Drottning Christina i olika skepande

·         Vad angår oss Sveriges historia?

I oktober 1976 expedierades min insändare till Expressen med påpekanden

om svenska publikens bristande intresse för filmer om Sveriges historia.

Som exempel användes två då aktuellafilmer: den ena - polska storskaliga

eposet om Karl X Gustavs arméers härjningar i Polen kring 1655 -

Syndafloden (Potop) efter Nobelpristagaren Henryk Sienkiewiczs trilogins

andra del; den andra - Anthony Harveys engelska En drottning abdikerar

(The Abdication), med Liv Ullmann som Drottning Kristina.

Jag citerar ur insändaren (som refuserades av redaktionen med sedvanliga

beklaganden om brist på utrymme):

. I december 1974 premiärvisaden en engelsk film om Drottning

Kristina på stockholmsbiografer. Detta var ett andra opus om vår gåtfulla

drottning och den väckte ingen särskild förtjusning bland kritikerna. Även

publiken svek. Att en film inte faller publiken i smaken är i och för sig inte

något märkvärdigt, men i detta fall handlade dock filmen om en långtifrån

oviktig epoki vår historia. Kristina var en verkligen fascinerande

personlighet (vilket redan filmen med Greta Garbo antydde) och hon

spelades av en visserligen norsk, men dock även i Sverige sedan länge

verksam skådespelerska, Liv Ullmann,  som nu tycks försöka upprepa

Garbos framgång på andra sidan Atlanten, en framgång som förändras

genom en helt annan tidsålderns förväntningar.  Låt vara att Anthony

Harveys film om Kristina inte lyckades, låt oss erkänna att det är betydligt

lättare för en vanlig svenskatt identifiera sig med Karl-Oscar och Kristina

Nilsson än med Kristina Vasas öde men det väcker ändå förundran att vissa

intressanta sidor av vårt förflutna inte drar de otaliga skaror av biobesökare

som de borde göra.

För en tid sedan nåddes Stockholm av en annan utländsk film som

försöker återuppliva 1600-talets krigiska epok. Den är polsk, heter

·         "Syndafloden", och bygger på Nobelpristagaren Henryk Sienkiewiczs

roman. Det är av mindre intresse att vi har att göra med den polska filmens

produktionsmässigt största ansträngning hittills. Vad som borde intressera är

däremot bilden av svenskar som hänsynslösa angripare under Karl X

Gustavs fälttåg i Polen på 1650-talet. Det är visserligen klart att filmen

sysslar mest med polackernas heroism och att de svenska trupperna (till

största delen legotrupper från utlandet) utgör ett måleriskt staffage, ett

bakgrund mot vilken kan polska bravader visa sig. Någon uppfattning om

den svenska storhetstidens erövringståg kan man dock få.

. Jag kan tillägga nu att En drottning abdikerar bygger på

en pjäs av Ruth Wolff, men denna härstämning känns inte i filmens struktur

lika starkt som i en annan, och kanske bättre film av Anthony Harvey - The

lion in winter. Abdication kan betraktas som indirekt fortsättning på Queen

Christina (1933) med Garbo. Harvey visar dessutom upp samma ambition

som Alf Sjöberg i Fröken Julie: att framställa mycket i bild, ibland med

korta scener, ibland långa, då tyngda av dialog. Summan är en djup

dissekering av drottningens gestalt: neurotisk, frustrerad, osäker om sin

sexuella läggning, troligtvis the Virgin Queen in i det sista . Men samtidigt

längtande efter tillit, närhet, vänskap och kanske kärlek. I lång konfrontation

med kardinal Azzolino (Peter Finch) förblir alla dessa mål i princip

ouppnåeliga, men orsaker därtill är något diffusa, eller i alla fall mångtydiga,

som inte lätt låter sig förklaras med enkla konstateranden. Alltså öppna för

olika interpretationer.

Är då den nu aktuella Girl King Mika Kaurismäkis bästa film hittills? På ett

sätt, då den är mycket vacker visuellt, och onekligen har vi att göra med en

storstilad historisk rekonstruktion om Kristina och hennes tid. Inspelad i

Finland och Tyskland, med dialoger mest på engelska, men även på franska

och italienska, motsvarar den alla anspråk på en stor utstyrselfilm. Inget ont

heller om skådespelar-prestationer. Malin Buska förkroppsligar Kristina som

i allra högsta grad är en person med både stark vilja och avsaknad av rätt

placerad kompass för sitt beteende, säväl inom politiken som i sitt privatliv.

Virgin queen är knappast bisexuell; hennes erotiska instinkter väcks snarare

till liv av lesbiska känslor till hovdamen Ebba Sparre och detta motiv är  ledande under större delen av filmen till nackdel för hennes möjligen stora

kulturbärande och politiska ambitioner.

 Exempel på de förstnämnda är inbjudan till och besök av den franske filosofen René Des Cartes (så stavad ifilmen) vars snara död misstänks för arsenikförgiftning snarare än

förkyllning och lunginflamation. Stolpar i filmen är årtalen 1634 (2 år efter

Gustav II Adolfs död)-1644 (kröningen)-1648(westfaliska freden)-

1654(abdikationen). Kristina lämnar Sverige och i sista bilden åker till häst

mot imponerande alplandskap. Filmen är rikt med innehåll men efter allt

detta lämnar man salongen något förvirrad, ovanligt tom och tömd på åsikter

om det man tog sig till.

.

Aleksander Kwiatkowski

Woody Allens katastrof

Wood Allens katastrof film

Titel: Irrational man

Regi: Woody Allen

Medverkande: Joqulin Phonix, Emma Stone, Parker Posey mfl

Svensk distribution: Triart film

Betyg Ö

Tyvärr borde regissörer ibland ha den goda smaken att inte släppa sina mindre lyckade filmer och så är fallet när det gäller ”Irrational man” som verkligen är en tam kopia av de verk som regissören, vilkens filmer jag älskar, tidigare gjort. Jag anser att han kan prestera och kommer säkerligen att prestera mycket bättre verk. Själva idén är rolig en universitet professor som anses vara ett snille i filosofi gestaltad av Joaquin Phoenix kommer till ett exklusivt universitet förälskar sig i en kvinnlig student och blir helt galen. I rollen som den avdankade filosofi professor ser vi en mycket skicklig skådespelare men han är helt otrolig som universitet professor Abe. Denne professor är en parodi på amerikansk medelklass fast utan värme och mänsklighet på ett visst radikalt skick fast med fromma sociala känslor. Tyvärr är Joaquin Phoenix fel man på fel plats som misslyckas med allt och blir bara så patetisk att vi skäms. Rollen förlorar tid och allt verkar enbart vara fel som platser, språk och han är en irriterade tjockis. Jag anser att om Woody Allen hade spelat rollen själv hade den varit tusen gånger sexigare och intressantare. Delen när Abe är deppad är minst sagt irriterade. Intrigen är en egen läsning av Fjodor Dostojevskijs ”Brott och straff” och ” Bröderna Karamazov” som Woody Allen har tolkat sympatisk och roligt i sin film ”Död och Pina”, vilken enligt mig är en av filmhistoriens bästa filmer, men nu i ”Irrationell man” verkar allting som om ”apan” försöker att ”apa efter” en människa. Dessutom är fotografiet som presteras av Darius Khondji och klippningen av Alisa Lepselter så platta och mediokra att vilken elev som helst på en filmskola kunde ha prestera bättre.

Tack och lov är musiken mycket lämpligt och rolig en utmärkt användning av jazz på bästa sätt, som starkt påminner om det som vi har hört i många noir filmer. Tyvärr även den enklaste av dem var ansenligt bättre filmade än ”Irrational man”. Jag finner denna film medioker i allt. Den enda roll som verkar främja sig från massan är den gestaltad av Emma Stone som spelar Jill en ytterst irriterade och små borglig studerande universitet professor dotter. Hon har charm och klass är mycket bättre än många andra skådespelerskor. Den feminina delen av Allen som Dean Keaton gjorde i hans första och rent av extremt storartade filmer har övertagits av Emma Stone. Tyvärr faller även denna roll platt och är en intetsägande roll som jag anser man inte tidigare mött under hela Woody Allen karriär. Den ficklampa som Jill får blir ett slags totemism objekt fast det är alldeles för svagt. Den roll som tydligt visar mycket av Allens svaghet i strävan efter naturalism nästan diskbänks realism och humor är den av Rita spelade av Parker Posey tyvärr är hon helt fel i casting. Hon är inte realistisk och har platta repliker och ännu plattare bilder. Visserligen är hon en extremt duktig komedienn men det hade varit mycket bättre att se någon som varit lite mera karismatisk och starkare. Ni förstår nog att jag tycker att denna film är ett slöseri på tid och pengar. Jag hoppas av hela mitt hjärta att den är inte blir Allens sista film och förväntar mig att hans nästa blir i klass med hans mästerverk.

Roberto Fogelberg Rota

Imponerade om en kontrovertiel drottning

Mycket bra trots en svag och föga korrekt förlaga
Titel: The Girl King
Regi: Mika Kaurismäki
Medverkande: Malin Buska, Sarah Gadon, François Arnaud, Michael Nyqvist, Peter Lohmeyer, Hippolyte Girardot mfl
Svensk distribution: Svensk Filmindustri

Betyg A

Få svenska historiska personligheter har varit så berömda som drottning Christina. Jag antar att mycket beror på hennes personlighet som var ytterst mångsidig och kontroversiell. Man har velat placera henne i ett fack. Dessa tendenser finns även i kanadensaren Michel Marc Bouchards pjäs, som tack och lov genom Mika Kaurismäki enorma regissörs skicklighet lyckas begränsa tendenserna och skapat ett mästerverk. Ofta har man sett drottning Christina som en person som hatade Sverige och de flesta svenska medierna som fortfarande hyllar den högts melodramatiska filmen med Greta Garbo (vars tolkning av drottning Christina 1938 visar ynklig småborglighet av fröken Gustafsson en överskattad figur i filmhistorien).

Jag anser att Mika Kaurismäki ger en mycket fin filmversion, som tydligt visar att 1600 talets Sverige var lika mycket Finland och Östersjö området. Uppenbarligen är dessa länder mer intresserade av svensk historia än dagens Sverige. Tyvärr har filmen anspråk på att vara historiskt korrekt men pjäsen som filmen bygger på har många problem. Delen av koversionen är dålig eftersom alla präster trots de olika skickliga skådespelarna framställs som skurkar. Den svenska kyrkans biskop är åtminstone lite sympatisk i Peter Lohmeyers karismatiska gestaltning. De katolska prästerna med den franska ambassadören i spetsen är dåligt spelad av Hippolyte Girardot, en serie fanatiska idioter. Miljöerna är inte riktigt korrekta. Mycket kan bero på att man ser alldeles för många porträtt av kungar som Frederik I och Karl XII som kom efter drottning Christina samt att vissa av kostymerna känns lite för plastiga. Ibland mest i inomhus scener känns det att filmen miljöer inte stöder skådespelarna så att de inte når riktig fram, eftersom miljöerna är lite för enkla.

Anssi Tikanmäkis fotografi är alldeles utmärk även om det är lite för naturalistiskt dvs det leker för lite med ljuset något som var vanligt i 1600 talet måleri. Allt detta är detaljer som bleknar i förhållandet till filmens enorma kvalitéter. Klippningen av Hans Funck är snabb och aggressiv. Den och för fram handlingen. Skådespelarna är minst sagt underbara. Michael Nyqvist gör en roll som är i klass och till och med bättre än de bästa tolkningar som Gunnar Björnstrand, Åke Fridell och Max von Sydow har gjort i Ingmar Bergmans filmer. Nyqvist är stark och har magnetism när han tar den unga Christina från hennes galna mor. Rollfiguren greve Oxenstjärna är sympatisk mot sin son den yngre Oxenstjärna (Lucas Bryant) när han i sonens namn han försöker att förföra Christina och när han förklarar de svårigheter som skulle uppstå genom hennes konversion till katolicismen.

En av filmens få komiska stunder är när Christina går omkring på gator och torg för att följa Ebba Sparre (Sarah Gadon gör en mycket ynklig figur). Folket känner igen henne. Hon försöker att hålla ett tal med många citat från romerska kejsare. Folk är som frågertecken. Då ger real politiker Oxenstjärna den äldre en gratis ölsup till alla. Just denna scen i ett område som inte är typisk stadsmiljö är mycket realistisk eftersom de flesta statister är finländare som många av den befolkning som bodde på Södermalm och i vissa delar av Gamla Stan.

En annan scen är triumftåget från Prag vid ett nattligt intåg som är mäktig mycket lik Games of Throndes bästa scener. Samma kan sägas om Karl Gustaf fest och den sexuella scenen mellan Christin och Ebba med Djävulsbibeln. När Oxenstjärna den yngre hindrade en våldtäckt. Tyvärr trots skådespelarens skicklighet är denna roll och Magnus Gabriel de la Garde alldeles för ensidiga och får för lite utrymme. Deras kostymer är även lite för enkla och skär sig mot övriga kostymer och skådespeleri. Dessa gör så att Christina i Michel Marc Bouchards text låter sig bedras av några enkla skurkar. Descartes precis som oss en avdankad hippie åtminstone i Patrick Bauchau gestaltning kommer med idiotiska tal till autistiska förslag som inte kan hjälpa henne. Denna del som vi skulle kunna se som den kyrkliga och stor politiska delen av filmen är totalt misslyckad men det är på grund av faktum att Michel Marc Bouchard pjäs är inte så genomtänkt. Detta är för mig det stora problemet i en film i vilken mycket går korrekt till även fäktnings scenerna, som är exakt citerade från den enda svenska manualen ”Palaestra suecana” från 1693 av Didrik Porath. Malin Busak spelar inte enbart drottnings Christina utan återskapar henne och alla hennes interessen. Osäkert i allt från religion, sexualitet och roller med ett genus som varken är en kille eller en tjej som gillar jakt och fäktning men även vackra kläder och kultur. Om Kristen Dunst i Sofia Coppolas berömda ”Marie Antoinette ” hade gjort den mest berömda av alla franska drottningar till en dagens tjej har Malin Busak tolkat Christina med hjälp av våra idéer men i en historisk verklighet av renässans stora furstinan. Hon håller scenen på ett extremt naturalistisk sätt som påminner om och är mycket bättre än det bästa som vi har sett i Marlon Brandons stora gestaltningar. Vi kan förstå hennes drivkraft mycket väl och att hon är ensam. Dramat är att Christina inte kunde tala med folket och de kunde inte förstå henne. Det understryks mer av rollen som Gustaf II Adolf än av Christina. Samuli Edelmann presenterar en helt vanlig människa lik folket utan någon som helt kvalitet och utan dotterns strävan till det fullkomliga. Trots denna fasad av perfektion som är tydligt i alla aspekter av drottning Christinas liv, vilket understrycks av Malin Busak överdrivna skönhet och att hon trots allt är en ensam liten flicka Precis som Pippi Långstrump eller Arya Stark i HBO berömda Games of Throndes vill Christina utforska allt inklusive kvinnlighet, som presenteras av Ebba Sparre i själva verket en listig karriärist. Sarah Godon är kläderna till trots en helt normal blondin en av många, men hon har kvinnliga attribut som Christina saknar och inte har fått utforska Rollen som Ebba Sparre blir även kidnappad och övertygade om att gifta sig med Jacob de la Gardie som i Jannis Niewöhner gestaltning är en tvilling till drottning Christina. Den som bär filmen är den unge blivande kungen spelade av François Arnaud, som är helt perfekt. Hans roll visar styrka skicklighet och trots att rollens helt korrekta historiska grymheter visar han även värme och sympati, som denna starka skådespelare utstrålar. En sådan skådespelar prestation är som den klassiska grädden på moset i en film som är mer än ett mästerverk och förtjänar många pris.

Roberto Fogelberg Rota
 

En övergångsrit i lera

Bland de mycket intressanta filmer, som har visat under årets upplaga av Stockholms filmfestival finns onekligen Simon Roubys ”Adama”. Historien är enkel. Den utspelas för 99 år sen. En liten kille bor i ett ospecificerat afrikanskt land han lever ett traditionellt och stillsamt liv i sin by.

Det som man arbetar med är realismen som ser ut att vara drömlik eftersom vi som åskådare ser en plats som inte finns, som inte är en del av verkligheten utan någonting bort om verkligheten. Adama den lilla killen som vi först ser leka vid en sjö. Vi ser att en albatross kommer för att störa den ceremoni i vilken Samba Adamas bror skall delta. Vi upptäcker att Samba redan har fått några guld mynt från Nazarna (ordet betecknar de franska kolonisatörerna) för att delta i första världskriget.

Adama möter många egendomliga figurer under sin resa mot väst fronten. Redan när vi ser fartyget som skall ta honom till Frankrike upptäcker vi övermakten men även den hotfulla stämningen. Efter många möten med vissa människor som tillhör samhällets absoluta botten klasser kommer han till frontlinjen i Verdun. I det nästan månliknande landskapet möter han sin äldre bror Samba, som har förvandlas till en soldat. Den enda sättet att fly från kriget är genom deras egen kultur.

En film som begränsar oss och tar upp två viktiga minnen. Det av kriget som återskapats med gas attacker och artilleri eld vilket då var verkligheten för många men även en annan punkt som är den av övergången från ungdom till vuxen stadiet. Filmen är både vacker och hemsk. Jag har mött Simon Rouby i hotell Kungsträdgården som är en post modern version av den gustavianska stilen. Vi är båda denna dag en aning skakad efter de hemska terrordåden i Paris som just har hänt.

Hur fick du idén till denna film?

Det började redan 1998 när vi utvecklade ett manus, men allting blev mer påtaglig när de sista överlevande av de franska kolonial trupperna dog 2005. Idén var att berätta denna historia men kamera ögat av en figur som inte var soldat, utan ett barn som hade sett krig och vad det betyder. I den version som jag ville göra skulle det finnas en ganska tydlig skillnad mellan den stora världen och barnet värld som bara var byn där han bodde. Jag ville att han skulle upptäcka världen trots att han har mycket lite kännedom om det som kommer utanför det givna utrymmet i filmens kamera skulle det vara Adama som skulle upptäcka den nya världen i vilken allt är annorlunda.

Var filmade du och hur?

Jag har använt mig av en särskild teknik med stop bilder och lerfigurer. I stridscenerna hade vi flytande metall som skulle föreställa den ändring av landskapet som förekom under första världskriget. Jag valde redan ifrån början att använda mig av lerfigurer. De skulle kunna ge två effekter det ena är att de är realistiska men även att de skall vara starkt stiliserade. Jag ville leka med det. Denna känsla av overklighet och mardröm när jorden och himlen smälter ihop var det som många av de som själva hade deltagit i Verdun slaget utryckte i sina minnen inte minst de afrikanska. Det är det prov i vilken Samba och Adama lämnar sin barndom för alltid och blir män i en magisk cirkel som under jorden tar dem tillsammans tillbaka hem till deras ursprungs by.

Hur fick du finansiering?

Det var onekligen en svår och lång process. Jag hade redan skissat världen men för att den skulle vara perfekt behövde jag en studio. Jag fick tag den på ön Reunion som är en av de franska departement som är belagt utanför Europa. Det är en mycket vacker plats på vilken man med svårighet har lyckas att forma en så kallade meeting pot av olika människor från diverse kulturer och mest av allt med olika etniska ursprung. Det finns en skola för animering som tyvärr trots dess extrema modernitet hade mycket lite utrymmet inte minst för faktum att man sällan har använt sig av den, möjligen enbart för att filma någon tropisk bakgrund. Jag hoppas kunna fortsätta arbeta där.

Vad har du fått för reaktioner på filmen?

Positiva även om det är en svår film eftersom den hamnar mellan två stolar. Den är både en barn- och en vuxenfilm eller rättare sagt en film som skulle kunna tilltala barn men även vuxna. Den har visats för några vuxna och barn. Jag visade den i Afrika och jag fick mycket bra respons där. Jag hade trott att de skulle vara mer negativa mot det som Frankrike har gjort men det fanns ett stort intresse. Vi måste kunna förstå att Frankrike och de har en gemensam historia med oproblematiska stunder men man har även haft starka kulturella kontakter. .

Finns det någon svensk film som har inspirerat dig i ditt arbete?

Jag gillar svensk film men jag är inte direkt inspirerad av något svenskt verk. Jag har kollat mycket noga på diverse filmer exempelvis Jean Rouch etnografiska filmer men även Stanley Kubricks ”Ärans väg” och en annan som har varit mycket viktig för mig har varit ”De 400 slagen” av Francois Truffaut som enligt mig har gjort en nästan likartade historia med problematik av övergång från barndomen till vuxenliv.

Yewande Wilson

översättning från engelska

Roberto Fogelberg Rota

När film är som bäst

Titel: In the Hearth of the Sea

Regi: Ron Howard

Medverkande: Ben Whishaw, Brendan Gleeson, Michelle Fairley, Chris Hemsworth, Donald Sumpter, Richard Bremmer, Benjamin Walker, Cillian Murphy, Tom Holland, Jordi Mollà, Victor Solé m.fl

Svensk distribution: Nordisk film

Få filmer som jag har sett denna säsong har varit så perfekta i varje stund, som Rob Howards ”In the Hearth of the Sea”. Det är en historia om hur det kunde ha gått till i kampen mellan Moby Dick och ett valfångarfartyg. Filmens inledning är mycket bra. Åskådaren fängslas av det strama men färgstarka fotografiet, som har varit ett kännetecken för Anthony Dod Mantles fotografi och Rob Howards tidigare verk. Filmen börjar trettio år längre fram i tiden med tillbaka blickar, när en neurotisk Herman Melville spelad på ett ytterst lidelsefullt sätt av Ben Whishaw möter Brendan Gleeson i rollen som den äldre Tom Nickerson, som har otroligt många skelett i sin garderob. Miljöerna med en dunkel belysning är viktiga eftersom de lyckas föra in åskådaren en labyrint av girighet, lögner och fasa som är kännetecken för handlingen. Den äldre Tom Nickerson berättar historien enbart på grund av sin hustru Mrs Nickerson, som spelar en ytterst intelligent humoristisk och nobel fru i rollen briljerar Michelle Fairley liksom hon gjorde i filmen ”Games of Throndes”.

Händelserna flyttas tillbaka 30 år i tiden. Den centrala huvudperson blir Owen Chase i vars gestaltning Chris Hemsworth glänser. Hans roll är den av en helt vanlig pliktrogen man, en bonde, som har råkat hamnat i ett samhälle med valfiske industri. Vi ser en tydlig kontrast mellan honom och de olika intressanter i valfångst industrin, som Paul Mason (Donald Sumpter) och Benjamin Fuller (Richard Bremmer), som placerar Owen under den oerfarna rigida och uniforms älskande George Pollard i vars roll Benjamin Walker gör en mycket trovärdig tolkning.

Scenografin från hamnstaden med mindre lätta skepp är utmärkt och lyckas att materialisera tiden och proto industri, som senare skulle lägga grunden till västerlandets väldfärd. Samma kan sägas om alla andra medlemmar i besättningen, som den grubblande före detta alkoholisten Matthew Joy (i vilken Cillian Murphy visar all sin skådespelar kraft och skicklighet) samt den unge Tom Nickerson i vars roll Tom Holland är mycket lämplig. Fast jag anser att rollen av den unge mannen, som började sitt livs bana under hårda omständigheter är lite för lika de som vi har sett tidigare i filmer som Holland har medverkat i ”De tre musketörerna”, ”Noah”, och ”Furry”. Han är alltid mycket bra men hans rolltolkningar är mycket lika. Scenografin hjälper handlingen att följa spänningar och lidelser, som är centrala i jakten på detta sjöodjur som utsätter mäniskorna för fara och inte tvärtom som i Herman Melvilles roman. Vad som är nytt om man jämför ”In the Hearth of the Sea” med till exempel John Hustons filmatisering eller Steven Spielbergs berömda ”Hajen” är faktum att valen inte enbart är en destruktiv kraft utan en karaktär som agerar med specifika interessen. Filmen har enligt mig viktiga inslag som när Owen Chase förklarar för George Pollard deras olika syn på vad som gäller för naturen och människans ställning. Detta är i filmens andra del när personerna befinner sig vid en strand på en öde ö.

Bildspråket med ganska långa tagningar gör att scenen är extremt vacker eftersom Owen Chase befinner sig med solen i bakgrunden. Jag vill även prisa mindre roller som den spanska sjömannen Jordi Mollà och kaptenen och Victor Solé, som introducerar Moby Dick på ett utmärkt sätt. Rob Howard är kanske inte den bästa regissören i USA men han kan den klassiska filmens alla konst regler och visar Hollywoods stora styrka att kunna berätta historier på ett utmärkt och intressant sätt som fängslar och låter oss tänka.

Roberto Fogelberg Rota 

Ove en svensk man i Clint Eastwoods anda

Titel: En man som heter Ove

Regi: Hannes Holm 

Medverkande: Rolf Lassgård, Poyan Karimi, Fredrik Evers, Simon Edenroth, Jessica Olson, Ida 

Engvoll, Filip Berg, Viktor Baagøe, Simeon Da Costa Maya. Börje Lundberg, Chatarina 

Larsson), Johan Widerberg, Nelly Jamarani m.fl.

Svensk distribution: Tre vänner

”En man som heter Ove” är en ganska populistisk film som presenterar vår egen verklighet. 

En verklighet som vi skulle kunna kalla för en lögn. Filmen är starkt kritisk mot byråkrater, 

vinster i välfärden samt positiv till invandring och HBT personer. Det är en rolig film men den 

är även gripande. För mig den en av årets roligaste filmer och kanske till och med den 

roligaste svenska filmen på 2000 talet. Det är mycket tack vare regin, som i sann post 

modern anda tar inspiration från många olika svenska filmer men även amerikanska och 

konstigt nog från japansk film, som Akira Kurosawas ”Att leva”. Filmen lyckas att 

psykologisera huvudpersonen och ge ett intressant porträtt av de senast 50 åren i svensk 

historia.

I början av filmen när vi möter Ove (Lars Lassgård) undrar vi vad som är fel på honom. Varför 

är han som han är en rättshaverist utan like, som protesterar mot ett reklamerbjudande som 

inte motsvarar hans förväntningar. Filmen är baserad på en bok av Fredrik Backman, som jag 

tyvärr inte har läst så jag vet inte hur trogen filmen är sin förlaga. Ove bor i ett radhus 

område där alla känner alla och han kontrollerar sina grannar. Lite i taget med ett tämligen 

ganska vanligt dramaturgisk knep, det vill säga en sten som kastas i vatten och orsakar 

cirklar, börjar vi upptäcka de andra personerna inte minst det utomstående elementet som 

är den iranfödda Mirsad gestaltad av Poyan Karimi. Det är en intressant roll. Vid första 

ögonkastet noterar vi hennes kaxighet och påträngande sätt som blir svårt för Ove och 

skapar oro i hans liv. Hon får en roll, som är lite grand den av tjänsteflickan i den klassiska 

europeiska teatern. Precis som dessa klassiska tjänsteflickor är hennes roll bevis på att man 

kan tala men inte för mycket och att man kan agera men bara inom vissa gränser. Hon är 

tvungen att bli accepterad med sin menlösa svenska man Andreas (Fredrik Evers) som Ove 

föraktar eftersom han har ingen som helst handlingskraft men till slut börjar Ove se honom 

på ett vänligare sätt. Samma kan sägas om resten av grannarna. Den tjocke Adrian (Simon 

Edenroth) och inte minst grannen, som försöker vara en slags Paris Hilton kopia Mähät 

(Jessica Olson) med sin chihuahua, som hatar en katt. Denne blir inte helt oväntad vän med 

Ove. Det komiska elementet avtar – vi kan inte ta Oves självmord på allvar – och vi 

upptäcker den kärlek som han haft för Sonja vilken gestaltas av Ida Engvoll en kopia av 

Yvonne Lombards tidigare roller samt de mörka undertonerna. Lars Lassgård gör med 

skicklighet Ove som är halvt komisk och halvt en aktion hjälte. Filip Berg och Viktor Baagøe 

tolkar Ove som ung lidande man, som upptäcker livet och dess problem. Redan 

begravningen av Oves mamma avbryts på grund av ett bröllop och det finns en känslan av 

ett hårt och problematiskt liv, som ses tydligt under Spanien semestern, som kommer att 

förändra Oves liv. Holm använder sig av samma bildspråk som vi har sett i slutet av hans film 

”Himmel är oskyldig blå” fast nu är det en mardröm, en känsla av någonting som är trasigt, 

som i själva verket ses även när den unge Ove och den unge Rune (Simeon Da Costa Maya) 

springer efter en grabb, som kommer på en moped. De två rättshaveristernas vänskap 

fortsätter trots olika ideologi SAAB för Ove och Volvo för Rune och allt får en dramatisk 

vändning i slutet när Rune (Börje Lundberg) förvandlas till en äldre rullstolsbunden man när 

samhället vill skilja honom från hans fru Anita (Chatarina Larsson). Samhället använder sig av 

ett ont vinstdrivande företag representerat av Johan Widerberg kallad av vännerna för 

vitskjortorna (inte en markering för klädsel men för en stenhård byråkrati). Vi förstår att Ove 

är och förblir alltid en rebell en dimension som förstås mycket väl av Mirsads dotter Sepideh 

(som spelas av Nelly Jamarani) vilken adopterar Ove som en morfar. Kanske dessa element 

är lite publik infriande, politisk korrekta eller för snälla men det är svårt att främja sig från 

Fredrik Backmans bok istället anser jag att det komiska lyft gradvis bort till en sann tragisk 

dimension med känslan av tiden som lämnar oss men att värderingar och mönster består. En 

film som är definitiv sevärd och kan ge en rolig stund men med en bra eftertanke. 

Roberto Fogelberg Rota

Konstnärlig turkisk splatter film (intervju med Can Evrenol)

Få filmer har varit så välgjorda i genren splatter som ”Baskin”. Jag vill gå så långt att jag vill 

säga att ”Baskin” är en extremt konstnärlig film som behandlar avgrundens tematik. Man 

kan lätt se paralleller till det som görs av kalifatet söder om den Turkiska gränsen. Början av 

filmen är intressant eftersom vi ser en liten killes rum. Där ser vi leksaker som föreställer 

muskulösa soldater och actionshjältar i ett försök att skapa en stark man. Vi hör hur musiken 

blir väldigt tvångsmässig kameran visar hur pojken flyr mot moderns dörr. 

Därefter kommer vi till vår tid eller en kommande framtid eller ett nära förflutet. Tiden är 

inte viktig i filmen eftersom avgrund är bortom tid och rum precis som i en grekisk tragedi. 

Fem turkiska poliser i en förort till Istanbul. De verkar vara kusiner till Abel Feraras 

karaktärer i ”Den korrumperade snuten” fast med ännu grövre framtoning. Det är 

uppenbarligen så att dessa killar skryter om att de kan göra vad som helst och hamnar i bråk 

med en kille som arbetar på en gaturestaurang. Vi börjar känna bättr några av poliserna, 

såsom chefen Ken (Mehmet Cerrahoglu) han är troende muslim och den unga Arga som 

spelas av Gorkem Kasal och den ytterst aggressiva Apo som spelas av Fatih Dokgöz. Dessa 

poliser skall undersöka någonting som händer nära ett stall. Där finns det en märklig sekt av 

kannibaler som styrs av den Nosferatus liknande Fadik Bülbül. Vi är i en värld som påminner 

om den av John Carpenter men denna värld är även starkt likt de fantasi världar, som 

Federico Fellini skapade med sin känsla för det som är absurt och drömlikt. Filmen utspelas i 

ett mörker som även blir en lek med ljuset. Jag har under Stockholms filmfestival fått 

möjlighet att intervjua regissören Can Evrenol

Hur fick du idén till filmen?

Först gjorde jag en kort film som började turnera på olika festivaler. Många gillade den och 

jag var i México på den festival som kallas Puebla. Det som jag ville göra var en film som 

kunde komma mitt emellan de turkiska main stream filmerna, som är komedier eller action 

och turkiska essä filmer. Jag har fått distribution för min film i Sverige, Turkiet och i många 

andra länder. Jag hoppas att den kan bli ett stort genombrott. Jag måste för det första betala 

de som var med i filmen och sen skall jag försöka att komma med en ny film.

Skulle du kunna berätta för mig lite grand om det tekniska?

Jag och min filmfotograf har testat olika kameror trots att vi hade en Alexa tog vi istället en 

Amira. Vi hade tre spotlight och några skärmar. Jag diskuterade varje scen med honom och 

skådespelarna och vi kom överens om att vi bara skulle spela in under natten. Jag ville att 

filmen skulle var så mörk och så dyster som möjligt. Vi var tvungna att repetera scener 

ganska ofta. Vi har spelat in på diverse platser i centrala Istanbul. Vi hade en liten budget på 

3000 dollar, som vi har använt oss av mest för att kunna ge en bra bild på denna verklighet. 

Hur har filmen tagits emot?

Förvånansvärdt bra av de turkiska kulturpersonligheterna i utlandet. Nu i Turkiet finns en 

mycket omfattande censur mot allt det som skall kunna förolämpa det som kallas för 

turkiska familjevärderingar. Det komiska är att även klassiker i vilka det finns svordomar 

kommer att censureras. För mig var det inte de blodiga scenerna utan två stycken 

svordomar, som togs bort trots att man hör orden ganska ofta i Turkiet.

Skulle du kunna berätta hur du har använt dig av musiken?

En av mina favorit filmskaparen är John Carpenter och precis som honom har jag använt mig 

av elektronisk musik i vissa sekvenser.

Har du någon svensk favorit film?

Ja, och jag vet att det är udda Lukas Moodyssons ”Ett hål i mitt hjärta”. Jag är uppvuxen med 

”Sjunde inseglet” och jag gillar den fortfarande.

Robert Fogelberg Rota

Intervju med Charles Hood

Titel: Night Owls

Regi: Charles Hood

Medverkande: Adam Pally, Rosa Salazar m.fl

Filmen ”Night Owls” är betraktad som en komedi, men trots det finns stora dramatiska 

inslag. Kevin (mycket väl spelad av Adam Pally) är en seriös och elegant amerikansk ung man 

som lever i en mindre college stad. Han har ett arbete, som förmodligen många killar skulle 

älska. Han arbetar med det lokala amerikanska fotbollslaget. Han raggar upp en mycket 

vacker sensuell flicka, med syd amerikanskt ursprung. De kommer till ett fint hus.

En serier roliga skämt fortsätter till dess (komedins element börjar ge vika för ett mer tragisk 

sådant) den hemska sanningen kommer fram att flickan Madeline (Rosa Salazar) skall begå 

självmord genom att ta diverse piller. Detta medför en mycket våldsam vändning i historien 

och allt kommer utveckas på ett sätt som både är komiskt men även mycket tragiskt. Lite i 

taget börjar dessa två personer upptäcka varandra. Det blir utan att vara instängt eller 

klaustrofobiskt, utan snarare mycket roligt. Man ser hur de två huvudrollerna börjar känna 

varandra. Det blir mycket intensivt. Komedin finns alltid med lite i taget. Det som är komedi 

mässigt fastnar i halsen i ett mycket tragiskt verk i vilken det kommer fram olika inslag och 

även av svart natur. Jag har mött skaparen av detta verk under Stockholm Filmfestival.

Hur fick du idén till denna film?

Jag och min partner Seth har alltid varit intresserade av att arbeta med film. Tyvärr många 

filmmanus, som vi har skrivit, trots intensivt arbete har vi aldrig lyckades att komma fram 

med dem. Så vi tänkte på en helt annan typ av film, som kunde spelas med få skådespelare. 

Vi fick den stora idén när vi kollade på en av Billy Wilders filmer ”The apartment” och särskilt 

en episod den när Shirley MacLaine försöker begå självmord. Vi började aktualisera dessa 

handlingar och arbeta med manuset.

När jag såg filmen hade jag känslan av att även huset i sig är en roll stämmer det?

Ja du har alldeles rätt även det har en roll på grund av diverse anledningar den första var att 

vi var tvungna hitta en plats på vilken människor hade levt. Vi sökte genom RAB. Det var 

svårt att hitta en sådan lägenhet, som vi ville ha på en databas för att hyra hus, men vi 

hittade det. Det skulle även visa sig vara bra för det som enligt oss var filmen verkliga 

budskap, som vi ville komma åt, den amerikanska fotbollen det vill säga alla dess olika 

skandaler. Många fans skulle bete sig som vår huvudrollsinnehavare och komma med 

samma argument för att kunna rättfärdiga sina hjältar även om de gjort mycket fula saker.

Vilket var teamet, som du har använt dig av? Skulle du kunna berätta mer om det?

Jag har haft ett tekniker team på ungefär 20 personer inklusive skådespelarna. Vi har använt 

oss av en black magic och ungefär 25 spotlight. Vad som har gjort filmen så pass intressant 

som helhet är att jag så mycket som möjligt kunde använda mig av ett filmiskt språk. Det ses 

tydligt när man kan använda det och när det gäller att utveckla detta språk. En regissör som 

har påverkat mig starkt även om det kan verka konstigt att säga. Det är John McTiernan, han 

som registrerade Die hard filmerna. Jag älskar hans sätt att arbeta med kameran. Jag fick 

mina första val av skådespelare. Det gav mig tillfälle att arbeta med en helt fantastik Adam 

Pally. 

Finns det några andra regissörer som har påverkat dig?

Jag kan säga att en är Ingmar Bergman och hans ”Smultronstället”, som är prefekt och mitt 

nästa projekt är lite likt den. Det kommer att vara historien om en man, filmen ska ha en 

filmisk berättelse i vilken allt händer. Karaktärerna kommer att mötas i ett hus vid en skog 

och se tillbaka på deras familjers historia. Jag hoppas att jag kan filma den här i Sverige.

Roberto Fogelberg Rota

En magisk film

Titel Tales of tales 

Regi Matteo Garrone

Medverkande selma heyk

Visas på Stockholm film festival

Jag har följt Matteo Garonnes karriär innan framgång med Gomorra och jag är ytterst 

imponerade av hans senaste verk Taes of Tlers. Den ärt ett färspräkade och yterst visule 

märklig fantasy film. Genre eller den moderna definition en berätelse med magiska inslag 

som spelas i en värld som påminner om den medeltida med sådan makt strukturer. Vi kan 

diskutera om Sagan om Ringen kan betraktas i den men detta sker utan någon som helst 

tvekan i den berömda tv serier ”Games of Throndes”. Man skall se Garrones film med tanke 

för denna serier som är känd för ett stram realistisk stil medan Garrone med den text av den 

napolitanska 1600 –talet förfataren bygger någonting helt olik som är hämtade från 1600 

barocka tradition i Italien men även i mellersta Europa och man kan ta som den stora namn 

Rubens. Denna var känd för att visa dem stora utsvävningar som är en av filmen stora 

utsvängningar och sånt är lite grand fallet me dtRhe tales of tales. Vi ä’r inne i ett värld som 

härstammar från ett sagor bok känd från 1600-talet . vi är inte i samma realismen som vi 

möter i Games of throndes men i ett värld i vilken dem mänskliga relationer med  

magiskainslag. Vad som är den stora skinnade mellan den Hollywood inspirerade fantasy 

allting utgår från hjälte som lyckas att vinna med hjälp av dess kvalitet eller brister , här 

presentera Garonne människan natur som kommer fram och lyftes upp. Den bästa exempel är 

nog i den  första episoder i vilken presentera den drottningen som vill till varje pris ha en son 

gestaltad Salma Hayek som  gör en av dem  mest betydelsefulla roller i modern till dem två 

tvillingar henens egen son elias (gestaltad av Christian Lee) och Jojanm (Johan Lee9 . det 

finns en stor del av mörka tvångställningar som går till ett slags inre reasn. Den är mycket 

spännade medan den andra episoden i vilken den vackra prinsessan viola (Bae cave) offrars 

av hennes far kungen (Toby Jones) till ett monströs orcher som spelas av Guillaume Delaunay 

hela denna berättelse är spände och har starka aktion sekveser men det verkar bleknar i 

jämförlse med den mest roliga och fantasi full av alla episodier i vilken en kung känd för att 

vara ett stor libertin med Vicent casell djuriska magnetism som fröälskar sig i längtan av en 

kvinnan som han inte ser dora som i Hayley Carmichael: är en gammal slten kvinnan som 

lyckas att ta igen ungdomen och skönheten  i Stacy Martin egatlatning. Denna episod är 

magiska och vi märker tydligt den sätt på vilken Federico Felinnis arv förvaltas av garrone. 

Om Sorrentino gör historier som påminner Garone har tagit den rent av visuella. En mycket 

bra filmen som fodra en bio besök

Roberto Fogelberg Rota

En kvinnas uppoffring

Titel: Angry Indian Goddesses

Medverkande: Sarah-Jane Dias, Pavleen Gujral, Anushka Manchanda, Rajshi Deshpande, 

Amrit Maghera, Tannishtha Chatterjee m.fl. 

Svensk distribution: Stockholms filmfestival 2015

I den mån det varit möjligt har jag alltid försökt se indiska filmer. Jag gillar dem oavsett 

genre. Men det finns inget av de indiska verk som jag sett som är bättre än ”Angry Indian 

Goddesses”. Filmen är helt enkelt ett mästerverk och mer än en recension blir detta början på 

en mindre beskrivning av filmen, som jag hoppas kommer få svensk distribution. 

Historien är enkel fotografen Frieda (Sarah-Jane Dias) skall gifta sig. Hon bjuder in sina 

väninnor på en möhippa som skall pågå i en vecka i Goa. Platsen kan inte vara vackrare och 

Swapnil Suhas Sonawanes fotografi gör platsen ännu vackrare. Allt som händer blir till ett 

konstverk som blandar olika genre äventyr, drama, komedi, romantik och djupa sociala 

relationer. Väninnorna är Pamela (Pavleen Gujral) en till synes mycket kaxig indisk skönhet 

som tränar och vägrar att bli sexualiserade av två män i en tränings lokal. Vi har även Mad 

(Anushka Manchanda) en sexig sångerska med konstnärliga ambitioner, hon kastar ett bord på 

två män. Sen har vi den stenhårda affärskvinnan Su (Sandhya Mridul) som får ett utbrott och 

provocerar sina manliga kollegor genom att klär av sig och bada i en bassäng och 

tjänsteflickan Lakshmi (Rajshi Deshpande) som angriper en man genom att slå honom i 

underlivet. 

Hela historian har i början en ganska rolig burlesk prägel, som ses tydligt genom två 

personligheter. Frieda som skall gifta sig. Hon vägrar att arbeta med en reklam kampanj för en 

hudbleknings kräm eftersom modellen är alldeles för mörkhyad. Vi ser det också i Jo (Amrit 

Maghera) en brittisk skönhet med ambitionen att arbeta i Bollywoods industri även om hon 

inte är tillräcklig kurvig och vägrar finna sig i de ofta passiva och sexualiserade roller som 

brukas ge till kvinnor. Hon reagerar genom att be alla att dra åt helvetet.

Senare börjar komedin få mörkare vändningar. Huset med sin europeiska koloniala charm av 

en äldre kombination av portugisisk och indisk stil blir ett kalejdoskop för den indiska 

historien och lite i taget upptäcker vi att Mad lider av svår depression. Lakshmi ruvar på en 

hämnd som hon vill utföra. Pamela har enorma anpassningsproblem som beror på hennes 

arrangerade äktenskap. Su har problem med sitt moderskap och relationen till sin lilla dotter. 

Jo som vi har uppfattat som en konstig figur blir en ängel eller snäll fe som försöker att nå ut 

med det som är det stora problemet att människorna inte lyssnar på varandra. En liknande roll 

ges till feministen Nargis Nasreen (Tannishtha Chatterjee) som spelas mycket väl trots att 

rollen är stereotypisk eftersom denna vägrar att ändrar det som är i själva verket är fel och 

talar om banaliteter. Inte alldeles oväntat är det med henne som Frieda skall gifta sig, trots 

Pamelas svimningar. 

Vi upptäcker även männen. Mad har en alldeles för hysteriska men snäll pojkvän och en 

granne som sexualiseras och inte minst ett gäng ungdomar som kommer att utföra ett 

förfärligt brott mot Jo, den enda person, som verkar kunna föreslå lösningar och vara positiv. 

Vi märker hur hon gradvis träder tillbaka och blir en ytterst sympatisk gestalt. Filmen arbetar 

med starka känslomässiga scener som älskogen mellan Frieda och Nargis eller när Jo talar 

med Lakshmi på klipporna om Lakshmis problem och förväntningar. Eller när Su, moder och 

dotter möts. 

Filmen är väl värd många pris. Regin arbetar mycket väl på ett starkt men fint sätt och lite i 

taget blir vi inte enbart indragna i historian utan vi känner oss delaktiga. Ett verk som är natt 

svart men även vackert och glatt som definitiv har många strängar på sin lyra.

Roberto Fogelberg Rota

En australiensk Ibsen

Simon Stone

Simon Stone är en ung australiensk begåvning som har lyckas göra något så ovanligt som en

filmatisering av Ibsens pjäs ”Vildanden”. "The Daughter" är en modernisering och 

bearbetning av det klassiska verket. Den är minst lika bra som original verket. 

Filmatiseringen presenteras med precision av Andrew Commis med hjälp av Veronika Jenet klippning, som 

ger en dokumentär känsla som blir ännu mer realistisk på grund av närbilder och musik som 

understryker karaktärernas känslor. Stone presenterar det som är Ibsen skrev mellan raderna. 

Det framkommer tydligt i figuren Christian som spelas av Paul Schneider, som blev den 

alkoholiserade knarkaren. Han har en slags Hamlet relation till fadern Henry, som spelas på 

ett nedtonat men extremt intensiv sätt av Geoffrey Rush. Vad som blir slående är hur mycket 

av det skandinaviska som finns kvar. Henry skall gifta sig med Anna (Anna Torv). Detta 

Den andra polen är familjen, som har drabbats av Henrys eskapader med buffliga Oliver 

(Ewen Leslie). Olivers dotter den livliga Hedvig i Odessa Young gestaltning blir en av dagens 

tonåringar. Hon är känd för en affär med Adam (Wilson Moore) som studerar i samma skola 

där Charlotte (Miranda Otto) vikarierar som lärare. Det är under Henrys och Annas 

bröllopsfest som det förflutna börjar spöka och får konsekvenser. Det blir mycket starkt med 

regi knepet att använda handkameran i början när ”vildanden” blir sårad eller när Oliver och 

Hedvig bråkar. Den största skillnaden med Ibsen förutom mobil telefoner och de olika mötena 

vid snabbköpet är Olivers fader Walter som i Sam Neill gestalt spelar mer senil än vad han är 

men i själva verket är han en människa med djup insikt som bär på otroligt besvärande 

Filmen har komiska moment som Christians och Olivers vilda festade på en pub eller Adams 

misslyckade älskog med Hedvig, som är extremt utmanade men ” "The Daughter" har även 

stunder av fantastiskt patos. Naturen är använd av ett sätt som starkt påminner om Terrence 

Malick. Det finns starka men enkla scener som när Charlotte förtvivlat lider i ett kalt tyst rum. 

Jag har fått tillfälle i att möta Simon Stone i foajén till det mycket eleganta hotell 

Skulle du kunna berätta för oss hur du kom på idén att filma Ibsen?

Jag skrev en bearbetning för scenen, eftersom jag ville arbeta i vår samtid, och hur de problem 

som Ibsen presenterades kunde se ut il dagens samhälle. Aristoteles i sin ”Poetiken” hävdar 

att tragedi rör de känslor som kan tillkomma kungar, adliga, och andra enastående människor. 

Shakespeare arbetade vidare i denna riktning. Istället utgår Ibsen från förutsättningen att alla 

är kungar i sina hem. Det som han vill behandla är vanligt folk och dess problematik. 

Handlingen är vid första ögonkastet otroligt melodramatisk för de som ser på den men inte för 

de som har upplevt liknande situationer. Tankarna förs till modern dramatik med namn som 

Kan du säga mig hur du arbetade med att förvandla pjäsen till film?

Det finns en bara en skådespelare Daniel Moore som spelar en annorlunda roll trots det är 

filmen och pjäsen är två skilda verk. Så fort som jag fick finansieringar och de skådespelare 

som jag hade tänkt mig började jag att skriva och prova om och om igen. Jag kollade på 

Ingmar Bergmans ”Ansikte mot ansikte” för att lära mig hur man skall skriva en film som 

fortfarande har något av teater och läste alla Ingmar Bergman film manus. Sen började jag 

filma. Jag har tur att i mitt land Australien finns i ett område det så kallade New South Wells. 

Där finns det ett mycket högt berg med europeiskt klimat snarare skandinaviskt. Huset i vilket 

Oliver bor var byggt under sekelskiftet av en svensk och dennes ättlingar lever fortfarande 

där. Detta var fantastisk och en svensk arkitekt byggde även Henrys herrgård. Jag ville 

komma bort från pjäsen men ville vara trogne dess intentioner.

Den stora frågan är sanningen och när det gäller sanningen kan vi inte förstå den vi kan inte 

rekonstruera den eftersom alla har olika sätt att förstå den eftersom den är annorlunda för 

olika personer. Vi har alla olika idéer om känslor och hur de kommer upplevas. För Charlotta 

var allting otroligt svårt. Jag och Miranda arbetade för att få tillbaka dessa känslor. Det finns 

Kan du berätta för oss hur det var att arbeta med så stora stjärnor?

Många tror att de stjärnor som jag hade i min film var Miranda Otto och Geoffrey Rush men i 

själva verket var alla super professionella från ljud och fototeamet till kostym och peruk 

avdelningen. Många av dem har varit med i otroligt många filmer. Jag skulle själv vara bättre 

än jag var för att få dem att bli ännu bättre. Jag såg att det stora problemet var att jag skulle 

vara bättre än dem. Jag tror att i Australien på grund av våra influenser från USA, 

Storbritannien, Europa eller Asien har vi lyckats att producera en extremt fin film kultur.

Mycket bra. Jag fick fina recensioner men fick även höra någonting som jag inte tyckte 

stämde att min film skulle likna arbeten som Jane Champion hade gjort. Jag ser inte denna 

likhet trots att vi har samma producent. Jag har inspirerat mig av Ingmar Bergman och även 

Bo Widerbergs film ”Elvira Madigan”. Den filmen har verkligen varit viktig för mig eftersom 

den har presenterat naturen som någonting levande inte som bilder utan som en del av 

Det är en nyskriven opera i Hamburg och en tv serie i Australien.