många stora roller , tog ut svängarna om ett stolt människan en njutare men inte en hedonist och det ses tydligt i den magnifika ball scen, en ball som ges av en viktig adelsman och Bruno möter kurtisanen Fosca som spelas av Charlotte Reamping. Vacker en  klassiks skönhet även hon talar i dialekt. Det är en stor skinnade mellan hur Bruno , Fosca och inte minst Mocerico spelade av Mario Bardella och resten av adelsklass som talar bara på italienska.  Denna är Brunos angivaren, Bardella   är en skådespelaren som man stå emot Volonté dra ut svängarna och vi upptäcker två saker det är en mycket bitter man som har ständigt varit i underkastelsen . Även han använder sig delvis av dialekt och det är en kulturell konflikt och ett djup besvikelse mellan honom och Bruno som blir mera och mer konfrontativ tills Mocerico bestämmer sig att anmäla Bruno till det som är denne biktfadern en mycket väl spelade  Corrado Gaipa .Det är en enkelt nästan icke sägande scen som efter den prologen av en presentation av den tid går till det delen av filmen är ett maktspel mellan påvens ambassadör spelade av José Quaglio en pompös och hård man och den som är venetianska patriark en till synes sympatisk men i själva verk slug spelade av Vernon Dobtcheff .Denna delen av filmen är dunklare och vi börjar förstå att verken hans folkliga vänner eller den vackra Fosca kan rädda Bruno, eftersom en personlighet som hans är redan dömd av dem historiska processer. I Montaldos intention Bruno blir och det ses tydligt i den scen i vilken han samtalar vid ett värdshus och bland sjömännen kan få dem att tänka men inte att ta en ställning. Samma känslan att vara underkluven och hat Bruno som är ett fri tänkaren ses tydligt i den förhållande mellan Bruno och andra präster som har tillfånga tagit av inkvisitionen franciskanen Celestino da Verona spelade av Massimo Foschi. Han är bitter och hatfull mot bron men har ett slags psykologisk djup som saknas av Brunos fiende som är den hårda kantiga och fanatiska kardinal Sartori mycket väl spelade av Hans Christian Blech: (en skådespelaren känd för att presentera nazistiska officeraren ) som är full av hat även när han gör välgörenhet och den sluga ynkliga Orsini spelade på ett mästerlig sätt av Mathieu Carrière:  man kan inte se vilken av dem är värst en vill ha Bruno bränd till varje pris och den andra önskar sig bara att få honom att återigen finnas i leden. Men det är trots allt påven Clemente som förlitar sig på detta ansvar och Bruno får ett slags passioner som likar den av Kristus. Det är en prestation av en tydligt period den av mot reformationen i vilken den värdsliga sidor presenterade av Paolo Bonacelli verkar ännu värre än dem religiösa. Det finns bara en hjälp för starkares Bruno den av vång väktaren spelade av Leonardo Balducci. En film som ger full rättvisan till ett sådan fantastisk man som är fadern av dem moderna vetenskap och dess kritiska tänkande.

  Robert Fogelberg Rota

Så bra om Amerikas början

Noir filmen för noir

Titel Jamestown

Regi Paul Willmshurst

Medverkande Naomi Battrick Claire Cox Max Beesley Max Beesley

Svensk distribution SVT play

Betyg A

Paul Willmshurst har lyckas med att kunna presentera ett verk som för i den historiska miljö som ör frö dem flesta amerikanaren även ganska mytisk dem tematiken som finns i noir film. Dessutom lyckas ha föra inne mycket av den elisabetanska eller jakobinska tiden och även en del av ”Rots” dem afro amerikanska epoken. Detta är en film som vid första ögonkastet utan rustningar och resten av den episka som fanns i Terrence Manicker mest underskattade  arbete ”New World”. Platsen är samma staden Jamestown som är en av dem första urbana städer som förkom i den som senare skulle bli den 13 kolonier och USA. Ashley Rowe foto är mycket ljust och ger ett form av tri dimensionalitet och tar fast på många objektet och dem få kojor som verkar ytterst primitiva även om man ser tydligt att det är dessa som markera dem olika skinande mellan de fyra eller kanske fem huvudrolls innehaverska och deras män som personifiera många av dem typer som vi kom att se i den amerikanska samhället klippningen av Steven Worsley leker tillsammans med Jog´hn Ludd ofta symfoniska musik att bygga upp ställningar och karaktärer. Gruhistoria som är axel till dem olika äventyrar är hur fyra kvinnor som har kommit till denna lilla fästning. Det intressantaste historia är den av den blonda fagra och sofistikerade Jockely spelade av Naomi Battrick. Det finns i hela hennes varande ett slags glamour som gör av den alltid med livliga föregångaren  även den svarta sorger likande kläder ett form av naivitet som verkar förklädda en slags ondo. Vi ser den hur hon använder sig av sitt sexualitet bland annat hur hon har först förförd den som vi ser endast som lik make Casell men även hans bror spelade av Ben Starr. Det är eb spela som är både farlig och romantiska och ses tydligt i den båt turer vid floden mynning en flod ständigt besök av segel fartyg från Virgina toka compagny som äger hennes. Vi ser under inte bara en men flera tillfälle att alla ägs av det. Den person förutom doktor som är närmare henne är Jammes Reed spelade mycket väl av mark Storke en smed som är tvungen att vara bödel. Deras möte har ett from av ett förbjuden passion någonting som lyckas enbart på grund av faktum att hon är manipulerade. Det är en manipulation som ses även mot den komiska kammarjungfru Mercy spelade av Patsy Ferran. Jocelyn är även katolsk någonting som är komplicerade och kommer att ta en tragisk slut för henne. Den kvinnan som hon möter mest är Verity lika vackert men folkning spelade av Niamh Walsh. Det är en svår roll den av värdshusvärdinnan och den har många likheter med Carlo Goldonis karaktär från den berömda pjäsen som har filmatiseras åtskilliga gånger men Varity är en slav är i faran men lämmar inte sitt mänsklighet mest i relation till den afrikanska slavinnan maria spelade av Abiola Ogunbiyi. Det är hon som låter Alicia föddas men det är hon som håller på att följa hennes traditionella religion som under samtal med Jocelt säger under diverse tillfälle att hon vill tillbaka till hennes tidigare liv. Jocely har denna mörk förflutna och precis som Maria r anpassade i likhet med en annan karaktär den stränga tillkänna  i både kostymer och känslor Temperance spelade av Claire Cox. Dessa tre kvinnan den som vi skulle kunna kalla drottningen, prinsessan och slavinna är dem karaktär som är mest missanpassade som inte ens försöker att komma till det någonting som lyckas ytterst väl av Verity. Den kvinnan som istället tillhör medelklassen är Alicia spelade av Sophie Rundle vilken är ett ganska behaglig roll med ett viktig aspekt den av den post traumatiska känslor efter födelsen. När det gäller män vi går från den mest klassiska karaktärer som finns i många western filmer dem två bröder Sillas Sparow gift med Alice spelade av den bastanta och ysisk ytterst väl medvetande Stuart Martin till den markerade och vanställd Henry en karismatisk och övertygande Max Beesley . Dessa två män rörs sig utanför nybyggande området och under många fall har även kontakter med dem andra ursprungs befolkningen mest den unge krigaren Carrow spelade av Max Beesley. Det är en svårt roll som lyckas mycket väl att prestera två aspekter den att vara trogen till sitt tid sitt folk men även aristokratisk och föraktade. Det är intressant att se hur den etniska och klass går i varandra inte minst i den övertygande rollen av den afrikanska slaven pedro en kungar son väl presenterade av Abubakar Salim. Det är en stark roll full av kraft och sarkasm som kom nära även Joceylen före detta maken poesi. Det är en roll som vi sympatisera med endast på grund att meningar spelade på ett grymt sätt av Tony Pitts hans hföder är så osympatiske. Denne är en av dem många white trash som Merth den alkolist e zanni lik Dean Lennox Kelly gift med verity. Den karkatär som verkar sympatis och vill nå en om inte modern en Amerika med civilisation och alla är guvernören Sir George Yeardley spelade med ett intensitet som är maskerade av nertonade maneter av Jason Flemyng. Det är en behaglig och intelligent människan som låter sig manipulera av både Joscely och pedro. Det är en svårt serier som har inte ett politisk korrekthet eftersom dem mest nedriga och svåra karaktärer är den två queer den onda sheriffen spelade av veteranen Redwich Steven Waddington och den som är en slags dandy Nicholas Farlow. Denne har den berömda ansikte av Burn Gorman känd för den mest onda karaktären Nich the murder i games of Throndes. En av dem mest lyckade serier på senare år

Robert Fogelberg Rota

Coco and Igor Eros och geni

När genierna inte kan bli ihop

Titel Coco Chanel & Igor Stravinskij

Regi Jan Kounen

Medverkande Mads Mikkelsen  Anna Mouglalis Radivoje Bukvic  Elena Morozova

Svensk distribution Universal

Betyg A

Få personligheter har varit så betydelsefull och inflytelserika för 1900-talet och även två tusen talet kultur som Igor Stravinsky och Coco Chanell. Det som görs av den nederländska regissören Jan Kounen är att presentera hur det kunde ha varit. Det är en instängt filmen som är extremt väl fotograferade av Gabriel Yared och klipp på ett mästerlig sätt av David ungaro inte minst i den första fantastiska scen när vi ser urpremiär på den eleganta tetran av Chanse Elyse av ”Eldfågel”. Det är en lång sekvens i vilken Co Chanell spelade av en långhårig Anna Mouglalis först brottas med ett älskaren Arthus By Cahmbel spelade på ett mycket tam sätt av Anatole Taubman  och med hennes korset och verkar ha kul på den problem. Vi ser hur det som är den ryska polen på denna film stor hertigen Dimitri spelade av en mycket våldsamt Radivoje Bukvic  och den vulkaniska Sergey Diagilev en mycket duktig Grigori Manoukov är adels utanför sig på grund av den flopp och mest har hur Igor Stravinsky tar den. Mad Mikkelsen spelar en roll som är en av dem svåraste mest sataniska och dunkla i hans karriär inte minst på faktum att denna människa som vet att han är en geni vill visa att han är bäst och att han kan göra allting. Man stänger dörren efter ett bråk med hans välgörande som är Coco väninnan.  Misa Stern spelade av Natacha Lindinger . Denna början på filmen är helt magnifik medan i filmens andan faktum att Jan Kounen använder sig av nyhet journaler är  lite för enkelt. Dem visar slutet på Romanov dynasti men mest dem ortodoxa präster fast dessa sekvenser kunde ha blivit längre och skulle ha kunnat kombineras med riktiga stridscener. Sen vi kommer till 1920 –talet och är i cabaret miljö som Stravinsky möter en kort klipp fri och väldigt självständigt Coco. Hon ser på honom betraktarna honom och kommer till naturhistoriska museum adels för sent för att kunna berätta till honom den stora nyheten att hon tänker hjälpa honom ge honom möjligheten till att återgår till komponeringar. Man förstår genast en sak att Igor är en extremt attraktiv kaxig (Zlatan skulle framställa som ett mycket enkelt och närområde person i jämföres ene) men hålig. Även om han inte har härdat totale det verkar som allt det som har drabbat familjen och inte minst den snälla Katarina spelade med stor klass av ett tidigt gammal Elena Morozova tvungen med deras många  under ett tak i ett dammig och anspråkslös lågheten är Igor en person som låter allt skölja på honom. Det är en överlevande och det ses tydligt i den forcerade  idyllen av den franska ladsbygget i Channesl elegant och exetriska huset. Chanell är till synes en av den för den vanliga människan inte nåbara divorna av den franska stum filmen. Hon lever bort om allt och alla men det finns i den många långa och  ytterst långsamma tagningar vi ser hur Igor kommer allt mer intill henne. Det finns en scen som verkar kontrastera med filmen tragiska tornet när Coco dansar med barnet när Igor spelar men det visar tydligt att hon är fortfarande en lite flickan inte så långt ifrån Lumilla part  Stravinskij äldsta dottern spelade av Sophie Hasson. Sen filmen utvecklas i ett makt spel i vilken vi ser hur coco som rider , tillrättar visar sina arbetar på en grov sätt och lyckas att bli en kemist för att framställa i Grass den berömda parfym . Det är en mycket vackert scen i vilken vi ser den Joseph som spelas av François Chomicki . Det är en extremt vackert scen som påminner strak om det som Vincent van Gogh hade presenterat i slutet av hans liv. Epilogen är med dem två åldrade genier mycket vackert och full av ett slags melankoli som gör det så otroligt stark och intensiv en film som spelar mycket bra med dikotomi om livet och döden . En utmärk film för alla

Robert Fogelberg Rota

Frpn Commodus till Tolstoj en av filmens stora tolkare Christopher Plummer har gått hur tiden

En genialisk skådespelare

Få skådespelarna har betyd för mig så mycket som Christopher Plummer och jag kommer att ta i min analys dem filmer som har betyd mest för mig och som han har gjort genom att vara den värden som har tagit dem nästan till att bli mästerverk. Jag kommer inte att tillägnar mig sådan titel som The Soudn of music och beginners som har gått till filmer historia men andra verk som bland annat Terrence Malick ”The new World”. Av alla Malick filmer trots den fantastiska foto av Emmanuel Lubezki och klippningen av Mark Yoshikawa är den som har haft mindre påverkande på det kritiker etablissemanget. Kanske är den kärleks triangel mellan kapitan Smith som för mig är den bästa rollen någonsin av Collin Farell och Christian Bale  John Rolf med Pochaontas spelade av den rent av underskattade  Q'orianka Kilcher lite för konventionell och filmen i sig är inte trots att det händer mycket spektakulär. Förmodligen är indianerna som har den kraftiga befäl av Wes Studi lite för krigiska för den bilden som man föredrar att ha av dem. Filmen med Richard Wagner musik bearbetade av James Horner är mycket stiliserade och visar ensvag bild av den västerlänskam änne men inte av kapten Newport som just spelas på ett mycket naturalistisk sätt av Christopher Plummer  som befalla allt har kontrollen och är en bestraffad far för dem flesta av kolonister. I själva verket det är Claudius i Halet men ett kapell sådan och det ses tydligt i både kostymeringen ganska anspråkslös med en enkel huggare och ingenting mera än detta. En roll som för mig går rak i filmens historia hur Christopher Plummer lyckas att översätta tolka det som Umberto Eco hade nog definierat som ett system av tecken en språk den av teatern till film kosten men lite hjälp av television. Om i ”New Wolrd” var det frågan om Claudius var Christopher Plummer den pedantiska Polonius när han i Oliver Stone magnifika ”Alexander” spelade Aristoteles. Filmen för mig är mycket intressant inte minst frö den magnifika fotografin av Rodrigo Prieto och Gabrel Marquet klippningen och Vangelis gör det bästa med musiken. Colin Farrell lyckas att göra den Alexander som går emot en mästaren Aristoteles som kommer med enorma fördomar som han kontextualiserade som först. Det är inte en scen med störa skådespelaren som Colin Farll eller Val Kildmer som kungen Philips och Angelina Jolie Olympa men själv med några barn som är enbart naturliga. En monolog som visar tetaern styrkan och dess kraft. Den film som jag hoppas till är Terry Gilliam” The Imaginarium of Doctor Parnassus” det är en av dem vackraste filmer av före detta Monty Python vulkaniska regissör med ett fantastisk foto av Nicola Pecorini med ett klippning av Mick Audsley  i vilken en folkning sagan männen som lyckas att vinna mot järvelen blir till på ett rubbat sätt med fyra olika skådespelaren jude law, Jonny Depp, Collin Farell och Heath Andrew Ledger. Alla dessa unga lejonet blir så upplyfta av Christopher Plummer och ger den bäst i deras karriär. Samma händer även i en helt annat film som är betydligt lungarren Huset vid Sjö med regi av Alejandro Agresti. Där är Keanu Reeves i rollen som Alex Wyen som får hjälp i en omöjlig kärleks historia  mellan Reves och Sandra Bullock beskriven av den vackra foto av Alar Kivilo. En likande roll är den i Arat den metafilmiska verk om den aremenska folk mordet av  Atom Egoyan . David den tull tjänstemännen är ett ytterst human trevlig och välspelade roll. Fast det för mig bästa roll i den bemärkelsen att den presentera lev Tolstoj i the last station av  Michael Hoffman väl fotograferade av Patricia Rommel och den trevliga Leo Davis klippningen. Det är en irriterade åldrande och mest av allt mångsidig Tolsoty tagen mellan Valetin en adels nervös James McAvoy och Sonya hustru spelade av hellen Mirrer. Fast den bästa filmen som lyftes upp av Christopher Plummer är Antony mann “The fall of the roman empire ” med ett kanske inte så vackert men intressant fotografi av Robert Krasker  en klippningen av Maude Spector och den fantastiska musikaliska stycken av Dimitri Tiomkin och en av filmens historia mest intressanta figurer den flaska polska prinsen Michal Waszynski. Det är en verk som Christopher Plummer gör så stor underbart och full av stora intresse alla verkar vara knasiga från Luciella Sofia loren till Richarmda mansson men den commodus är en moster i ondskan fast även en grandiosa människan .  Filmen har förlorat en av sina bästa spelaren och tolkaren  någonsin.

Robert Fogelberg Rota  

Napoli come non si é mai vista

U commisario

Si stava meglio quando si stava peggio…….

Tittolo le indagini del comissario Riccradi

Regia Alessandro D’Alatri

Interpreti Lino Guarciale, Antonio Milo

Distribuzione Rai Un

Vota A meno

Le fiction italiane si sono mostrate soprattutto quelle targate rAi dopo produzioni coem I medici e soprattutto Il nome della Rosa molto belle. Adesso è la volta con una bellissima fotografia molto sotto le righe del bravissimo Davide Sondelli e un montaggio spettacolare da parte di Emiliano Bellandro per la scrittura di Maurizio Giovanni di una serie che gioca con un ‘idea che avrebbe fatto Elvira Notari se la televisione fosse stato un bene di massa nel 1930. Elvira Notari è stata una delle prime registe donne che poi avrebbero popolato con nomi come Linda Wertmüller , Francesca Archibugi e soprattutto Lilliana Cavani il cinema italiano.- la Notari inventò poco prima della prima guerra mondali un cinema neorealista anti litteram naturale sulla vita della Napoli del Novecento. Uan vita vista dai bassi dalle parti brutte e spesso grazie alle donne. Il fascismo non poteva apprezzarla e prima degli eccellenti studi di Giuliana Bruno non venne mai presa in considerazione. Molte delle sue esperienze anche se in chiave comica e ironica vennero riprese dai vari registi che collaborarono con Totò e dal cinema napoletano contemporaneo. Mi  basero soprattutto sul terzo episodio che secondo me ‘quello più interessante  “il posto di ogniuno” che ha per me più valore per così dire socialie. Qui siamo difronte avventure che a poco a poco ci fanno vedere un microcosmo della città di Napoli ma anche di quello che era la società occidentale durante il 193o. Questo viene ricreato dalla bellissima fotografia con un gioco cromatico preciso di Davide Sondelli. È una fotografia bellissima che gioca con una serie di colori impressionanti che vanno a mischiarsi tra due mondi quello delel donne o dei civili riccod di colori abbinamneti che ricordano il palazzo tra il barocco e il rocco con punte di nuovo roco dei conti musso. Un omicidio o meglio uan tragica disgrazia n ambiente aristocratico ci portaa capire meglio Ricciardi. Il ruolo di Lino Guanciale .. è perfetto nella costruzione di un personaggio che potremo definire lo Sherlock Holmes napoletano anche se meno barullante ma profondamente più umano . È una persona tetra riservata chiuso tra una casa dove vove con una seppur bonaria ma impicciona.. ´il ricordo di una madre molto amara interpretata da Chiara Conti che vediamo anche in scene molto cariche e sentimentali con  Mattia Giuseppe Bellucci che interpreta un Ricciardi giovane. Non è che c’è una grande somiglianza fisica da il Ricciardi adulto che è uan coppia anche se imborghesita e appesantita di Rodolfo Valentino il primo vero e inimitabile divo del cinema mondiale che gli permette di comunicare con i defunti vera e propria maledizione. Solo i morti ammazzati  questo è il medicante mutilato ucciso per divertimento da alcuni squadristi nonni dei Camorristi presentati da Matteo Garone nel troppo sottovalutato “Gomorra”   che rendono Ricciardi uomo intelligentissimo incapace di rapportarsi con gli altri. Un’incapacità che fa andare in bestia Monna Rosa che è la madre popolare di Ricciardi interpretata da Nunzia Schiano . apparentemente si tratat della donna meridionale di mezza etá che si mischia di tutto simile a alcuni ruoli comici di …oppure a  madre di Rocco e i Suoi frtaelli ma in relatà un personaggio molto più complicato. Se la amdre rappresenta un infanzai idelaizata quello d’inizio secolo la madre popolare lo mette in conati con la sua visione di flenuur o guardone. Se nel lavoro è preciso vede tutto nella maniera migliore nella vita normale lo blocca rendendolo impacciato. Lino Guanciale è bravissimo ha presentare il personaggio dal punto di vista fisico facendolo camminare sempre con le mani tasca , gesto non elegante oppure a farlo vedere vi troppo rigido nel luoghi di socializzazione come le trattorie dove si incontra e scontra con il medico legal antifascista e arrapato Moro uno stupendo Enrico  Ianniello oppure nella relazione con la donna che potrebbe essere l’ideale per lui Livia luciani vedova in vezzi di quello che era la versione cattiva e impicciona di Mario Lanza interpreta da Serena Iansiti . Elegantissima , sofisticata ma anche spontanea e una Monica Bellucci in bello e in bravo che ricorda l’idea della donna italiana iper femminile divertente e simpatica capace di stupire tutti con uan grande voce ma anche ostinata e ingenua fino alal stupiditá. Vede Luigi Alfredo Ricciardi per quello che è un uomo simpatico, sensibile e buono ma vuole per forza essere corteggiata e non capisce che il regime ha un altro posto per lei. È interessante la figura che D’Alatri prende da Bernardo Bertolucci e dal suo miglior film “Il conformista” ovvero Falco l’agente segreto fascista interpretato da Mario Pirrello  U’obra profondamente inquinante è cattiva ma anche un doppio   satanico di Ricciardi. Ho ciatto il conformista per il grandissimo ruolo di un altro agente segreto fascista intepretato da gaston Moschin maganello ma qui siamo in un altro tipo di fascismo. Condanare iol fascismo è facile e doveroso ma D’Alatri fa molto di piú lo analizza. Ricciardi è apolitico serve la giustizia che è la sua religione serve chi non può più difendersi i morti. Quiesto vi vede molo bene in una scena che è qeulla quando assiste alla messa. Nella bella chiesa barocca lo fa in piedi osservando la predica di don Pietro Bepep Servillo Anche se positivo umano e pieno di calore è un ruolo che ricorda moltissimo quello di MRudolf Mulvey in Barry lyndon il rappresentante di una chiesa che non può più dire niente all’uomo moderno perché non ha niente da dire . la modernità che è data da Ricciardi è un discorso tipo dell’occidente in questo periodo e la ritroviamo anche in quello che sono le persone Enrichetta colombo la ragazza che desidera e il brigadiere Ragelle Maione presentato benissimo da Antonio Milo .. è un po’ il dotto Watson della situazione am anche chi in quando guidatore di auto è proprietario di una certa modernità che inizia a venire anche a Napoli negli anni trenta Anni di una modernità che non sembra lottare più di tanto con la tradizione perché la tradizione e già di per se stessa moderna e non è un caso che è un “femminiello” o travestito bambinella un divertentissimo e spigliatissimo interpretato da Adriano Falivene . I siparietti con Maione il pettegolezzo importantissimo divengono fondamentali per comprendere   la cultura napoletano e uso la parola cultura in senso lato che vuole dire soprattutto rapporto tra i diversi individui che fanno la società. Si vede anche nell’intevento con i ragzzini che giocano Salzi a Pallone. Questo si vede soprattutto nei Colombo il padre di Enrichetta presentata benissimo da Susy Del Giudice madre preoccupata di una figlia che diventerà zitella e dal padre Giulio un compressivo Massimo De Matteo che sembra un Edoardo dEFilippo prestato alla vita normale . la figlia Enrichetta interpreta da Maria Vera Ratti è una donna apparentemente moderna ma anche molto legata a alcuni temi della tradizione. Forse e per questo che Ricardi la vuole la desidera visto che ne ricorda anche la madre. Importanti sono gli altri doppi il pomposo vice questore Ganzo interpretato benissimo da Mario Pirrello al giovane duca Ettore Vittiro Giorarro fascista con una forte dose di elitismo nazista amante del federla Achille un bravissimo Giuseppe Landino . Due ruoli di gentiluomini simili a Riccardi ma anche molto distanti e al pover giornalista Andrea capace interpretato da Domenico Cuomo e alle sue relazioni la timida mogle Sofia Rossana  Ferraa alla prorompente contessa Adriana una bellissima pasqualina Sanna. Il tutto su uno sfondo quello di uan napoli decadente e viva moderna e tradizionale dove non si sa se è più il governo fascista o la miseria ad opprimerne gli abitanti.

Robert Fogelberg Rota

Espiazione un romanzo di crescita

Quando la guerra domestica ricorda la guerra vera

Titol Espiazione

Regia Joh White

Interpreti Saoirse Ronan, James McAvoy

Voto A

Pochi film sono stati così sottili nella loro cattiveria come Espiazione di Joe Write. Al centro della vicenda ci sono due guerre quella privata della viziata ma sensibile Boyld figlia di una aristocrazia britannica degli anni trenta presentata benissimo da Saoirse Ronan giovanissima acerba e simile a una figura preraffaelita ideale sorella di uan bellissima Keira Knightley nei panni di cecili mentre un ‘altra attrice bravissima Harriet Walter è la madre Emily. In questa prima parte tutto gli ambienti fotografati molto bene da Seamus MCGravey

la splendidi colonna sonora di Dario Martinelli è un montaggio aggressivo a volte asimmetrico di Paul Tonhill riesce a dare una forma ancora più bella al film che diviene una trappola per topi perché la giovanissima Briony crede di vedere una violenza sessuale sulla quasi coetanea lOla la cugina presentata pu che interpretata  da Juno Temple che non è oggetto della attenzioni del maldestro corteggiatore di Cecilia il giovane figlio di affittuari Robbie probabilmente il migliore ruolo in quanto il più sotto le righe dello scozzese James McAvoy. Questo giovane ha tutta la sua vita i suoi sogni rovinati dalla fanatsia di Boyer e dalla malvagitá di Lola che si concede al cioccolataio Paul Marshall interpretato benissimo dall’allora (il film e del 2007) Benedict Cumberbatch. Questo è un profittatore anti litteram e il suo matrimonio con Lola ricorda un funerale. Rovbbie. Ha una crescita  che si vede nel periodo bellico in quello che fu la rotta di Dunkerik. Il cambiamento del film in queste scene è secondo me ottimo perché si passa dalla teatro da Camera al grande affresco in una guerra che è la seconda guerra mondiale che cresce benissimo . L’evacuazione dalla famosa spiaggia è un qualcosa di magico con gli ufficiali frane che ammazzano i loro cavalli le artiglierie ma anche un gioco non da poco tra l’allucinazione è la realtà che si nota anche nella scena metà filmica. La parte inglese più blanda anche pe rla recitazione molto sotto le righe di Romola Garaiche fa la Bryon adulta poi benissimo prenata da vanessa Redgrave che migliora ancora questo film che va quasi sul meravigliosa- . Un film da vedere e rivedere

Robert Fogelberg Rota

En film om våldtäkter fysisk och andlig

En miserable person presenterad av Depardieu

Tittle Welcome to New York

Regi Abel Ferrara

Medverkade Garad Depardieu , Jacqueline Bliset Marie Mouté

Svensk distribution Studio S

Betyg B

Få film skaparen har varit så emellan den experimentella  filmen och det som vi skulle kunna definiera som main stream  film som Abel Ferrara  som lyckas med hjälp av Ken Kelsch att skapa den film som han ville. Det är en knytnäven rak i ansikte bakom kulisserna av en värld som är extremt negativ och som drives och dekomponeras av ett asymmetrisk klippningen av Anthony Redman . det är fallet Stars kan det som skulle ha reformerats vid sidan av det som för många är ett nytt religion den kapitalistiska markare samhället den franska vänster. Det är en roll som den fiktive ve Devereux som är en
Gérard Depardieu spelar på ett mycket fysisk sätt den av ett extremt överviktig människan porös och full av ett vilja till att vara i centrum att njuta till varje stund för att fylla en tömhet. Det är en svår roll från den centrum i början i vilken han verkar vara ett negativ Donald Trump som inte ens hans motståndaren presenterade till dem två vilda fester den frösat som är direkt citerade från Federico Fellinis den ljuva livet och Ferrara citera den men gör det råare precis som den som är en scen som nästan går till porr filmen den mellan Desiré som spelas av Raquel Nave och Anna som är Natasha Romanova två ryska lyx prostituerade som innan att ha en älskog med Devereux älskar varandra  , Devereaux använder sig inte av knack och får enbart lust att hoppa på den afrikanska städerskan Roxanne spelade av Lucy Campbell utan någon som helst ursäkt. Vi ser sen hur han har trots allt en bra relation till dottern Sophie spelade av Marie Mouté men changerar under diverse tillfälle vid en pinsam lunch möte dennes pojkvän Josh spelade av D Taylor . Det finns i Devereaux en vilja till att chockera men han blir verkligen själv changerade när han fäller och haffas under planen och blir psykologisk missahand när han är tagen i fängelse och då skall Simone komma hans fru spelade på ett mycket kallt och känslor mesig avtonad sätt av Jacqueline Bisset denne som vill ha honom som president i Frankrike. Hon är kallt beräknade och filmen blir ännu mer hemsk än i fängelse scener i de scener i vilken paret ha sina konfrontationer. Deveraux påminns om den första av hans attacker den till den kvinnliga journalisten Shanyn Leigh  och en kärleks historia med  den afrikanska skönheten Emmanuel Vill. Vi får kanske inte sympatier frö honom men börjar upptäcka en annan sidan eftersom hustru är en ragata och sen förstår vi hur han hade själv blivit våldtaget. Det är dialoger inre sådan med voice over i den mörka lägenhet som visar hur han kände att lite i taget han förrådde hans inställningar. Det är en obehaglig men ytterst väl gjord filmen men lite för litet och även den våldtagna kvinnan kunde ha fått tala lite om sig själv.

Robert Fogelberg Rota

Who is the queen

När en regissör  verkar förespråka Brexit

Titel Elisabeth

Regi Shekhar Kapur

Medverkande Cate Blachette, John Gielgud,Joseph Fianes, Fanny Aradnat , Vincet Cassel, Geoffrey Rush, Daniel Craig

Svensk distribution Scanboox

Betyg A

Få filmer har varit så färgspäckade som Elisbeth och det är fortfarande en mycket intersant film men den har även vissa problemer baldn anant den faktum att om Remi Adefarasin foto är magnifik det kan inte sägas förutom i början med den klippningen av Jill Bilcock som är inte effektiv. Genom filmens gång som börjar med några protestantiska  martyrer som tvångs rakar av blody Mary spansk inspirerade soldater till elisabeth som istället låter hennes vackra år klippas när är klippningen alltid samma snabbt aktion liv och mest av stora bilder med en vilja att få en svårt bild som är klustofobisk. Cate Blanchette lyckas att gör aen mångsidig portätt av en kvinnan som upplever mycket från kärleks till besvikelsen från en sund och förstårlig längtan till kärlek och dess tröstelse till ett slags asketism. Elisabth i Cate Blanchette är redan en drottning ifrån början när hon möter den irriterade och karykatyr messiga Maria Tudor spelade av Kathy Burke. Dett är en karykatyr gestatning av en film för vilken katolicismen blir den värsatr fiende ett slags mörk kraft som tar enbart fördrivet. Tydligen den duktiga men inte mästerliga Shekhar Kapur kunde inte regissera på samma sätt den som är den mörka kraften bakom hela filmen påven Crafafa spelade med så stor karisma och skicklighet av John Gielgud att han låter placera honom i en miljö som påminner om hur Sergei Einstein portärade den polska hovet i hans Ivan den förskräcklige med ett icke proportionering bild på Mantegnas ”San Sebastian” . det är vackert men det känns lite fel. När det gäller dem andra katolska motståndaren till Elisabeth dem går från den tama icke sägande Philip II presenterade mycket dålig av Gerog Antoni till dem brittiska. Biskopen Gardier är en fanatisk integralist i Terence Rigby som får aldrig förklara sig medan Jamie Foreman som spelar den militäriska Edarsof Suxex är enbart en ganseter. Mycket skrämande men även mycket mera mångsidig är hertinge av Nordfork spelade av Christopher Eccleston som gör hans livs roll. Mera spansk än spanjorer full av manlig förakt det är den männen som kanske skulle ha gett ett ordentlig match till Elisabeth. Han och älskarinnan leticia Howard spelade av Amanda Ryan som gör hennes livs roll är enormt full av ett sinister charm. Den som är motpolen är den intressanta Earld of Aurdell spelade av Edward Hardwicke. Det är en god förlåtande karaktär som försöker att hjälpa Elisabeth men är kanske den enda som tror på den katolska religion med jesuiten spelade av Daniel Craig. Det ären grovhuggen brital mördaren som dräper på ett hemsk sätt sir Thomas Elyon en lite fjolig  Kenny Doughty fast i dennes bild skulle det kunna finnas mycket att förbättra. Det är inte fel på mansu skrivaren den utmärka Michael Hirst men på faktum att regissören vill gå frö snabbt. Om Richard Attenborough lyckades att ge mycket kött på ben till hans karaktärs den byråkratiska profranska rådgivaren sånt blir inte för jesuiten. En karaktärs som jag tycker är lite för tviveartig irriterade i hans förakt mot engelsmännen r den spanska ambassadören monsignur Alvaro de Querta spelade av James Frain. Det är en roll av ett slags icke charmig Don Juan som för mig för endast några konstiga vibbar. Betydligt bättre är rollen av den franska minister Grev du Foix spelade av före detta fotboll stjäarnan Eric Cantona. Tyvärr det känns att film media med undantag av ett danska western film inte har tagit fasta  på hans taalng. Det är en närdtornade roll som tydligen hatar elisabth och är mycket mera effektiv i den försök till att mörda henne med ett förgiftade klänning som tas upp av Isabell som är Kelly Macdonald  största roll någonsin som är älskarinnan till en av dem karaktärer som är minst historisk presenterad men för allt det inte mindre intressant Robert Dudley, Earl of Leicester presenterade av Joseph Finnes. Jag kan inte tycka om man jämför med sådan stor filmer som Luther och Shakespeare in Love att detta är Joseph fines men den är mångsidig och har några extremt lyckade scener som när han spelar schack med Elisabeth då är Cate Blanchett extremt naturlig och i dem två volta den glada den första och den lite tragiske den andra. En karaktär som förråder Elisabeth dels personligen genom att vara gift med Isabell i smyg och förstör för ett äktenskap som kunde ha ändrat hela historia den med Adju som är den monumentale roll av Vincent Casell.   Den trogna tjänaren är queer i form av den person som ger en annorlunda perspektiv Sir Francis Walsingham som presenteras av Geoffrey Rush, Slug ormlik men även trogen kapabel att samtala med Elisabeth när hon konfronteras med den före detta fadern Henrik VIII porträtt av Hörling den unge det är en av dem bästa scener någonsin på film duken. Samma kan sägas om möte i Scotland med Marie de Guise som är Fanny Arendt. Det är en bra karaktär av ett slags attraktiv även om inte så purung drottning som trots allt är mycket gemensam med Elisabeth kraften vilja att vinna och att spela med män. Hon måste försvinna för att Elisabeth kan nå fram. Adju är för mig den lyckade karriär utspelade som vill alltid nå sin glädje sin libido egocentrisk och känslig ett slags narr lik Loke. Casells rolltolkning är utmärk och han ger fulla rättvisan till en extremt egocentrisk karaktärs med ett fransk skådespelar manér som verkar visa mycket av det som kommer att vara den moderna skådespeleri. Jag älskar hans roll och den är så stor trots att den är lite av en skådespelaren som lyckas med att föra den franska teatern tradition precis som Laurence Olivier gjorde med den brittiska. Tyvärr det saknas en viktig del i filmen den slag som dem franska skoltiska  styrkor vinner mot dem brittiska. Det som vi ser är slutet med många kroppar i blod. En obehaglig men vackert film som lyckas att presenteras renässansen.  

Robert Fogelberg Rota

Så bra som det kan bli

En film från en annan tid om en annan tid som håller fortfarande

Titel Amadeus Directors cut

Regi Milos Forman

Medverkande Richard Frank Elizabeth Berridge Cynthia Nixon

Svensk distribution SF

Betyg mästerverk

Amadeus är en av dem viktigaste filmer i hela film historia och mycket berör på dess början i vilken vi ser en åldrande Antonio Salieri så bra gestaltad av F. Murray Abraham som håller på att skär av sig halsen när två stycken av hans tjänaren och en var den fetisch skådespelaren av milos Forman Vincent Schiavelli kommer inne i rummet. Här vi ser hur Fomrna lyckas att regissera dem så pass naturlig som möjlighet med  Miroslav Ondrícek fotografi som variera från den mer färg glada till den dunklaren som man ser just i 1800 talet med den fantastiska klippningen av T.M. Christopher . Hans arbet är utmärk i början när vi ser salieri tagen till en sinnes sjukhuset som är ett metafor för världen med möte mellan honom och fader Vogel en gulmodiga Richard Frank. Denna roll är den som är dels bitaren till den till synes djup religiösa Salieri men även den som kommer att fungera som ett slags pangbola. Bilderna går till det som är första akten i denna all konstverk . Vi ser den unga salieri i ett idylliska italienska byn spilade av den fagra Martin cravina som senare skulle just förvandals till en elegant sprätt som har F. Murray Abraham berömda ansikte. Salieri är vslligen en hynkling  som lägger hans karriär framför allt och kan bara lyckas med att skapa någonting som är bara bra för student men blir till sist en figur som får en oväntade storhet. Det ses tydligt i det som är hans Prometeus liknade kamp mot guden men även för faktum att han dels vägra att utnyttja allt och alla för att kunna nå den perfektion som han ser i Wolgfard Amedeus Maozzrt. Tom Hulce gör rollen av ett barn som vill kan och har ett ironisk nästan sarkastisk vision av livet. Det ses tydligt i dem scener med Costance som spelas lika väl av Elizabeth Berridge  . det är en mycket bra roll full av livs glädje och har en form av mörk framtoning som ses inte minst i det dunklare version av filmen som är den sista när hon går ifrån make lämnar honom för att kunna rädda barnet. Trots dem stora familje dram i makarna Mozart det finns en paralalrer mellan henne och fadern Leopold som är nog Roy Dotrice  bästa roll på grund av hans stränghet men även förnuftet. Om Saliers far  en burlesk paul DIGesù hade varit ett negativ hus tyrann vars död är nästan komisk Amadeus har en komplicerade reaktion med denne. Leopold är inte den enda fadern figur det finns naturligt viss den första mästaren prinsen Ärkebiskopen Coldero spelade av Nicholas Kepros och dem som är den stränge teatern direktor Orisni Rosenberg en byråkratisk Charles kay båda sedda från Wolgfard men även Amedeus ögon som utrycker deras irritation deras känslan att dem är underlägna. Kvinnorna har en väsentlig roll Costance som försöker att hålla ordning att var en bra kameralt under den stora och fantastiska festen i början med när bild av en ung statist som påminner om en Cahrdin målning till den diva Katerina Cavallieri spelade av Christine Ebersole som är både en rockor dockan och en tigrinnan. Bland kvinnorna finns det även Lori som har den Lolita skönhet av Cynthia Nixon . allt drunknas i stadens Prag skönhet med många lämpliga statister soldater , sångaren, damer hundar i en odödlig mästerverk.

Robert Fogelberg Rota