Il gaucho Argentina Italia

L ‘Italiano del boom

Titolo Il gaucho

Regia Dino Risi

Interpreti Vittorio Gassman , Nino Manfredi, Amedo Nazzari

Voto capolavoro

Pochi attori hanno saputo incarnare i vizi ma anche la carica vitale di un popolo come Vittorio Gasman. Upmo coltisismo schivo e timido é stato più di ogni altro che ha saputo incarnare una certa italia cialtrona e forse anche ecessivamente sbragona. Il Gaucho dove viene anche vista läaktra itaoia un Argentina caotica con un traffico speattcolare rapresenta meglio di ogni altro film una certa italianità. Siamo negli anni del Boom la fotografia di Alfino Contino e il montaggio di Marcello Malvestito più di ogni altra cosa rapresentano una certa evoluzione del neorelaismo che diviene un realismo migliortao csempre con lunghi campi la pampas il mattoio , la grande avenu e gli alberghi di lusso che a poco a poco diventano una forma di indagine molto profodae precisa sulla realtà tenedo i campi lunghi ma spostando anche in un ‘altra maniera facendo notare quello che é anche la parte pscitica coem il girdiniere bavarese oppure l’elegante gita in barca nella quale come nelle caotiche seguenze del casinó qui vediamo la volgarità ma soprattutto l’infatilismo di un uomo che prova tutto cerca di fare tutto quello che può senza riuscirsi. Si nota fin da subito una volgarità è una voglia di cercare che lo porta alla battuta stupidissima sul jet privato e poi ai maltrattamenti alle donne la bionda Lorella interpretata Anni Gorasssini con la quale la vicinanza di Ravicchio dopo una festa diviene una molestia e la bruna mara la bellissima Maria Maria Grazia buccella . Con una vita stretta una bellezza classica ma anche moderna questa bruna svampita è un po’ ignorante fa vedere si stare al suo posto fare il meglio della situazione e diviene abbastanza simile anche se molto più di successo alla comiche o attrici presenti in “La locandiera “ di Goldoni mentre la signora di locanda la Locandiera e la grande atrtrice Luciana una bravissima Silvana Pampanini. La diva forse alla fine della sua carriera fa un ruolo secondo me stupendo pieno di grazia sensualitá ma anche di una certa melanconia che si vede quando non riesce a conquistare il suo gaucho che è Aldo interpretato dall’Italo argentino Nado Angelini. Ha differenza di Raviccho Luciana ha uno stile e sa cadere in piedi un qualcosa che è totalmente diverso da quello che succede per lui. Il personaggio più pessimista e melanconico è senza dubbio Stefano l’amico di Marco ex compagno di università Nino Manfredi. Come sempre si tratta di un ruolo perfetto di questo pero lunare pieno di ombre depresso quasi scorbutico ma con una carica di umanità incredibile . Per me ancora più che per Gassman questo ruolo è centrale per quello che saranno alcuni dei più grandi personaggi di Manfredi dai ruoli bellissimi con Magni il gigantesco per “Grazia ricevuta” ma anche “pane e cioccolata”. La vita di Stefano alla Boca con i vecchietti che parlano in genovese e napoletano è molto difficile com la povera maria Fiore che sembra la saorella seria della Pina di Fantozzi ma il personaggio ha ancora umanità e dignità. Un ruolo belisismo anche se forse rimane un po’ ecclissato dal personaggio che nonostante il mattatoio  la villa una bellissima moglie e una bellissima figlia è totalmente un disadattato l’ingegnere Marrucchelli che è Amedeo  Nazzari. La carriera di Nazzari che ricordiamo importantissima durante il ventennio e poi giocata su vari binari si svolse in argentina. E lo studio di molti italiani entusiasti ma anche quasi ridicoli nonostante il gusto è il buon cuore si vede benissimo e riusciamo a apprezzarla in un ruolo tutt’osmiato simpatico. Il personaggio tragico è la moglie ines interpreta d Nelly panizza. La situazione è molto simile a quella della contessina Giulia ma è in un mondo reale. Un film che merita di essere visto e rivisto in questo anno da dedicare a Vittorio Gasman

Robert Fogelberg Rota

L'esordio di Zhou Xun

La vita scorre simile a un fiume

Titolo la Donna del fiume

regia Jou tue

Interpreti Zhou Xun

distribuzioen genoves Sala Sivolri

Voto A

pochi film hanno saputo fare di un luogo preciso il fiume giallo di Shanghai una delle metropoli mondiali un non luogo dove si sviluppano una serie di situazioni e intrighi in quest’opera di Lu bellissima con una fotografia molto ricercata e raffinata da parte di Yu Wang e un montaggio del tedesco karl Redel che collabora con una musica molto tenue di un altro teutonico Jörg Lember . l’opera che segue l’amore ma anche il tradimento di un giovane balordo che si guadagna da vivere coem corriere Rider e fattorino interpretato da centauro Madar un bravissimo e troppo in fretta scomparso Hongsheng Jia presenta il suo amore per una scolaretta Moundar che poi si trasformerà in una donna volitiva e sensuale interpretata in due ruoli diversi da Zhou Xun all’epoca giovanissima. Tra la ragazzina che poi finirà per lavorare in un supermercato di una periferia e la vamp che conosce l'elegante narratore con l'accattivante voce di Zhang Ming Fang c’é un differenza abissale. Infantile ma di una sessualità da Lolita la prima fredda calcolatrice e con il sangue tipico di una sirena 8il costume e quanto di più kisck si possa immaginare come la parrucca bionda la seconda che a poco a poco viene conquistata dal centauro e lo conquista in un gioco di specchi. La parte gialla o noir con il perfido proprietario di un locale alla moda occidentalizzato (un po’ come nei melodrammi d’ambientazione genster del cinema giapponese d’anteguerra) e essenziale per entrare in un vortice di passioni in un realismo che non é né magico e né poetico ma fortemente naturalista. Uso questo termine perché la realtà delle chiatte delle vestigia coloniali viene presentata benissimo con sobrietà e maturità. Opera d’atmosfere é stupenda e a poco a poco riusciamo a apprezzarla benissimo e a goderla come dell'eccellente sake cinese. Un film da vedere

Robert Fogelberg Rota

Elvis signori

Un Baz Luhrmannmaturo

Titolo Elvis

Iregia Baz Luhrmann,

Interpreti Tom Hanks Richard Roxburgh

distribuzione circuito America

voto A

Il film su quello che nella memoia pubblica é il fondatore del Rock é un opera molto complesa ben fatta e rispetto alla stile da video clipp che aveva dominato opere come Moulein Rouge e sopratutto un ‘opera come i Grande Gesby è un film molto più tranquillo che é contadistindto da due grandi interpreti Austin Butler: nel ruolo di Elvis bravissimo sia nel Elis giovane che con piani di quel fenomeno da barccone che purtroppo divento o megli schiovolo alla fine della sua vita. La fotografia é molto ricercata grazie al lavoro di mandy Walker é vengono riprese molte idee che era già presenti in altre opere con il montaggio di matt Villa. Il luogo più interessante il luogo mitico non é tanto il luna Park che sembra derivare da qaulche film di Alfred Hitchock come “estranei sul treno ma sopratutto la strada di mehis dove Elvis raffina gli incontri della gioventù per la cultura di colore di BB King rappresentato da un simpatico Kelvin Harrison J é gli esordi con il suonare per un pubblico bianco che non l'accetta in quanto troppo fuori da modello del cow boy educato e pulito rappresentato dal nemico hank Snow interpretato da un irriconoscibile David Wenham coem il padre naturale di Elis é un irriconoscibile e possiamo dire anche straordinariamente mollo Richard Roxburgh . Sono due ruoli difficile che sprofondando in quella che é la forza di Baz Luhrmann schermi ricchi é super affolati quando non ci sono le persone ci sono le slot macchine il gioco che é il demone che in un gioco di scatole cinesi possiede un altro demone Il Colonnello Tom Parker alias Andreas Cornelis (contratto in Dries) van Kuijk  un ruolo tra i più scuri ma anche i più completi della strordinaria carriera di Tom hanks. Dilatto fino al midollo é un personaggio sia super negativo ma completo. Questo manger spregiudicato imbotnitor ema anche semplice evidente quasi come un personaggio del cinema muto sembra rappresentare quanto c’é di più kicka ma ha un rapporto privilegiato perché vede sia lvis con gli occhi del grande cantante che vuole piacere a tutti essere amato da tutti e tutte in uan vita che é un enorme bacanale ma anche dai pericoli. Da notare che molta dell’isteria anti elvis inizia con personaggi come To Dixie intrprettat da Leon Ford: perché elvis non é sufficientemente bianco nel comportamentiste e tiene il modo di fare di comportarsi degli odiati “uomini di colore” e corrompe la gioventìu. I tentativi di parker vanno letti in due maniera la protezione da pericoli veri ma anche il piacere a tutti il democratico rimbambinire (che si lpromuncia rabbomire) che portò al politicy correct . Il controaltare é la madre anche ubriacona Gladys Presle molto bene intepretata da Helen Thomson ma sorpatutto la moglie prima Alice nel paese delle meraviglie poi molto soffsticata quasi uan giovane é più minuta Silvana manganao interpretata da Olivia DeJonge . Per me questa con la sua dolcezza ma anche la sua semplicitá é una vera é propria rivelazione capace di portare grazia e forza al ruolo di farsi notare durante l’unica parte all’estero un servizio militare proprio quello che parker in realtá non fece. La solitudine in un modo in cambiamento dove Elvis é solo creativo solo con Scotty Moore interpretato da Xavier Samuel ´in fondo é solo creativo per la telvisione strumento per nulla creativo in realtà uno strumento che prima lo umilio con il cnato con il cane e poi dopo le delusioni lo porta a un rilancio e alla chiusura nella torre d’avorio las Vegas verá città sprattralle. Un film bello forse non perfetto ma sicuramente da vedere e rivedere

Robert Fogelberg Rota

I dinosauri non sono primati

I dinosauri sono i migliori

Juratic Park

regia Colin Trevorrow

Interpreti Chriss Platt laura Denn

distribuzione circuido Genova cinema

Voto D

purtroppo non tutte le ciambelle escono con il buco e questo é il caso di... un film che ha dei gravi problemi sia per quello che rigurada la sceneggiatura oltre modo scarsa che l’intepretazione. Il montaggio di Mark Sanger sopratutto nelle scene più belle che sono quelle girate a Malta tra i traficanti di dinosauri. Queste scene ahannp riseptto a tutto il resto dell’opera una marcia in più sono molto più belle piene di una certa forma di fantasia e senso estetico e la fotografia di John Schwartzman non é solo sice fie e si anima veramente e raramente sono stati così paurosamente realistici della stessa aggressività degli uccelli di Alfred Hitchock. Non é un caso che cito questo film perché il protagonista maschile Owen garaby é precisamente mal preso e sopratutto totalmente inespressivo come molti degli eroi del buon maestro del cinema spesso uomini normali che si trovano in situazioni annormali e lo stesso vale per Claire l’eroina animalista inri cui panni troviamo da Bryce Dallas Howard  . Trovo forse per il doppiaggio che questi due personaggi siano il vero problema del film e non siano in grado di dare una visione inteligente o matura che invece possono dare le altre due coppie. Se il pilota interpretato da DeWanda Wise é per forza e ragioni di cassetta anche non binaria il sosia di super Mario Ballotelli i caro Omar Sy fa alzare il film ma recita troppo poco per essere incisivo e lo stesso vale per la cattiva anzi perfida di turno Soroyana Santos una Dichen Lachman che é una quasi sosia di Amber Harper. Il problema del film secondo me é presentato più che altro dal cattivo di turno Lewis il magnate che é interpretato da Campbell Scott  una prova che non é convincente mentre la migliore a parte sam neal e Laura Dpeen coem sempre miti del cinema e della televisione mondiale e´senza dubbio Elisabth che é Isabelle Sermon il cui ruolo mi riempie non solo di gioia ma sopratutto di una fiducia che questa saga bellissima possa continuare con notevoli miglioramenti magari sulle dolomiti uno scenario da sogno

Robert Fogelberg Rota

Film om film i en film

En film över en film om en film

Titel official compettion

Regi Mariano Cohn och Gastón Dupart

Medverkande Penélope Cruz, Antonio Banderas. Oscar Martinez

Svensk distribution Scanbox

… official compettion är en mycket bra och sympatisk film som sluttar i ett halv tragedi. Idéem att följa en film som bygger på ett metafilmisk sätt. Don Umberto är en nyrik män som genom läkemedel industri som vill bli känd för någonting mer positiv och ger i uppdrag av eyy kvinnlig lesbisk film regisör att gör aen film. Snäva idéen är att ge till henne helt ok snarlig frihet och hon använder sig av två helt olika regissör felix en super berömd mega stjärnan som arbetar i Hollywood produktioner och som är känd för underground teatern. Hela historia inspelad i helt fantastiska miljöer tumma ytor av ett post modernistisk (eller snarare av ett meta modernistisk byggande) lite av ett fabrik och universitet kommer att urartar i ett stor maktkamp mellan två poler den snobbiga rent av irriterade skådespelaren  Ivan en ypperlig roll av Oscar Martinez som är kanske en mera större poser än Edward Nothon i hans roll i Birthman. Skinande  är att medan Inaulti använder sig av trånga korridorer snabba dialoger är vi ofta att kunna förstå vad som händer genom att dessa karaktärer lämnas utlämnas i dessa opersonliga men el gata miljöer som när Lola (Penélope Cruz,) placera dem två under ett 5 ton sten under ett repetion. Lola är en slags lesbisk Stnaly Kubrick en attraktiv kvinnan som känner till kärleks erotik men även extremt osäkert poserande som i den förstörelsen scen den enda som är lite obehaglig i hela filmen och i den i vilken mycket barnslig talar honom med ett dammsugare rör. Den extrema känsligheten skoningslös äkte avsaknaden av allt form av lekfull gör henne till en geni men även till ett djup tragisk karkatär. Ivan är även han djup tragisk i den form i vilken vi känner att han vet att han är oförmogen att prestera det som är det som fodraras för att få fram ett social diskurs. Han är bara ärlig när han säger dem lögner som han vet är sanningar . Den fortografi som presteras av Arnau Valls Colomer

Vill skapa den moderna filmen men även ett salgs metafisik som fanns i den spanska barock kulturer som påverkades med kanske även påverkade Carvaggio. Det som är slående hur Alberto del Monte klippning som pendlar mellan snnaba scener som den kram maga rörelsen som gjordes av Felix med hans tränare Ken Appledorn till dem mera kontemplativa sådan. Om Ivan är stängt i ett slags förakta till allt som är modern populär är Felix desperat när det gäller att komma i den att lägga ut sig på nätet att försöka att nå alla. Precis som Ivan är han klumpig när han skall göra den passionerade scenen med Diana så väl spelade av Irene Escolar. Dem tre personer maktkamp i filmen med den enda logiska är att den har valdes av magnaten för en film eftersom han hade själv variet inblande. Denne Humberto Suarez  spelas av José Luis Gómez en kom0licerade karktär som är i symundan som vill lyckas att styra och ställa med mörka hemligheter. Innan tragedi det som vi ser är även den roll som samtalr med Ivan Mthias den som är Suarez högre hand spelade av Manolo Solo en före detta komunist som följer dennes texten- Förutom musiken någonting som gör denna film till verkligen vass men mindre vass än andra som Ruben Östlund eller luis Bunuel är det komiska. Visligen scenen med Ivan och hans sympatiska hustru en icke kändbart Karina Kolokolchykova skall lyssna på modern musik atonal och sen går i ett bankande av ett granne är lite rolig men även lite för enkelt som slutet vilken nästan banar vägen till ett efterföljare. En bra film nästan ett mästerverk.

Robert Fogelberg Rota

Ray är död

Tyvärr har Ray Liotta  gått hur tiden

Få skådespelaren har haft ett sådan stor karriär med nummer av filmer och ändå dem har känns så lite uppskattade av den stora publiken som RayLiotta . Italienska amerikansk md ett utseende som hade mycket i gemensam med både Rodolfo Valentino och Marcelo Mastroianni är Ray Lolito den person som har varit mest förknippade med ett roll den av en maffia valp henry hill i Martin Scorese maffia bröder. En visligen vackert väl spelade extremt bra klipp film men lite under dem många mästerverk av regissören. Precis som när han spelade papap till en av Jonny Deeps antihjälte roller i Ted DemmeBlow blev filmen tämligen snart i glömskan. Fast det var en mycket bra roll som när han spelade i Hannibal med Ridley Scott  och i guy Ritchie ”revolver”. Det var roller som man märke att det var Lolito som spelade dem med kraft karisma och en ganska behaglig distans vilken det franska 1700-talet upplysning filosof och även teatern teoretiker Denis Diderot nämnde som helt nödvändiga för ett bra skådespelaren. Roller som kunde ha passat bra i western filmen en genre som har svårt att påbörjas igen men även i den europeiska filmen som har varit adels för timid . Liotta hade kunnat göra ännu mera och för mig den bästa ihop var i Noah Baumbach  marigare story när han hjälper huvudpersone en argsing Adam Driver i hans skilsmässas roll det är en tämligen obehaglig roll som blir lite mer behaglig. Liotta hade kunna prestera ännu mera men nu finns han inte längre vi får nöja oss med hans nuvarande filmer och jag hoppas att SVT visar flera av dem

Robert Fogelberg Rota

Nordens stora drottningen

Mäktig kvinnor öde

Titel Margareta

Regi Charlotte Sieling

Medverkande Trine Dyrholm mfk

Svensk distribution Cmore

Betyg A

Få skandinaviska Tv serier har varit så bra som Margaretha och trots några små svårigheter den ger ett utsök bild av den nordiska medeltiden höst och den blygsamma början på renässansen. Många kanske lite mera tillfälliga åskådaren skulle se en  likhet mellan denna seirer och tudor med ett touch av Viking fast jag se mera likheter med Netflix serier De medici. Det som för mig uppenbart att intriger och den moraliska dilemmat göt denna serier fantastisk med den som är för många en tämligen en någorlunda okänd episodet i den nordiska historia. Den foto som presenteras av Sverrir Kristjánsson är stram men full av ett enkelt skönhet som gör trots kostymer ett egen och utsök mordet som vi kan skåda i några av Carl Miles bästa verk . Klippningen av Sverrir Kristjánsson är i många stunder nästan fel fri inte minst under stridsscenen mellan dem två svenska en riddaren och en pirat Kacob Nilsson brilliant spelade av Simon J. Berger och Roar av Linus James Nilsson som är en mycket övertygande v. det är små roller riddaren mycket lik den berömda gestlatning av Antonius block som gjordes av Max von Sydow i ”den sjunde insegel” och Riar pirat analfabet och våldsmakt  är inte helt olika väpnar jöns Gunnar Björkstrand. Dessa två roller har för mig även en annat typ av  funktion den av en motpol som skådare tragedi som ständigt finns i rörelsen. Det är den som är huvud karaktärerna den berömda drottningen spelade av en åldrande  Trine Dyrholm ännu vackrare och så full av karisma. För mig få skådespelerskor har lyckas på samma sätt att vara kungliga att visa den maktfullkomlighet och styrkan som Trine Dyrholm har. Vi vet inte hur den offentliga personen slutar och vart den privata börjar inte minst i den relation med ”kardinalen” biskop Peter spelade mycket bra som alltid när det gäller äktade dansk skådespeleri av Søren Malling som gör ett cool nästan avslappnande roll  . det är en roll som trots att den är mera sympatisk är lik den klassiska av Richelieu och även han hamnar i skymundan av Margarethe . det som gör rollen precis som hans värdsliga del den norska adelsman Asle Jonssonspelade mycket väl av Bjørn Floberg är faktum att dem båda är idealister fullt övertygande av nödvändigt av ett stark nordisk union någonting som Margrete  har förlorat. Det finns fiende som den tyska handelsman Raberin spelade med professionalitet av Richard Sammel men även inhemska som den danska adelsmännen Jens Due spelade med ett högfärdig distans av Thomas W. Gabrielsson. Det är en bra roll och det är den som delvis är kumpan till filmen stor belåtenhet som Sparre som visar alla dem enorm kapacitet av Magnus Krepper. Den kanalje artiga charmen utryck i den fäktning lektion som han håller till kung Erik hans vilja att röra i trådarna visar en kapacitet som påminner om dem av Jarl Kulle fast med ett slags klint av det som var Sean Benas roll som den äldre Pazzi i Medici. Det är intressant hur den person som står närmare honom är William Bouchier den engelska sändebuden spelade av Paul Blackthorne. Det är ingen dålig skådespelaren men jag hade velat ha ett större namn. Den roll som är för mig mest historisk är den av kung Erik eller före detta Brotislav spelade av Morten Hee Andersen. Det var en kung som historisk blev extremt negativ inte minst  för klippningen mordet den största etnisk resning som bedrevs mot svenskar . Morten Hee Andersen spelar den båda sidor den skoningslösa men även en känslig mer osäkert av en person som har inga som helst rötter och hans egna liv står i spel på grund av en nytt gammal person som kommer dvs den före detta kungen Håkan spelade av Jakob Oftebro. Denna skådespelare för mig en av världs bästa lyckas med intensitet och karisma att visa denna gåta till människan som talar som en profet och slutar mycket dålig. Intressanta hur en sociologisk synpunkt  är den kvinnor som tillhör de lägre samhällets klasser den förälskade i både Erik och Margareta Astrid spelade av Agnes Westerlund Rase och den före detta amman Indrud spelade av Halldóra Geirharðsdóttir. Intersnt hur enhistorisk synpunkt är den roll av Filippa den barn prinsessan spelade av Diana Martinová. En bra roll i ett extremt bra film

Robert Fogelberg Rota

Antopologisk om vikingar tiden

En av dem vackraste filmen

Nicole Kidman bästa roll

Tittle the nothman

Regi Robert Eggers

Medverkande Alexander Skarsgård, Nicole Kidman An TaylorEthan Hawke

Svensk distribution UP

Betyg Mästerverk

 Få filmer har varit så bra om den nordiska historia som the nordman. När det gäller kostymer och assessorer är den nog den vackraste och mest exakta filmer som kan lätt jämföras med en sådan film som Barry Lyndon Stanly Kubrick. Det ses tydligt i filmen tre delar den som utspelas i Danmark när den unge athel  spellade av Oskar novak få möta sitt far Aurvandil War-Raven som är en av dem av Ethan Eackes. Det är en trött irriterade och mest av allt svag kung sårat och i den första fasen i den dunkla borgen i vilken vi ser personligheten av den galna narren en Jorik spelade mycket väl av William Defoe i rollen som Heimin. Den fotografi som presenteras av Jarin Blaschke är dunkel full av ett slags vrede nästan  som om man kommer inne i kungens psyket och för mig Aurvandil spelade av Ethan Hawke gör ett ypperlig roll. Dene kung är trots hans vänskap för ett alltid utmärk William Defoe i rollen som dåren Heimir och ett egendomlig rit. Här får dem som är vikingar fantast det finns ett mycket store skinnade i den klippningen som man ser i Viking bland annat i episoder när man skall erövra Paris genom ett tricks under en begravning av Ragnar /Treevis Fleming stora roll) om i den hade vi mera långa tagningar vad som Louise Ford väljer är närbilder extremt utryckas full som blir lika skulpturer Etan Hawke som är även osympatisk full av sitt eget jag självcentrerade. Det är en mångsidig sätt att kunna se på verkligheten och det ses tydligt i den som är antagonisten Fjörninl utan brodern spelade med bravur av den stora danska skådespelaren Claes Bang. Det är en tyrann och det ses tydligt på den sätt som han mördar brodern men kan även vara en kärleksfull figur dels mot Gunnar men även mot den första sonen Henrik spelade av Tadhg Murphy en intressant figur full av kraft och grym mot slavar precis som fadern men effektiv. Kolonisering av Irland är intressant dels hur en historisk synpunkt men även när det gäller sociologi. Observera att Thorild är en män som tillbedjare Frey som är en mindre krigisk gud än Oden och har ett mer normal bedjande. En av dem vackraste scener är just den spel av hockey extremt våldsamt i vilken den vuxen Amleth spelade av Alexander Skarsgård lyckas även att brotta när den extremt kraftiga Hafþór Júlíus Björnsson just han den berömda The mountain i Games of Throndes. Det är en bra roll även hans full av intresse och det öppnar mina möjligheter att tolak Alexander Skarsgård. Det är en Conad roll av en våldsbenägen krigare full av kraft av ett slags karisma ett mördar maskin som redan död vinner hans farbror vid en vuxen men är ganska närdtornad. Vi ser honom först i den brutala slag och plundring av ett slavisk by och i två mäktiga drömmar en när han möter ett prästinnan just hon Björk som för mig är så underbart i hennes film roller och sen när efter möte med ett helt galen manlig häxan Ingvar Sigurdsson hittar hans svärd som är bevakande av ett monster smeden spelade av Kevin Horsham en fantastisk scen. Det är för mig kanske inte Alexander bästa roll men den som är mer fysik full av disciplin och kapacitet. Fast det som är enastående är drottningen som har många mörka hemligheter den sexuella farliga Nicole Kidman som gör för mig ett Oscar värd prestation i rollen som Gedrun. Det finns en skicklighet en expressionistisk vreden som Nicole Kidman har sällan utryckt men gör det som bra utan att avvikna i ett furier som var ett vanlig roll i den isländska litteraturen En film som man måste bara se.

Robert Fogelberg Rota

Folkets bio visar ett utmärk film

Så bra som det kan bli

Titel Memory Box

Regi  Joana Hadjithomas

Khalil Joreige

Medverkande

Svensk distribition Folketsbio

Betyg A

Få konflikter har varit så långa och brutala som det libanesiska inbördeskriget och det pågick under et extremt lång tid med flyttningar och en samhället som förstörde total. Memmory Box är en kanadensisk libanesisk film och den har utforskats på ett fantastisk sätt av Joana Hadjithomas och Khalil Joreige. Vi börjar under ett kylig och snöig julafton i Kanada och den fotografi för vilken ansvarar Josée Deshaies går så pass nära som möjlighet verkligheten  den nertonade  Kanada med alla passioner som verkar vara insnöade eller i den soliga Lebanon med passioner eldiga sandfärgade   men klippningen av Tina Baz som låter utklip foto blir levande och den förflutna att trädda fram även på sociala medier snabbt chat eller Facebook . Det är en förfluten som är mycket dramatisk och även smärtande för figuren av en framsynt pedagog som lite i taget gick under spelade ganska mimisk av  Luc-Martial Dagenais kommer tillbaka till den som minst anar den hans barnbarn Alex spelade mycket bra av Paloma Vauthier. Det är en vanlig lycklig tonårig som har en någorlunda bra relation med modern den enda som har ett slags förbindelsen med ursprungslandet mormor spelade mycket väl av Nisrine Abi Samra som verkar nästan tappa förståndet när en låda kommer med det som vara en serier dagbok som modern nu en till synes lycklig och väl integrerade attraktiv medelåldrar kvinnan med ett yngre älskaren spelade av Rim Turki . Lite i taget upptäcker Alex ars liv verkar vara extremt ensam eftersom allt form av relation utgår enbart från dem sociala medier att zen modern var ung vackert och hade kanske ett roligare liv än henne. Modern som tonårig spelas av Manal Issa som upptäcker en rolig värld full av överraskningar musiken kärlek men även våld och det är genialisk hur den introduceras lite i taget när för att fyra Italien seger mot super favorit Brasilien under 1982 fotboll VM i Spanien den unga Mia skjuter i luften med ett AK47 håll av hennes pojkvän den vackra Rai spelade av Hassan Akil. Det är en fint gestaltad av en nästan lite ofrivillig Romeo och Julia och vi får följa dem i diverse omständigheterna som när dem ser på film när dem dansar men även när hon möter Rai vid en vägspärr. Kriget är dramatiskt med bombningar men vi ser aldrig får aldrig veta i en stad som försöker på gott och ont att leva en normal men vi har inte den kontextualiserade. I slutet när vi upptäcker att äldre kärlek har alltid samma glödd får vi ser att mi väninnan var kristen men Rai åkte till Moskva . I denna film som har ett mycket fint poetisk eller snarare lyrisk bild av dessa möter är den vuxna Rai spelade av Rabih Mroue som visar tydligt att det är ett spel utan ord eftersom dialogen är gett av blickar av stunder. Dessa är enligt  mig mycket vackra viktiga och fulla av ett poetiskt sätt i den som är en resa tillbaka i tiden. Vi skulle lätt kunna definiera denna film som ett slags Ammrcord men det saknas vemod eftersom smärtan och glädje är alltid narvande. Trots att året har gått är alla samma förutom fadern och väninnan som hade fått alla dessa brev Jade Charbonneau. En film som blandar på ett sätt som hade gjorts av Willie Wilder eller Ernst Lubitsch glädje och sorg och som är en av dem intressantaste nu att se på bioduken.

Robert Fogelberg Rota

Zelenski un grande attore

Uno Zelenski genilae

Titolo il servitore del popolo

Regia Aleksey Kiryushchenko

Intepreti Volodymyr Zelenskyy

Visto su SVTplay

Parlare di Zelenski é molto troppo difficile perché andaimo nel più grosso conflitto europeo che non sappiamo se é una guerra civile una guerra tra culture e altro. Voglio chiarire con il fatto che anche se fossi ucraino e probabilmente sarei già morto non lo avrei votato ma resta un qualcosa si é mostrato decente a restare a Kiev. Qui voglio giudicare zelenski come attore e vedere cosa significa quest serie televisiva ma piuttosto di giudicare un prodotto artistico. Mi baso sul film che ha portato al bravissimo protagonista  molto successo. Per prima cosa si tratta di un prodotto con un grammatica cinematografica molto ma molto buono un bel montaggio una fotografia molto vicina alla realtà ma anche capace di giocare su quella che è la realtà stessa ma gioca anche con alcune situazioni dove la fantasia entra nella realtà come quando
Aleksandr Pikalov che intepreta anche Ivan Skorik … prova a convincere il parlamento a far passare un pacchetto di riforme ma non riesce a fare questo è incontra il lusso degli oligarchi che cercano di far passare uno dei loro esposti. La rozzezza il lusso pacchiano irritano Zelenski pardon ma anche lo stesso spetatore che poi si trova in un mondo magico che è quello della storia o meglio della legenda ucraina con l’incontro con un potente è schiodato da armati giovani baldi e bellissimi tra in quali Zelenski si ritrova. La scena è magica e la parodia lascia il posto a un ‘epica quella di un epopea nazionale dove il guerriero cugino di Ragnar Lookbrok lo convince che deve allearsi anche con  gli spiriti malvagi per combattere i moderni palanchini (curiosità un popolo nomade della steppa poi inglobato dalle orde mongole prima e in seguito tartare) con l’aiuto dello spirito malvagio…L’interpretazione di è stupefacente ironico pieno d’inventiva la cella della prigione sovietica è in realtà un loft di lusso gli insegna non come combattere ma come vincere utilizzando la furbizia. Le stesse astuzie contadine e popolari vengono utilizzate in privato quando … e la severa .. riescono a tenere testa al tetro quasi super Drago spedito dal fondo monetario che parla perfettamente in ucraino mentre il presidente è in tourne a est del paese. I luoghi sono bellissimi come le gag dall’arrivo che prima deve essere super festoso 8per il rotolo della cuffia l’accoglienza viene dedicata a una squadra di calcio giovanile alla fuga in un albergo che poi è diventata uno dei più normali mens anti ucraini in rete. I lunghi corridoi dove scappa da alcuni teppisti fino alla fuga in barca in abiti feminili tradizionali sono quanto piú di ben riuscito selvaggio è divertente dai tempi di Buster Keaton Un film pe rme monumentale soprattutto per la fine che però è molto diversa dalla realtà. La domanda principale resta se l’Ucraina avesse avuto un altro presidente forse  e se Zelenski fosse rimasto attore cosa ci avrebbe potuto regalare. La nota secondo me più triste resta senza dubbio una che molto di quello che vediamo non esiste più distrutto da una guerra combattuta in centri abitati dove persone sono coinvolte in atti mostruosi in violenza mai dicibili

Robert Fogelberg Rota.

En så bra Emma

En mycket ljuvlig Emma

Titten Emma

Regi Autumn de Wilde

Medverkande Anya Taylo

Svensk distribution Cmore

Betyg A

Av all Jane Austen böcker är för mig Emma onekligen den mest mänskliga och det är just det som gör den maräng söta verk av Autumn de Wilde som intressant. I centrum av händelserna står Anya Taylor-Joy i rollen som emma en ung kvinnan som är visligen ett intrig mäklerska och en bortskämd själv centrerade person men även en självständigt säkert ch charmerade ung dam. Vad som är den fantastiska är hur Anya Taylor. Joy i ett filmatisering som verkar i Christopher Blauvelt filmatisering knyta samma med den kameran arbeta på 1700 talet 1800 talet sekel syften levande och full av ett rolig och även delikat känslan för tiden för dem olika förehåll från papillonerna kläder och även den tidens riter och laster. Klippningen är av Nick Emerson är om man skulle använda sig av en term från bazin  demokratisk och grunnade på långa tagningar som man ser i den olika säsonger som löper varandra från kyrkans riter till den sociala från balen till konsternas och till besök på ett galleria i viken  vi ser den historia som kommer inte att utvecklas den mellan emma och Frank Churchill spelade med karisma och arrogans av Callum Turner och den karaktär som till skinnade från många andra uppsättningar av denna komplicerade roman skans helt och årligt Jane är spelade av Amber Anderson en roll som är mera presenterade än gestaltad . det är en roll som är symmetrisk till emma bästa väninnan som är Harriet en föräldralös och utomäktenskaplig barn spelade av Mia Goth. Hon är rolig sympatisk full av ett naiv liv och kanske som ändå fel i denna ytterst fullbordade film man ser så otroligt lite av henne. Den komiska men även ynkliga antagonisten är den lokala kyrkoherdar den attraktiva men tömma spelade av Josh O'Connor som har en ytterst komisk scen som är nästan en parodi på den samtida Napoleon fälttåg i Ryssland och sen man ser hur pass nära kyrkohederns frun  är ett slags ragta fast med lite charm. För mig den person som gör ännu tydligt dem feministiska ställningar är onekligen mr Bigegr presnterade av en som blir ett slags talande griller för Emma. En adels utmärk film

Robert Fogelberg Rota

 

 

Kvinnan bakom myten

En sådan fantastisk film

Titel Ophelia

Regi Claire McCarthy

Medverkande Daisy Jazz Isobel Ridle Clive Own

Svensk distribution Cmore

Betyg A

Utspelade i ett romantisk och fager medeltiden i ett Danmark som är helt sagolik utspelas denna tät drama som ger en annan möjlig läsning till den mest berömda teatern stycken. Vi ser först Ophelia som barn spelade mycket väl av Mia Quiney en busig pojkflickan som lyckas hon som är dottern av ett av låg börd tjänstemän komma på ett fest som visar den unge Halet och den som kommer att vara antagonisten Claudius spelade av Clive Owen. Det är den epizootier som visar frö första gången på film duken så vida jag vet Yordik spelade av Rupesh Tillu den som skulle bli Hamlet dödsskallen. Claudius är en härskaren skicklig karismatisk och till ssynens sympatisk men i själva verket är han ett despot. Owen lyckas att ge båda sidor i en värld som endast vid första ögonkastet är i renässanser Europa men är mycket lik den av vikingar. Vad som är rolig är hans kärlekshistoria som är äktade med broden dotter drottningen Gertrud en av Naomi Wats roller. Hon spelar dels denna kvinnan som har varit utbildade vid ett nunnekloster men även en ung flickan som försökte att  ha en relation med Claudis från vilken hon hade ett dottern och till slut blir ett furier. Det finns just ett slags gemenskap mellan drottningen någorlunda libertiner och den vuxna ophellia spelade så bra av Daisy Jazz Isobel Ridle . det är en magnifik roll självsäker flickig och androgyn med många fantastiska bilder av Denson Baker fotografi som är en av filmens större belåtenhet. Det finns även några stunder i vilken klippningen för vilken ansvara Luke Dunkley är extremt bra som i duellen mellan Claudius och Hamlet och i slutet scener samt när Ophelia klipper sig för att förvandlas till Orstick. Ophelia är den basat karaktär och vi ser i ett multi etnisk roll sättning hur hon rör sig i en fientlig miljö den av drottningen hov damer  som har den störa överklass bitch och mobbaren Christian som spelas av Daisy Head. En bra roll. Det som är annorlunda är tolkningen av den relation mellan Ophelia och Hamlet som spelas först som barn av jack Cunningham Nuttala och som vuxen av George Mackay. Det är en bra roll full av inlevelsen klassisk och med ett tätare reaktion till Horatio spelade av Devon Terrell som visar tydligt ett styrkan och lyfter fram intresse som den danske prisen hade för vetenskap och exoterismen . Ophelia är den strakaste partner i förhållande med prinsen och blir till sist den person som lyckas att gå t detta våld spiralen. Tyvärr finns det adels för lite om hennes relation till fadern Polonius  som spelas av en lagom duktig Dominic Mafham och till brodern Laeretis som är den före detta Henry Potter skurk Malcon Malfoy Tom Felton som är duktig intressant men får utvecklas adels för lite i denna roll. Ett mångsidig och intressant verk som har nästan allt

Robert Fogelberg Rota

En rolig och lärorik lektion i film konsten

Våra liv sound Terek

Titel Ennio

Regi giusepe tornatore

MedverkandeEennio Moricone Quintly Tarntion Gianni Morandi Roberto Faenza

Svensk distribution Nonstop entainemant

Betyg A

Dokumentr filmen om Ennio Moricone gjord av Giuseppe Tornatore är trots att den har ett ganska konventionell form en given osar. Meriten är att kunna ge en komplet estisk bild av Ennio Moriccone som vi lär känna en timid anständigt oc lung män som halkade i musiken mycket tacke vare faderns en trumpetare som trängde sig på . Massimo Qualia fotografi är mycket vackert och visar hur pass mycket Tornatore är inne i den klassiska Hollywood filmer men även i det är den franska noir tradition och det är två franska filmer som står i centrum Le calad des mSicilieanns  var enligt Morricone den svåraste sountreck i 500 talet filmer och the mission. Fast innan jag går inne i dessa scener och mest av allt Roland Joffe vittensmål det är viktig att hålla en kronologisk ordning. Morricone var extremt skygg men hustru och familjen hade ett viktig roll. Reaktioner med fadern var ganska vanlig under 1940 och 1959 taet itlien men dessa tensioner späningar flyttades i relaktion med
Franco Piersanti som byar hans läraren vid tonsättning i Santa Cicilia. Morricone kom och hans tämligen inte helt grammatisk och blev tvungen att arbeta dels med arrangemanget och med filmer vilken åsågs som svåra och särskild när han ersatt Franco Piersanti
i John Huston ”the bibbel”. Detta kom mycket efetr dem försat frmgångar som vra i populär musik först med Franco Vianello och ahnsa galda rock alal jerry Willimas och därefter med sådan konstnärer som Gianni Morandi en tonårsidol och med Gino paoli en av dem stora poeter och trubaduerer. Moricone under den tid var även aktiv i Damsatad gruppen som efter påverkande av John Cage försökd att gå ifrån den traditionella musik och använda sig även av ljuld. Som komiker Carlo Verdone påminner och även Sergio leones söner efter framgången med en kommedi som heter il ffederlae  av Giulinao Salce fick Moriccone besök av en äldre skol kammerat Sergio leone och började med många kontaster att arbeta i många western filmer. Särskild i ”Once upon the time i West” precis som ”I den gode den fulle och onde” kunde Moriccne föra ljudet det som hade tdigare varit ypisk av den experimentella musik bland annat med användning av ljuldet och att ersätta i den Loenes estetik och här har vi även vittesmål frpn CInt Eastword dialogen med musiken som blir allt viktigare för att kunna föra fram ett budskap. Det är just det som var en av dem bästa och ofta svåraste delar av filmen och av denna estetisk. Den mest extraordinera av alla skåpelse var den i ”Once uon the time i Amerika” vart Morricone tog igen en temat som han hade inte sålt till Zefirelli för Lara temat och vad musiken blev även en del av skådespeleri när man spelade inne musiken när man filmade. En sammarbete den mellan Leone och morricone vosm var även kvävande när Leone ljög till Stanlye Kubrick som hade velat haft ”Morriccones musik i ”A clowwork prgne”. Fast för mig det fanns i den italeinska filmen även några mera interesnata sammarbete som är den av Pontecorvo i vilken Morricone använd sig av ett etnisk musik för bland annat ”salget i Alger” och ”Quemaida” med dtet temat som är nästan identisk till arbete i Lilliana Cavanis ”I cannibalei”. Från dessa går vi till några andra fantastsiam arbete som dem med Solima för Spaghetti wester och senare med den nya vågen av den italeisnka filmer med Elio Petri en svårt och stark personlighet som Moricone kunde delvis avvärja i en film som man lyckades inte att förstå ”A quite palc ein the country side” som ahde denna musik. Man till’ngar även ingången av postmodernismen under diverse influenser den ironiska intelektualal av Pier Paolo Pasolini som återanvände komiker Totò I lilla fåglar och grymma fåglar” marco Belocchio i den samhäklet kritiska i ”Pugni in Tasca” och mest dem verk som man tillgängade histroia den magnifika dansen i den tämligen mediokra ”A,los enfantes av bröderna Tviani ” och i den svåra kusliga Giordano Bruno och i hymen Here you go av John Brest med regi av Giuliano montaldo. Intersnat är vittensmål av Dario Argento skapare av ett slags ”giall” estetik och schack spel med Terrence Malicker Himmelska dagar smat den stora besviken att ha inte tagit Oscar priset med ”Dem omutbara” Misison är den flen i vilken Morricone övergår  polyfoni efter många tvivel och sennare skulle sätta den tillsammans med melodi i den nästan operaliknade erfarenhet med Bernardo Bertolucci. Slutet återgå till western film med ett enorm verk ”The Eightfull eight” som tar den koloraturer och estetiska nivåer som fanns i bland annat stavinskiij. Dem intervjuer belyser ett aspekt av livet och skaparen men tyvärr det som blir lite för enkelt är den som gör samarbete just med Ennio Morricone som är för mig adels för enkelt beskriven och går inte i djupet som den borde ha gjort men en film som man måste kunna se

Robert Fogelberg Rota

Kanske en prov till Cleopatra

Den bästa Agata Christine någonsin

Titel Döden på Nilen

Regi Kenneth Branagh

Medverkande Gal Gabon

Svensk distribution SF

Betyg A

redan ifrån början i en underbar scen i svart vitt ser vi att Kennet Branagh har ambitioner att filma den bästa Agatha Christie filmatisering. Det ses redan i filmen prolog som visar den  unga bonde Hercules som ger ett råd till officeraren kapten som spelas av Orlando Seal. Det är en första världs krig som vi har sällan skådad och vi ser även av vilken anledning Pioret har fått mustascher i den känslormesiga scen med  Katherine extremt väl spelade av Susannah Fieldining. Den klippningen som under dessa stunder presenteras av  Úna Ní Dhonghaíle är snabbt går på ett sätt som kommer att studeras många decennier framför oss som när kapten trampar på en mina foto är smutsig ser och visar kriget i allt sitt eländen av Haris Zambarloukos som senare blir glamorös när själva intrigen presenteras i den eleganta London natt livet med den diaboliska parter spelade av Emma Mackey i rollen som den eldiga impulsiva Jacqueline Dubelfort och den charmige men sydliga Simon Doyle som har den sympatiska nästan svenska charmen av Armie Hammer. Denne roll är för mig en av dem bättre kapabel att vara tydligt men även så hålig abv ett komplicerade personlighet. Den roll med sitt genuin elakhet nästan grymhet påminner om några av dem bästa roller av Clark Gable. Det är en så karismatisk och charmig skådespelaren som lyckas även att var en match till en av dem bästa skådespelerskor just nu i Hollywood Gal Gabot. I rollen som den olyckliga Linnet Ridgeway är hon helt fantastisk full av ett slags listyrkan och sårbarhet. Det ses dels i dem sociala tillfälle men även i den fantastiska egyptiska livet som hon lyckas att bli ett komplement till den underbara antikvitet inte minst när hon vid två tillfälle citera Cleopatra. Detta kan ses som ett prov för denna roll som verkar vara skuren för henne. En av filmens överraskning är ett helt oikännbart Russell Brand in rollen som lord pardon doktor Wiledsman. Det är en av linet friare som misslyckas  dels att försvara henne men även att bli tagen seriös. I denna historia som trots allt död är även en Société komedi är han den trista clowene. En roll som visar många likheter med den tama fast eldiga sällskap dam till linnett som är  Louise Bourget gestalta av Rose lesilei. Ja samma Rose Lesili som spelade en av dem mest sympatiska roller i games of Thorndes just Ygritte. Om denna karaktär var eldig är Louise Bourget askan som fortfarande brinner av passioner. Mycket sämre är rollen som dem lesbiska parar den super kommunistiska Marie Van Schuyler spelade av Jennifer Saunders och den före detta förmågan Bowes spelade av Dawn French . det är två bra skådespelskor men den får mycket lite tillfälle att kunna utveckla dessa roller som förbli lite för mycket i bakgrunden. Dem roller som utvecklas är den förmögna amerikansk pratet presenterade av Bouc som den pojkaktiga charmen av Tom Bateman och den bittra sarkastiska modern  Euphemia spelade av Annette Bening. Hon är rapp i replikerna självsäkert och visar alla hennes kvalitéter. Det är till synens en helt manipulativ roll som man ser tydligt när hon målar vid en pyramid hur hon placeras sonen precis som hon blir. Hon hatar sonen käraste Rosalune Otterbourne som har den charmen av Letitia Wright. Hon är den personen som lyckas att genomskådar poir och man ser tydligt att den kvinnan som står närmare henne och Poirot är Salome som har den fantastiska charm och karisman av Sophie Okonedo. Det är en extremt bra roll i allt och det är på alla sätt och vis den roll som står närmare Poirot som är just den fantastiska Kenneth Branagh lyckas att ge ett precis bestämd regi och även en mångsidig gestaltning av en genialisk människa som har många fel manier som gör honom helt mänsklig. Fast filmen riktiga översaklig ör den egyptiska skådespelaren Ali Fazal som spelas Linet kusinen Katchadourian en fanatisera rådgivaren som går inne i ett svårt och komplicerade lägget. En film som man måste bara kunna se

Robert Fogelberg Rota

Elena Ferrante som alltid gjor mig missnöjd

Maggie Gyllenhaal

...

Regi debut helt ointressant trots Dakota Fleming

Tittle the lost dauther

Regi Maggie Gyllenhaal

Svensk distribution SF

Betyg D

Tyvärr visa personer som är helt begåvade i en genre eller arbetsfält ibland försöker sig på någonting annat och resultaten blir bara en trivial. Det är någonting som är ganska typisk i alla berättelsen från Elena Ferrante men om ”L’amica geniale” har fortfarande ett vist realitet är The lost daughter bara tråkig Själva historien den av ett ofta inflätade del av händelserna i ett traumatisk äldre lägget kunde ha blivit mycket intressant om den hade varit helt annorlunda. Film är förvisso mycket bra klippt av Affonso Goncalves men tyvärr kan man inte säga samma om den fotografi av Hélène Louvat som lyckas att förvandla dem vackra grekiska öar till ett slags travesti på Bertagne. Det är det som känns arbetsamt och det finns ingen som helst vilja till att förhålla sig till den grekiska nya vågen. Det som är bra är att filmen är axlade på lena som spelas av inget mera än Olivia Colman. Hon är fantastisk och tack och lov man ser mycket av henne och den karaktär av ett medelålder docent i litteratur och italienska som gör ingenting för att vara sympatisk eller charmig men lyckas med det. Vi ser hur pass avisande är hon mot Lyle en person som har några rum i Grekland spelade av Ed Haris. Det är en oengagerade roll av denna duktiga skådespelaren som vi ofta förknippar med mycket mera handling kraftiga roller och som är verkar vara till besvärad. Förutom att vara otrevlig mot honom är hon även otrevlig med den person som försöker få ett slags kommunikation med henne Cellie. Hon spelas av den polske födda Dagmara Dominczyk som är en duktig och underskattade skådespelerska som är förutom Dakota Johnsson den enda som kan möta sig med Olivia Colman. Det är en enkelt och intensiv scen när hon frågar till lena om hon skall kunna lämna ett palts. Callie är inte arrogant eller arbetsamt och vi får onekligen mera sympatier för henne som även försöker att rättfärdiga . Samma kan sägas om dem andra onda personer som Vasili spelade mycket bra av Panos Koronis make till Celine  och Will Paul mescal. Det är bara med ett tomboy som Lena har någon form av kontakt och sen det finns hennes tillbakar blickar. För det första måste vi säga att även om  Jessie Buckley är lite lik Oliva Colman både spel still och karisma är mycket olika och det råder inget tillfällighet att det är med en av världens tamaste skådespelerskor den tysk italienska Alba Rohrwacher som hon får ett huvudscen. Vi ser en bruten kvinnan med ett svårt nästan sjuk relation till dotter Marta spelade av Ellie Blake. Det blir en knasig och irriterade historia som upprepas i förhållande mot Nina som är Dakota Fleming och hennes dotter. Dakota Fleming är extremt begåvad och hon lyckas att vara både super begåvade i form att hon är intensiv och så inne i rollen att man skulle ta henne till en äktade grekiska en slags nymf och så modern. Det är en film som jag tycker är mycket tråkig och kanske borde inte ens ha distribueras i Sverige

Robert Fogelberg Rota

Bra introduktion till kul gengre

Vladimir Yakovlevich Motyl gjorde en futuristisk Wester

Tittle White Sun of the desert

Regi Vladimir Yakovlevich Motyl

Medverkande Anatoly Borisovich Kuznetsov mf

Svensk distribution https://www.youtube.com/watch?v=GqnqFhc9aho&list=PLGZdUgo60c2vHJquMcxbCLvS9z35rWN6Q&index

 Under 1970 den sovjetiska filmen verkade kunna ha ett herravälde på många kulturer och hade mycket bra resurser. Den genre som kunde vara folklig och även roar många var onekligen den ostwest eller den sovjetiska verket ofta gestalta under inbördeskrig i dem vilda och lagom exotiska central Asien. Det är just det som händer i en produktion som har mycket av de sovjetiska filmer kvalitet dvs en utsök kamera arbete och att våga ta ut svängarna av Eduard Rozovsky och en klippning som är högst närvarande av Vera Nestorova i det som är skådespelare genom att komma till det komiska och det tragiska. Det är just det som berör huvudbros innehavare spelade med stor intensitet av Anatoly Borisovich Kuznetsov som är en vanlig män som vill tillbaka till sitt dyschan till sitt kvinnan oh i öken i denna tumma landskap möter en män begraven till huvud en nomad. Detta är hjälpare vad som i ett västerländsk western skulle vara en indian eller mera vanligt en mexikan någon som kommer att strida för honom. Denna Syd spelade av Spartak Mishulin ä en fantastisk figur sull av kraft som är en slags fadern till många av dem samtida aktion hjältar. Missionen är att rädda 12 beslöjade skönhet som är fruar till en annan nomad en skurk som har en egen privat armen och det sker vid ett strand och i ett museum som bevakas av ett ganska knasig vaktmästaren spelade av I Abbadanov  vilken är en direkt hyllning till en av Sergio Leones första filmer när man möter en döds grävaren som kommer att hjälpa Clint Eastwood. Allt detta medan man möter i den blandning av verkligheten och groteskeri många intressanta figurer som Petrusha en liten rysk soldat som inleder en Pierrot eller på ryska Petruska spelade av Nikolai Godoviko likande kärleks historia med en av hustrurna zamira spelade av Alla Limenes dem vackraste och roligaste  och det tull tjänstemän som var en före detta Zars officeraren Sminirof speom gestaktas mycket bra av Vladimir Kadochnikov . Banditerna har alltid i den sovjetiska western filmen ett slags kontra revolutionär genre och denna figur med en hysterisk fru före detta opera sångerska är så inrotade som det bara kan bli i den ryska folk själen en slags jätte full av skrit som drycker ofattliga mängder alkol  och vill till varje pris lyckas med att rädda hedern. Figurerna delvis hjälper hjälte men är inte så nödvändigt i handlingen och det är den enda som har ett slags anakronism en kulspritar av samma modell som vi allt jämt tyvärr ser på våra nyhetssändningar. För mig denna figur fyller två stycken funktioner dels att visa att inte alla anti sovjetiska krafter var negativa och den att vara åskådaren som ses med den tiden och dessa typer av idéer. Ännu intressantast för en västerländsk synpunkt är boven Abdullah  spelade av den georgianska född Kakhi Kavsadze . Hård manipulativ och full av ett slags enkelt med genuin grymhet han kommer precis som dem tyska riddaren att överlistas     

En Film som är extremt värld att se fortfarande.

Robert Fogelberg Rota

Don't look either upp or down . Se dig omkring

När girighet går till maximum

Titel Don’t look upp

Regi Adam McKay

Regi medverkande Leonardo DiCaprio, Cate Blanchette jeniffer Lawrence , Mary strepp

Svensk distribution Netflix

Betyg B

Få filmer har för mig varit för långa och det är fallet med den av Hank Corwin extremt bra klippt och ännu bättre fotograferade av Linus Sandberg ”Don’t look upp”.  Adam McKay har ett mycket bra cast som är helt motiverade men hans film borde ha tagit slut innan dem senaste 39 minuter. Historia är enkelt en ung forskaren upptäcker att ett kommet kommer att utplåna jorden med denna komet har även extremt mycket värdefull material med sig och presidenter är et högst populist helt oansvarig person. Det är en Donald Trump i kubik som spelas av ett mycket inspirerade Meryl Streep. Orren som hon heter och den enda som kommer att få ett delvis straffa av alla skrakar med flera tusen år efter är en mycket väl gjord karaktär. Hon har i början mycket av Hillary Clinton den amerikanska intelligensen största besvikelsen med ett slags kraft och sexy apel som hon saknar som går mer och mer lik Trump i dem våldsamma anti akademiska diskurser. Hon visar sig även extremt svag mot Peter Isewell den idiotiska magnaten spelade av Mark Rylance. I slutet får hon när hon försöker att sluta fred med hennes bästa fiende Randall Mindy fred och förlorar sonen tycker man nästan synd om henne. Det är en explosiv briljant roll som den som är en travesti av Ivana Trump sonen Jason spelade av Jonah Hill. Denna komiker är underbart och spelar lika bra som när han gestaltade David Aslerdof i”2The wolf of wall stret”. Det är en gällning som verkligen tror på allt smörja mobbande och busig fast bra spelade och kapabel att visa en kraft som vi hade annat saknad i diskuserena när han blandar ihop nytt marxism med extremt högre. Det finns även en dubbel som man ser tyvärr adels för liten av Benedict Drask som är en av min adels favoriter Ron Perlman en slags Capuano den skrytsamen militär i commedia dell’arte. Den riktiga skurken med ett dold agenda är Andy Waldorf kopia Isewwell spelade av karaktär skådespelaren av Mark Rylance. Han vill redan ifrån början skapa ett nytt samhälle och hans påklistrade godhet är en vilja att visa sitt makt även när han är konfrontativ mot Randalle Minday. Denna är för mig en av dem många fantastsika roller av Leonardo Di Caprio som lyckas det absolut svåraste för en Hollywood skådespelaren att vara en vanlig människa. Det är en universitet professor i ett icke sägande stat Mitchigan med två halv vuxna nördiga söner sämre kopior på han själv Edvard en duktig Robert Radochia och Marshalel  Conor Sweeney och en fru June spelade av  Melanie Lynske. Dem älskar inte varandra och den ”happy ending” är just att familjen ställs igen. Randell lyckas att gr allt rätt men allt fel ändå och det blir ett serier missförstånd. Dem pinsammaste scener för honom är dem första i vita huset och sen det som händer i TV studio när han bråkar med ett fantastiska Adrian Grande som spelar mer eller mindre sig själv. Den reaktion mellan Randal och brie en super glamorös Cate Blanchette är kanske en av dem roligaste i film historia Han försöker att få henne att blir intresserad ei hans utseende 8det är helt bra ) och i hans kunskaper medan precis som June dem ser i varandra enbart en lite pojken som behöver ett slags hjälp . Slutet är den som är mest cynisk när han avisar henne när han har blivit arresterade. Brie är en intelligent vackert och spirituell kvinnan som inte kan få en män eftersom den manlig som hade ständigt propageras av Hollywood finns inte. Samma gäller den vanliga ångestfyllda Kate Dibinasky spelade så väl av Jennifer Lawrence. Hon är den person som lyckas inte att övertyga alla och blir sviken på ett sådan grymmast sätt av Philip gestalt av den indisk brittiska skådespelaren Himesh Patel . Kate är inte trevlig nästan paradoxal och det som blir utmärk för henne är att till slut hittar kärlek med den vackra och romantiska Jule spelade mycket väl även om skådespelaren var inte den lämpligaste val Timothée Hal Chalame. Hon möter honom när hon har degraderas till att arbeta på ett snabbt köp. Det är en nästan hemlös snacker i den övre tonåret som till slut misslyckas med allt fast han gör det så bra. En roll som jag anser vara en av dem bättre och även roligaste. Samma är det med Teddy Oglethorpe spelade mycket bra av den afro amerikanska skådespelaren. Han har i ett utmärk film manuset många bra repliker blanda annat den när han blir tagen av polisen och påminner att det är inte fel att ha afro ursprung.  En film som vill säga mycket i slutet även för mycket men mera än sevärd

Robert Fogelberg Rota



Inte så bra som det kunde ha varit

Tyvärr klippningen och några fel förstör en bra film

Titel Batlle of the bulge

Regi Steven Luke

Medverkande Steven luke

Svensk distribution Cmore

Betyg C

Mellan dem

M sista månade under 1944 och dem första under 1945 i den snötäckta landskap av Ardennerna USA vann ett slag som  deras militär historia håller samma plats som Waterloo för dem britterna eller Breintefell för svenskar den absoluta triumfen. Man måste tillägna att slaget inte var avgörande och många människor skulle dö fast amerikanarna utan flygvapen mot bättre utrustade och högst motiverade tyska styrkor av högst indoktrinerade Waffen SS. Just nu när USA bråkar med Ryssland och när man hade ett pinsamt nederlag i Afghanistan detta slag blir nästan episk och för ett nostalgi klang. Jag vill påminna att många filmer har tillägnas som Robert Aldric ”Atacck” från 1956 som hade ett pacifistisk klang eller Sydney polack äventyr Keep the Castle och inte minst Ken Annakin ”Batle of the budge” e klolasal som var så fel i den historiska rekvisita som Ike Eisenhower vid denna tiden president gick ute ifrån biografer   Steven Luke är bra i att regissera dessa känslomässiga historia och har faktisk i samarbete med filmfotografen Joseph Loeffler att föra fram den lilla människan perspektiv från ingenjörtrupper  löjtnanten Cappa som han spear eller en annan fänrik caporal Pesce som spelas av Casey Sill. Det är inte kända skådeseplaren men personer som är naturliga och känner vikten av historia. Allt detta följs även av ett utmärk musikalisk stycken av Nick De Felice och av ett extremt bra skådesperi av dem afro amerikanska soldater Dessa som fotografi som ges av Eric m. Johnson i kläderna av Sergnet Haris . Dessa är roliga sympatiska medverkade att landet USA känns inte igen i dem men även att dem nazister som dem kämpar emot är onskan personifieras. Afro amerikanska soldater under dessa sisat månade av 1944 1945 fick lyda ett enormt blod spela under nazismen Ardennerna och även av italienska fascister i förr västar Italien. Deras offrande var så stark och en av dem bösta skådespelaren är just Priavte Jex spelade mycket väl av Darrin Barber som verkar en yngre Morgan Ferman. Observera att dessa afro amerikaner ofta slaktades av nazisterna och man inte ens undersökt brottet mot dem Tyvärr filmen har ett helt stor fel del Alison Berg klippningen som är adels för lite utsök adels för lite påtänkta adels frö statisk. Jag förstör att Steven Luke vill även citera många av dem ryska eller sovjetiska krigs filmer med en statisk bild på krig men det blir lite för statisk lite för stillastående och svårt att uppskatta den att få den att ses intressant. Samma gäller för en av Ardena offensivernas stora trauma faktum att tyskar hade inflaterar många commando trupper med amerikansk uniform av militär polis som här spelas av Austin Nelson. Det är en adels för svag roll som den av Billy Zane som presnetera en porträtt likade generaler Bredy den Walighton av the battle of the Budge. Jag är ännu mindre förtjust i Tom Berenger i kläder av    Major mcCuller. Det finns även en citat till en modern film med ett Scherman stridsvagn som är samma som finns i Furry som kan inte röra sig och i vilken det finns en Jeremy Michael Pereira som verkar ett sämre kopia av Bard Pitt fantastiska roll. Istället filmen presentera någonting så ovanligt som en kvinnlig sjuksköterska officeraren Mary spelade av Brittany Benjamin. Det är en liten men bra roll i en film som har goda premisser men lyckas inte att slutföra dem

Robert Fogelberg Rota

En psykologisk resan till Murmansk

Bra eller dålig eller båda två

Tittel Kupe nr &

Regi Juho Kuosmanen

Medverkande Yuriy Borisov Seidi Haarla

Sevnsk distribution Folekts Bio

Betyg B +

Folkets bio ör en adels utmärk institution som har valt att presentera filmer som är svår föga kommersiella och även extremt vackra . det är filmen som för oss tillbaka til lden film som var fattig när det gäller medel men rik när det gäller innehållet full av ett slags asketisk estetik. Filmen som började med Cral Theodor Dreyers ideer och senare försatt med den nya saklighten den relaitiska expressionismen och Neorelaisemn samt den allt jämt diskuterade Cinema Veritè. Juho Kuosmane film som är en bearbetning av Rosa Liksom roman kan skreiva sig till dessa gemensam nämnaren. Den är en road movie eller den har denna temat som tar oss med ett utmärk klippningen till en resan som är även psykologisk i ett överfyllt gammal modig men inte allt för sjaskig rysk tog mellan  Moskva och Murmansk genom den delen av Ryssland som är i själva verket finsk Karelen men vill vara rysk, jag återkommer till det. Förutom faktum att det är en rysk talande film som distribueras när Ryssland och Väst kommer snart att kriga i Ukriana den har ett yppelig utmärk klippning av Jussi Rautaniemi som låter oss var bokstavlig i den tåg i den bil axel mot axel men huvudroller innehaverska utan att vara ryckig och är naturlig på grund att den är så väl studerade.. Tyvärr är film foto för vilken ansvara Janni- pettri Passi inet interesnat grå men inte brutal nära verklighten men inte åtminstonde för mig interessant . I centrum av berättelsen finns en timid , intelligent själv ständigt lagom bitckei Laura som spelas mycket väl av Seiidei Hararala. Hon är en finsk arkeologisk student som bör i Ryssland i Moskva och har en förhållande med den vackra och sofistikerade Irina presenterade mera än gestaltade av Dinara Drukarova. Det är bevis för ett slags kärlek och fascination som den finska kulturen har mott Ryssland. Observeras att filmen spelas inte idag men under Elesin tiden när Ryssland var ett bräcklig men demokratisk och man var fortfarande ganska öppet för HTBQ frågor någonting som idag ör helt annrolunda. Tyvärr Irina vilken bekräftas av hennes vänner är enbart förälskade i sig själv och hon strutar i laura som möter kärlek vid första ögonkastet i person av Ljoha. Denne spelas av Yul Brinner barnbarn Yuriy Borisov vid första ögonkastet Ljubaen saklig mans gris rent av barnslig och det ses även hur den blir mer och mer uppbyggd den scen som presentera honom lite mer sympatisk när han blir svartsjuk på Tim den finska turist spelade av Pekka Haupenanem  lång statlig och till försåt ögonkast känslig och kultiverade.  Han verkar ha allting som saknas av Ljuba och lite i taget börjar vi att förstår att Ljuba är förälskade på riktig. Den karaktär först vulgär som bara utrycker sig med tumma slogan segr mot fascismen  och ständigt super är ett slags mask till en känslig rent av poetisk som senare är den enda som kommer nära Laura och även sätter sig själv ifar. Det finns två scener som utrycker mycket väl när laura talar med turister i tofflor vid en tåg station försöker han att leka fotboll med snö eller när han talr med ett barn. Det är just episodiet när Ljuba tar laura till en gumman som bör i petrozovok (dess erövring under försättnings krig var Finland största militära seger någonsin) till en gumma Nadia spelade av Nadezhda Kulakova verkar inte ha någon som helst kontakt med resten av filmen men i själva viktig den är viktig eftersom den förbereder oss till det som är filmens temat skojande av dess ursprung. Et ses i dem för mig viktigaste scener efter Murmansk en tråkig stad med den tråkiga receptionisten spelade av Polina Augt till den mäktiga is havet. Det är scener som visar en poetisk film karaktär. En verk som är väldigt intressant och förtjänst att ses.

Robert Fogelberg Rota

Ciao Monica

La morte dell’attrice con A maiuscola italiana

purtroppo dopo una malatia lunga é difficile moica vitti ci ha lasciato. Nata Maria Luisa Ceccarini da padre romano e madre bolognese chaimata fin da piccola sette vestitini pe rla mai a provare abiti é stata fino al 2001 non era più attiva. La carriera di Monica Vitti è stata uan delle migliori e spesso viene divisa in due fasi la prima più impegnata con il sodalizio soprattutto umano con Michelangelo Antonioni. Dal timido esordio della notta dove bruna irriconoscibile si muove in uan roma notturna che non è quella cgamorosa e spettacolare di Federico Fellini 8si anche qui c’è marcello mastroiandi)  nella Dolce Vita a quello che per me fu la vera consacrazion dopo anche l’apaprizione in “L’avventura” e “l’eclisi”. È  una storia d’amor eimpossibile tra un cinico e per altro cafone agente di borsa Pietro uno dei migliori ruoli di Alani Delone con tutto il suo fascino sinistro +e Vittoria uan figlia della borghesia bene con una madre divertente e autoritaria interpreta da lidia Brignone. Tutto sembra funzionare alla perfezione dalla fotografia di Gianni di venarzo grandissimo interprete del bianco e nero al montaggio di Erlado di Roma e Monica Vitti sfonda lo schermo con la sua naturalezza nei paesaggi spetrali e geometrici di De Chiurico ma veri unici in quella che è Roma. Secondo me il film chiude quasi il neo realismo interni esterni di un’Italia che sta cambiando. La realtá è vera ma rappresentata ed è una realtà esteriore specchio dell’interno. Il rapporto si capvolgera con il capolavoro assoluto di Antonioni che è “Deserto Rosso” Questo è un film dove il passaggio psichico della protagonista una donna insoddisfatta Giuliana di un direttore industriale Ugo Carlo Chionetti perfetto  si trova suo malgrado insoddisfatta non si sa perché o per come e conosce un in geniere triestino che è Richard Harris. Il divo irlandese è trasformato in un personaggio normale quasi schiatto ma sempre erotico precisamente come Giuliano splendidamente fotografata da Carolo ponto e il montaggio di Eraldo da Roma divenne poesia da celluloide. Non il trasferimento della lirica sulla cinema ma il cinema con la sua poesia fatta di quotidianità e trascendenza. Abbiamo una serie di situazioni presentati da un personaggio femminile a volte depressa irritante ma anche viva allegra con una nostalgia nella scena dove racconta quello che è successo . Diviene un saggio di recitazione d’identificazione è purtroppo tutti gli altri seppure bellissimi film di Antognioni son s’avvicinano mai perché non hanno Monica. Tranne un’eccezione  Dopo questo film Monica  Vitti torna a rivestire i panni da attrice brillante in alcuni film riusciti benissimo come “Il disco Volante” di Tito Brass opera molto anarchoca a “la ragazza con la pistola” ma anche nel primo colossal tratto da un fumetto “Modestly Blaise la bellissima che uccide” per la regia scanzonata e anche inaspata di Joseph Losely. Questo film con scene surreali lo sbarco degli arabi da mezzi da sbarco è pieno di grandi attori come dirk Bogarde perfetto nel ruolo del vilain e Terence Stampun film che si rimpossessa sia dell’erotiso lontano anni luci dalla volgarità di molti altri prodotti e della vena canzonatoria popolare che vedremo ancora meglio espressa in “la Tosca “ di luigi magni. Con il vero Pasquino storico roamno de roma la vicenda sentimentale anticlericale e patriotica di Giacomo Puccini e la novella romantica  vine trasferita tra il popolo che lo ha reso. Non è una parodia ma un riportare nel suo giusto contesto storico un ‘opera di questo tipo e farlo al meglio. Tosca diviene la donna generosa popolana ma anche piú aristocratica degli aristocratici che si muove tra rivoluzionari da salotto come Cavoradorsi Proietti o Angiolotti Umberto Orsini terribili capi di polizia Scarpia un Gassman quasi satanico ma non per questo meno divertente e un grande monsignore che è la stessa romanità in Aldo Fabrizi. Le musiche di Tovajoli, la fotografia di Franco di giacomo e il montaggio di Ruggiero Mastroianni fanno di questo lavoro un film popolare e finissimo ancora più vero grazie A Monica Vitti eroina per sbaglio , assassina e suicida nel nome dell’amore. Un’opera eccellente che mi permette di aprire la parte finale che è il sodalizio di Monica Vitti con alberto Albertone Sordi. Anche lui come lei d’estrazione borghese riuscirono a mettere a nudo le aspirazioni nel ridicolo in Io so che tu sai che lei sa dove Sordi si mostra anche un regista finissimo con uan fotografia bellissima si Sergio D’ofizzi a nel 1982 anno magico quando la nazionale italien vinse il primo mondiale   democratico e “polvere di Stelle” dove Sordi intepreta un capocomico Mimmo e la Viti al soubrete dea che si muovono in uan fotografia di Francesco Di Giacomo coadiuvata dal montaggio Raimondo Crociani che ricorda la calligrafia dei telefoni bainchi ma anche la brutalità impregnata di lirica  del Neo realismo di Roselini e De Sica. Ho ricordato personaggi borghesi ma Monica vita fu anche in grado d’intretare un personaggio veramente popolare del sotto proletariato in “Dramma della gelosia particolari della cronaca2 di Ettore Scola film bellissimo con la fotografia di Cralo Di Palma e il montaggio di Alberto Gallitti dove Adelaide Ciaffrocchi famme fatale suo malgrado e contesa tra un Marcello mastroani sognatore disiluso è un Ginacarlo Giannini dolce e poetico. Un film bello come una fara di Pierot nel tetaro dei founaboul Proprio a Parigi Monica Viti in Il fantasma della libertá un film stupendo di Bunule e ritornerá con Antonioni in un film che ricorda l’opera di Freud Il mistero di Oberwarld dove interpreta una regina. Per finire non comprendo come mai registi come Fellini , Pasolini e Cavani non abbiamo deciso di utilizzarla un saluto ciao Monica

Robert Fogelberg Rota