Leonardo Tonini tolkar Buñuel

Ytligare Luis Buñuel

Den som kommer att söka sanningen och kan inte känna den och vet dessutom att sanningen är gjord genom förstörelsen och söker andra sanningar som den tar för sig. Jag nyligen såg igen vintergatan en film från 1969 som är den som börja slutet på hans bana , Buñuel hade precis fått en stor framgång med hans ”belle du Jour.  När jag såg denna film såg jag film konsten i sitt essenser i sin renhet en film som vill inte och försöker  a, non imitera litteratur men istället visar det som är säregen av film medialt och film konsten. . Det är en film med sällsynt narrativ kraft i en form av berättelsen som lik andra av den spanska regissören är inte linjär men är inte eller så full vrede som har varit typisk av den spanska regissören vilken ses ofta på ett ytlig sätt som ser Buñuel alltid i kamp med religionen och med staten . .

Luis är det som han verkar i en dokumentär film som jag såg precis efter vintergatan .  trots att det var så sent  ett extremt skygg nästan timid herre , han var så nervös att han pinade med handen fåtöljens armstöden för att kunna visa att han var det som verkade en herr som inte behöver bevisa någonting och mest att han har ingar teser att visa , som. Han har inga roller att skådespela han är en män som har levt livet och kommer att strunta total i de son ör konsekvenserna av hans agerade . en person som mognade och även känner till hans fel. . Journalisten skulle vilja att han svarade : “Ni är den som…” och “ni har följande påstående i eran filmer. …” : alla dessa är spekulationer och teorier som Bunuel demontera med hans filmer verkligheter som är enklare , mindre glamorös och tecken att det fanns ett schism mellan honom och kritikerkår. Han brukade säga jag är jag är inte en intellektuell mina filmer bygger på olika typer   av suggestioner jag vill inte föra fram några ideologier

Om man läser mycket av Buñuel förstör man hur många vill försätta att tro att han använd sig va hans filmer som bomber som han skulle kasta mot borgerskap  . Det är en typ berättande som skulle kunna ha passat från 1960. Och 1979talet. Numera vi vet inte längre vad är det som betyder eller innebär ordet borgerskap.

Om vi tar till experter scen i vilken påven blir arkebuserade  den ger inge som helst rysning. Även i filmen det är en hallucination , den är inte en del av filmen narrativ, den har inger som helst narrativ betydelsen . Betydligt kusligare är dem scen i vilken dem små flickor skriker  “Förbannelsen över honom” vid  en trädgård som om det vore en döds döm och för applåder av föräldrar och läran  . den är små flickor som har plagierats och under skol uppsättning dem repetera dem dumheter av vuxen världen-

Buñuel attackera hyckleri inte religion i sig och det gör så att hans kritik eftersom han är inte fanatisk i hans ateism är av denna anledning tillräcklig stora . den är inte känslomässig , men den är rationell. . dem två huvudpersoner som presentera mänskligheten på marsch (trots allt är den på marsch ) en säger att den är ateist och den andra troende , dem är tillsammans kommer överens och hjälper varandra. Troende är beskriven med en dignitet som är lik den av ateisten han blir inte dömd för det som han tror  . deras diskussioner är öppna , troende kan inte vara till dem enkla frågar av ateisten men för det han lämmar inte sitt tro.  Han försätter att tro trots hans motsägelsen . detta för regissören är den skinnade som finns mellan en troende och en fanatiker  att ha några tvivel kan vara bra annans är man går till en neuros

Hela den värld som axlas runt dem är gel . man predicerade godhet och man beter sig på ett grymt sätt det finns både religiös och ateister som är blinda framför verkligheten som markis den Sade som tortera en flickan som är ateist  pch skriker sitt tron . galenskap, psykoser och även en oförmögna att hitta en väg ut ifrån deras problemet. . 

Luis har ingen som helst problem att säga under hans ålder höst att hans bästa vån är en jesuit präst trots att dem alla värst period i hans liv var den som han tillbringad ei ett jesuit internat skolan. . Det vra en duyster period men även idag vid hans 70 år är det just under denna period som han fick dem drömmar dem drömmar eller mardrömmar som han senare skulle kunna dialogerna med i hans kreativa film skapande.  .

Man måste se och försöka att läsa dvs förstå Vinter gatan som en film utan ett precis budskap eller ideologi. . Filmen är fortfarande mycket levande och inte minst ett mästerverk är att det riktiga konstverket säger ingenting den bara försöker att antyda- . Det är intressant hur Buñuel  svarade till en mycket bestämd frågan av en journalist under om hans arbetas sätt att regissören förklarade hur han följde hans idéer- utan någon plan  . det är raka motsatsen till Jesuiternas uppfostrade som försökte att kontrollera varje stund i ett unge människans liv.  

När intervjuade frågan Buñuel varför gick han under hans första spanska filmen från surrealismen till realismen Las Hurdes regissören sa att det är just denna sätt som försöker att se det som är verklig   Surrealismen bryter vårt samtala som är den av makten för att kunna få oss utanför vår bekvämlighet området. Det är denna inre berättelsen som skapar makten . makten är endast en samlastning av vad folk tro är sant.

I värdshuset , mot slutet av filmen  värdshuset värden säger till dem två vänner : öppna inte till någon trots vad dem säger till er.. Den två vänner samtalar med prästen som under natten kommer att besöka dem , hans berättande är charmerade och han säger sansade påstående , men det är mycket klocka att inte släppa inne prästen i deras intima sfären ; där bör deras positionera den unga flickan som dem två delar och ger dem två intima handlingar som är kärlek och den affektiva.  Tala med oss och till oss av den dominanta berättelse men kom inte nära oss

I slut scener , Jesus bötar två blinda som säger til denne . “herr visar mig vilken är den svenarta och den vita färgen !” Han säger inte det till honom , kläppar dem frö att kunna trösta dem och säger till lärjungarna : “Vem som älskar far och mera än mig är inte värd att känna mig .”

Det är inte förvånade att många har missuppfattas  och har läst den som ett  angrepp från ett arg person.  Buñuel är mycket klocka och lugn med hans idéer men han är blyg och klumpig när han skall försvara dem

Robert Fogelberg Rota .

Leonardo Tonini

ANCORA LUIS BUÑUEL

Leonardo Tonini su LUIS BUÑUEL

Chi va in cerca della verità non ha una verità da proporre, sa che la verità è ineffabile, che è fatta di distruzione di altre verità, di narrazioni prese per vere e sacralizzate. Ho rivisto La via Lattea (La Voie lactée), film del 1969 e primo della pentalogia dell’ultima età dell’oro del regista spagnolo, reduce dal successo di Bella di giorno (Belle de jour). Ho trovato il cinema, come da un po’ non mi capitava di vedere, il cinema fatto di cinema, non imitazione della letteratura o di altre arti, il cinema nella sua purezza. Una pellicola di rara forza narrativa, nonostante si tratti della tipica narrazione non lineare di Buñuel. E non ho trovato il furore iconoclasta che molti reputano al regista, cadendo in una interpretazione banale di lui come regista arrabbiato in lotta contro il potere, contro lo Stato e la religione.

Luis è quello che appare nel documentario[1] che mi sono guardato subito dopo La via Lattea, di seguito, nonostante l’ora tarda. Un signore timido, inquietato a livello fisico dalla cinepresa e dall’intervista (lo si vede dalla mano che tormenta il bracciolo della sedia) ma sereno nel pensiero, che non ha nulla da dimostrare a nessuno, che non ha tesi da sostenere, parti da recitare. Un uomo che ha vissuto la vita e che a settant’anni semplicemente dice quello che pensa senza curarsi delle conseguenze. Che ha maturato e accettato le sue scelte, anche i suoi errori. Il giornalista nelle domande vorrebbe sostenere delle risposte, dice cose come: “Lei è quello che…” e “Nei suoi film lei sostiene che…” : tutte illazioni e teorie che il regista con pacatezza smonta proponendo una realtà molto più semplice, meno clamorosa, segno che già in vita si era creata una frattura tra le intenzioni del regista e le interpretazioni dei critici. Io non sono un intellettuale, i miei film si muovono per suggestioni, non voglio sostenere nessuna tesi nei miei film, ripete più volte.

Leggendo i molti articoli su i film di Buñuel mi rendo conto di quanto è difficile accettare la banalità della realtà e come sia più facile credere ancora oggi al mito del furente anarchico che usa i suoi film come bombe contro la borghesia. Questo è solo uno schema che poteva andare bene come narrazione negli anni 60 e 70 del secolo scorso, e che oggi non ha più nemmeno il contesto per esistere. Oggi la borghesia non è esiste più, chiedete a un giovane che cosa sia la borghesia, o che vi faccia un esempio di borghese e non saprà cosa rispondervi, non perché ignorante, ma perché è tramontato il concetto.

Prendiamo una delle scene più famose del film, la fucilazione del papa. Non mi ha suscitato nessuna trepidazione. Già all’interno del film si tratta di una allucinazione, non fa parte della realtà del film, e non ha nessuna conseguenza narrativa. Molto più disturbante la scena dove le bambine sul palco gridano “Anatema su di lui!” come fosse una condanna a morte, applaudite da genitori e insegnanti. Bambine condizionate a ripetere le scemenze dei grandi, il giudizio e la punizione come spettacolo scolastico, gli applausi di soddisfazione per una scena che dovrebbe piuttosto suscitare ribrezzo.

Buñuel se la prende con l’ipocrisia, non con la religione. Il suo è un ateismo sereno, non arrabbiato e furente, per questo la sua critica alla religione è tanto più forte. Non è una faccenda emotiva, ma razionale. I due protagonisti che rappresentano l’umanità in cammino (in cammino nonostante tutto) uno si dichiara ateo e l’altro credente, e sono insieme e vanno d’accordo, si aiutano. Il credente viene visto come dotato di dignità pari all’ateo, e non viene da questi giudicato per ciò in cui crede. Le loro discussioni sono serene, il credente si trova spesso a non sapere cosa rispondere alle semplici (e semplicistiche) osservazioni dell’ateo, ma non per questo abiura alla sua fede. Crede nonostante veda anche lui le contraddizioni. Questo per il regista segna la differenza tra il credente e il fanatico: avere dei ragionevoli dubbi su ciò in cui si crede fa di un credente un moderato, altrimenti si è nella psicosi.

Tutto il mondo che ruota intorno ai due è folle, ipocrita o fanatico. Chi predica il bene e fa il male, chi per una sua idea di bene arriva a mettere al rogo degli innocenti. Atei e religiosi, folli, inchiodati alle loro idee, ciechi davanti alla realtà, come il marchese De Sade che mentre tortura una ragazza discetta di ateismo, o la vittima che grida il suo credo tra le urla e le lacrime. Follia, psicosi, compromissione dell’esame della realtà, assenza di una strategia di uscita da un problema (insight), deliri e allucinazioni. 

Non ha problemi Luis a dire che uno dei suoi più intimi amici della tarda età è un gesuita, dopo aver dichiarato che il periodo più buio, più traumatico della sua giovinezza sono gli otto anni passati nel collegio dei gesuiti di Saragozza. Periodo cupo, dice, da dove però gli vengono ancora oggi (a 70 anni) le suggestioni, le immagini, le intuizioni che formano la sua creatività, i demoni. E lui appunto segue questi demoni interiori, li mette su pellicola, crea un intimo dialogo con essi, film dopo film.

Non quindi La via lattea un film didascalico, come ho letto, o un film con un intento ben preciso, un film a tesi, questo non avrebbe fatto della pellicola il capolavoro che è, non a distanza di oltre 50 anni da quando è uscito nelle sale. Il film invece è ancora vivo, è ancora splendido, ci crea inquietudine e meraviglia; e questo proprio perché la vera arte non dice nulla, ma indica. Interessante la risposta che Buñuel dà a una precisa domanda del giornalista che gli chiede quale sia il suo metodo di lavoro e la risposta è per suggestioni, per immagini che si formano nella sua mente, ma senza un piano preciso e definito in partenza. L’esatto opposto dell’educazione gesuita che mirava a mettere sotto esame la coscienza mediante un controllo di ogni aspetto della vita degli scolari nel collegio.

Quando l’intervistatore gli chiede perché sia passato dal surrealismo al realismo nel suo primo film spagnolo Terra senza pane (Las Hurdes) il regista afferma che è proprio il surrealismo che gli ha permesso di vedere la realtà. Il surrealismo rompe la narrazione dominante che non è quella del potere, ma è la storia che ci raccontiamo, la nostra zona di confort che tende a dare un senso a tutto ed è cieca verso le criticità che rischiano di mettere in dubbio questa narrazione. È questa narrazione dominate interiore che crea il potere, non il contrario. Il potere non è altro che la somma di ciò che la maggioranza crede.

Nella locanda, verso la fine del film, l’oste dice ai due amici: non aprite a nessuno, qualsiasi cosa vi dicano, voi non aprite a nessuno. I due amici ascoltano e dialogano con il prete che di notte viene a trovarli, la narrazione dominante che è affascinante e dice cose sensate, ma saggiamente non lo fanno entrare nella loro stanza/intimità, dove abitano i loro propri fantasmi (la giovane ragazza in quella di uno dei due e l’uomo che legge in quella dell’altro: due atti interiori, intimi, la lettura e l’affettività). Parlateci con la narrazione dominante, ma non fatela entrare di notte nelle vostre segrete stanze.

Nell’ultima scena, Gesù guarisce due ciechi che però non riescono a capire cosa stanno vedendo. “Signore, mostrami dov’è il colore bianco, dov’è il nero!” Lui non lo dice, li consola con una carezza e dice ai discepoli: “Chi ama sua madre e suo padre più di me, non è degno di me.”

Non sorprende che molti commentatori non abbiano compreso il film, che l’abbiano letto come il gesto di un arrabbiato contro la religione, come la ripicca di un offeso. Sereno è Buñuel nelle sue idee, un po’ impacciato di fronte alle domande, ma è pudore.

Leonardo Tonini

[1] Luis Bunuel: Il dubbio come libertà, di Mario Foglietti e Enzo Natta, Rai 1970.