En så bra film

Nostalgi för en enklare världs

Men Spildberg hyllar och visar baksidan av 1950-talet

Titel Spionernas bro

Regi Steven Spielberg

Medverkande tom Hanks

Svensk distribution SVT play

Betyg A

Med den vackra fotografi av Januz Kaminski som lyckas att skapa vackra miljöer mest i Berlin under kallan kriget och en fantastisk klippning av Michael Kahn är ”Spionernas bro” ett mycket vackert verk som visar Spielberg enorma regi förmåga dels att kunna skapa bilder och myter som lyckas att föra vårt minnet till en tid som har varit ett vist typ av allmänhet medvetande. I detta fall är detta det kalla kriget som Spielberg hade redan presenterat i ”Munich”. Fast ”Spionernas bro” även om det finns många bra aspekter är inte ett mästerverk. Jag kommer att ge min åsikt till varför. En möjligen förklaring kan vara att en karaktär den av den ryska spionen presenterade av Mark Rylance med namnet Rudolf Abel är inte särskild utvecklad. Spielberg är en super amerikansk regissör som ser USA som Gudsgåvan till mänskligheten och det är en bra utgångpunkt och ofta fiende och det är förklaring när dem är nazister presenteras inte på ett mänsklig sätt. Vi ser lite av ett mänskligare sätt när det gäller Abel som målar är konstnärlig lagt och acceptera allt fatalistiska fast han går inte till sitt spelts får aldrig utvecklas. Jag förstör att denne inte är huvudpersonen men det kunde ha gjorts mera. Det ses tydligt i ett scen i vilken Abel är inte med när vi ser den som borde ha varit Abels familjer hustru helna spelade av Petra-Maria Cammin dotter Lucy spelade av Luce Dreznin och även den skumma kusinen  Michael Sc  kusinen spelade av  Michael Schenk som är allt för komiska. Det skulle ha varit mycket bättre att kunna visa Abel riktiga familjen. Fast dessa är spekulationer. Den som gör för mig den alla bäst sitt roll är tom Hanks i rollen som advokaten Donovar. Självsäkert rolig och karismatiske med ett fantastisk och perfekt kärna familjen som består av hustrun Mary extremt väl spelade av Amy Ryan och dottern Peggy en mycket lämpligt Jillian Lebling och den roliga sonen Ron som är den busiga men filuriga Noah Schnapp är Donovan den perfekta amerikanen. Så perfekt att den är den enda personen som förstör att man skall även förhandlar med fiende. Det är en ganska vanlig person utan någonting som är verken glamorös eller intelektuel snarare enklare med ett sansad bondförnuftet. Det är just i te scener när man ser det tydligt först i dialogen med Hoffman den CIA agenten spelade av Scott Shepherd en handlingskraft rent av fantastisk som blir tvungen i ett lazzo att äta två frukost men även under möte med östblocken intelligens först den KGB chefen spelade av Ivan Schischkin en raffinerade byråkrat någorlunda sympatisk och även så lik Donovals chef John Walter jr  I New York som är den  karismatiske veteranen Alan Alda men mest Wolgfard Vogel som är Sebastian Kock. Sebastian Kock är för mig en av dem bättre levande skådespelaren och visar den kraft av den tyska skådespeleri. Det är för mig förutom visa bilder av New York den intressantast delen i filmen är Öst Berlin. Med någorlunda traditioner som liknar den av dem nord europeiska och anglosaxiska välden Öst Tyskland och just staden  Berlin med en armen som likande Wermach i allting från hjälmar till den Sovjetiska stridsvagnar bättre kopior av dem som nazisterna hade under andra världs kriget vi ser hur människor försöker att leva och anpassas sig. Det är en värld som blir mycket like koncentration läget som vi ser i Schiller list . Vogel är lik i hans elegans hans passion för snabba bildar Schiller och den roll är visligen mindre sympatisk men mer karismatisk. Offern till denna konstruktion ett stor militär operation är mest en ung amerikanska studenten Frederich Pyror spelade på ett ytterst naturlig sätt av Will Rogers och flickvännen Katje som har Nadja Bobyleva sympatiska ansikte. Dem fasanfulla scener är just avskjutningar när några försöker att hoppa över Berlins muren  även i det som i den idyll av 1950 talet som Spildberg presentera med baksidan. Detta är historian av Francis Gary Powers bra spelade av Austin Stowell en pilot till en spaningsplan som inte mördar sig själv och är tagen av KGB när det flög över denna nation från Pakistan. Den diskurs som görs av Agnet Williams spelade av en pompös Michael Gaston är både desperat och fanatisk. En baksida av USA. En film som man måste bara se.

Robert Fogelberg Rota

ANCORA LUIS BUÑUEL

Leonardo Tonini su LUIS BUÑUEL

Chi va in cerca della verità non ha una verità da proporre, sa che la verità è ineffabile, che è fatta di distruzione di altre verità, di narrazioni prese per vere e sacralizzate. Ho rivisto La via Lattea (La Voie lactée), film del 1969 e primo della pentalogia dell’ultima età dell’oro del regista spagnolo, reduce dal successo di Bella di giorno (Belle de jour). Ho trovato il cinema, come da un po’ non mi capitava di vedere, il cinema fatto di cinema, non imitazione della letteratura o di altre arti, il cinema nella sua purezza. Una pellicola di rara forza narrativa, nonostante si tratti della tipica narrazione non lineare di Buñuel. E non ho trovato il furore iconoclasta che molti reputano al regista, cadendo in una interpretazione banale di lui come regista arrabbiato in lotta contro il potere, contro lo Stato e la religione.

Luis è quello che appare nel documentario[1] che mi sono guardato subito dopo La via Lattea, di seguito, nonostante l’ora tarda. Un signore timido, inquietato a livello fisico dalla cinepresa e dall’intervista (lo si vede dalla mano che tormenta il bracciolo della sedia) ma sereno nel pensiero, che non ha nulla da dimostrare a nessuno, che non ha tesi da sostenere, parti da recitare. Un uomo che ha vissuto la vita e che a settant’anni semplicemente dice quello che pensa senza curarsi delle conseguenze. Che ha maturato e accettato le sue scelte, anche i suoi errori. Il giornalista nelle domande vorrebbe sostenere delle risposte, dice cose come: “Lei è quello che…” e “Nei suoi film lei sostiene che…” : tutte illazioni e teorie che il regista con pacatezza smonta proponendo una realtà molto più semplice, meno clamorosa, segno che già in vita si era creata una frattura tra le intenzioni del regista e le interpretazioni dei critici. Io non sono un intellettuale, i miei film si muovono per suggestioni, non voglio sostenere nessuna tesi nei miei film, ripete più volte.

Leggendo i molti articoli su i film di Buñuel mi rendo conto di quanto è difficile accettare la banalità della realtà e come sia più facile credere ancora oggi al mito del furente anarchico che usa i suoi film come bombe contro la borghesia. Questo è solo uno schema che poteva andare bene come narrazione negli anni 60 e 70 del secolo scorso, e che oggi non ha più nemmeno il contesto per esistere. Oggi la borghesia non è esiste più, chiedete a un giovane che cosa sia la borghesia, o che vi faccia un esempio di borghese e non saprà cosa rispondervi, non perché ignorante, ma perché è tramontato il concetto.

Prendiamo una delle scene più famose del film, la fucilazione del papa. Non mi ha suscitato nessuna trepidazione. Già all’interno del film si tratta di una allucinazione, non fa parte della realtà del film, e non ha nessuna conseguenza narrativa. Molto più disturbante la scena dove le bambine sul palco gridano “Anatema su di lui!” come fosse una condanna a morte, applaudite da genitori e insegnanti. Bambine condizionate a ripetere le scemenze dei grandi, il giudizio e la punizione come spettacolo scolastico, gli applausi di soddisfazione per una scena che dovrebbe piuttosto suscitare ribrezzo.

Buñuel se la prende con l’ipocrisia, non con la religione. Il suo è un ateismo sereno, non arrabbiato e furente, per questo la sua critica alla religione è tanto più forte. Non è una faccenda emotiva, ma razionale. I due protagonisti che rappresentano l’umanità in cammino (in cammino nonostante tutto) uno si dichiara ateo e l’altro credente, e sono insieme e vanno d’accordo, si aiutano. Il credente viene visto come dotato di dignità pari all’ateo, e non viene da questi giudicato per ciò in cui crede. Le loro discussioni sono serene, il credente si trova spesso a non sapere cosa rispondere alle semplici (e semplicistiche) osservazioni dell’ateo, ma non per questo abiura alla sua fede. Crede nonostante veda anche lui le contraddizioni. Questo per il regista segna la differenza tra il credente e il fanatico: avere dei ragionevoli dubbi su ciò in cui si crede fa di un credente un moderato, altrimenti si è nella psicosi.

Tutto il mondo che ruota intorno ai due è folle, ipocrita o fanatico. Chi predica il bene e fa il male, chi per una sua idea di bene arriva a mettere al rogo degli innocenti. Atei e religiosi, folli, inchiodati alle loro idee, ciechi davanti alla realtà, come il marchese De Sade che mentre tortura una ragazza discetta di ateismo, o la vittima che grida il suo credo tra le urla e le lacrime. Follia, psicosi, compromissione dell’esame della realtà, assenza di una strategia di uscita da un problema (insight), deliri e allucinazioni. 

Non ha problemi Luis a dire che uno dei suoi più intimi amici della tarda età è un gesuita, dopo aver dichiarato che il periodo più buio, più traumatico della sua giovinezza sono gli otto anni passati nel collegio dei gesuiti di Saragozza. Periodo cupo, dice, da dove però gli vengono ancora oggi (a 70 anni) le suggestioni, le immagini, le intuizioni che formano la sua creatività, i demoni. E lui appunto segue questi demoni interiori, li mette su pellicola, crea un intimo dialogo con essi, film dopo film.

Non quindi La via lattea un film didascalico, come ho letto, o un film con un intento ben preciso, un film a tesi, questo non avrebbe fatto della pellicola il capolavoro che è, non a distanza di oltre 50 anni da quando è uscito nelle sale. Il film invece è ancora vivo, è ancora splendido, ci crea inquietudine e meraviglia; e questo proprio perché la vera arte non dice nulla, ma indica. Interessante la risposta che Buñuel dà a una precisa domanda del giornalista che gli chiede quale sia il suo metodo di lavoro e la risposta è per suggestioni, per immagini che si formano nella sua mente, ma senza un piano preciso e definito in partenza. L’esatto opposto dell’educazione gesuita che mirava a mettere sotto esame la coscienza mediante un controllo di ogni aspetto della vita degli scolari nel collegio.

Quando l’intervistatore gli chiede perché sia passato dal surrealismo al realismo nel suo primo film spagnolo Terra senza pane (Las Hurdes) il regista afferma che è proprio il surrealismo che gli ha permesso di vedere la realtà. Il surrealismo rompe la narrazione dominante che non è quella del potere, ma è la storia che ci raccontiamo, la nostra zona di confort che tende a dare un senso a tutto ed è cieca verso le criticità che rischiano di mettere in dubbio questa narrazione. È questa narrazione dominate interiore che crea il potere, non il contrario. Il potere non è altro che la somma di ciò che la maggioranza crede.

Nella locanda, verso la fine del film, l’oste dice ai due amici: non aprite a nessuno, qualsiasi cosa vi dicano, voi non aprite a nessuno. I due amici ascoltano e dialogano con il prete che di notte viene a trovarli, la narrazione dominante che è affascinante e dice cose sensate, ma saggiamente non lo fanno entrare nella loro stanza/intimità, dove abitano i loro propri fantasmi (la giovane ragazza in quella di uno dei due e l’uomo che legge in quella dell’altro: due atti interiori, intimi, la lettura e l’affettività). Parlateci con la narrazione dominante, ma non fatela entrare di notte nelle vostre segrete stanze.

Nell’ultima scena, Gesù guarisce due ciechi che però non riescono a capire cosa stanno vedendo. “Signore, mostrami dov’è il colore bianco, dov’è il nero!” Lui non lo dice, li consola con una carezza e dice ai discepoli: “Chi ama sua madre e suo padre più di me, non è degno di me.”

Non sorprende che molti commentatori non abbiano compreso il film, che l’abbiano letto come il gesto di un arrabbiato contro la religione, come la ripicca di un offeso. Sereno è Buñuel nelle sue idee, un po’ impacciato di fronte alle domande, ma è pudore.

Leonardo Tonini

[1] Luis Bunuel: Il dubbio come libertà, di Mario Foglietti e Enzo Natta, Rai 1970.

Super work from Marco Papadopoulos at the 10 balakan film festival

A Grek revange

Few movie that i have seen as been as perfect and well done as Marco Papandreou a tale of a north. Ir is a nightmare like journey in two period of the Greece XX century history the beginning of the dictatorship in the year 1936 but also in 1946 when Greece was in a bloody civil war between the Soviet supported communist and the wester mainly British . The main place in which this film is steel is the tavern of Antonios so well paly by Alexandros Nikolaidis. A kind of cating that is full of passion technical capability and even some kind of expressionism  His tavena s a place with musi and with several surving person that meet like a jews that still live I Salonik play by Dimitris Goulis that is attacg by some kind of Holligan that is the rather sophisticate but extremely nasty young man play by Dimitris Krikos. He is even in a way quite sick and may be is disturbed by second world war experience. He is cable of a vaery niece dacing an one see mostly in the camera work that follow him bt the DP Nikos Kolioukos several influce from a Pier Poalo pasolini kind of realism to the ghoast of a noir film. The fallen woman that is with the Hooligan is play by Despina Goropolou

. Papandreou gives with camera and the help of really well talent actress to give deep to her. As the hooligan is a double for Antonios and him of that the dar lady as a double in Jenny play by Christina Dagak Anonios girl firnd. A paper article with the notice of a criminal escape that destroy antois family play by Nikos Korexianos. The acting of this extreme villain is so  natualr and for that even more fighting with his rather stupid and comical Konstantinos Gkaitatzis . The young Anyonios is play by Stefanos Kaltsidis   that is a victim like the young mother an intense Isabella Margara. There is also a touch of Tarantino but without exaggerating after the discus between the criminal and Antonios father Panos Tsakiris  . This kind of violence is even present in the communist guerrilla that comes in the end with the great performance of a fanatic Stalinist by Thodoris Nikolaidis. A relaly great movie an impressive debut  in class with Orson Wells “Citzen Kane” a greta work indeed

Robert Fogelberg Rota

Birdman

En av  dem bästa filmer någonsin

Titel Birdman

Regi Alejandro G. Iñárritu

Medverkande Michael Keaton, Emma Thomsen , Edward Norton Lindsay Duncan

Svensk distribution SVT play

Betyg Mästerverk

Få regissörer har åtminstone enligt mig varit så lyckades som Alejandro G. Iñárritu och i Birdman lyckas han att få den bästa i ett tätt drama full av diverse groteskeri i en svår situation. Filmen är för mig en av dem bättre mycket på grund av ett fotografi som är extremt realistisk av Emmanuel Lubezki och en klippning som är ett fyrahand arbete av Douglas Crise och Stephen Mirrione som förvandlar en teatern och dess korridor samt en terrass till döds fällor. Ofta vi ser närbilder eller  byst närbilder som gör personligheter som vi ser till ännu löjliga och helt nacka under den mask som dem visar. En mask som är den av en teater och den går inne i tre nivåer skådespelaren, den offentliga persona och dem många och svåra osäkerheter och rädslan att vara oviktig i ett samhälle som skall förstöra alla. I centrum av berättelsens finns en mycket kraftig nästan titanisk Michale keaton som spelar en avdankad skådespelare som har under hans karriär gestaltat Birdman. HRiggan Thomson har bestämt sig att prova sin lycka i Broadway och där skall han spela en egen bearbetning av en berättelse från en författare som har betydde  mycket för honom eftersom han möt den under collage året. Problem är att bilden att super hjälten vaknar alltid på honom dels i form av röster men senare under film även med en figur som uppmanar honom till att följa instinkten inte kulturen och det ses genom dess olika problem och motgångar. Makten av den mentala kraft ses exempel viss när Ralph en tämligen oengagerade skådespelare spelad av Jeremy Shamos får en spotlights i huvud och sen när det gäller  dem olika inbrott. Det är en pjäs med fruar personer en är Riggas älskarinnan som tror att hon är gravid av honom Clara spelade av Natalie Gold och den som är första skådespelerska en klantig och någorlunda medioker Lesselie i vars roll en så begåvade skådespelerskan som Naomi Wats lyckas att göra en parad roll. Hon är tillsammans med den som är den hälften Harlekin och häften psyko i detta drama Mike en mycket duktig Edward Norton . Han kan alla repliker avslöja för ett slags förkärleken till allt det som behöver vara sanningen dem illusioner som Riggan hade skapat för sig själv och föraktar en film skådespelaren . Den enda som är värre än honom är kritiker den sjaskiga Tahibra spelade av Lindsay Duncan. Rigan kommer att konfrontera henne och hon kommer att svara med en sanning som är delvis sant att han är inte en skådespelare men en celebritet. Mike är även impotent kan bara få stånd på scen och hans möte med Riggas dottern och assistent Sam är avgörande. Emma Thomson som alltid presentera en varm rolig och levande roll av en ficka som håller på att bli en kvinna och full av problem. Bara faktum att hon existera påminner till Riggan att han är gammal oförmögen till att ta dessa roller och har enorma problemet med att hantera sin tillvaro trots att den sluge och flexibel Jake hans agent spelade med intensitet och konicitet av Zack Galifianakis försöker att reparera alla dessa problemet. Det bli svårare och svårare och till slut Riggan kommer i en spiral av vansinnig  som låter honom bli helt lik de galna männen som deklamera spelade av Bill Camp. Det är en roll som ursäkter sig till Logan. Alejandro G. Iñárritu lyckas att med klass och skicklighet att visa vilken är vårt behöv synas bli älskade. Den som är motpolen till Birdman och hans våldsamma rent av burdusa sätt har som motpol en annan saning sägaren Riggans före detta fru laura spelade av Andrea Riseboroug. En annna super roll i en film som har allt

Robert Fogelberg Rota

En annorlunda rumänska filmen

Super vulgär men supéer bra

Titel Mia își ratează răzbunarea

Regi Bogdan Theodor Olteanu

Medverkande Ioana Bugarin Ana Maria Guran

Svensk distribution 10 Balkan film festivalen

Betyg A

Få filmer som jag har sett har varit så bra i den tekniska och oväntade fast med en kärlek för brutalitet och att göra av sex endast någonting dålig smutsig och rent av avsevärd. Det som gör en precision på ett extremt bestämt och skylig sätt av Bogdan Theodor Olteanu är att visa hur pass mycket i vårt samtida av en samhället som inte kan hantera konflikter. Mia suverän gestaltat av Ioana Bugarin har allting för att vara lycklig hon är vackert begåvad och är en student vid scen skolan i ett stor rumänsk stad. Det finns ingenting som antyder om man befinner sig i Bucharest eller någon annan stans eftersom vi är i moderna miljöer i en teater och i flera lägenheter. Mia får en örfil av en pojkvän som vi aldrig ser sparkar hans bil och skall hämnas. Den stil som presenteras av Ana Draghici verkar bara vid första ögonkast like precis som klippningen av Tudor D. Popescu det som är den typiska av den rumänsk nya vågen med långa tagningar fast det finns ett viktigt undantag att man vill blanda med olika tekniker och olika medel från telefoner övervakning kameror och bilder citerade redan från nätet med den äldre stum filmer från tiden före första världskriget. Det fungera mycket bra med den kameran och även med klippningen som lite i taget visar mer och mer detaljer. Det är en scenisk användning som för minnet till några av Federico fellinis senaste filmer som ”Satiricons” ”Fellinis Casanova” och inte minst ”la nave va”. Det är fasta tagningar någorlunda sceniska användningar som blir like en teatern. Mina och här det finns en ännu mer strukturellt och psykologisk likhet med två av Fellinis hjältar Donald Sunderland som Casanova och inte minst Marcello Mastroianni i dem tre verk ”Den ljuvla livet”, ”Kvinnor staden” och ”L’intervista” söker även Mia  kärlek men finner inte den. Det pinsammast scener är den med regissören Victor presenterade av Carol Ionescu som hon försöker att förföra och det slutar i som en ofrivilg omelett . Det är hon som tar initiativ till den som har visat som en löjligväckande och även ganska ointelligent figur. Mina är en skådespelar eleven och allt det som hon vill göra från hämnden till relationer med dem andra är en skådespel. Det är att kunna spela utan att från den del komma nära det som är kärnan äktheten. Det sses tydligt exempel viss i den relation just med regissören och det som vi ser från övervakning kameror när Mia blir rent av rasande med en av motspelaren. Denna är Pavel en blond atletisk duktig och även attraktiv skådespelaren som gestaltas av Adrian Nicolae. Denna scen är så pass enkelt filmande som gör det ännu mera överdriven full av ett slags hat. Pavel skulle kunna brotta när Mia och även bryta henens armar eftersom hon är så mager. Det finns en annan scen som exemplifiera mycket bra det som är den missanpassning och den djup problematiska finns även i ett scen som är rent av stark när mia blir penetrerad rent av våldtagen av en läskig andra skådespelaren Andrei som spelas av Alexandru Ion. Till första studerna verkar han trevlig och sympatiske men senare visa han hård sarkastisk och sadistisk belag. Det är en scebn som verkar hämtade från marquis de Sade ”Justine” och är verken för reellt som ofta är porr filmer för att kunna ge till åsksådaren en slags voyeur prespektiv eller den är adels för extetriseade. Lika särkande är möte mellan Mia och modern i ett vackert nästa vuge interiör liknade käket och teras med modern Claudia spelade av Stefania Cîrcu. Denna är en yngre dam blond och vackert och dialogen mellan henne och mia har ett nästan sjungande klang som ges mycket bra av den rumänsk språket men hion kan inte ge någon bra råd till henne . Samma kan sägas av Mia vänner mest skådespelerskor som Sonia seplade med klass och karisma av Florentina lupu eller Eva  som är Ana Maria Guranvilka spelar alla på deras dialekt och visar vilja att komma till att synas alltid och på riktig. Det är även det som änder med gay vänninan Silvie spelade av Silvia mihai. Ingen verkar kunna finnas och personer har inte den livsglädje som vi skulle ha väntat oss.

Robert Fogelberg Rota

Gillar inte det

Grekerna grundade begrepp demokrati.

Lilla George får leka i diktaturens bakgård

Titel Maizidian

Regi Helene Zhuge

Svensk distribution 10 Balkan film festivalen

Betyg D

Få filmer har varit  för mig så irriterade som ” Maizidian” men jag är så glad att ha sett den eftersom det är en utmärk studier i manipulationer precis som det var lenie Reifestein ”Der triump aus den Will”. Jag måste innan jag ger mig på ett analys som kommer att säga varför jag tycker så illa om denna film som är den kanske värsta dokumentr som jag har sett vad jag tycker om Folkets republiken Kina och vad jag tyckande om Nazi Tyskland. Den sistnämnda i likhet med den islamiska staten och Kaméerna har varit den alla västa i mänskligheten historia. Det var den eftersom vilken diktar som helst hur grym som helst från Stalins Sovjet unionen, till Benito Mussolinis Italien, Junta i Grekland och inte minst visa av dem ottomanska lädaren har haft ett rätts system en ram av lagar någonting som mina tre exempels hade inte i vilken våld skulle leda. Sen det finns motivationer om saker och ting och jag är säkert att människan är i grunden duktig och inte sadistisk lagg. När det gäller folkets Republik Kina efter att Mao hade provat ett styre som var väglagning det började att ta form en auktoritär stad som är den logiska utvecklingen av en mer än tussen årlig tradition av auktoritativ styre som är inhemsk  Kina har haft dåliga reaktioner med utlänningar mongolerna, västerlänningar och inte minst japaner har behandlat daglig den kinesiska folket. Nu när Kina är den riktig loket för vårt planet som har åtminstone försök till att ta i tur med miljö problem det kommer någonting så hemsk som COVID 19. Jag har sett den när mitt far dog var detta betyder. Det är logisk att en pandemi utvecklas i den land som har största densitet och jag kan förstå att man försökt att mörklägga när det skulle skapa panik och annat. Fast om man skall lysna eller bortse från den mycket dåliga filmande som vem som helst skulle klara med en äldre mobil telefon från George en ytterst medioker och lite fotograf med grekiskt ursprung var COVID 19 endast en rolig semester för kineserna. Det är det som ses i kvarteren Maizidian var många utlåningar bör endast för en anledning det kinesiska folket är rolig och sympatiske och älskar allt som kommer från väst. Det stämmer delvis eftersom det är en samling mycket mediokra människor som försöker att hålla på med konst från en amerikan som är teatern regissör till George och en kinesisk ballerina som försöker att dansa flamingo. Alla dessa människor som dem kvinnlig artiga och pompösa producenter till dokusåpa som vi ser prisa dem hög teknologiska kameror   samt äldre kineser som är pionjärer har haft sitt livs kick av COVID 19 som Folkets republiken Kina hanterade så bra. Det ör en pekoral. Precis som ”DEr Tu´riunf aus der Will.” Även i den man presenterade mest det vardaglig scener i vilken man vill visa att Maizidian och Kina är som väst fast mycket bättre. Dem kinesiska medborgare är betydligt mer sympatiska och naturliga än dem överspelade västerlänningar  Den enda positiva stund är den som dediceras till den traditionella kinesiska kulturen med Pekings opera och en ballerina som hade blivit sjuk . Det finns någonting som är magisk i Peking pardon Beijing operan som fastnar även under ett sådan inte helt fläckfri produktion. Resten även om jag är glad att jag såg filmen var inte så intressant  mest för den uppenbara budsskapet.

Robert Fogelberg Rota

Helen McCrory

A woman of class and Substance

Unfortunately, Helen McCroryhas left us. For me this I a very sad story and will make this year even worst than 2020 when my father Romano rota died of COVID 19. I still have some wonderful memories of him and unfortunately I never saw live Helen Elisabtehr Mac BCroy that was without any doubt one of the best theatre actress in her generation that gave flash an blood to many Shakespeare ‘s famale character   n character and also to Euripides’s Medea. We all have the idea or the fact that she was the best and the mpste faithful to Rowling spirit in Henry Potterrs movie. Jk Rowling vision in Henry Potters movie. I also remember her as the faithful hackers in Neil Jordan well known  “An interview with the vampire” but also as Casanovas mother in the wonderful Carmona by lass Hallström that is the only good movie by the Swedish director. It is a great part that takes adventures and suspense in a really well-done work mostly for the DPHD of Oliver Stapleton but even the editing of Andrew Mondshein that is the true adventures mother for two great actor a very young Paul Simon that after become Lancel Lannister ab Hethen Ledger. Alos the BBC production of Anna Karolina was explant but where Helen mac Croy was the best is without any doubt the Peaky Blinders a fantastic gangster drama so brutal in wchich the only character with humanity is just Helen Myccroy that has 3 great scene the first Elisabeth Polly gray kills the authoritarian  Chester Campbell her former rapist. And when she can discus witnGrace Hellen Sherry a really good Annabelle Welis we woman don’t need to use brute force. The story of her love with the comitial and to vanguard painter play by Adrian Sidbing is really  one of the best in the TVs story. A really great actress

Robert Fogelberg Rota

It

Lana Baric personifire Kroatien

Kroaternas spöke

Pinocchio är en våldtäckmän

Titel Tereza37

Regi Danilo Serbedzija

Medverkande

Svensk distribution 10 Balkan film festivalen

Betyg D

Den kroatiska filmen är inte bland den vanligaste som man ser. Nu den 10 Balkan film festivalen har presenterat ett verk om kvinnlig ensamhet som visar många av dem problem som den generation av 40 och 50 åriga har mot omvärden efter ett krig som Kroatien van. Filmen utspelas i Split vid Adriatiska havet den del av Kroatien som trots så många konflikter rapporteras med Medelhavet och den latinska kulturen. Regissören Danilo Serbedzija är uppenbarligen påverkat av några italienska social realistiska filmer som har sett under 2000 talet i Italien vilken härstammar från en fransk tradition av bland annat Godars utan dem brott till den klassiska filmens grammatik  som visades av den schweizisk franska regissören. Vad som visas här inte minst med Mirko Pivcevic fotografi och den lunga klippningen ofta grundade på långa tagningar av Duslav Tunic. Det finns rett många scener som är överflödiga som visar i själva verket ingenting som när huvudpersonen Tereaza spelade av Lana Baric ritter bara vid den inglasade balkongen sitter och röker. Lana Baric gör filmen det är en vackert medelålder kvinnan med kort hår någonting som gör henne till mycket olik alla dem andra kvinnor i filmen som längtar att kunna få barn och arbetar som sufflör på teatern. Hon bry sig inte om kläder men när hon gör det eller när hon sminkar sig ho blir helt fantastisk . det ses tydligt i den scen i vilken hon söker sitt första kärlek som har blivit ett känd psykolog Verdelan spelade av Goran Markovic eller när hon förför en bartendern. Fast i dem alla flesta fall hon är som många tjejer uppfostrande i ett traditionell katolsk miljö mycket tillbaka dragen och allting på sin vakt. Hennes make är den alla tråkigaste och skakigaste person som man kan tänka sig Marko som porträtteras nästan karikatyr mesig av  Leon Lucev som arbetar som sjömän. Det finns verken i honom eller i familjen vi ser även Tereza föräldrar någonting som är positiv. Det är frågan om mycket arbetsamma rent av negativa personligheter och mest av allt det ses med systern spelade av Mirena spelade Marija Skaricic. Som alla andra kvinnor är hon extremt sminkade och långhårig. Miljöerna är intressanta eftersom dem är verken dåliga eller bra i en medelmåtta av samtida hus och det blir en metafor för Kroatien . Aktivitet som sufflör vi en teatern uppsättning av Pinocchio är för mig ganska intressant. Den berömda dockan är på scen gestaltad just av den brutal Aljosa som har Goran Bogdan skådespelar skicklighet. Det är en mycket stark roll tolkning och det är just en scen som man väljer att visa från Collodis sagan när huvudrollsinnehavaren möter räven och katten som gör så att Pinocchio kommer att gräva när fem stycken guld mynt och blir lurade. För mig det finns ingen som helt tvivel att allt det som vi ser är enbart ett long och att Tereza personifiera Kroatien. Det är så att den person som står närmare henne är Renate mycket väl spelade av Ivana Roscic som sen kommer även att lämna Split. Hon är supig och kanske mycket inne i många män. Det som kommer åtminstone att ge bra stund till Tereza är en serb Nikola spelade av Dragan Micanovic och vi har den enda fina samlags scener men även en av dem få scener med Tereza när dem sjunger ”Felicitá  den stora mästerverk av Al Bano och Romina Power . Detta för mig är verkligen en tecken på att allt som kommer från uttalandet kan bara försumbar sig i landet. Slutet är tvivelaktig vi förstår inte om det är en form av straff eller om det är en inbillning. Fast även den känns lite för trångt och den når inte helt fram som så mycket i filmen.

Robert Fogelberg Rota

Imponerade film

Tarantino och social realism

Titel AS 47

Regi Milena Grujic

Medverkande Vladimir Gvojic Sasa Torlakovic

Svensk distribution 10 Balkan film festival

Betyg  mästerverk

Milena Grujic hra gjort en mycket gedigen och bra verk som för mig lyckas att ge en film som är både väldigt spännande och väldigt djärv genom att presentera en nedtonad naturalism. Naturalismen är att bygga en atmosfär icke filtrerade av verklighet som visar mest dem svårt kusliga och rent av miserable delar av en samhället. Visligen är både fotografi av Luka Trajkovic pch den klippningen som görs av Milena Grujic mycket serbiska och ger oss en tour i dem moderna stadsdelar av Belgrad och med termen syftar jag på dem av den relaitiska socialismen fast handligen skulle kunna utspelas överallt. Det är en studier av en karaktär rent av psykopatisk full av patologier som vill bara rymma ifrån sig själv Sale presenterade av Vladimir Gvojic. Det är en unga män som till synes har allting ser bra ut är så pass intelligent att han är autodidakt på språk och har en i grund och botten snällhet men han vill bara ifrån till den plats i vilken han lver. Han hatar den så pass mycket att han behandlar så otroligt dålig den vackra och även raffinerade miclian spelade av Miodrag 'Miki' Krstovic man märker att tjetjen filar honom fast han kan gilla det eftersom han gillar inte sig själv. Man kan dra en parallell eftersom han rör sig på samma sätt som Robert De Niro i ”Taxi Driver” eller Vincent Castell i ”la haine” fast Sale är annorlunda. Det är så att han vet och likheter är att dra mellan karaktärerna i Tarantino genombrott ”Den hänsynslösa” med säkerhet med ett mål den att gå utifrån hans område att kunna ta steg till någonting annat. Det som är en av kännetecken är faktum att vara extremt stöddigt och manipulerande och scene ses tydligt i när han går och försöker att manipulera modern Milia spelade av Anastasia Mandic. Hon och henns väninnor tar det på ett cool sätt och i denna scen med statisk kameran placerade vi en dörr öppning ser vi att det finns någon som kommer och kan manipulera Sale farbror gagki spelade av Sasa Torlakovic. Den stilen för att komma närmare realismen är extremt nertonade och detta gör det ännu mer närvarande. Rånet är mycket snabbt precis som att rymma från polisen men en person som till sist Sale kastar ut Andrej spelade av Sasa Torlakovic. Det är en dubbel fast lite annorlunda för berättande skuld vi får veta bara för Sale av en svår barndom med ett stor trauma. Det sker när filmen blir ännu mera instängt i gisslan drama när det serbiska språket försvinner eftersom Sale invadera en låghet av ett utbytte stundat. Det är en polsk tjej, Olga, spelade av Sasa Torlakovic. Denna är en utbyttes stunden som är glad att vara i en annan kontext att kunna få friheten och tydligen planera ett besök av hennes kille. Hon ser det goda i den stadsdelen är genuint intresserade för den serbiska kulturen och snart blir när hon och Sale äter ett mäktad. Scenerna när han sitter med henne är mycket annorlunda än den älskogen med hans serbiska tjejer . Det är enbart på grund av ett faktum Olga är betydligt mer tillbaka dragen minste kvinnlig eller vackert men presentera den utlandet som är så fascinerade för Sale. Det är genom hennes ögon som han ser igen sitt stad sitt omgivning i vilken Sale skulle kunna vara lycklig om han kan inte ta sig ifrån hans trauma. Det blir kanske ett bevis på hur Europa ser på dem länder som är inte inne i EU men även på ett arv av svårigheter. Slutet är helt poetisk och den blir en hyllning eller en överföring av Werner Herzog kasper Hausser när vi ser hur Sale går tillbaka till naturen. En extremt fint och stark film som är en av dem mest extatisk rena som jag har sett . Ett måste

Robert Fogelberg Rota

Mycket bra

Från Tesla till Kim Kardeshian via karl Maler

Titel a nation of Tesla

Regi by Željko Mirković 

Medverkande dokumentär

Svensk distribution 10 Balkan film festival

Betyg D

Ofta dokumentär film kan var mycket nyskapande och kontroversiella men sånt är inte fallet i den vackra och välgjorda inte minst för den film foto som görs av samma regissör by Željko Mirković . han använder sig ofta av bilder från plan från t-banor och även det gäller t-banor. Det är en resan I det som har varit serber I USA och hur pass dem har lyckas. Som under andra dokumentär filmer dem bilder som är bland dem starkaste är foto eller potäter som den av John Fischer en av dem första och kanske den alla först serbe som kom till USA och blev en av dem först lantmätare smat krigs hjälten under 1700 talet. Swt är en mäktig historia som även skuggas för mig enbart av den av Carl Maler som hade några otroligt stora roller bland annat i två av Elia Kazans mästerverk ”Linje lusta” och ”Storstadshamn”. Fast det var roller som hade ingenting att göra med hans serbiska ursprung precis som dem som gäller med Gordana Vunjak-Novakovic som är kläd designer till kim kardashian. Det är en lite roll som vi ser och det är rolig att den visar serber i alla delar av USA från new York till La för henne och hon är rolig i hennes sofistikerade lite av Melania Trump (den mest fascinerade med Jaquel Kennedy av first lady och jag antar att mera personer känner nostalgi för hennes än för make) vilken gör en lite med rolig insats precis som den som vra en av dem stora politiska namn för republikaner Helen Delich Bentley – som arbetad med Nixon , Regan och inte minst George Bush Junior i många utstött. Det är en rolig roll en trevlig inköp som många andra kuriosa precis som när man talar av försat modellen för GI soldat dockan en serber. Filmen har en roll som är dess berättande röst   som är tesla en av dem stora om inte upptäckare jag skulle säga förbättrare av elektriker spelade av Jack Dimich som får mig är en av filmens problemet. Visligen är han lik tesla men inte i kostymering och han får mycket fina repliker som på engelska skär sig lite grand när vi hör atla ständigt om rollen av den serbiska folket i första världs kriget. Många av dessa personer är super amerikaner endast kommunicera på engelska . Det är absolut roligare att se att vetenskap man förklara och när man möter en av Hollywoods legender Peter Bogdanovich . Vi märker hur pass kraftig rolig och kapabel är han och jag skulle längta att se mera av hans filmer som har åtminstone i “Pubble moon” mycket av det serbiska /balkanska filmen. En magisk realism som har även att göra med den andliga den vardagliga naturalismen och den kraftiga intensitet är för mig någonting som är typisk i det serbiska men även i den makedonska, montenegrinska och även norr Grekiska filmen. En stor del av filmen är i kyrkor och andlighet är mycket viktiga i den serbiska folk själen och det är slående hur pass autentiska och vackra är den serbisk ortodoxa kyrkor betydligt finare än vad vi ser i andra kulturer och det finns även en exakt kopia av kloster i Kosovo Poje. Just faktum att USA stödjer bosnier och Kosovo albaner är aldrig omtalat.  Detta till trots att det var aldrig på tal att denna kyrkan skulle försätta att vara i serbisk ägo. Även den bilden av USA är så pass positiv så vida att allt den goda finns i denna samhället och jag finner denna ställning tagande av Željko Mirković ganska barnslig och negativ. Jag vill påminna att Serbien för att undvika ett blod bad mellan serber och Nato nationer bombades sönder med en användning av bomber mycket större än dem som förstörde Dressen och till trots Serbien har lyckas dels på grund av folket solidaritet att kunna hjälpa flyktningsströmmingar , att inte ha folket i hungersnöd , inga politisera övervåld och nu mer COVID 19 att även kunna hjälpa dem före detta fiende Bosnien. Skulle även vilja att man hade åtminstone antydd att Serbien blev jugoslaven mycket för USAs hjälp och att Tito fick otroligt hjälp från Amerikanaren. Detta icke vilja till konflikter för mig är någorlunda irriterade. Men trots allt en lärorik och rolig film.

Robert Fogelberg Rota

När filmen är den historiska källan

Så bra

Tittel Οι Μη Χαμένες Πατρίδες/The Unlost Homeland

Regi

Medverkande

Svensk distribution 10 Balkan film festival

Betyg mästerverk

Filmen ”Οι Μη Χαμένες Πατρίδες/The Unlost Homeland” är för mig ett överraskande och mycket gripande dokumentär som gör en mycket fint operation att ta i tur med nostalgi den av en väld som finns inte den bysantiska men även Osmanska riket och den grekiskan kommunitet i Istanbul eller Konstantinopel. Jag trodde och jag känner mig nästan skämd av den att i samband med den turkisk grekiska kriget en av dem blodigaste konflikter efter första världskriget att den grekiska befolkningen försvann från Istanbul förutom några mycket små enklaver med patriarken. Istället trots några rent av särbehandlade  lagar som militär tjänst från alla män under diverse tillfälle av deras liv i arbetes bataljoner frö att bygga infrastrukturer som ofta resulterade i död på grund av svält och sjukdomar den grekiska minoritet var aktiv och lyckades att få en viktig plats i handel små industrier och hade ett otrolig rik kultur liv. Atakurt som själv var född i Thessaloniki fast inte av ett grekisk med av ett norr makedonsk mor tog fördel genom att instifta en lag för vilken varje grekisk företag skulle dels anställa en etnisk turk och även den skulle betala för dess utbildning. Detta var en mycket konkret sätt att hjälpa utvandringen från den turkiska landsbygget även av kurder. När staten Israel formades och när det som var Lausanne avtal vilken vra den trakta som avslutade den osmanska riket 1923 blev mindre och mindre viktig den judiska och den armeniska kommunitet försvann. Greker var em enda icke turkar och mest icke muslimer. Den ortodoxa fromhet var en viktig del av den sammahäls liv som utbildning och sport. Vi ser hur pass ofta i trädd vid Bosporen och vid öarna i vackra jugen still platser ofta gjorda i trädd finns dem språr av den . regissören intevjua många av dem som idag är äldre och kanske finns inte längre på grund av COVID 19 som berätta det som ände den 6 september 1955. Den brittiska säkert tjänsten trots att drottningen krönt 1952 hade en grekisk make sköt en Panza värd skott som total förstörde den turkiska konsulat och Atatur födes hus i Thessaloniki. Detta även för att kunna angripa trots att den inhemska opinion ville inte den dem  Då börjar dokumentär och dem vittnesmål som påminner med dessa personer som sitter av Claude Lanzmann berömda Shoa dokumentär men även av Chris Marker ”terrassen” med still bilder som visar det som har hänt. En folk rop av fångar personer som kommer ifrån staden soldater i civil kläder med slingor , hammaren och sablar gav sig på dem grekiska affärer markerade med ett kors i ett upprepning av kristall natten. Detta under en tid i vilken i väst man anklagade Sovjet Unionen att ha förfölja religioner. Bilderna är fruktansvärda . Angrepp med dessa ligister som kom med taxi rörd sig planerad. Daganr adär på blev förstörd ännu värre och med en iver och hat som inte ens korståg riddaren visade när år 1202 dem angrepp den kristna Konstantinopel man gav sig på kyrkor på personer som många blev massakrerade med förstörelsen av otroliga konst skatter . Några och detta är för mig dem mest känslor mesaiga delen av diskusen turkiska och kurdiska granar poliser eller även vanlig folk glömd och även försvarade grekerna men det kom hundra tals döda. en bild som jag har valt visar hur staten sända stridsvagnar tillverkade i USA inte för att stoppa våldet men för att försvara våld måkaren. Den turkiska intellektuell  förklara på engelska hur den nya nationalismen grundades enbart med ett homogen muslimsk kultur som förmodligen idag är även etnisk mot kurdiska och arabiska minoritet. Den senare delen av dokumentär tillgångar sig minnet och varför kunde inte Grekland försöka att hjälpa sina landsmännen. Grekland var tyvärr fattig och hade haft ett blodigt inbördeskrig . sEn Turkiet var den stora affärs partner till väst hade precis deltagit för första gånger i fotboll VM  Schweiz och den turkiska arbetskraft var viktig för att återbygga Väst Tyskland. Berätlsen som senare ta oss till 1964 med landsförvisning låter oss förstå svårigheter för dessa exil greker att komma till den grekiska samhället. En mäktig och ytterst välgjord film som tar tag med många svåra problemet

Robert Fogelberg Rota

En sådan vackert film om kampen mot en osynlig fiende

Mästerlig film om ett glömt krig

Titel Vtora Sansa/Second

Chance

Regi Marija Dzidzeva

Medverkande

Svensk distribution 10 Balkan film festivalen

Betyg Mästerverk 

Få länder i Europa med möjligen undantag av Serbien har varit så misstolkade som Norra Makedonien. Få personer acceptera deras kultur och det har varit extra små framgångar i landet men nu kommer den att spela i fotboll EM och den har tagit ett viktig serger i Tyskland för VM kvalet och den lilla republiken. Den makedonska filmen som har introducerat av Balkan film festival Baneff har alltid mycket väl gjord men nu Marija Dzidzeva skriver en viktig del av den samtida film estetik. Det är en mycket realistisk film med Dejan Dimeski fotografi som tar fast på den vardagliga den känsla att någonting skall ända och efterföljningar Klippningen vilken är klassisk väl gjord är hållit på ett mycket nertonade sätt av Blaze Dulje precis som musiken ofta i diegetiska kontexter. Vi kommer när dramm kriget närvarande med den tung beväppnade poliser har kommit och den är ständigt närvarande i form av den rädslan som tar till människor. Filmen har tre historier alla beroende av varandra som möts i ett icke välfungerade hiss. Den stananr och är klaustrofobbisk och människor som uppenbarligen har all etiska tillhörighet albaner och makedonier vill inte möta varandra. Vi kan hitta en paralll i vårt egen vradag när hotet är inte från en krig men från en sjukdom COVID 19. Den försat historia är den av den unge konstnärlig belagd Illya spelade av Dimitar Gjorgjievski som överlevde en angrepp av den pro albanska uCK gerilla Han är störd inte minst på grund att fadern har inte låtito honom studera konst och istället är i armen. Han konsumera droger i stora mått och det kommer förmodligen att ta livet till modern Angelina spelade av Mirjana Karanovic. Precis som sonen detta är den känslormesiga näsat expresionistiska delen av skådeseplari. Man skulle kunna tro att den är överspelade men den fungera utmärk efetrsom den har ett verklighet som är så pass nära som möjlighet vårt vardag. I samma huset grammar med deras piano bör Dejman spelade av Deniz Abdula en känslig nervös pianist som har ett otroligt vackert fru spelade av Daniela Ivanoska. Hon verkar som ett barnbarn  till Greta garbo och har ett mörk förfluten och en mycket trevlig son som är färgade och blir slagen. Hon gör vissa affärer ed en av dem albansak moståndmän och det är medför ett stor konflikten med make som hatar denne liv. Deras relaktion kan inte hålla och deras bråk är så äktade att man känner dem. Den tredje historia är den med den unga läkaren Sandra en fantastisk Natalija Teodosieva graciösa men även mycket full av ångest som är gravid av en ung journalist Pette spelade av Jordanco Cevrevski . Denne försöker att med manipulation få ett scoop av Illya . Sandra verkar må så dålig även på grund av det som hennes pojkvän svek. Filmen utvecklas på ett mycket stark och säkert sätt och går mot ett bra upplösning inte helt oväntade.

Robert Fogelberg Rota

Skolan och maktkamp.

En film om ungdom och skolan

Titel Petya na moyata Petya 

Regi Alexander Kossev

Medverkande Alexandra Kosseva

Svensk distribution 10 Balkan film festival

Betyg A

”Petya na moyata Petya” är en film som lyckas med ett blanda olika stilar som den naturliga och realistiska av livet i staden Burgas och den övernaturliga som kommer ständigt med hjälp av Ivan Vatsov. Filmen utvecklas ri många olika miljöerna stränderna, skolklasser , den långa salen för lärarnas sammanträder och dem magiska scener under vatten ytan. Filmen huvudperson  det duktiga gymnasiet eleven Petya Motonova  spelade av Aleksandra Kostova. Hon är en levande mycket intelligent och känslig tjej som håller på att var engagerade i hennes omgivning till exempel när hon klipper håret för donera till en cancer sjuk barn och bli otroligt engagerade när en av hennes skolkamrater Monio spelade av Monio Monev blir rörelsehinder. Det stora problemet är att den ny rektor i skolan spelade av Vasil Banov har en ganska auktoritär syn på skolan. Det är en bufflig mycket själv säkert figur som har idéen att skolan skall kunna producera affärsmän. Den figur som har mest påverkade Petya är en annan Petya Dubarakova det som blev en viktig poet  i slutet av 1970-talet och denna unga kvinnans poesi kommer ständigt och vi ser hur hon klipps ständigt inne och här kan vi se det som är filmens mest klassiska och spektakulära inslag  Victoria Radislavovas klippningen. Den är spektakulär för att en ger rytm till många diverse stunder som går från den lunga livet i klassen till dem svåra uppgörelsen. Det ses exempel när Petra ger sig på en vägg och blir stoppade av rektor. Denne är en person som har som den samtida Petya älskare Alexander Milchev påminner när han presentera sig tydlig kapacitet att manipulera. Han gör det får att ta ifrån sig den lärarinnan i litteratur som tänker i icke ekonomiska banor eller för att skaffa sig en allierade som är Zhakarof en svag lärare i geografi spelade av Martin Metodiev. Det finns ett tydligt kontext mellan denna pompösa och svåra människa och den trevliga moderlikade litteratur lärarinnan spelade av Albena Pavlova. Denne visar empati styrkan och även en förmåga att kunna konfrontera sig till dem yngre generationer som saknas från många av föräldrar i primis Petya far spelade av Julian Vergov en person som lämnar fru. Det som är en av filmens kvalitet är möte med den historiska Petya spelade av Alissa Atanassova. Vi ser henne när hon dialogerna vid Petra vid en strand och är mycket kritisk. Den är en roll av en ung flickan som har stannat alltid till 17 år vackert och raffinerade mycket mera än dagens ungdom men även full av sig själv av sitt eget geni. Visligen har hon till skinnade från dem andra från vuxna empati och kapacitet att uppmana den yngre Petya till att försätta att leva, social medierna viktiga för alla inte minst dem yngre generationer har en viktig plats även om dem hålls på avstånd. Det är genom social medier som den moderna Petya konversera och det är enbart genom dem som pojkvännen kan försöka att bli den. Petya den samtida och den historiska är mycket nära varandra inte minst för faktum att dem slås inte mot ett system i sig men en makt mekanisk. Dem som bevara den rektor som arrogant kollar på sitt laptop och geografi läraren får en enda stund av känslormesig upplyftning när dem säger att Petya Dubarakova var en genialisk konstnär mellan den moderna petya är enbast ett bortskämd och oförskämd ung kvinnan. Det är så att när en person med likande kapacitet kommer man förstå inte den. En gedigen och mycket intressant film som varje person som arbetar i skolan skulle behöva se.

Robert Fogelberg Rota

En estetisk och etisk upplevelsen

En film om mänsklig ensamhet

Titel Moj jutarnji smeh (2019)

Regi Marko Dordjevic

Medverkande Filip Djuric

Svensk distribution 10 Balkan film festivalen

Betyg A

Få regissörer som jag har sett har lyckas att vara så djup obehagliga som Marko Dordjevic som presentera ett verk om alienation om svårigheter att kunna passa i ett normal känslormesig liv. Dejan spelade av Filip Djuric är en ung män med ett mycket bra utbildning som historier läraren vid ett gymnasiet lagom vackert men sliter helt full av en hatisk förställ de till amma  ett mycket bra utbildning som historier läraren vid ett gymnasiet lagom vackert men sliter helt full . En film sållande  till det som är omgivningen. Det som är slående med fotografi av Stefano Milosavljevic är att producera en grå väld utan någon skönhet när mycket av den väsentliga dialogen ses inte. Det naturlig användning av långa tagningar i miljöer i som är väldigt kalla och passera . det skulle verkar och det är även så att allting har passerat förbi. Det ses tydligt i den scen i vilken Dejan i början bråkar med modern nya pojkvän Rajko spelade av ett sliten Bratislav Slavkovic. Denne får en av världens utskällningar från ingenting vilken resultera i att det bli ännu mera skrik och en hatisk ställning. Modern  Radica spelade av Jasna Djuricic försöker att hålla samma den svåra läget med allting går dålig utan att någon kan få någonting positiv på grund av den hatiska ställning som insveper hela filmen en ställning som blir allt svårare. Det ses i den scen i vilken Radica tar Dejan till Milos en övertygande Nebojsa Glogovac. Denne är en psykolog politiker som bör precis som alla i utkanten av staden och där får vi en ännu större utsållningar. Både klippningen av marko Djordjevic skådespeleri och ljudet dämpas med denna icke dramatiker får den dramatiska. Allt från italienska neorealismen. Cinemaverite, brittisk diskbänkrealism och rumänska nya vågen blir ännu mer komplicerade strakare i någonting som får oss nära människor som omständigheterna har kasta till samhällets botten . det ses ännu mera med kaca den kvinnan spelade av Ivana Vukovic med vilken Dejan har ett reaktion . Den är smärtfyllt och även kärlek blir full. Snö är för mig ett metafor av ett tragisk situation som ges av allting som är alla dem tragedier inklusive COVID 19 som har drabbat en stad och även en landsbygget i Serbien som blir allt mer periferisk en film som går direkt till att få en moralisk etnisk världen mera än en estetisk.

Robert Fogelberg rota

Furiernas vrede

Fantastisk grekisk film

Titel A tale of the North

Regi Marco Papadopoulos

Medverkande Illia Barberis Christos Batzios

Svensk distribution10 Balkan film festivalen

Betyg mästerverk direkt till filmhistoria

Få filmer som jag har sett har varit så fulländade i sin bild språk och sitt temat som ”Sarmako: Mia istoria tou Vorraen” en  grym och svårt drama som utspelas i den grekiska staden Thessaloniki år 1948 när kungariket Grekland var slagfält till ett svårt inbördeskriget. Den muntra (början har ett nästan brechtiansk värden av en diskrepans mellan musiken och tidnings artiklar som talar om massakern. Nikos Kolioukos fotografi samspelar mycket bra med den traditionella folk musik låtar av en stad och en kultur som har ett stark levande klassiks tradition av de som var den antik grekiska som är levande mycket på grund av dem trista ballader av Vaso Vasileiadou en medelålder sångerska som kunde vara huvudpersonens (the protagonist  modern som hade brutal mördades. Från den taverna i vilken dem som är dem vuxen huvudroll innehavaren Antonios spelade av Alexandros Nikolaidis en nervös ung man som får ofta våldsamma utbrott . Vi ser hur klippningen i vilken Marco Papadopolus får hjälp av Agni Iosifidou. Det är en förflyttning från olika tider och olika området från som är taverna i vilsne vi ser Antonis kärleks historia med   den vackra Iscabella gestaltad av Isabella Margara och hans egen familje historia som kommer ifrån mindre Asien och några små fast helt blodiga brottslingar med Christos Batzios i spetsen tio år förut när dem med två stycken gendarmen uniformer begick ett svårt dåd mot just Antonios familjen som kom från den grekisk talade delar av framme Asien. Bild språket utanför taverna är annorlunda mindre precis och närma britter med den  från en användning av kameran med närbilder för ett annorlunda med längre tagningar. Vad som är partade exempel är när Stefainos mördare på det mest grymma sättet. Det sker vid ett flod. Men filmen försätter inte enbart med Stefainos men även med Alexandros äventyrar. Denna är en haltande aggressiv och mycket fager ung män som spelas av Dimitris Krikos. Han är extremt hotfull går alltid beväpnade både med ett luger pistol och en dolk och när han kommer han förödmjukar dels an annan kund Nikos Korexianos men även den som är hans flickvän och sin egen älskarinnan Despina Goropolou en sliten skönhet. Det är ett avskyvärt sätt att betser sig även när han angriper en annan kund som har judisk ursprung spelade av Dimitris Goulis. Han gör det kanske på grund att han har själv som många i stade och har sett den n . Alexandros är en mycket mångsidig och motsägelsefull version och lyckas att ge en stund av mycket stor poesi när han dansar till minnet av fru. detta är delen före början under tiden före kriget med två kriminella den enfaldiga Konstantinos Gkaitatzis och den intelligenta och onda  spelade av Nikos Korexianos . Dialogen mellan denne och Anotnis fadern  mellan honom och Antonis fadern Panos Tsakiris  är mycket bra. Den unga Antonis är en offer spelade av Stefanos Kaltsidis  medan modern är den stakars och nyligen gravida Isabella Margara . Det är greker som har kommit från Turkein och särbehandlas på grund av det. Filmen avslutning är den logiska i denna tragedi i vilken vi är ifrån furierna när dem som är körerna dvs lite mindre roller kommer inne bland  annat olika gäster som diskutera om politik och den som är väster gerilla som har befälens av den dogmatiska chefen porträtterar av Thodoris Nikolaidis. Det som är med Marco Papadopoulos är hur han precis som Pier Paolo Pasolini använder sig även av några diskrepanser och även om vapen , huvudborden och jackor är korrekta gerilla människor bär moderna skog. Filmen är även en stor attack mot den politiska extremismen som är vanlig i Grekland. En måste

Robert Fogelberg Rota

100 år av ett serbisk Vojvodina

En bra historisk film

Titel Ime naroda

Regi Drako Bajic

Medverkande Ljubomir Bandovic mf

Svensk distribution 10 Balkan film festival

Betyg A

FFå historiska filmer även om de mest visar en bild av del i en konflikt har varit så väl gjorda som Im Naroda; med den kapabla  regin av Darlko Bajic. Filmen utspelas under två perioder: den av slutskede i första världskrig 1918 i vilken Serbien (som senare skulle förvandlas till kungariket Jugoslavien) blev en av vinnarna och år  1876. Då i sammanband med Berlinkongressen i vilken det Österrikiska  Ungerska riket fick otroligt stora vinster och kunde etablera sig som härskare av Bosnien Hercegovina. Medan skedet som utspelas under 1918 med den enorma skickliga Anja Pavicevic som gestaltar den äldre Milinca Miletic in Tomic.  En av de serbiska kvinnor som axlade en hel kultur som var ockuperad; en roll som spelas med humor, distans och stor karisma.

Det fotografi som vi åskådaren ser i  scenerna vid 1918  är mycket lik den tyska expressionismen som nästan var samtida. Det är helt slående hur Zoran Jovanivics fotografi kan pendla mellan denna stil och den mer måleriska inte helt olik den franska impressionismen eller andra 1800-talet strömningar; dessa måleriska citationer ses mest  i scenerna i vilken vi ser den unga Milicia spelad av Katarina Zutic. Det är en vild skönhet, som de serbiska kvinnor hade vilka älskade att rida och skämta med män. Hon är den som inspirerar mer än andra faderns kamp.

Rollen som en av de första stora journalisterna på serbiska Svetozar  spelas med intensitet av Ljubomir Bandovic och är extremt väl gestaltad;  full av kraft och även av ett slags ödmjukhet. (Utan någon tvekan är det en av de bästa gestalter som jag har sett på filmduken) Det är en sympatisk man en slags föregångare till den svenska socialdemokratin, som ser till  att den serbiska kulturen måste överleva. Det ses mycket bra i diskussionen med Koleman den ungerska stadsministern spelade med en slags brittisk stil med enorm närvaro av Dragan Petrovic-Pele. Denne som även har samtalat med de osmanska (ottomans)  diplomaterna presentera en gammal typ av nationalism medan Svetozar ser nationalismen som en vilja att få fram en kultur och ett samarbete mellan folket. Serber råkade när de österrikiska Habsburgaren gav mer självstyre till ungrare bli underlägsna i den nya nationalismen. Koleman är inte helt negativ mer en reell politiker precis som de serber som samarbetar med habsburgaren som kapten Malovisk som spelas av Milutin 'Mima' Karadzic. Det är en svår roll och man ser hur han ständigt, förutom i slutet, alltid presenteras i uniform för att understryka  faktum att det är hela hans identitet och även om vi inte förstår serbiska märker vi att hans röst har arbetat med en slags tysk brytning någonting som gör den ännu mörkare. Tomas spelade av Aleksandar Matic. Om kapten försöker göra saker och ting på ett korrekt sätt är Tomas en figur som håller på med lurendrängeri (som kommer att ändras och ångras  när han möter Milica). Den som är den riktigt svarta själen i filmen är Doktor Bek spelade av Arpad Mesaros. Denna är åklagare en fanatiker som använder sig av psykologiskt våld och utpressning och även försöker att få Svetozar att brytas ner med hjälp av opium och morfin. Här ser vi hur pass bra Drako Bajic använder sig av avantgardet med hjälp av klippningen som görs av Petar Milic. Det är scenerna som fortsätter även när Svetozar kan komma tillbaka till familjeidyllen. Bek är kanske österrikisk och förmodligen av judisk börd och det känns att han ger sig på serber enbart för faktum att de står under honom.

Den serbiska befolkningen är presenterad på olika sätt den av överklass och av profitörer som den mörka och eleganta Popovic spelade av Nebojsa Vranic som spekulerar genom tidningen. Den äldre försiktiga generationen av Jorovan broder till Stavor spelade av Zarko Lausevic. Den unga folkliga och radikala som har en kärlekshistoria med Milica Jasha Tomisk som först gestaltas av Andrija Kuzmanovic. Det är en mustig man med mustascher ganska lik en stråtrövare som får Milica kärlek eftersom han är väldigt olik den sprättiga Mihajlo Polit Desancic en utmärkt Igor Bencina. Tomik har  även många våldsamma sidor. Hans och Milica kärleks möte i regnet med den perfekta musikaliska bakgrunden av Dejan Pejovic är bland dem vackraste i filmhistorien. Vi ser hur hans äldre och smalare version är spelad av Nikola Ristanovski . Även hans gestaltning är helt fläckfri och vi ser hur hans diskurs i slutscenerna inte enbart är patriotisk men även full av ångest för att serberna hade använts som brickor i de stora makternas intressen.

Filmen har många andra mindre figurer som den prydliga (lik åtminstone för en svensk publik den första svenska kvinnliga romantiska författaren  Frederica Bremen). Svetozars hustru spelade av Isidora Jankovic och doktorn Gervalj spelade av Ivan Bekjarev. Filmen är magnifiks fast för mig har den en liten nackdel att det inte visas några stridsscener. De serbiska filmerna är helt fantastiska när det visas stridscener och det borde ha ingått en sådan. En film som man bara måste se och njuta av.

Robert Fogelberg Rota

Milutinen en av många

En riktig full träff från Montenegro

En riktig full träff för Montenegro

Titel Dohvati nebo Reach från the sky

Regi Milutin Daric

Medverkande Milutin Daric Maja Sarenac

Svensk distribution 10th Balkan New Film

Festival

Betyg mästerverk

Balkan film i samarbete med teatern M.A.M.M.A. production gruppen  festival är en av dem bästa i Norden och  den av även haft den stora meriten att uppmärksamma visa länder som har en mycket intressant produktion balen annat Montenegro. Av dem länder som var del av den jugoslaviska federationen är Montenegro den eda som inte har drabbats av dem fruktansvärda krig som väst blåste upp och har haft en lagom ekonomisk utveckling. Men många som huvudrollsinnehavaren  Milutin spelade av Milan Kovačevi har inte hängt med. Han är en före detta bud i ett företag som har inte nesa avskedat honom men betalar inte honom  . Han har problem med fru spelade av den serbisk montenegrinska Nada Vukčevic och har en son som är snäll och intresserade enbart i cyklar. Den enda som företag kan ge till honom är just en cykel som sonen lycka satt sabba. Bild språk med fotografi av Atanas Velkovski är extremt realistisk förutom i dröm scenerna först i Podgorica derna området och sen i den suggestiva visningen av stränderna och kullar med det rika medelhavet natur. Det finns en slags mjukhet en  slag vardaglighet som är så  nära och under visa fall även går över det som är den klassiska av andra naturalistiska filmer the crow av King Vidor och även Vittorio de Sica ”Cykeltjuven” . Det är historier om människor som har objektiva ekonomiska svårigheter som håller på att dra denne under . Samma är med dessa motgångar beskrivna i långa tagningar av den lunga klippningen av Nenad Pirnat i ett fjädre vägg som öppnas i många stunder. Vi ser att hustru är ganska duktig med att måla sonen att möäka med cyklar och modern och hennes män sjunger. Det är traditionella ballader som den skickliga musikaliska bakgrunden av Irena Popovic placera i den rätta stunden bland annat i det som är en annan före detta kärlek till Milutin Dragana spelade av samma iran Popovic. Det är en låt i en miljö som är så lik de fina orter i Italien som påminner om den ottomanska styret och om en slav som fick en sultans dottern att vara förälskade. Det är just nu en annan sultan eller härskaren som gör alla till slavar och det är den nya marknad ekonomi. Man ser det så tydligt i den som är företaget stor chef en arrogant brodös individ spelade av Petar Kazic. Det är en man som visa sig vara hård full av sig själv och även villig av en klart filosofi i vilken det enda som räknas är formen inte substansen någonting som för Milutin är oväsentlig. Även den lilla chefen spelade av Maja Šarenac, kommer till slut att gå tillbaka till gjorden vin odlingar. Det är rollen av en person som har försök att göra rätt många saker och ting men har misslyckas och som vi kan mycket lätt förlåta ett varm andan  I filmen förkommer lite i taget med absurdism och det ses tydligt i en av sidor historier den av den person som har hand om ett litet skrot företag Milos Pejovic. Väl spelad en lite komisk det visar en lite film med så mycket mänsklighet och som är så rolig . Vi kommer att  känna oss lite i taget mer indragna och även att bli bjuda till den middag som görs av Milutin modern som är Maja Šarenac. Regissören som har visat många bra förmågor spelar en lite roll av brodern till huvudpersoner intresserade en bart i hans italienska bil en lancia Det är en citat av filmen ”Underground” av Emir Kustoriva fast i en annan miljö som är betydligt lugnare men för det närmare till oss. En super bra film som man måste bara se.   

Robert Fogelberg Rota

Ingmar Bergman e il Medieovo

l ditico medievale d’Ingamr Bergmna

IIngmar Bergman è sicuramente uno dei registi più filosofici e psicologici della storia del cinema e fa ambientare due delle sue opere più importanti nel medioevo “la fontana della vergine “ che fu anche il primo film svedese a gudagnare la statueta dell’Oscar  nel 1960 mille noventa sessanta . In questo film che a detta dello stesso Bergman é solo un ‘imitazione mediocre di Rashomon di Akira Kuroswa abbiamo nel centro la vicenda di una giovane Karin che in svedese medievale vuole dire la vergine intepretata da Birgitta Pettersson che é un adolescente normale interessata a quegli che sono i balli e vive con due genitori il severo e carismatico Töre un Max von Sydow immenso perché così naturale e una donna sciupata e legatissima a una pietá popolare che é fatta di penitenze sopratutto corporali Birgitta Valberg che era prima nota per intepretari ruoli brillanti. La purtroppo morta a causa dell’epidemia di COVID 19 Gunnel Lindblom é un altra persona discendeti di schiavi (gli avete visti in “Viking”) Ingeri che aspetta un figlio ed é costsantemente rimproverata dalla serva più anziana Frida Gudrun Bros una specie di Anita Ekberg. Sia lei che la padrona di casa sono velate un qualcosa supportato dall’iconografia o meglio da quello che rimane nell’iconografia distrutta durante il periodo della riforma e la fotografia di Sven Nykvist dá un’idea di un medieovo puro ascetico ma anche molto reale infetti sono parecchie le rappresnatazioni quotidiane. Il quadro della piccola corte che era stata costruita sul modello di una fattoria dell’ingermland é compretato da un chierico vagante
Allan Edwall attore dell’avanguardismo molto sicuro di se. Questi parla della visita nel continente Parigi come se fosse un qualcosa di magico che dá alibido  tra donne e cattedrali. Karin deve portare un cero nella chiesa locale e viene spedita anche se siamo verso sera con Imrai e incontra tre figuri il muto Tor Isedal , lo smilzo Axel Düberg contradistinto da una parlata veloce e un ragazzetto. Imnmari ha piazzato in uno dei pani rotondi un rospo e questo fa in modo che i tre figuri l’aggrediscono dopo che la serva /schiava é fuggita. In tutto il breve viaggio vengono inquadrate rune foreste e anche uno dei personaggi che ha più dialogo rappresenta un passato che non é passato il guardiano del ponte che non ricoda piú il suo nome Axel Slangus, Era un attore finlandese di lingua svedese molto vecchio che ci ricorda la presenza di spiriti di qualcosa al dilá della logica ,del perturberate che poi si esprimerá nella vendetta. Questa non sará eroica ma fatta dopo un sacrificio di una bettula e l’omicidio é compiuto con il coltello con il quale si amazzano i maiali. Il film ha un qualcosa di magico e una strutura molto lineale e un montaggio molto classico da parte di Oscar Rosander come la musica di Erik Norberg. Il film si era avalso della consulenza di diversi storici e personale del museo archeologico di Stoccolma un qualcosa che non fu fatto nel film premio per la giuria a Cannes del 1957 “Il Settimo Sigillo”. É sicuramente il film svedese più famoso di tutti i tempi e ha una gestazione molto particolare perché nasce quando Bergman é piccolo e

in un ‘occasione con il padre pastore luterano visita la chiesa di Täby una delle piú antiche nella regione di Stoccolma dove nel 1400 Alebertus Pictor pittore originario dell’Assia tardo gotico rapresenta un gentiuomo che gioca a sacchi con la morte. Questo diventerá un ‘opera teatrale al teatro municipale di Malmö “Dipinto lineao” e nel 1946 per una pubblicitá Bergman vede l’uomo della palude un ritrovamento archeologico di un esatore ucciso dalla sua scorta nel 1300 é lasciato in una palude con gli abiti perfettamente conservati. Il cavalliere peró vestito con abiti molto approsimativi sarà Max von Sydow e lo squdiero Jöns ovvero l’uomo comune sarà Gunnar Björnstrand attore feticio di Bergman fin dai primi film inizati quasi 20 anni prima. Nella Svezia degli anni Cinquanta c’é un problema grave rappresnetato dal fatto che il paese si trova in mezzo alla frontiera di un ‘eventuale guerra fredda e a peste sembra come il ritorno dalle crociate la grande spedizione ideale e idealistica sembrano lo sfondo adtto in un mondo dove il sopranaturale é preponderate. Il cavalliere ha una sua ossesione quella della morte rapresnatta dal rigido e ironico giocatore di sacchi Bengt Ekerot ma anche l’attore il girovago quindi messo all’indice dalla morale comune Jof inteprttao dal comico Nils Poppe vede la Madonna e cerca di convincere gli altri della bontá delle sue visioni un qualcosa che lo porterà a confrontarsi con i tetro Reval un ottimo Bertil Ardenberg . Il film é soprattuto ricordato per la scena finale la Daza macrba che forse è una delle scene piú sugestive di tutto il cinema. La fotografia di Gunanr Fischer é stupenda come tutto il resto sopratutto la musica di Erik Norberg

L'unica persona che supera Mathilde De Angelis in bravura; è Maria vera ratti

Leonardo e gli altri

Leonardo e gli altri

Titolo episodi 6 e 7

Regi Danile Percival

interpreti Matilde De Angelis Maria Vera Ratti

Distribuzione RAI uno e Riaplay

Voto A

Pur non volendo essere una serie né documentaria  e né dichiaratamente storica lonardo riesce a rappresentare in maniera adeguata il genio più famoso dell’umanità e il rapporto difficile sia con la città di Firenze che era ricordiamo tra 1400 e 1500 la capitale culturale del mondo e poi con Ludovico Sforza. Un Ludovico Sforza che nell’interpretazione di James D'Arcy è un vero e proprio mattatore. Lo troviamo prigioniero in Francia nell’ultima puntata dove nonostante sia seduto gioca ancora a fare e disfare tutto con l’ombra inquietante di Sanseverio interpretato benissimo da un tetro e atletico Antonio De Matteo . nella scena  finale del personaggio  vediamo che non si riesce neanche a arrestarlo perché usa la spada come fosse Cyrano de Bergerac e uccide non una ma ben sei guardie in armatura. Il montaggio di queste scene che è ricordiamo affidato a Lorenzo Fanfani è interessante perché è molto piú rapido pieno di contrasti e anche la fotografia è didfrente questa molto raffinata e di Steve Lawes

È una fotografia diversa che non è come nel resto basta su campi lunghi dove la composizione è quella sia dell’opera di Leonardo ma anche quelle di Michelangelo che è interpretato dal giovane Pierpaolo Spollon. È un uomo arrogante sempre circondato da amici molto fin troppo sicuro di se che abilmente Pietro Sodarini un bravissimo Corrado Invernizzi riuscirà a fare gareggiare con Leonardo. Purtroppo nessuno dei due affreschi la battaglia di Anagni e quella di Cecina che Michelangelo inizio con un deretano verrà realizzata. Si tratta di scene molo belle intese e il contrasto tra la recitazione istrionica di Piepaolo Spollon è quella molto più sotto le righe di Aidan Turner rende bene la tensione. Questo poi si mette diversamente o una scena che farà scoprire quello che è successo e anche la condizione difficile per i due giganti dell’arte. La maggior parte delle scene invece sono presto in quello che è l’ambiente famigliare di Leonardo. Gli incontri scontri con Caterina sono molto belli. Matilde de Angelis è soprattutto nella relazione con il figlio sia materna ma anche sensuale e litigiosa soprattutto per quello che è la presenza di sai alias Giacomo Carlos Cuevas che è un vero è proprio mattatore. Il personaggio è il più vivo e completo di tutta la serie ricco di un grande fascino e anche della possibilità di muoversi in diverse condizioni da quella del enfat temibile e a quella di un secondo padre pe ril figlio di Caterina. Le scene quando questi e Leonardo giocano sono molto belle piena di una dolcezza particolare . Un ruolo che diviene sempre piú importante è quello di William Michael Roberts il frate confessore di Leonardo che lo aiuta e riesce a mostrare la pietà. La religiosità è un aspetto controverso per Leonardo come anche la sessualità e la paternità con il problema della relazione constante con il padre che è un freddo ma carismatico Robin Renucci . Pietro è chi non riesce a soprattutto non vuole mostrare il proprio amore un qualcosa che non veine neanche fatto da Leonardo all’inizio per Giacomo e Caterina. In questi campi lunghi vengono fatte notare alcune opere che sono di dimensioni diverse dell’originale uno degli arazzi francesi della dama dall’unicorno e uno dei ritratti che Botticelli fece a Simonetta Vespucci. Questo è un mezzo per farci comprendere un aspetto particolare che Leonardo era anche influenzato da altri artisti da un ambiente nel quale le idee venivano cambiate. La risoluzione da giallo all’inglese è bella anche se forse un po’ scontrata e vediamo molto bene come chi salva Leonardo è l’uomo comune Stefano Giraldi rappresentato da Freddie Highmore. La leggenda nera del rinascimento italiano e ben presente con le diverse figure soprattutto quella di capitano luca Pacioni un bravo Giovanni Scifoni che fa il doppio forse il triplo gioco. La recitazione di quest’ultimo è pietá molto poco accennata e questo per me è un bene perché sia l’amore che l’odio sono emozioni che riguardano ognuno di noi e sono come l’arte eterni. . Questo si vede bene nel ruolo quello dell’arte che è Lisa del Giocondo la famosissima Mona Lisa che è intepretata da Maria Vera Ratti. È un ruolo a dir poco stupenda che in questi due episodi vediamo presentato in una maniera stupenda molto buona con un senso di mistero. È un ruolo per la composizione è soprattutto la sua intensità simile alle due donne interpretate da Liv Ullman e Bibbi Andersson i “Persona “ di Ingmar Bergman. Un’interpretazione che conferma Maria Vera Ratti come la migliore attrice europea della sua generazione è una delle migliori della storia del cinema italiano. 

Robert Fogelberg Rota

En serier som man måste bara se

En av dem bättre Jane Auster

Kate Beckinsaleär Emma

Titel Emma

Regi Diarmuid Lawrence

Medverkande Kate Beckinsale Mark Strong

Svensk distribution Atlatic film

Betyg A

Trots att fotografi är kanske inte den bästa även på grund att den digitala tv kameror som användes av Remi Adefarasi var inte lika vackert och effektiv som den idag är den mycket tidstrogna filmatisering av Emma en milstolpe i den brittiska tv historia och i jane Austens filmatiseringar. Vad som är slående är själva klippningen av Don Fairservice  som ger en rytm och några ytterst virtuosa delar som när man ser sprätten mr Churchill porträtt som blir levande , eller i stora scener och inte minst när några traveller barn  försöker att råna Emma men mest av allt hennes väninna Hariett Smith. Fast vad gör film och resultera i ett super geastltning är själva Emma spelade av  Kate Beckinsale som alltid lika vackert raffinerade och som rör sig så otroligt gratiös i ett mycket tät kostym drama. Emma är vackert , rik , raffinerade och intelignet men vi upptäcker att faktum att hon lever nära ett otroligt änglig fadern spelade med gudomlig ironi av den fantastiska Bernard Hepton är även full av många fördomar . det ses tydligt när hon tar under sitt beskyddande vinge hariett Smith en ung och timida oaktade dotter spelade av Samantha Morton som hon avråder till giftermål med ett trevlig snäll killen obert Martin  spelade men nästan en statist av
Alistair Petrie. I slut scener kommer vi att se att Emma kan var like behaglig mot honom som med andra. Det som är den mest komiska är när hon alltid lika graties avisar den pastor Mr Eton spelade av Dominic Rowan. Denna är en av dem många komiska präster som jane Austen presenterade. Emma är den person som är axel av alla dessa intriger och är även mycket konkret och det ses i hennes reaktion med sprätten som är mr Churchill spelade av Raymond Coulthard. Det är en bra roll som ständigt pendalar mellan två stycken extremer den av den godmodliga sympatiska överkalss gosse artiga sprätten men även den av en lite kanalje likande manipulatör inte minst i den relaktion med jane Fairfax som har Olivia Williams kalla skönhet och hennes reserverade . Vi ser hur Churchil pendlar mellan två sfärer att älska henne men även att visa sig enorm avissande. En mycket fint roll av båda två. Jane lever med två ganska komiska men även melankoliska figurer den ständigt babbliga och sällskap sjuka miss Bates spelade av Prunella Scales och modern en tystlåten och helt avisande till alla kontakter mrs Bates Sylvia Barter. Dessa två veteraner presterade fantastiska roller och man ser hur pass den brittiska filmen använder sig av veteraner. Men vad som gör denna version så vackert och för mig nästan omöjlighet att överlåta förutom den stroppiga och roliga prästfru Mrs Eton Prunella Scales är onekligen Mark Strong i rollen som den första älskaren Mr Knightley. Han är perfekt i allt charmig men även mörk som en san romantisk hjälte och nästan spelar ping pong  med Emma som han även tillrättavisar när hon går för långt . En roll som lyfter ännu upp en serier som är en riktig fröjd för alla

Robert Fogelberg Rota

.