En amerikansk tragedi

Fruitvale station

Regi: Ryan Coogler

Medverkande: Michael B Jordan, Meloine Diaz, Joey Oglesby, Ahna O’Reilly, Octavia Spencer Chat Michale Murray, Kevin Durand, Ariana Neal m.fl

Svensk distribution: Stockholms Film festival, NonStop Entertainment

Betyg A

“Fruitvale” bygger tyvärr på en sann händelse, som dessutom är mycket tragisk. Ett nyårsfirande, som slutade i tragedi för en människa, som hade försök få ordning på sitt liv. I centrum står Oscar Grant. Vi följer en dag i hans liv från att han vaknar. Den skådespelar insats som gör av Michael B Jordan är minst sagt fenomenal. Han är en vanlig kille, men han klattar till det. Visserligen är fru Sophia i Meloine Diaz karismatiska gestalt mycket hård och svartsjuk, men Oscar en aning för flörtig när han går till snabbköpet från vilket han har blivit avskedad. Han presenterar inga som helst förklaringar till chefen Cale (Joey Oglesby) och han lyckas nästan förföra den naiva Kate mycket välspelade av Ahna O’Reilly. Oscars mor Wanda spelas med karisma av Octavia Spencer, som har försökt att sätta gränser men har misslyckas. Frågan är varför och svaret, som ges av Ryan Coogler är att samhället bär skulden. Det finns en hårdhet, som vi ser inte minst i scenen i vilken en herrelös hund har blivit påkörd och chauffören stannar inte eller i scenen i vilken Oscar i fängelset får besök av modern och en av hans medfångar, som är av europeiskt ursprung förolämpar honom kontinuerlig.

Det fotografi, som presenteras av Rachel Morrison är elegant, men sparsamt och extremt stramt. Musiken av Ludwig Göransson är vacker men diskret den träder aldrig fram och när filmen vänder mot sin slutliga tragedi kan den även vara lekfull, som under den ödeläggande T-bane resan i vilken alla etniska grupper i USA blir glada när vagnen förvandas till ett disko. Sen händer det otänkbara och det är intressant hur polisen presenteras, som den brutala bjässen spelade av Chat Michale Murray eller den nazist likande konstapeln, som skjuter utan någon anledning (Kevin Durand). Det är vändningen och inte minst i rytmen, som blir mer och mer hysteriskt snabbare och konstig nog blir den mycket lik Kathryn Bigerlows regi genombrott ”Strange Days” med hat och en poliskår som inte är demokratisk.

Slutet är mycket lugnt kritiskt mot sjukvården, som kan eller kanske inte vill rädda Oscar. Frågan är har detta drama hänt, för att Oscar är afroamerikansk eller har han försatt sig själv i situationen. Visserligen finns ironi i användning av ordet ”black” fast Oskars vänner verkar mest stigmatiserade. Filmen är inte totalt mörk på grund av Ariana Neal som spelar Tatiana, Oscars 4 åriga dotter, som redan kan läsa. Denna far och dotter relation är mycket fin, men tyvärr hur polisen presenteras gör filmens samhällskritik lite för svag och även intetsägande, eftersom poliserna är lite för simplifierade och opersonliga de skickade inte ens ett SMS. En film som man bara måste se för att sen diskutera.

Robert Fogelberg Rota

Så bra att det kan bli

Bluebird

Lance Edmands

Medverkande Amy Mortonm John Slattey, Louisa Krause, Emily Meade , Margo Martriade Adam Driver

Svensk distribution Stockholm film festivalen och nonstop Entrainment

betyg A

En tragedi i nordisk miljö
 

Bluebird är ett djup tragisk och melankolisk film som spelas i USA nordligaste delar i vilken det snötäckta landskapet tydligt visar att det finns inga som helst vinnare bara förloraren och att det är sanningen verkligen synd om människan. I centrum av den finns en tidig åldrad kvinna (som spelas mycket bra) av Amy Morton Lesley som håller på att försörjar sig mycket knaper med att köra skol buss. Hennes kropp är tyngande av alla dem bekymmer som hon lyder av när hon till exempel skall ta hand om. Vi ser i början hur hon hela tiden försöker att ta hand om dem smutsiga och extremt enkelt klädda barn och plötsligt en liten fågel kommer i busen. Detta är den långsamma förspel spelade med någorlunda långa tagningar i vilken klippningen kommer ytterst sparsamt precis som musiken liten i taget kommer cirkel att utvidgas och vi upptäcker Lesly familje som består av make Richard välspelade av John Slattery som arbetar på ett skogsbruk Till synes är han en glad arbetare men vi håller plötsligt att få en vändning i slutet av film när han som är verken en bra arbetare eller en ordningsamt sådan håller nästan på att mörda en annan och sen angriper honom med ett järn rör. Under dotter Paula (Emily Maesde) musik prov flörta han först och sen avisar en före detta sjuksköterska som han hade ett förhållande med den är endast med Paula som han öppnar lite grand upp sig. Flickan är intelligent begåvade och även ordningsamt till synes och arbetar på ett stor livsmedebutik men hon fäller från en förförare vilken är verken vackert eller spännande men är enbart lite av ett enkelt och trivial ung män som spelas av.. Paula löper samma risk att sluta sitt liv som Maria som spelas av Louise Krause. Visligen är det Lesley som inte har kollat noga av alla barn har lämnat skolbussen men Maria har aldrig brytt sig verken om sonen hennes åldrade mor Crysla som i margo martindale gestaltning är ingen rolig eller karismatisk roll men bara en schablon bild av en kvinna men bara av hennes själv. Maria är helt enkelt en slampa som medicin knackar kan verken sköta ett arbete eller ett förhållande och vi tycker extremt synd om den kille som har en kärleks möte med henne eftersom hon bara tänker på sig själv. Det som gör inte filmen till adels för sjasig och i ett melodram still är faktumet att stilen är så kallt opersonlig och det finns ett stor samhälles kritisk del som blir mycket närvarade och även nersnöade av ordnings makten representanter. Visligen är polisen hårt till synes men dem tror på sitt kall och samma kan sägas av den sjåsigaste advokaten som försöker att hjälpa enbart för hans prestige Maria. Dem gör onda saker men dem är inte hårda människor eller grymt sådan och det finns i vilken en tilltro på att världen är god som är presenterade av blå fågel eller av musiken. Problemet är att den kritiska inte når fram och att stund vis den kalla blir inte så framträdande. ”Bluebird” är dessutom en kostym film eftersom vi ser inga modernitet verken mobil telefon och allt har ett slags känslan av 1990-talet. Det är den alla fattigaste i Amerika som den kulturella skådespelar elit lyckas att spela mycket bra och lyckas att visa med en fjäder väg i ett dunkla kalla ljuset som för en svensk publik blir ännu mer skrämmande eftersom den verkar inspelad i vilken svensk region som helst att samhälles botten är den verkliga samhälles botten. När i slut scener när Lesley hämtas upp av Richard och Paula och dem kör iväg förstår vi att den enda möjliga utväg för dem är verken att ta sig liv eller gå därifrån. Kanske i den nya USA av president Barck Obama eller kanske till någonting helt annat. Slutet är i sin stämning värld biljett priset och kanske medlemskap för Stockholm film festivalen.

Robert Fogelberg Rota

Noll handlingen

Tiitel Bricks Mansion

Regi Camille Delamarre

Medverkande Paul Walker , David Belle, RZA , Robert Mailet , Carlo Rota Catalina Denis mff

Svensk distribution Scanbox entratainement

betyg Ö

Mountian Bricks är en någorlunda historisk film eftersom det ärden sista rollen av . Paul Walker. vilken har kanske inte varit en bra skådespelaren men inte en dålig ellw och har lyckas att presentera trovärdiga aktion hjältar. I ett kommande framtid (vilken för mig påminner mera om 1990 talet än idag har satden Detroit halkat ännu längre när i dess förhållande och några ganster kontrollera en del. I den allt kontrollerades av den färgade gangster och av en Group av hans lakejer. Ö den öppnings scenen hur hans hägra hand som spelas mycket bra av Gourcky Boy i rollen som K2 med sällskap av den andning maskulina skönheten Rayzan (mycket väl spelade av Ayisha Issa) skall haffa en vigilantes Lino (David Belle) scener i vilken den atletiska och akrobatiska unga män rymmer är ytterst spektakulära och slår med ett lång tagning med Christofer Colette fotografi som är extremt naturalistiska och Carlo Rizzo sparsam klippningar är bland den bästa som jag har skådat i aktion film. Tyvärr resten är inte lika bra. Visligen Paul Walker eller Damien är ett perfekt agent som kan vara inflaterade i brottsligheten och samma kan sägas precis som Linos rymmer när det gäller möte mellan Daminen och George the Grecee som spelas mycket väl med kraft och behäng av David Rota men resten känns adels för mycket som ett deja vue. Temat av hämnden mot gangster kungen Teemaine som RZA spela mera som en komisk gestalt (sceen i vilken han hotar hans motståndare vid ett köks bord är inte riktig vas precis som när det gäller macro intrigen dvs vilja från borgmästaren (Robert Mailet) att förstår hela Brick Mansions området för att bygga någonting nytt är inte utforskad. Jag hade inte förväntat mig i en aktion film ett djupare samhälles analys men lite mera nyskapande. ”Brick mansions” är inte en dålig film eller den är mycket långt ifrån den eftersom den är spektakulär och skådespelarna visar sig vara kompetenta men inte mera än sådan. Jag citera bara ett exempel Lola som är Linos flickvän som latinsk skönheten som kidnappas av bovarna.   Catalina Denis är lika duktig skådespelerska som hon är vackert men hon får aldrig utvecklas hon får aldrig nå den punkt som man skulle kunna ha förväntar sig . det är just detta som blir problemen och det finns inte ett sådan fräsch greppar det gäller musiken för vilken ansvara MarcBelle och Trevor moris som är lite för vanlig lite för enkle och mest av allt lite förförutsägbart. Jag hoppas att får snart tillfälle att visa igen vad hon kan med en bättre film.

Robert Fogelberg Rota

Inte så amazing

The Amazing Spider-Man 

Regi Marc Webb
 

Medverkande Emma Stone Andrew Garfield Paul Gimerti

Svensk distribution UP

betyg Ö

Jag är inte så imponerad av den nya Spiderman men filmen eller the Amazing Spidermantrots att den har några bra kvaliteter. Kanske den stora problemet är just denna vilja att göra någonting rolig till varje pris som mera än ironisk blir lite för mycket av ett komisk relief som får samma effekt som ett tung paté. I början är filmen riktig bra med den våldsamma och även rolig när han följer efter den bäst gestaltade av alla bövar Aleksei Sytsevich / The Rhino som spelas med charm och karikatyr bravur av Paul Giamatti som vi inte känner till. Där fungera Andrew Garfield humor som tyvärr verkar höra mera hemma i ett collage film. Visligen är han atletisk och vi får ett vist moln sympati för honom men det saknas ett djup och ett melankoli som skulle göra honom till ett riktig splintad hjälte och han når inte riktig fram som till exempel Christian bale i Batmans roller. Visligen är han splitrat på grund av hans kallelse för rättvisan och kärlek till Stachy som är Emma Stone. Deras relation är trovärdig och  Dan Mindel fotografi fungera och även Pietro Scaglia klippningen men tyvärr vi får en helt del väntade och adels för lätta vändningar i historia. Scenografi är för mig ett problem eftersom dels får vi aldrig känna deras stora svårigheter och vi får ser plats som är redan vanliga. Till exemepel huset som tillhörd fiende i att föra filmen Osborn och sen blir den adels frö obekväma arvet av den som är en av skrikarna Henry Osborn som spelas mycket väl av Dane DeHaan. Denna unga man har någonting av dem fördöma dandy som finns i den allmänna stereotyp av den brittiska litteratur från Dorian Graysom förste men även av Lucifer i Milton ”Den förlorade paradis” sjuk av ett vanställande sjukdom och en svår reaktion inte bara mott fadern men även med dem krafter som har tagit företag i vilken Donald Menken presentera en adels föraktfull Colm Feore. Detta är för mig den bästa delen i filmen det försök av samhälles kritik mot den piper kapitalism. Oscop den stora företag är ett samling onda och mest av allt skoningslösa människor och det är inget tillfällighet att den annat mobbade max Dillon som spelas av Jamie Foxx först komiskt och sen tragisk när han bli electro. Det är inte så mycket på grund av Spindelmannen som han blir ond medan på grund av samhället som den polis prickskytt som skjuter honom. Denna temat kunde ha varit mer framträdande men tyvärr Marc Webb är inte männen som skulle kunna sköta den. Dem scenerna som är dem mest välgjorda är dem som har ett komedi inslag som känns lite påklistrade och prologen med Richard Parker (Campbell Scott ) sista timmar och den lite sentimentaliska episoden när en före detta mobbing offer Jorge J Garciatäcker för super hjälte. En film som jag tycker kunde ha blivit mycket bättre men är långt ifrån dålig.
 

Robert Fogelberg Rota

Syndarflöde i nytt skepande

Titel Noah

Regi Darren Aronofsky

Medverkande Rusell Crowe , Ray Winstone , Jenifer Cloney Emma watson
Regi UP

Intressant dilemma, färgglatt spektakel

Få böcker i mänsklighetens historia har haft sådan framgång som Bibel. Det är i början en mytologi med många arketyper som i själva verket härstammar från ett vist befolkning judar som borde i ett geografisk området. Sen men Kristendomen har den spridits och bearbetas av olika konstnärer. Från tidigt har filmen tagit i tur med den och nu en av mina alla favorit regissörer Darren Aronofsky har valt att berätta den. Det är genom 3d och valet är helt rätt eftersom syndarflöden passar mycket bra i denna form. Vi är bokstavligen nära vatten och vi känner oss blöta  Början är imponerade när vi ser eden Adam och Eva bra ljust gestaltad och senare med hjälp av fallna ängel vars ljust gestalter är infångade i lera människor som börjar att bygga en kultur men dem som bygger är aktningar till Caan. Bygget är att äta kött och utnyttja natur resurser. Visligen är den islänska landskapet fantastisk med sitt ursprungs form. Våldet är väl skyldrade men tyvärr vi ser aldrig någonting av denna kultur och det som vi ser är lite för lite.

Det är ungefär samma kostymer som i Beowulf eller i Games of Throndes den delen av sagan som tillängar sig norr om muren. Men vi ser aldrig civilisationer och dessa städer. Noah först r en ung grabb inte like den unge Conan Dakota Goyo )som ser hans far dräpas och senare när han blir äldre mördar han (Russel Crowe har dem samma kraftfulla rörelser som Maximus trots att det har gått 14 år) och senare ser vi hur vid en övergiven gruva möter dem Illy som liten fickan och sen Metusalem vilken spelas mycket men verkligen mycket bra av Sir Antony Hopkins. Det är onödigt och nästan meningslös att ge komplimanger till denna skådespelare som har skrivit sig inne i skådespeleri historia men han är alltid bra korrekt full av styrkan och inte minst av en form av humor. Metusalem var den männidet är för mig en av dem stora problem i filmen av dem andra roller skannar en vist distans. Visligen kan man frosta att Noah är ett väldigt delade och orolig själ och det kan man köpa men sånt är inte fallet när det gäller dem två kvinnliga huvidrollen. Dem är vist vackra och har en bra närvaro men deras roller är allt för enkla och det ses tydligt i den mycket känslor laddade scenen i vilken Noah skall offra Sara och Ruth och vi ser hur Emma Watson är nästan uttryckslös. Betydligt intressantare är rollen av Ham som spelas av Logan Lerman medan bröderna Shem Douglas Booth och Japheth (Leo McHugh Carroll ) verkar adels för enkla och små kopior av fadern är han annorlunda. Visligen är han snagga (Noah olika frysyrer visar hur tiden flyter) men han har ett sårbarhet ett längtan till att känna att se någonting nytt som fadern krossar brutal när han räddar inte Na’el (Madison Davenport )en mörk skönhet. Drömmarna är bland dem möktigaste och bättre skådade scenerna med den i vilken Noah ser sig själv sälja familje. En av filmen vid sidan av dem perfekta fotografi av Matthew Libatique  och den rytmiska klippningen av Andrew Weisblum  är den roll som Ray Winstone  gör som är dominerade Tubal-cain hans kraftiga byggde den barbariska rustningen och hans karisma gör denne till ett stor roll. Hans ansvar är mot hans hus, hans folk för makten och även mot människan för den fria viljan. Jag anser att han är betydligt mer sympatisk och mänsklig. En mycket välgjord film.

Robert Fogelberg Rota

Goethe rockar mera

Goethe borde ha rockat

Goethe in Love
Regi: Philipp Stölzl
Medverkande: Alexander Fehling, Miriam Stein, Burghart Klaußner, Henry Hübchen, Volker Bruch, Moritz Bleibtreu, m.fl
Tyskland, 2010
Visad under de Tyska filmdagarna på Zita i Stockholm 

Distribution: Atlantic Film

Vilka var de verkliga personer som döljer sig bakom fiktiva namn i en roman som skapat en hel ungdomsrörelse i en tid före elektriciteten? Hur levde och roade sig människorna på 1700-talet i centrala Tyskland? Dessa frågor besvaras av Philipp Stölzl på ett mycket fint sätt i filmen ”Goethe in Love”.

Fotografiet, som Kolja Brandt ansvarar för, är perfekt i varje scen; detaljerat småmysigt och delikat i interiöra scener, majestätiskt i beskrivningen av de tyska städerna och, med hjälp av Sven Budelmanns klippning, uppmärksam i varje detalj. Till exempel är den lilla pappersteater som Goethe ger i present till Lotte så vacker och fin, ja nästan tredimensionell, att man vill röra vid den.

Den fäktning som Johan Goethes vänner praktiserar är en rekonstruktion från 1600- och 1700- talens fäktningsmanualer, liksom alla andra arbetsmoment som sker i filmen. Alla dessascener ger autentisk bakgrund till romanen.

Stölzl använder sig sparsamt av närbilder. Regissören visar till exempel i början av filmen hur karismatisk och nästan porträttlik Alexander Fehling är Goethe när han diskuterar med den pedantiske universitetsläraren eller när Johan Goethe i en lutersk katedral upptäcker Lotte, solist i kören. Johann är i Alexander Fehlings finkänsliga gestalt den naive tysken som inte vet om han skall välja passionen eller det stadgade livet.

Ett objekt tycks bli synnerligen betydelsefullt i denna film: rocken som Johann bär i de första sekvenserna. Det är en tråkig och töntig version av en fransk rock som Lotte smutsar ner med rött vin på en bal. Han byter till en elegant blå frack som tillsammans med den vackra gula västen och byxorna blir hans emblem.

Lotte gestaltas av Miriam Stein som är lite äldre än Goethes Lotte var. Lotte i romanen hade mörkt hår och mörka ögon. Men 1700-talets kvinnoideal sade att man skulle vara blond, även i länder som Spanien och Italien. Stein spelar rollen ypperligt; Hon är trevlig, sympatisk, huslig men även frigjord och modern. Lotte är en bra modersgestalt för alla småsyskon och hon är en bestämd stark kvinna som trots att hon älskar Johann väljer att gifta sig med Albert Kestner, en man med många kvalitéer. Samtidigt hjälper Lotte Johann att skriva succéboken, sedermera den första ungdomsboken.

Steins gestaltning är intensiv och känsloladdad och det är hon som blir motpol åt de äldre männen, hennes godhjärtade fader, Vater Buff (Burghart Klaußner), och Johanns auktoritära fader, Johann Kaspar Goethe (Henry Hübchen). De senares gestaltningar är mycket kontrollerade och disciplinerade, medan Lotte står för det naturliga och busiga.

Dessa gestaltningar i filmen är alla mycket bra. (Sämre är Moritz Bleibtreu i rollen som Albert Kestner den unge Johanns direkte chef och rival i kärlek; visserligen duktig och ofta kallad ”Europas Jonny Depp”, men den tråkiga och illasittande kostymen gör honom malplacerad och löjlig). Samtidigt är gestaltningarna tama i jämförelse med den av Volker Bruch, som spelar den riktigt unge Werther, det vill säga Wilhelm Jerusalem. Han är ung bildskön, timid, klumpig och dessutom mobbad för att han stammar – fast mobbarna visar sig vara snälla kompisar – han lever ju i romantiken. Hans kärlekshistoria med en mycket vacker kvinna – liksom hans judiska påbrå – är bara antydda, eftersom endast bilden av kvinnan är viktig för en romantiker, inte kvinnan i egen fysisk person.

Tyvärr har ”Goethe in Love” också många brister. Ingo Frenzels musik är mycket dålig, nästan trivial, som om man skulle spela Stilla natt i Jesuspassionen. Det hade passat mycket bättre med Mozart och Hayden, men ännu bättre med rockmusik. Goethe uppfann ungdomskulturen och är förfadern till tyska artister som Nina Hagen och Rammstein. Så varför inte ha dem?

Strak fransk film

Efter revolutionen (Après Mai) 

Regi: Olivier Assayas

Medverkande: Clément Mètayer, Lola Créton, Felix Armand, Carole Combes. India Menuez, Hugo Conzelmann, André Marcon, Laurent Ramaciotti m.fl.

Svensk distribution: TriArt Film

När man ägnar sig åt filmkritik får man tillfälle att se många bra filmer, men man blir riktigt lycklig när man får se riktiga mästerverk, som kommer att bli fantastiska filmhistoriska verk. Utan något tvivel är ”Efter revolutionen” en av dem. Filmen utspelas efter den franska majrörelsen, som påbörjades 1968 men fortsatte även i början på 1970 talet. Det är ingen tillfällighet, att vi befinner oss i året 1971. Det år, som Stanley Kubrick presenterade ”Clockwork Orange” och i vilken Alex är en anti hjälte som blir hjälte.

Nu får vi möta en kille mycket olik Alex fast med samma problem, han heter Gilles är mycket väl spelad av Clément Mètayer. Han är fransman och vi bevittnar hans och hans generations väg till mognad efter gymnasieskolan. Ungdomarna vi skiftar bekantskap med är stroppiga, Christine en intellektuell tjej driven till vänster. Hon gestaltas av den nya unga divan i fransk film Lola Créton .Här finns även den konstnärliga Alain (Felix Armand) och den nervösa Laure (Carole Combes) som kommer att hamna i drog fällan. De bor nära Paris och alla tillhör en mycket välmående övre medelklass. De vill åstadkomma en revolution för att kunna utrycka sig. Om man jämför dem med dagens tonårigar och med många andra tonårigar som vi har skådat i andra filmer såsom i Alf Sjöbergs berömda ”Hets” är de mycket lugna och nedtonade i sitt skådespeleri. De har enmycket dålig kroppshållning och verkarinåtriktade. De har ingen kontakt alls med familjen i början på filmen och det verkar som åskådaren tränger in ungdomarnas känslor även när det gäller deras privatliv men också i deras aggressioner, som de försöker att nå ut med på ett mycket felaktigt sätt.

Den första scen som är extremt viktig för filmen är den som visar det känslomässiga läget vid första kärleksmötet, som föregår i en lund nära Gilles hem. Ljuset är extremt mjukt som mycket i filmen och vi får en likhet i sekvenserna med många av Wateraus målningar. Det finns mycket av den klassiska franska kulturen även i de scener i vilka de stroppiga överklass ungdomarna möter några amerikanska jämnåriga, som den rödhåriga Leslie (India Menuez) och den ständigt drogade Carl båda påverkade av indisk kultur. Deras skådespeleri är mjukare och mer livligt inte så stiliserat. Det finns några extremt vackra scener när de två killarna målar vid Pompejis ruiner eller i olivlunden i Toscana likaså den djupt tragiska scenen när Leslie tänker på sin abort vidmästerverken av Rembrand på ett museum i Amsterdam. Allt faller naturlig och stilblandningarna är mycket naturliga precis som när man på ett konstmuseum går från en kollektion av en epok till en annan. Det finns en scen i en bassäng när den mest politiskt engagerade av alla studenterna, den röde hårige Jean Pierre (Hugo Conzelmann) försöker övertyga en väktare, som han misshandlar svårt gestaltad av Laurent Ramaciotti, att ta tillbaka en anmälan, scenen påminner mycket om det som vi har sett i den franska gangsterfilmens tradition. För pojkarna är det en chock att se hur mycket mer dignitet och klokhet ges av den person som de trodde var deras fiende.

Till sist verkar den enda utvägen till denna fiktiva värld vara filmen. Det kan vara film i varje skepnad de naiva dokumentär filmerna av konstnärskollektivet som tiger om olika dåd av maoismen, Gilles far (en mycket sympatiske André Marcon) tv producent av deckare och den kitschiga nazist versus mot dinosaurier spelad i London med Dolores Chaplin, som verkar komma ut från Venus födelse och alla filmer som ungdomarna ser, som Bo Widerbergs ”Joe Hill” med en fantastisk Tommy Berggren till den sista hjärtskärande scenen när Laure liksom en modern Eurydike kommer tillbaka från de döda.

En film som har allting från aktion till poesi ett mästerverk.

Robert Fogelberg Rota

Kit Harington inte bara John Snow Dagens hjälte

Imponerande om historisk händelsen

Imponerande om historisk händelsen

Titten Pompei

Regi Paul Anderson

Medverkande Kit Harington Carie An moss (Adewale Akinnuoye-Agbaje )

Svensk distribution Nordisk film

Betyg A plus

Som bekant år 79 EVTR vulkanen Vesuvius förintande dem romerska städer Pompeji och Ercolano. Bland dem människor som hittades fanns en kvinnan som håll i ett gladiator. Detta är idén som ligger till grunden på Pompeji. I början av filmen får vi se genom ett barn ögon det som är anti Gladiator när romarna skoningslösa massakrera en keltisk stam och denna som kommer att bli axel runt vilken hela filmen utvecklas blir tagen av slav handlaren. Senare 14 år efter vi kommer till Lundius som vi ser ovanför i en regnig arena i vilken Milo eller Kelten som han låter sig klassa i ett regn världen kommer inne och slaktar tre gladiatorerna. Våldet är inte enbart rå men snabbt precis och funktionell och icke glorifierade. Om romarna var trots dess skoningslösa brutalitet fortande the good guys iPompeji är dem enbart brutala och rasistiska. verkar var skruven för rollen som milo eftersom han är dels bildskön och romantisk (med den dunkla charm av dessa hjältar)  men även hårt tvekande och besatt. Han blir tagen först till Rom och sen till Pompeji i samband med festligheterna och där vid en väg kant möter Aurelia som spelas mycket väl av Carrie-Anne Moss. hennes gestaltning är mycket övertygande och vi förstår hennes känslormesiga natur redan ifrån början. Den skönhet är inte klassisk eller romersk men har någonting österlik och gör hennes precis som gladiatorerna helt olik romarna. Vad som gör henen till så annorlunda är känslan för en häst. Det som är intressant förutom dessa två skådespelarna är massan den återskapade staden Pompeji med dess färglåda livet templarna och dem olika käppierna. Filmen liknar med . Glen MacPherson  utmärka fotografi dels ett äldre italienska verk men även själva Pompeij. Som ett sten kastade i ett cirkel kommer dem olika personer.  Modiga modern spelade med pondus av Emily Browning och den fega tama fadern Severus spelade avJared Harris  den grymma senator med hans sofistikerade följer slagare och Acticus. (Adewale Akinnuoye-Agbaje )Det är inget som helst nyhet att  en medhjälpare med afrikanska ursprung kommer att hjälpa hjälten men här finns det ett väsentlig skinnade att den blir ett jämlik vän och ett hjälte plötsligt även för ett tillfällighet. Kiefer Sutherland  är hart osympatisk och ett monster I ondskan précis som dem grymma belator (Currie Graham ) och den opportunistiska Gracus (Joe Pingue som äger Gladiatorerna. En annan intressant figur är den Sasha Roiz I rollen som Porclus. Denne är den sofistikerade torped som går senator väggar. Det är ett trovärdig och även intressant sätt att presentera ett romaren som är nyskapande. Vi kan inte tycka bra om honom men inte eller tycka dålig. Han enbart lyder och anser sig vara del av en civilisation. Detta är kanske filmen riktig tragedi (även närvaro av kören i arena understryker den ) är kampen mellan människan civilisation och natur krafterna. I själva verket är milo inte så olik Dionysus som i Euripides ”Backanterna” förstår staden Thebes.  Förutom historia är filmers stora belåtenhet stridsscener och mest av allt en den av slaget i arean. Det är inte frågan om ett gladiator spel men om ett regelrättade slag i vilken visa av gladiatorerna är klädda och beväpnade som legionärer och dem andra som keltiska krigare. Den är dels mycket väl gjord och även full av spänning med den falska trädet och till den sista duell mellan Porclus och Acticus. Detta är ett tragisk möte som använder sig av svärd precis  . När det gäller den riktiga antagonismen vulkanen n är intressant och mäktig men vi upptäcker den adels för tidigt och det tar lite för mycket uppmärksamhet från resten. Det är inte farlig en som kritiker man måste vara extra petig. En film som är mycket bra rolig och har otroligt mycket att säga och kommer att bli ett stor klassiker.

Jugolvavisk sorg

En film om det stulna minnet

Title When day bareks down.

Regi Goran Paskaljevic

Medverkande Mustafa Nadarevic

Visas Balkan film dagar

Betyg B

Få filmer har upplys för mig sådana starka känslor i sin strama formen som When day bareks down. Temat som filmen behandlar på ett känslor mesig men saklig sätt är  en av dem mest fasansfulla händelserna i mänskligheten historia början på förintelse. Serbiska judar nar Hitlers arm annekterade kungariket Jugoslaven sammaldes i en av dem modernare delar den stora messa området och sen skulle dem. avrättas först män och sen kvinnor och barn med ett kliniskt sätt bussar som var polerade och avgiver pumpades inne direkt. Metoden var snabbt och effektiv och den hade bara en nackdel att många SS officerare kunde inte ha ett fri stads koncentrations läget i vilken vänta på ett tämligen icke risklis händelserna till kriget slut. De When day bareks down. Börjar med restaurerade bilder av ett serbisk cinejournalen om visar i pompa och ställt invigningen av denna mesan. Bilderna är liksom musiken vackra och fredliga men törnarna blir mörkare när vi9 ser den syska paviljongen med hakkors flagga som är ett mörk skuggan över allt . Filmen börjar 2011 med ett äldre män professoren som spelas mycket väl av Mustafa Nadarevic som håller på att dirigera ett kär. Det är hans sisat arebts dag och vi märker hur han är gamla och trött samt full av ångest som blir ännu större när han från redan av hans ursprung inte sonen av familjen Barkoov men av ett judisk familje som hade interveneras i denna koncentration läget och hans far hade laminärt ett papper . På ett sätt som påminner några av dem stora mästerverk i filmens historia som Gunter Gras Die Starsse och Vittorio DE Sica ”Umberto D” smatt på senar tid Stanley Kubrick ”Eyes whild shut” miljöerna betäckar personlighet ett mycket inåtvänd, gammal dassig och tankfull person. Han har inte så många vänner förutom en elev en romersk pojken och hans familje består bara av ett extremt känslor kallt och själv upptagen son som är dirigent och brodern och svägerska två super gammal människor som bör i ett traditionell serbisk hus som verkar ha fått tiden stannande. Det är ett odyssé med hjälp av fotografi vackert och sorgsen och minimal klippningen som professor börjar för att kunna återhämta ett minne en idéen av ett arv denna av hans föräldrar som är inte hans egen men är en del av hans arv. Den före detta koncentrations läge som idag är ett läge för serbiska Kosovo flyttningar. Jag anser att en av filmens straka kvaliteter är hur man väver inne i detta historiska drama. Ett mycket fint verk

Robert Fogelberg Rota

Bra indisk krydda

Titel The lunchbox

Regi Ritheshi Batra

Medverkande Irrfan Khan Nimrat Kaur Nakul Vaid Nawazuddin Siddiqui

Svensk distribution Scanbox

Betyg A

Indiska filmer har varit någorlunda sällsynta i Sverige men nu i samband med den indiska film festivalen kan vi få distribuerad en mycket vackert delikat och även så djup mänsklig. Vi är i dagens Mumbai och varje dag tusen tal människor finns en adels egen kategori bärare klädda i en form av vit livré som leverera matlåda till olika företag. Vi börjar se en av dem personer som laggar maten och det är en hemma fru runt 29 och trettio och vi följer i den kaotiska gator livet denna lådan prydligt packade i ett liten cylindrisk väskan till den kontor i vilken arbetar Sajaan som är mästerlig spelade av (Irrfan Khan). Kontoret är precis som hemmet en palts som blir en roll och utrycker det som ofta hönder. Tiden verkar ha stannat med dem prydligt placerade skrivbok fulla av pärmar som är kontrollerade gång på gång par hand av dem olika kontorsarbetare. Den centrala idéen är att den teknologi som har gjort Indien till en av världens starkaste ekonomier finns inte av en anledning filmen är utspelade i en små borglig miljö av dem som skulle vilja som  ika (vilken spelas mycket bra av Nimrat Kaur)..make och dem som inte vill som Sajaan Fernades vars portugisiska namn är ett kvarleva av ett värld som kanske inte finns den av dem europeiska erövringar . Sajaan är en ensam varg som bör i ett sarkastisk kolonial hus och när han av misstaga för den fantastiska maten öppnas en helt nytt värld i den kommunikation som uppstår genom några lappar. Den hittills tysta filmen blir mer och mer rik av musik som är den av Hollywood spelade av den kvinnan med sängbundna män som bör ovanför paret som vi ständigt låter läggas om. Lågheten är mindre och instängd och lite i taget när karelskes historia mellan .. och växer påminner om ett slagsbur i vilken befinner sig.  När filmen går blir ständigt mer passionerad detta sker i ett slags distans med et stor mjukhet. Bilderna i dess mjuka framtoning är allt mer levande och den saj Rajeev  (Nakul Vaid) å sig är et skarp kontrast mellan den mjukhet som i filmen presenteras av kvinnlig huvudrollsinnehaverska och staden och dess betong. Det finns ett släktskap mellan den realistiska estetik som Ritheshi Batra presentera och den av Michael Simmonds fotografisom med John F. Lyons fotografi är ett kulture blandning i vilken dem särtypiska indiska landsskapet är sedd med värstlänska ögon ….Allt blir mjukare och det som kommer är melankoli under den första möte som utgår när vi ser placerade i ett djup komposition och väntar på  som vågar inte komma till henne är fantastisk. Det finns ett mjukt och en allvarlig melankoli som vi ser i ett tillfälle när är i badrummet och håller på att raka några skägg strån som han själv ser som viat som någonting som inte är hans eller som är hans men är inte hans eftersom det är dem av ett äldre man av ett person som han känner inte igen. Samjaa är djup annorlunda från dem andra indier som vi möter det finns ett slags överklass elegans och fason och det är detta förklaringen till varför dem frågar honom om han kan sitta. Han trivs inte i den moderna eller postmoderna världen och den person förutom Illa som han interagera mest är den lilla Harlekin liknade .Saikh (Nawazuddin Siddiqui). som skall ersätta honom. Spelet är nästan burlesk och denna kille föräldrar lös som har lärt sig allt själv och har bött i Saudi Arabien (någonting som gör honom till muslim vilken kan vara en stigmatisering i den indiska samhället) och vi upptäcker hur pass mycket han tar för sig. Relaktionen mellan honom och hans trolovade en indisk skönhet som han har bortrövad är mycket intressant och vi upptäcker att den är lik den av Sajaam bara att han acceptera att låta den leva fullt ut. Den öppna slutet är helt fantastisk.

Robert Fogelberg Rota

Douglas reggera

1.     En film med film historia bästa repliker

Titel säg aldrig aldrig

Regi Robert Reiner

Medverkande Michael Douglas, Diane Keaton, Sterling Jerins

Svensk distribution Scanboox Entertainment

Få gånger har ett till synens banala historia haft så bra repliker som fäller på palts och har även ett mycket bra tempot som låter en av Hollywood äldre lejon Michael Douglas briljera. Historia är enkelt och vi har redan ifrån början ett ganska ljuvlig torn, En mön åker med ett sport mercedes. Han har ett chepps på sig och är otroligt elegant med sportlig lite i causar. Vi ser att den är inget mindre än själva Michael Douglas som skall besöka hans döda fru på kyrkogården. fotografi för vilken ansvara Reed Morano är naturlig men mycket försonade den vill föra fram det som är vackert i den staden i New York utkanter och strålig men även enkelhet. Första scen är en riktig lazzo i bästa Comemdia dell’arte still när Oren little som karaktären egentligen heter upptäcker att en kraftig hund håller på att uträtta hans behöv i hans park och då skjuter man honom med ett pail boll gevär. Oren är en mäklare som är till gränsen för att gå i pension och av denna anledning har han flyttad i ett liute rd hus området. Där bör många rent av bisarra personer som ensamstående mamma Kate (Annie Parisse) men hennes två super busiga och aktiva Sönner Dyland (Sawyer Tanner Simpkins) och Carleb (Maxwell Simkins) som ständigt gör narr av Orenoch den person som verkar vara  raka motsatsen till honom sångerska Leah ( Dianen Keaton). Hon är överkänslig utåtriktade precis som oren är knasig rent av otrevlig. Om han skall säga någonting som är knasig eller förlämpade då säger han det. Det uppstår många missförstånd tills att han får besök av sonen vilken har varit under en lång tid en grov knack missbrukare och lämnar till Lech och Orner dotter Srah som spelas av Sterling Jerins. Hollywood har ett mycket bra och fint tradition av barn skådespelaren och som många andra skådespelerskor Streling Jeris ser ut att vara en diva i miniatyr och hon lyckas att vara både ett ytterst karismatisk och mycket närd törnat i hennes spel. När man skådare små skönheter i anglo sachsiska lantliga miljöer förs våra minnet genast till Alice in Underlandet men här den upptäcktsresan mot livet goda sidor och förvandlingen. Detta kan ske genom den film som Sarah gör själv om fyrling eller när Oren lär sig att ta ansvara. I Oren finns och då har vi likheten med Liberaci ett slags icke förståelse att tonåret är över och när han försöker att ge en komplimang till Leah när han säger att han har sålt äldre hus som var i sämre sikt än det som hon är finns det så mycket av ett både osäkert och mest allt klumpig tonårig som inte har gjort någonting rätt. Lech lär sig från Srah att förvekliga hennes drömmar som i själva verket allt slutar-. För att ett så tajt spel mellan tre sådan stora skådespelaren skall sluta rätt måste man i sitt tur ha många bra medspelaren och sånt är fälle, från dem afro amerikans grannar som föder ett lite orner till den mexikanska medspelaren och den äldre sekretären Crance som får en av filmen roligaste repliker. Det finns två scener som är ännu djupare än resten av filmen i sin melankoli när oren besöker ett av sons knackar vänner och när vi får ser ett zombie likande modern till Sarah. Den sisat är nästa hjärta skärande och den är en mycket djup kritik till ett USA som på 1980 återomsatt sitt ekonomi men misslyckades genom att ge till sina barn ett trygghet. Nu mera måste barn ta allt i egna händer.

Roberto Fogelberg Rota

Mästerlik i den australiensiska öken

Alice i underlandet i den röda öknen

Titel Tracks

Regi John Curran

Medverkande Mia Wasikowka Adam Driver , Ronley Minturas

vensk distribution non sto Etraimant

Betyg B

Ibland Hollywood lyckas att presentera verk som är både allmängiltiga och sånt ör fallet hur med hjälp av Mandy Walker utsöka fotografi en av 1900-talet märkliga bedrifter när den unga Roby Davidson dotter till en jägaren och färmaretog sig från den centrala Australien och den lilla staden av Aice Springs till den indiska oceanen med enbart tre vuxna kameler och en lite sådan i extremt såra förhållande. Om upptäckaren från 1800 –t alet som skulle sluta med den berömda Lawrence of Arabia (vilken är kanske den absolut sista av dem ) brukade vilja föra civilisation i helt utforskade och obebodda stället ville Robyn göra någonting helt annorlunda att gå så pass långt som möjligt från den för att söka sig själv. Det som vi ser i denna historia är hur hon har haft ett långt till lycklig barndom och ser ständiga bilder av dels hennes hund men även av fadern som spelas mycket väl fast mycket distanserade Robert Coleby som inte verkar säga någonting helst till dottern och lämnar till henne enbart ett kompass som hon senare kommer att tappa bort. I början ser vi hur Robby kommer till den lilla western likade stad i vilken några fulla cow boy liknade jägaren riktar fulla ett gevär till henne. Vi förstår från att hennes mjuka kläder ofta helt täckande och bekväma förutom när hon för att provocera Richard Snolad (en mycket duktig Adam Driver) visar sig enbart i tossor. det finns en stor spänning mellan dem eftersom han som har arrangerat denna resan förstår inte att flickan är djup annorlunda från dem andra personer som han känner.   Redan den halv långa blonda panget visar att hon är djup annorlunda från alla andra från dem permante överviktiga turist kvinnor till de långhåriga väninnor Jenny (Jesika Torval) och till syster Marg spelade av Emma Booth med ett nästan viktoriansk högt hår uppsättning   . Väggen ut från civilisationen är gradvis och vi ser hur hon först når dem skakiga men ändå hemma trevlig liten hotel som är belägg vid alice Fall för att sen möta den avskyvärda. Kurt Poste (Reinar Block) . denna läskiga alkaliserades bonde brutal och svårt är den person som blir Roby första mentor moch introducera ett temat den av eländen . Senar har vi möte med den riktiga adoptiva fadern. som är av afgansk kamel födaren som är mycket mera kapabel och trevlig än den avsevärda  fulla cow boy liknade jägaren riktar fulla en gevär tisalay Mahomet (John Flaus) vad som ursprung. Kamelerna är också viktiga eftersom dem presentera natur krafter,. Stora mäktiga och vilda blir den Rodyn samhälls partner med dess mäktighet och vi ser hur samtidigt som hon lär sig att tämjä dem lär Rodyn även att tämja sig själv. Den ständiga marsch från civilisation  I den lilla övergivna huset efter besök av hennes familje börjar hon lite i taget av minans barndomen och för möte av den person som lite i taget kommer att förvandlats i historiens gång till ett roll som liknar den av den galna hatt makaren i ”Alice i underlandet”. Jag citera denna arketyp av två anledningar dels att den resan som hon och Robny gör är mycket lika eftersom den är i första verket den av tjetjen som skapades av Lewis Caroll och sen det finns i likhet med hur Mia Wasikowka hade tolkat henne nyfiken och modig men även skörd. Denna sårbarhet ses tydligt i två episoder när hon är tvungen att skjuta några kamel hingstar som skulle förmodligen ha angripit henne för att paras med henens honor och när hon möter ursprungs befolkningen vo ser tydligt den svåra elände i vilken dem befinner sig och hur pass mycket civilisation har gjort dem till misstänksamma och inåtvända. som presenteras av den äldre . Möte med blir lite i taget mer påtagligt .Allt bland dem trots den höga värdighet och generositet som dem utstråla precis som den med fotografen Ricky vilken har en annat bild från naturen den av Natonal geografic med hans stereotyper och myter. Öken och dess färg blir inte enbart rena men även precisa och djup intressanta. En film som visar många intressanta bilder och en fantastisk stämning. Det är svårt att föredrar ett episoder men för mig är den i vilken huvudrollsinnehaverska kommer till en övergiven gård och där får hon tillfälle att bada lik en sjöjungfru i en cistern. Allting verkar stämma och filmen visar en kraft som är den av ett riktigt möte med naturen. Det är inte ett hotande sådan eller någonting som romantiker betackade utanför men en natur i vilken människa lever i lugnt och ro och respekt. En mycket fin film upplevelse.

Robert Fogelberg Rota

Stark Biografi

Luc Bessons absolut bästa film

”The Lady” är Luc Besson senaste film, en mycket bra film. I Stockholm visades den först på Stockholms filmfestival, var regissören introducerade den. Det är en film som bör ses eftersom den handlar om en av de absolut mest beundransvärda personerna på jorden, nobelpristagaren Aung San Suu Kyi. Hon porträtteras mer än gestaltas av en kinesisk/malajisk skådespelerska Michelle Yeoh. Aung San Suu Kyis make Michael Aris spelade av David Thewlis de kämpar för demokrati mot militärstyret i Burma. Tyvärr är denna historia inte slut än och det är synd att filmen inte fick något Oscars pris.

Fotografiet är magisk och lyckas balansera två verkligheter. Den i Burma full av ljus, ståtliga guld liknande färger och verkligheten i England och Norge i gråbrun ton den så kallade ”civiliserade” världen. Vi börjar med det brutala mordet på Aung San Suu Kyis fader utfört hastigt och utan några som helst förvarningar av några unga militärer. Filmen fortsätter med reportage bilder av vårt fönster mot världen, Tv:n, till fram 2007. Bilderna ackompanjeras av stark melankolisk elektronisk musik. Vi ser buddistiska munkarna i fredligt demonstrations tåg 2007. Omvärlden visade naturligtvis inte det minsta tecken på att stödja eller hjälpa dem. Burma blir porträtterat på ett sagolik sätt, precis som berättelsen om prinsen i sagan (dvs generalen) berättar för sin dotter. Tyvärr slutar allt i en mardröm. Yeoh försöker anstränga sig att vara en helt normal person, en levande medelålders kvinna, som har en djup passion för sin make som med åren blir allt starkare.

”The Lady” är först och främst en kärlekshistoria, ett förhållande mellan två viljestarka men ”vardagliga” personer. Formen i vilken Luc Besson berättar historien är den av melodramats, vilket innebär, som Stanley Kubrick brukade säga kampen för det goda i en grym och orättvis värld. Besson använder sig mycket bra av finkänslig musik (Eric Serra ansvarig för musiken) och av omgivningen som framhäver verkligheten (Thierry Arbogast ansvarig för fotot). Det är ett djupt melankoliskt sådan, som använder sig av ironi mot makthavarna, som man driver med för att visa hur svaga och ynkliga de är. Porträtten av militärer är övertygande eftersom de är skjutgalna och brutala men även mycket oroliga och håller fast vid vissa äldre traditioner. De är skrockfulla. Det ses tydligt i den gestaltning, som Flint Bangkok gör med psykologi, han går till en spågumma, som har några märkliga ansiktstatueringar. Han lyssnar på sina grymma och korkade av underståtar. Alltid iklädd ett par solglasögon, alltid beredd att visa upp sig i en ståtlig paraduniform. Det sker trots att han är en grå eminens. Han rör sig enbart i opersonliga korridorer som är typiska för hans diktatur eller i trånga dunkla gatumiljö. Hans manlighet är ett bevis på våld.

Det finns en scen som är betydelsefull och förklara mer än allt annat bilden av det grymma och absurda sätt på vilket diktaturen fungerar när man tvingar några av de demokratiska aktivisterna gå i djungeln på ett minfält och mobbas av några regeringstrogna milismän. Klippningen, som Julien Rey ansvarar för, fungerar utmärkt eftersom den lyckas att ge en klar och stark rytm till händelserna

En film som man bara måste se.

Robert Fogelberg Rota

Forza Paolo

Titel Den Stora skönheten

Regi Paolo Sorrntino

Medverkande: Toni Servillo, Isabella Ferrari, Sabrina Ferilli, Giorgio Pasotti, Giovanna Vignola, Carlo Verdone, Roberto Herlitzka, Francesca Golia m.fl.

Svensk distribution: TriArt Film

Betyg A

Få Oscar pris har enligt mig varit så väl förtjänta, som Paolo Sorrentinos för ”Den stora skönheten”. Klippningen som presenterats av Cristiano Travaglioli är mycket intressant och det varierade fotografiet av Luca Bigazzi påminner om, trots att verket spelats in under vår samtid, det bästa som finns i Caravaggios måleri. Alla skådespelarna är ytterst väl valda. Historian är ganska enkel vi får följa en intellektuell mans livskris. Jep Gambardella har valt att leva på ett ytterst vidlyftigt sätt. Baktalarna är inte ovanliga i Italien och inom den italienska filmen. Det finns mycket av Federico Fellinis ”Det ljuva livet” i Sorrentinos verk men den är också ganska annorlunda.

Vi kastas in i en virvel av fester på terrasser med latin amerikansk musik och sexiga kvinnor sedda med Jep Gambardellas ögon. Han spelas mästerligt av Toni Servillo. Vi får lära känna honom. Det sker lite i taget i början verkar han ingenting mer än en äldre version av en Casanova, men senare kommer vi att upptäcka hans verkliga jag. En kompromisslös intellektuell, som lyckades upptäcka några bluffar i det kulturella livet och tyvärr handlar det ofta om kvinnor, som till exempel kan vara performance artister eller väninnor. Det sker på ett bittert sarkastiskt sätt. Detta agerande kan väcka åtminstone hos mig ett slags obehag, som när han till exempel angriper en av sina bästa väninnor. Denna hårda sidaavtar dels i mötet med en förstörd överklassdam Orietta (Isabella Ferrari) men även i mötet med Ramona en skönhet, som håller på att gå mot en solnedgång som spelas av en känd italiensk komediant Sabrina Ferilli. Denna roll är extremt intressant eftersom den öppnar Sorrentinos film till en bearbetning av en kult roman i vår tid nämligen Lewis Carrolls ”Alice i underlandet”.

Trots att Ramona ser ut som en mörk, vild och självständig skönhet är hon inte helt olik den lilla flicka, som tvingas av sina föräldrar att kasta färger på en duk. Denna scen är verkligen hemsk men vacker och vi möter personen som öppnar portarna till alla palatsen. Stefano (Giorgio Pasotti) den haltandefastighetsskötaren som äger nyckeln till Rom alla palats. Vi förstår att det är han, som är den galna hattmakaren och att både Jep och Ramona är lika mycket Alice i underlandet. Jep har Peter Pan syndromet och det är hans räddning, som ses mest av sättet på vilket hans chef, dvärg kvinnan Dadina (Giovanna Vignola) behandlar honom och på hur Romano, som spelas av Carlo Verdone Italiens Woody Allen betraktar honom. Romanosaknarallt som Jep har vidlyftighet, framgång, välstånd men kan även se Jep för det som han i själva verket är en trevlig och generös människa, som följer skönheten trots att båda två är till åren gångna.

Romano måste fly från Rom (han har helt enkelt inte råd att bo kvar) och Jep måste stanna enbart på en viss plats i den nattliga divisionen. Jep förhåller sig skeptisk till religion fast han har en egen spiritualitet, som är djup och annorlunda än den officiella kyrkans. Cardinalen spelade av Roberto Herlitzka är varken negativ eller positiv - bra eller dålig precis som den helgon förklarade nunnan (Francesca Golia). De är helt ointresserade av spirituella frågor, men termen katolsk (på grekiska betyder universell) kyrkan är ett globaliserat Disneyland.

Vi kan bara låta oss begeistras av staden Rom men vi kan inte bo där och även romarna kan inte göra det. Festerna håller på att försvinna nu eftersom Italien är det land var den ekonomiska krisen har slagit hårt, kriminalitet har ändrats och kyrkan har på grund av den nya påven Bergoglio av italiensk ätt, men formad i Syd Amerika, påbörjat ett omfattande reform arbete.

En film som man bara kan blir betagen av.

Robert Fogelberg Rota

My name is Herkulse

Underhållning på högsta nivå

Tittel The Legent of Hercules

Regi Renny Harlinn

Medverkande Kellan Lutz Gaia Weiss

Svesnk distribution Disney Sonny

Betyg B

Få mytologier har haft så framgång som den grekiska och har varit sp framgångsrika som den grekiska under flera kulturer området och har spänt sig vidare. En av dem mest populära har varit Herkules och på regal skeppet wasa har vi flera skulpturer som presentera honom. Nu har Renny Harlin med hjälp av fotografen Sam McCurly och musiken av Tumas Kantelinen en mycket bra filmen som ger en ny tolkning av den halv guden. I början är vi vid ett sjö slag när kungen Afitrion landar vid Argos. Är är vi av den mycket väl använda och vi är inne i händelserna. Vi får skåda ett strömning och ett fantastisk duell mellan kungen av Argo och inkräktaren Amfitryon Scott Adkins som spelar ett mycket övertygande böven. Dem panter likande rörelserna kraften i hans spel gör av denna figur inte ett komisk sådan men ett riktig hårt och skoningslös tyrann som snart hamnar i bråk med fru Alcemene somRoxanne McKee blir ett intressant bländning av ett madonnan men även ett strak och självständigt kbvinnan som med Zeus hjälp för Herklues . Den kommer snart att bli ett muskulös och bildfager ung män som möter kärlek i hebbe sällskap prinsessan av Grekland som spelas av Gaia Weiss. Deras relation utvecklas i ett berg landskap (filmen är utspelad i Bulgarien) som påminner mycket om den fiktiva Arkadien och vi möter den lite mera känslor mäsiga antagonister Ichiples som är i Liam Garrigan en frusterade ung män som äsakr hebe på riktig. Den enda vav dem underverk som finns kavar från traditionen när han stryper med egna hämder lejonen av namyrya. Det som jag tycker är mycket likade är att föra samma i Herkules berättelse även ett biblisk sådan den av Kain och Abel som läs med hjälp av Frederich von Schiller ”Rövarbandet”. Fast det tas med hjälp av en av dem andra berättelse som är den av Galdiator Dem secner i vilken förutom slaget i öken i vilken vi ser den sofistikerade och övermänskliga krigaren Tarak som presenteras mycket bra av Johnathon Schaechoch vi kommer att ses spännande scener av gladiator spel som kanske känns inte så hemma i den antika Grekland men mer av Rom. Det som ges är stora panorering i vilken .n den av Kain och Abel som läs med  vi ser satdior som är fulla och amfiteatern på Sicilien i vilken Hercules måste tillsammans med den loyala vän slås mot diverse monströsa fiende. Scnerna är imponerade och klippningen för vilken ansvara Vincent Tabalion med grova fast välgjorda ger ytligare en dimension. Den stora problem för mig äratt historia är kanske på grund av dess arketyper lite för enkelt och förutsägbart även om det kan verka att i slutet finns någonting som inte stämmer. En film som är mycket underhållande och verkligen mycket bra.

Roberto Fogelberg Rota

Sydkoreanska talnger

Den sydkoreanska filmen

Stockholm och biografen Zita har gästats av den sydkoreanska filmfestivalen ”Seoul Stockholm”. Den syd koreanska filmen har inte varit helt ovanlig i Sverige under början av 2000 talet mycket tack vare det arbete som presenterades på Stockholm filmfestival av Johannes Palmroos, som idag är ansvarig för den sydkoreanska filmfestivalen. Tillsamman med den unge forskaren Jjinju Ahn och den sydkoreanska kultur attaché Gabine Sok har Palmroos ordnat så att jag har kunnat intervjua Rhee Jin –woo, som är den regissör som har skapat filmen ”Stay with me”.

Lite om filmens handling. I utkanter av Seoul lever överklasskillen Iso (Jang Yoo-sang). Han en känslig kille som just har förlorat sin mamma. Iso är mycket tillbakadragen. Han verkar lida av problem med sin fars personlighet. Fadern är en känd affärsman, som har åldrats tidigt. De lever tillsammans i en lyxig och kall lägenhet. Iso skall börja på en offentlig skola. Där hamnar han i samma bänk som skolans Lolita, Hayun (Yun-kyung Ha). Allting är grått. Vi vet redan att tjetjen är känslomässigt instängd dels av ett gäng killar, som bor nära henne och har skapat ett litet samhälle under den karismatiska ledaren (Ha Yoon-gyeong). Hennes mor är sjuk. Vi vet att hennes far är en känd brottslig. Filmens fotografi visar mycket realistiskt och dess direktör Sung-taek Lee i samarbeta med klippare Hee-young Choi ger känslan av dels realismen men även av att vara instängda. Det är ingen tillfällighet att vi enbart är i moderna lägenheter i fashionabla kvarter. Iso börjar kurtisera Hayum och blir vän med skolans värstingar som han följer med under olika bravader, såsom små stölder men även i ett gatubråk med några ungdomar från en annan skola.

Filmen får en tragisk vändning när Hayuns mor dör och hon måste ta hand om sin far den brutala In-gu Huh.  Flickan är prostituerad och har enorma problem med en kund. Oväntat sker ett mord och man upptäcker en mystisk gammal kvinna som är farmor till Hayun.

Hur fick du idéen och hur blev filmen finansierad?

Väl jag har alltid varit mycket intresserad av film men även av någonting som är typiskt i Syd Korea det att vi har en rätt stor social spridning i täta bostadsområden. Det är inte helt ovanligt att personer från olika samhällsklasser går i samma skola. Sen finns det områden med det som ni i Europa kanske skulle kunna definiera som miljonprogrammet. I dessa områden skapar unga människor sitt eget samhälle med precisa regler. Jag kommer från en välmående familj. Jag var en plugghäst och under hela min skoltid beundrade jag dessa värstingar. Jag gjorde några kortfilmer kritikerna gillade dem. Jag började dels med hjälp av några vänner och släktningar och senare hjälp av found rising lyckades jag att producera filmen. Det blev mycket lyckat och jag kunde fullfölja mitt projekt som nu går vidare.

Vad hade du för kamera och hur många spotlight?  
Det var en Cannon C300 en digital kamera och 9 spotlight. Det var min super duktiga fotograf, som kontrollerade ljuset. Jag förlitade mig på mina medarbetare. Jag hade en liten budget. Truppen var 7 personer men emellanåt var vi max 15 då alla var närvarande.

Jag tycker att scenografin är mycket bra.
Det var mycket svårt att hitta platsen, jag sökte. Sen tog jag en plats som jag fick tillstånd att filma på. Svårast var det att hitta Iso hus och sen det som var farmors. Jag fick först tillåtelse på en plats men de ändrade sig så jag fick välja en annan plats. Det var mycket rörigt innan allt blev bestämt. Jag var tvungen att ta ny plats 3 dagar innan vi skulle börja spela in. Jag filmade i Seoul och i Kokry province Kyungido Bucheon nära Seoul.

När det gäller spelet hur kunde du uppnå det naturliga arbetade du med improvisationer?
Huvudpersonerna var mycket professionella och jag programmerade allting innan. Vi använde en bra storyboard som jag hade gjort för att kunna kommunicera. Vi diskuterade och jag gick igenom planen med skådespelarna. Det var för mig mycket viktigt att få ett flöde som skulle göra filmen så realistisk som möjligt

Hur kom det sig att farmor var kristen?
Det blev så eftersom det fanns kristusstatyrer i farmors lägenhet hon ville inte ändra på någonting. Det blev en mer naturlig atmosfär. Det är helt enkelt som om jag befinner mig i naturen. Farmor är mycket mystisk. Det var den aspekt som jag ville försöka få känslan av. Hon har haft ett mycket långt liv och vi kan förstå de mystiska stunderna. Jag anlitade en teater skådespelerska för rollen, Yongsun Kim. Hon skulle presentera vår ursprungliga lantbruks kultur, som för många unga människor verkligen är mystisk. Det passade även bra med slutet av filmen, som är öppet vi vet inte vad som kommer att ske.-

Hur var det med skolan?
Det är en typisk skola i denna provins.  Ingeting mer märkvärdigt. Jag ville även visa hur hård vår är skola.

Kan du säga mig lite grand om lärarinna?
Hon är en känd teater skådespelerska jag tog henne efter rekommendation från en annan regissör hon kunde göra det bra. Hon hade den rätta personligheten hon heter Kim Nam-jin

De två fäderna och deras kontrast hur kom den till? Jag tycker att en var sympatisk medan den andra inte var det men sen visade han sig mer mänsklig?
Isos far är en tråkig personlighet men han skulle inte vara en negativ figur i själva verket gillar han sonen riktigt bra. Han har försökt visa att han är motivet till vilket flickan Hayun skulle ha lämnat platsen en riktig skurk inte direkt men mer indirekt. Skådespelarna är inte så kända nationellt utan mer lokalt de har aldrig fått möjlighet att visa sig i större sammanhang. De hade ganska små roller. De är mycket begåvade och professionella. Jag tycker att de visade det bra.

Killen som knivskadades vad har han för typ av roll?
Jag tycker att han var super intressant när jag skrev hans roll var han ytterst negativ. Han får mer och mer kontext. Han har olika problem som kommer fram. Han är bara ung och ett mycket intressant offer för sin ensamhet och sina familjeproblem. Jag skickade pressmeddelande till studentteatrar och studentorganisationer och så dök han upp. Jag förstod att han var bra när jag såg hans bild.  Jag tog honom och han skulle övertyga mest när han grät. Jag ville ha någon som kunde vara ”den vanliga”. Jag tycker att Seo-jun Lee gjorde en super roll. Han har dels en bra sida som är när han tar hand om de yngre barnen, men är även hård och själv destruktiv. Han blir en slags James Dean och han söker döden. Jag blev mycket påverkad av James Deans filmer. När han gråter i slutet skulle det visa hur osäker han var.

Huvudskådespelerska vad kan du säga om henne?
Relationer mellan henne och de andra kvinnorna är den att kunna vara instängd att kunna finna sig i att vara instängd omringad av personer, som hon uppfattar det. Ingen var intresserad av henne förutom lärarinna hon blev helt enkelt en moders gestalt. Jag vill beskriva hela detta samhälle var unga personer väldigt lätt kan bli vänner. De är mycket mer spontana. De kunde bli vänner på ett mycket lätt sätt. Fast hon bär på en hemlighet som är den att hon har gonorré vilket är mycket hårt för henne.
 

Iso spelar piano. Musik är ganska frånvarande i filmen kan du förklara varför?
I Syd Korea har de som värstingar hög status hos ungdomar. Studenter som Iso ser upp till dem och det är av denna anledning som de visas mer. Det är därför som han slutar spela piano. Jag ville ge honom någonting som skulle göra honom annorlunda. Jag hade svårt med rättigheter för filmmusiken så därför det blev ganska lite.

Det finns en större bov som är kunden till huvudrollsinnehaveskan han spöar upp killarna och blir knivskadad?
Han är en del av kulturen enligt vilken studenter mest tjejer rymmer från skolan. När de rymmer möter de sådana personer och det är därför som hon kunde möta honom. Jag ville hitta en person som var stark. Han var inte så stor men han var fysiskt lämplig. Hans roll är enbart den som en ligist (Jungdo Huh). Han är bra på att spela helt enkelt och är trovärdig i dessa scener även om han är ganska liten. När det gäller bråket med de andra studenterna frågande många om de kanske var kineser, det finns en stor skillnad. De är koreaner de var två killar från andra skolor ingeting mer än det. Det är en tupp fight

.
Vilken kommer din nästa film bli?
Jag vet inte det finns mycket att göra när det gäller distribution av min film ingeting är ännu bestämt.
 

Har du någon svensk favorit film?
Ingmar Bergman med all säkerhet jag gillar hans religiösa patos men jag gillar även filmen ”Låt dem inte komma in” en bra film. Jag är mycket imponerad av dessa två herrar Daniel Alfredson och Ingmar Bergman

Roberto Fogelberg Rota

Western a la Tarantino

En fullträff av Tarantino

Titel: The Hateful Eight

Regi: Quentin Tarantino

Medverkande: Samuel L Jacksson, Kurt Russel, Tim Roth, Jennifer Jason Leigh, Walton Goggins, James Parks, Demián Bichir, Oswaldo Mobray, Bruce Dern, Craig Strak, Michael Madsen, Zoë Bell, Channing Tatum m.fl.

Svensk distribution: Scanbox

Betyg: A

Quentin Tarantino är en filmskapare, som man inte kan sluta prisa och efter ”Django” visar han sig vara en erfaren western regissör med ”The Hateful Eight”. Det är en annorlunda western som utspelas i ett snötäcke landskap i Wyoming efter amerikanska inbördeskriget. Tarantino använder sig av Robert Richardson som filmfotograf och 70 millimeters format som gör bilden på duken större och bredare. Med hjälp av Fred Raskings klippning lyckas de att främlingsgöra skådespelarna och händelserna från den historiska konflikten och reflekterar över våldets absurditet. Det är en tematik som har påverkat Tarantino sedan ”Reservation dog” våldet och ”gore” är starkt stiliserat. Det påminner om sättet på vilket Sam Peckinpah byggde upp sina westernfilmer. När vi början av filmen ser diligensen, som kommer i ett snötäckt landskap ser vi att diligensen kör förbi ett Jesus kors då förs tankarna till Tarantinos vampyrfilmer. Där finns allt det blodiga och det psykologiska våldet, som är filmen ”The Hateful Eight” kännetecken (nästan en vampyr liknande historia).

I centrum av händelserna står Daisy Domergue (Jennifer Jason Leigh). Hon är sliten och helt täckt av tunga kläder. Hon är kvinnan som följs till hängningen av John Ruth, en ytterst burdus och aggressiv huvudjägare i vars roll Kurt Russel briljerar. Han är självsäker, brutal och autoritär fast rollen har även positiva sidor som ironi, en viss naivitet och värme. De möter Major Marquis Warren i vars roll Samuel L Jackson gör en stark självsäker och distanserade äldre version av Django. Han är svår gripbar eftersom han absolut inte är en hjälte eller en god karaktär men inte eller en bov och vi kan hålla med honom. Det som är kännetecken både för John och Major är deras patriotism och kärlek till USA personifierad av president Lincoln någonting som Daisy Domergue inte vill eller kan förstå.

Det tredje mötet är med sheriffen Chris Mannix, som tillhör denna oheliga allians, hans roll en sheriff som är en före detta gerilla soldat från sydstaterna, som presenteras av Walton Goggins, som gör sitt livs roll. Vid sidan av dem finns en av många clowner som Tarantino presenterar i denna film OB Jackson mycket väl spelade av James Parks. Sekvenserna med ”lazzi”, exempelvis Daisy med brevet och de blanka fotografierna är värda biljettpriset. Filmen blir än bättre när man möter de andra figurerna, som clownen Bob en ganska ovanlig mexikansk bandit spelade av Demián Bichir och två riktiga tungviktare som Oswaldo Mobray i rollen som dandy samt bödeln gestaltad av Tim Roth är ytterst övertygande och den äldre sydstat generalen Sandy Smithers som har Bruce Dern enorma erfarenhet och ypperliga gestaltning. Situationerna blir alltid hotfulla inte minst i relationen mellan den äldre generalen och majoren som till sist eskalerar (filmen delas in i många olika kapitel) i en berättelse om hämnden som majoren gjorde mot generalens son Cherster Charels spelade av Craig Strak. Detta bråk slutas med en plötslig upplösning.

De olika situationer är ytterst sevärda även när Tarantino citerar sig själv från ”Kill Bill 2” och hur man börjar berättelsen, liksom i en av Agata Christies bästa filmatisering, får åskådaren gradvis upptäcka vad som har hänt. Denna intrig har en karaktär, Joe Gage, som är mindre utvecklad och konstigt nog spelas den av Michael Madsen. Han känns lite lämnad åt sidan. Tarantino använder sig av långa tagningar och av alla möjliga vinklar, som gör så att filmen blir intressant. Det är även roligt att se i flash back regissörens skicklighet i komedi facket och mycket med en av Tarantinos favorit skådespelerskor före detta stuntkvinnan Zoë Bell, som även är duktig som komediskådespelare. Förutom alla olika och annorlunda tagningar det är just Tarantinos förmåga att göra film som fängslar. Det ses tydligt i hur Channing Tatum spelar den psykopatiska Jody. Filmen är en fräsch fläkt i western genre som har kommit tillbaka för att stanna.

Roberto Fogelberg Rota

Strak krigs skildring

Du har alla paradis och alla helveten inom dig

Titel: 13 Hours: The Secret Soldiers of Benghazi

Regi: Michael Bay
Medverkande: John Krasinski, James Badge Dale, David Costabile, Max Martini, Pablo Schreiber, Alexia Barlier, Matt Letscher, Toby Stephens m.fl.

Svensk distribution: UP

Betyg: A

Kriget mellan olika islamiska fundamentalistiska grupperingar och USA har gett upphov till många filmer och förutom Ridley Scotts extremt undervärderande ”Body of lies” är förmodligen ”13 Hours” den bästa eftersom den känns extremt trovärdig (jag är medveten om att det finns många som har diskuterad filmen och dess ideologi). Filmen visar varför mycket av den arabiska våren har gått snett åtminstone i Libyen dels på grund av Michael Bays säkra regi och med Dion Beebes foto samt klippningen av Piero Scalia.

Filmen börjar med repetoage bilder som visar lynchning av Gaddafi och förklaringen till varför Frankrike, Storbritannien och USA deltog i form av flygbombningar (även Sverige deltog aktivt). Revolten är för mig mästerligt fotograferad och har många toner i sandskalans färg men även en extrem färgsparkande verklighet, som finns i Nord Afrika. Vi ser folkmassor, som myllrar i staden Tripoli i Libyen (det måste ha varit helt omöjligt att filma det). Det är ett mycket speciellt land, som under en lång tid har varit av del av Italien. Landet en speciell arkitektur som scenograferna har lyckas återskapa.

Vi lär känna de två huvudrollerna. Jack Silva (John Krasinski) som är en bildskön och mycket känslig man, han är extremt orolig för sin familj och Tyrone 'Rone' Woods i vars roll James Badge Dale briljerar. Han är den perfekta militären. Några unga män som man lätt skulle kunna säga att de ser ut som terrorister eller unga araber som har varit och kollat på en fotbollsmatch stoppar de två amerikanarna. Det blir den första konfrontaktioner. Vi är verkligen långt ifrån den storpolitiska nivån alla politiska filosofiska skäl för kriget mellan USA och västvärldens värdringar är borta. Det är frågan om att överleva eller inte och allt börjar urarta. De arabiska patrullerna skulle lätt ha kunnat mörda amerikanarna men de är rädda för USAs flygattacker.

Det som jag anser gör ”13 Hours” så speciell förutom saknaden av all form av retorik är att man även presenterar arabernas tvivel, deras rädsla och deras vrede mot rasistiska YouTube videos. Amerikanarna talar mycket ibland för mycket och många av repliker verkar komma från en komedi. Araberna får utrycka sig mer med blickar. Det absurda är att CIA med den pompösa stilen, som nästan spelas, som en komisk relief av den rigida och rent av irriterande chefen Bob (David Costabile) vilken valt en mycket stor anläggning, som är lätt att upptäcka. Det är legosoldaterna, som har de vettiga lösningar och är respektfulla mot lokal befolkningen i ett land där man kan köpas ett raketgevär som souvenir. De är alla från den bastanta Oz (Max Martini), som verkar komma från TV serien ”Viking” eller den tatuerade Tanto (Pablo Schreiber) och den ”filosofiska” Boon (David Denman hans huvudreplik tycks tagen från någon pseudo vetenskaplig New Ages bok) trovärdiga och verkar förstå den svåra situationen. De är mycket mer vettiga och förhåller sig lite mer empatiska mot lokalbefolkningen än CIA agenterna, som skulle passa mycket bättre på Wall Street än i en krigszon. Den enda som verkar genomgå en slags förvandling är den kvinnliga agenten Sona (Alexia Barlier). Vi kan redan ifrån början se att denna kultiverade och raffinerade kvinna inte kan passa ihop med dessa borgar brackor men hon åtminstone försöker förstå för att kunna lösa den svåra situationen. De andra amerikanarna är personer med goda intentioner, som ambassadören eller de helt dumma som CIA agenterna, som med kollosal lätthet inte lyssnar och lägger på minnet vilken platsen är eller inte ens tar den rätta vägen dit. Den rent spektakulär biljakts scenen är trovärdig, och visar hur illa tränade terroristerna är.

Huvudscenerna är slut belägringen, liksom i Howard Hawks berömda ”Rio Bravo”, lyckas den lilla utposten hålla ut mot stor angrippar kraft. Det drammatiska inslaget är ambassadören och idealisten Christ Stevenson (Matt Letscher). Scenerna domineras av den motpol som är de rent urbanistiska bilderna, som presenterar Pentagons högkvarter. Där ledningen är informerad och skulle kunna ingripa genom obemannade flygplan, vilka mycket lätt skulle ha utplånat angriparna. Trots närvaron av många allierade i området, Italien, Frankrike och Storbritannien, förlitar amerikanarna sig bara på en mindre grupp av egna privata styrkor i Tripoli med två Delta force soldater som ser ut som en blandning av rockartister och neanderthalarna.

Denna spännande välgjorda och intressanta film som inte bara visas vara en patriotisk retorisk sådan. Där man inte förklarar varför man har lämnat bakom sig ett land i så dåligt skick. Den starka etiska scenen när en av terrorist ledarena, en till synes cool intellektuell typ, stirrar på offren med himlen som bakgrund (någonting som var typiskt i den sovjetiska filmen). Han ser på de döda med en blandning av förtvivlan och tänker på deras familjer, som kan ge anledning till några eftertankar. Tyvärr känns eftertexten mycket skolmässig.

Det finns en scen som i långa tagningar bäst beskriver, enligt mig, och förklarar den politiska situationen. Det är när några färgade legosoldater säljer missiler till amerikanarna. I ett spel av symmetri gör Bud (Toby Stephens) samma rörelser åt dem och till den libyska milisen som kommer för att hämta upp de amerikanska trupperna. Scenen ger en fläckfri dokumentär känsla, som bättre än filmen visar det politiska spelets baksida. Legosoldaterna är högljudda och mycket mer hotfulla än de aktörer, som vi har sett tidigare i filmen. Är det personerna vilka lejt dessa, som med Gaddafis enorma vapenarsenaler tvivelaktivt styr vissa delar av Afrika idag?
Roberto Fogelberg Rota

Leonardo Dicaprio, Tom Hardy hymn till Jerzy Grotowskis estetik

Mr Glass lidande
 

Titel: Revenant
Regi: Alejandro González Iñárritu
Medverkande: Leonardo Dicaprio, Tom Hardy, Domhnall Gleeson, Grace Dove, Forrest Goodluck m.fl
Svensk distribution: Fox
Betyg A

”Revenant” är ett mästerverk. Denna fras skulle lätt kunna vara min recension, men du som läsare vet vi som skriver filmkritik alltid vill lägga till någonting. Alejandro González Iñárritu lyckas visa att western film är fullt levande även om det är en annorlunda typ av western, som utspelas under 1820 talet (1828 mer bestämt) i samma område som Stanley Kubrick lät sin film ”The Shining” utspelas. Vid klippiga bergen i ”The Shining" är det kampen mellan människan och naturen som är huvudtemat men i "Revenant" är det kampen mellan människorna. I denna dystra historia om hämnd och rasism ser vi inte kampen mellan de goda och de onda utan kampen för att överleva.

Början av filmen är för mig mycket intressant eftersom vi ser temat av jakten, som kommer att utvecklas under filmens gång. John Fitzgerald huvud antagonisten är som ondskan själv i vars roll Tom Hardy gör ännu en mer osympatisk tuff bov än rollen Bane i filmen ”Batman”. Leonardo DiCaprio, som gestaltar Hugh Glass skjuter älg i de djupa skogarna. Detta gör så att dramat kan börja. Vi möter Fritzegard som efter att ha urinerat säger någonting vettigt när han påpekar att de borde ha åkt tidigare och inte vänta till det sista för att bereda hudarna. Jag kommer senare att diskutera det fysiska med DiCaprios skådespeleri jag vill göra detsamma om Tom Hardy. Det fysiska påminner om det extrema som vi kunde se i den polske teater reformatorn Jerzy Grotowskis estetik. Tom Hardy är en utmärkt skådespelare. Han är filmad på ett sätt som gör honom till en säckig oattraktiv person. Kostymering men även det han gör bygger upp karaktären, som blir ett grymt odjur. Precis när han säger sin replik blir den lilla jägarexpedition, som lyder under befäl av en officierare och gentleman Captain Andrew Henry (mycket väl spelad av Domhnall Gleeson) angripna av fientliga indianer.

Vi noterar redan ifrån filmens början det extremt vackra och ljusa fotografiet för vilket ansvarar mästarnas mästare Emmanuel Lubezki och en mycket välgjord klippning av Stephen Mirrione som lyckas presentera ett fint perspektiv men även extrema närbilder, som inte bara är de av ansikten, som träffas av pilar och pilbågar som blir närstridsvapen. Denna långa sekvens visar sig trovärdig. Redan vikingarnas under sin tid i Amerika var tvungna att fly med fartyg ofta fick européer eller deras ättlingar rädda sig genom att fly sjövägen när indianerna angrep. Vi kan påminnas om andra filmer av Alejandro González Iñárritu som ”Babel” och ”Beautiful” där karaktärerna vistas i tomma hårda landskap där de ofta rör sig i långa tagningar och panorerings bilder där den absoluta historiska äktheten visas. Visserligen har indianerna våra sympatier eftersom det är deras land som de kämpar för men de är långt ifrån sympatiska och inte minst Rea folket. De plundrar dödar och sen kommer vi att se hur de samarbetar med fransmännen.

Filmen kommer förmodligen att gå till filmhistorien inte minst för scenerna i vilka en björn angriper DiCaprio. Det är ett mycket häftigt överfall för att björnhonan försvarar sina ungar. Vi ser tydligt att för Fitzgerald är Glass en förrädare eftersom han har varit ihop med en indianska. Vi ser vid flera tillfällen en återkommande drömbild under ett träd, eller när man ser en enorm pyramid av bisondödsskallar. Glass unga fru spelas mycket väl av Grace Dove. När vi ser Glass kan vi beundra DiCaprios skådespeleri. Han går in i rollen vi kan nästan känna hans smärta och lidande när han är skadad och måste krypa. I hans drömmar ser vi när han leker med sonen Hawk, som spelas mycket väl av Forrest Goodluck. DiCaprios och Hardys karaktärer är krävande och mycket fysiskt ansträngande. De ger båda prov på fantastiska fysiska krafter och de är verkligen högform.

En av mina favoritsekvenser är när Glass befinner sig vid ruinerna av en romansk kyrka där en bäck porlar. Han beundrar en väggmålning av yttersta domen. Just dessa bilder med musik av Carsten Nicolai, som är tvångsmässigt apokalyptisk gör filmen så stark. Miljöerna i forten känns mycket äkta precis som den sista duellen som är en essä i närstrid. En annan viktig scen är flykten när indianerna försöker att få ta i Glass. Det är en ren aktions sekvens i vilken vi ser hur man arbetar med en annorlunda stil, som är mer underhållande. Ytterligare ett bevis på att ”Revenant” inte enbart aktualiserar western myten utan visar den med en stark och personlig stil. Filmen är som en väggmålning som visar en tid som lade grunder till mycket av det som senare skulle bli USA. Enligt mig är Alejandro González Iñárritu är en av vår tids bästa regissörer.

Robert Fogelberg Rota

En gigantisk film

En gigantisk film

Titel: Macbeth

Regi: Justin Kurzel

Medverkande: Michael Fassbender, Marion Cotillard, David Thewlis, Sean Harris, Jack Madigan, David Hayman, Scot Greenan, Amber Rissmann, Kayla Fallon, Lynn Kennedy, Seylan Baxter,  Elisabeth Debicki, Lochlann Harris, Paddy Considine, Jack Reynor, m.fl.

Svensk distribution: SF

Betyg A

Få filmer är så fulländade som Justin Kurzels ”Macbeth”. Detta måste ses på grund av olika anledningar den första är att filmen förhåller sig respekt fullt mot William Shakespeares original pjäs men filmen är även en klassisk film med många fina scener. Det som Justin Kurzel lyckas lyfta fram med hjälp av Adam Arkapaws fotografi och med Jed Kurzel musikaliska stycken är att föra över det som Shakespeare skrev mellan raderna det komplexa politiska samhället av den skottska hög medeltiden och det trauma, som förstörde livet för Macbeth och lady Macbeth vilket vi ser tydligt i scenen i där de begraver sin förstfödde son, som gestaltas av Jack Madigan och senare i slaget. Vi ser en grupp, som långt ifrån liknar en arme klädd i uniformer som verkar komma från the night watch i ”Games of Thores”. Jag tar denna jämförelse eftersom det är på det sätt som Justin Kurzel materialisera och modernisera Shakespeare genom att konfrontera honom med de moderna myterna. Det är en medeltid som är kroppslig i vilken vi lätt kan känna igen oss, men den är mycket främmade för vår egen verkliget. Handlingen utspelas i ett hårt land med mörka kläder och tämligen enkla vapen vars riddare trasporteras av vanliga hästar med huvor som gör dem mycket lika figuren av döden. En liknad operation görs när det gäller teatern. Ofta använder man sig där av monologer, som den första av Lennox, i vars roll David Hayman är mycket duktig, men klippningen visar även det i handling som för teatern är nästintill omöjlig att visa. Filmen lyckas mycket väl att hjälpa den ena och den andra karaktären i detta allkonstverk.

Innan slaget kommer att utspelas visar Macbeth, i vars tolkning Michael Fassbender är enastående, hur han hjälper en ung krigare Scot Greenan att ta på sig sin mundering. Hela slaget har en stor dos av våld men är även estetisk på grund av Chris Dickens klippning med en stor motion våldsamma rörelser och med en klassisk användning av ljus och bildkompositioner. Redan under slaget möter vi häxorna ”den läskiga” men söta flickan (Amber Rissmann) den unga Kayla Fallon och de två Lynn Kennedy och Seylan Baxter som presenterar två åldrar. Medan Roman Polanskis hade i sin konventionella (fast utmärka) filmatisering presenterat kvinnor som monster. Här gör Justin Kurzel dem till vanliga kvinnor som enbart är utsatta och lätt kan jämföras med kungen Duncan i vars roll David Thewlis är ytterst lämplig i hans roll finns det någonting religiöst och sakralt, som ses tydligt i scenen i vilken en mycket ung lady Macbeth håller på att be inte till Gud med djävlarna för att få styrka.

Om inte Marion Cotillard får Oscar för denna roll anser jag att man borde lägga ner priset. Varje blick och varje rörelse är perfekt man tar ofta henne ovanifrån. Vi ser hur hon först är i massan av kvinnor och små flickor som är typiska i den lilla byn Iverens. Det finns en scen i kören i vilken hon är omringade av små flickor. Det betyder att hon är en av flickorna som finns i gruppen någonting som hon lämnar i de scener i vilka hon blir Skottlands drottning. Miljöerna det kungliga palatset och katedralen är i sig helt fantastiska med en lek av ljus när hon enbart är vit klädd med pärlor. Det smink som hon använder sig av är ett mycket modernt. En ytterst intensiv scen förutom när hon tar tillbaka dolkarna till vakterna och efter att hon har sett Lady Macduffs bål (mycket väl gestaltad av en enastående Elisabeth Debicki) till den fantastiska scen när hon blir galen. Då är hon enbart klädd i ett enkelt vitt linne och vi ser tydligt hur förvirade hon är med det utsläpta håret på sin barfota promenad på det hårda skottska fjället. Det påminner starkt om en annan galenskap nämligen den av Ofelia. Om Kurosawa, Orson Wells och Polanski hade försummat rollen Lady Macbeth har Marion Cotillard och Justin Kurzel lyckas att ge rollen rätt blandning av naivitet och grymhet som är typisk för många av dessa kvinnliga bovar. Marion Cotillard får hjälp av lady Macduffs roll. Det är en liten roll, den av en vacker ordnade och välstädad fru som lämnas av sin man och som till slut som så många andra förbannar Macbeth. Macduff som spelas av Sean Harris är en intressant roll och skådespelaren lyckas med sin bestialiska utstrålning att spela någonting som är enastående mest för den grymma slut duellen i vilken på ett korrekt trovärdig och smutsig sätt man återskapar hans två svärd, dolk och modern brottning.

Macbeth är i Michael Fassbenders tolkning en mycket komplett figur vi ser honom först i slaget när han lyckas föra fram karaktärens olika aspekter från hans ambition, hans skicklighet i striden till hans osäkerhet. Han monterar och demonterar allt själv och allt utgår enbart från hans egen fantasi. Det ses tydligt i det andra mötet med häxorna och när han möter den som kanske var en av hans söner den unge krigare Scot Greenan som han lyckas rädda. Denne kommer tillbaka genom att rekommendera Macbeth att vara så skoningslös som möjligt. Macbeth är mannen som själv vill ta ödet i sina händer och lyckas vända upp och ner på styrkan fast han kan inte kalkylera. Det ses tydligt i den scen i vilken han håller på att gymnastisera och leker genom att göra ”två moulinets” (fakta term för halv cirkulära rörelser med svärd) med det kungliga svärdet. Det finns två scener i vilka Michael Fassbender lyckas att vara helt suverän när han under en officiell middag ser Banquos spöke och när han med en schal på huvudet gör något som en äkta elisabetansk clown som när Macbeth (Allfed Jarry förstod det utmärk i hans kung Ubu) gör narr av en soldat.

Skogen som flyttas är förvandlad till en skogsbrand. Det ger en ännu hårdare stämning till filmens sista slag och i slutscenerna när en ny Macbeth träder fram i person av Fleance i vars roll den unge Lochlann Harris är helt underbar. Vi ser honom först som en vanlig kille som växer allt för tydligt när man ser fadern Banquo en mycket duktig Paddy Considine mördas och i slutet när filmen är helt röd flyr Flenace med Macbeths svärd från Malcolm, Jack Reynor, denna roll är svår att greppa, skådespelaren lyckas utmärk med rollen. Det finns en slags fasanfull grymhet som ses i rollen mest när han går ut och vi kan lätt se att han är en tyrann minst lika vidrig som Macbeth.

En film som är estetiskt vacker mycket respektfull och lyckas att undersöka denna pjäs som är ett mästerverk och som med all sannolikhet kommer att bli en klassiker.

Roberto Fogelberg Rota