Teckade film med viktiga frågor

En rörande film

Titel: När Marnie var där

Regi: Hiromasa Yonebayashi

Medverkande röster: Sara Takatsuki (Anna), Kasumi Animura (Marnie) m.fl.

Betyg: A

Det är sällan jag får se en film som rör mig så djupt som ”När Marnie var där”. Historian är den om en kärlek, som följs under olika tider och generationer. Handlingen utveckas på ett mästerligt sätt. Visserligen är det frågan om en tecknad barn och ungdoms film, men den utgår från två genrer. Nämligen från den gotiska skräckroman och inte minst från en av Alfred Hitchcocks filmer. Det är en av förklaringarna till varför en av huvudrollsinnehaverskorna heter Marnie och ser ut att vara en figur tagen från Hitchcocks filmer. Samma kan sägas om det ålderdomliga stenhuset vid ett träsk på den japanska landsbygden. Dit skickas Anna efter några mindre astma och panikångest attacker. Hon möter en värld, som är starkt stiliserad, men även mycket realistisk och annorlunda. Hon har kort page frisyr. Anna är längre än de jämnåriga flickorna. Hennes ansiktsuttryck är färre och ögonen är blå. Hon har få uttryck, eftersom hon är medgörlig och melankolisk. Vi kan inte förstå vad det är som inte fungerar eftersom både hennes fosterföräldrar och kusinerna verkar vara mycket snälla och kärvänliga. Kanske beror det på att det lilla samhället inte blir undersökt utan bara antytt, liksom problemen med en lite äldre flicka.

Här finns även en känsla av tomhet och att inte vara delaktig i ortsbefolkningens liv. Det skildrar scenerna under en festival, något som vi har sett många gånger i den japanska filmen inte minst i ”Systrana” som distribuerades just av Triart film. Scener som visar färgglada äldre dräkter i detta fall mycket vackra kimonos, som Anna bär elegant. Mötet med Marnie öppnar upp för ett nytt liv eftersom Marnie med sitt blonda hår rent av super europeiska utseende och långa klänningar är friare och öppen mot omvärlden. Hon blir genast vän med Anna.

Filmen behöver inte vara realistisk, men den är verkligen detaljerad, såsom leran på kimonon eller klädernas veck är detaljer som fångar oss i denna tecknade värld. Precis som musiken i den magiska cirkel, som Anna kände sen tidigare när hon var i Sapporo. I öppningsscenerna förvandlas hennes teckningar till en vanlig lekplats i ett magiskt slott. Vi ser barn leka och ramla skildrat med detalj rika scener som blir helt fantastiska liksom bal sekvenserna i månskenet. Vi får möta Marnies mystiska eleganta amerikanska far. Det gamla huset med dess pråliga stil, har många hemligheter, liksom den mörka ”dark ladyn”, som är den riktigt onda personen, som verkar manipulera alla till och med Marnies mamma.

Filmen är vacker. Den lyckas med det mycket svåra, nämligen att visa våra rötter och hur mycket våra förfäders liv påverkar våra liv. Möjligen kan man tycka att barn kan finna filmen lite för stillsam, men den skulle kunna få dem att diskutera frågor om minnet, som för mig är nödvändiga.

Roberto Fogelberg Rota

Freida Pinto briljera

En svår och smärtsam Malick

Titel: Knight of Cups

Regi: Terrence Malick

Medverkande Christian Bale, Imogen Poots, Wes Bentley, Brian Dennehy, Natalie Portman, Cate Blanchett, Teresa Palmer, Freida Pinto m.fl.

Svensk distribution: SF

Betyg: A

Det finns få filmare, som har varit så egensinniga och kompromisslösa som Terrence Malick. I hans filmer, som alltid är kända för att vara storartade och svåra, finns det alltid en känsla av människans placering i kosmos och av människans ensamhet i tillvaron.

Så är fallet även i ”Knight of Cups” i vilken mästarnas mästare Emmanuel Lubezkis utmärka fotografi enkelt lyckas skildra någonting så svårt och komplicerade som ett livsöde. Det av den vilseledda Rick, som spelas mycket bra av Christian Bale. Det är en annorlunda roll. Karaktären är en regissör eller kanske manusförfattaren som ständigt följs i diverse situationer i Los Angeles och på den kaliforniska kusten men även i Las Vegas.

De dramatiska scener som skulle ha understrukit av någon annan regissör, som ett inbrott och jobbevakning är detaljer utan någon som helst betydelse medan det väsentliga ligger på det sentimentala och karaktärens inre liv. Malick använder sig ofta av voice over men här i likhet med tidigare verk som ”The New World” får rösten bli del av handlingen redan ifrån början. Ben Kingsley läser den engelska klassikern “En pilgrims dagbok”. Filmens huvudtema är att uppnå det som är filosofiskt och fullbordat.

Det är Ricks kärleksrelationer, som tillåter oss förstå hans existentialistiska problematik särskilt genom relationen med den unga älskarinnan Della (Imogen Poots), som tilldrar sig under en tid i livet när hans livliga festande verkar vara en regel för honom. Under perioden möter vi två andra viktiga personer, som är Ricks bror Barry spelade av Wes Bentley och den ytterst smärtsamma rollen som görs av fadern Joseph spelad av Brian Dennehy.

Vi får se utan att veta allt om de svåra relationerna även den som Rick tydligen hade med en gift kvinna Elizabeth, som spelas mycket erotiskt av Natalie Portman. Liksom relationen med Nancy i vars roll Cate Blanchett briljerar, som representerar den stadgade kärleken. Den klassiska musiken och voice over gör så att dialogerna blir svåra att nå och att få ett hum om.

Malick är känd för sin användning av natur men det som vi nu ser i ”Knight of Cups” är en helt annan typ av natur. Den som skapas av män i ett landskap i vilket de urbana och arkitektoniska elementen ibland kan betyda ensamhet och det absurda.

Vad som blir otroligt dramatiskt är de möten som förekommer med strippan Karen spelas av Teresa Palmer. En film som lätt kan verka nattsvart, men lite i taget upptäcker vi ljusare sidor, som party fixaren Tonio i vars roll Antionio Banderas är extremt komisk. Han lyckas göra de amerikanska rokoko palatsen mindre falska.

Den enda sanna kärlek som Rick upplever är den med indiska med super modellen Helen som spelas av Freida Pinto, fint skildrad i underbara sekvenser. Det finns en känsla av klass, renhet (mest när hon praktisera yoga) och erotism som varken är alienerad och sexualiserande. Möjligen kan jag tycka att hennes roll påminner alldeles för mycket om den av Pocahontas i den berömda ”The New World”. Vi har framför oss ett mycket bra allkonstverk som borde ses.

Roberto Fogelberg Rota  

Kriget i Bosnien återigen aktuell på filmduken

En perfekt cynisk film

Titel: A Perfect Day

Regi: Fernando León de Aranoa

Medverkande: Benicio Del Toro, Olga Kurylenko, Tim Robbins, Mélanie Thierry, Fedja Stukan, Eldar Residovic m.fl.

Svensk distribution: TriArt Film

Betyg: A

Få filmer kommer ut så oväntat, som den stjärnspäckade och våldsamma ”A Perfect Day”. Filmen visar att den europeiska filmen lyckas berätta historier på ett sätt som är både spännande och annorlunda. Den historiska tiden i vilken filmen utspelas är under kriget i Bosnien Hercegovina just innan Dalton traktaten. Vi ser hur man försöker få upp en kropp av en överviktig man från en brunn men repet går av. De som gör denna operation är några hjälparbetare. Detta är sättet man introducerar de olika karaktärerna, som Mambrú i vars roll Benicio Del Toro briljerar. Han är enkel, karismatisk och full av problem konstig nog inte på grund av kriget, som omringar honom, men för de olika kvinnoäventyr som han ständigt har, inte minst det med Katja som spelas mycket bra av Olga Kurylenko.

Själva intrigen är inte så spännande eftersom det som intresserar Fernando León de Aranoa är att berätta de mänskliga relationerna. Han gör det med hjälp av två faktorer. Den första är fotografiet av Alex Catalán, som är ytterst bländade och ständigt fullt av starkt ljus. Den andra är den extremt våldsamma och rytmiska klippningen för vilken Nacho Ruiz Capillas ansvarar. Den är väl vara värd ett Oscar pris. Det ses tydligt hur man använder sig av musiken i diegetic form, som rock and roll och heavy metall stycken, som följer bravaderna vilka utförs av B, som är Tim Robbins roll. Han är barnslig, instinktiv, sympatisk en naturkraft, som lite i taget får ett ganska stort utrymme. Vi ser honom först när han tar risker först genom att köra över ett kolik och sen genom att köra, som en galning på farliga bergsvägar. Samma kan sägas om Mélanie Thierry i rollen som Sophie, som är en ytterst välvillig men spretig och oorganiserad tjej, som tjatar mycket med Mambrù men senare börjar komma närmare honom.

Det finns ytterligare två intressanta personligheter. Damir tolken som spelas med charm och distans av Fedja Stukan, en karaktär som har otroligt mycket humor och Nikola en ung kille i vars roll Eldar Residovic inte bara är en frisk fläkt utan även en helt fantastisk skådespelare. Förutom kriget finns faror i form av civila, vilka kan vara små mobbare beväpnade med pistoler eller bittra och sura äldre män vilka är mycket trovärdiga precis, som scenen med en paramilitär styrka. Filmen går i en annan dimension den episka som inte är helt olik den av Francis Ford Coppolas ”Apocalypse now”. Det är filmens stora styrka. En helt oförglömlig upplevelse.

Roberto Fogelberg Rota

Japanska känslor

Hyllning till Tjechov

Titel: Systrarna

Regi: Hirokazu Kore-Eda

Medverkande: Masami Nagagasava, Kaho, Haruki Ayase, Suzu Hirose m.fl

Svensk distribution: TriArt Film

Betyg A

Den japanska filmindustrin är av tradition mycket stark i Sverige. Nu får vi det stora nöjet att se den film som är Hirokazu Kore-Edas senaste verk. Med foto av Mikya Takimotos och med klippning av regissören Hirokazu Kore-Eda ser vi ett mycket fint verk som verkar härstamma från Yasujirô Ozu. Denne inflytelserika regissör som var vida känd för att kunna sätta en kamera i ett precist läge och för att anlysera en mikroorganism, som här är familjen. Detta fanns i Ozus estetik, som är ganska lik den som presenteras av Hirokazu Kore-Eda, mycket av detta precisa sätt att arbeta ses i de långa tagningarna skapade genom en stillastående kamera med ett djup som är nödvändigt tillsammans med de ständiga rörelse ändringar för att ge en äkta filmisk känsla åt berättelsen.

Den tre systrarna, som inte är så olika, bor i en villa staden Kamakura. Den första som vi möter är Yoshino (Masami Nagasawa), som i är en mode medveten elegant affärskvinna. Vi får se när hon har sex med en oduglig kille. Sen får vi möta den halvt komiska och rockiga Chika i vars tolkning Kaho gör en varm och sympatisk gestalt. Systrarna drabbas av beskedet att deras far en känd spelevink har dött på en kurort. Den som verkar mest berörd är systern Sachi en japansk skönhet som spelas mycket bra av Haruki Ayase. Hon är en aning sträng och uppkäftig men verkar ständigt bry sig om alla. Något som är naturligt eftersom hon är sjuksköterska men det finns någonting mer eftersom hon är den som vill bevara huset och familjens minne av fadern, som har lämnat familjen liksom modern gjort. Vid faderns begravning möter vi den fjärde systern Suzu (Suzu Hirose) en mycket tillbakadragen och brådmogen tjej. Lite i taget upptäcker vi hur hon dras till den äldre systern Sachi och att denna dras till Suzu. Systrarna erbjuder halvsystern att bo med dem.

Det lugna tempot som handlingen berättas i visar olika rutiner och hur livet framskrider. En naturalistisk spelstil som även betyder att vi får se hur halvsystern Suzu ska kunna smälta in i den nya miljön. Det ses genom några precisa riter, som att laga mat och den nya platsen i skolan samt att kunna delta i olika tidsfördriv, som skolan erbjuder, såsom ett blandat pojk- och flickfotbollslag. Även systrarnas olika kärleksrelationer skildras, som den rent av komiska vilken Chika har med sin chef en konstig försäljare av sport kläder, med Jim Hendrix frisyr eller den mer tragiska som Yoshino har och den som Sachi har med en gift läkare. Det finns en idé om ett arv i form av cirkulär rörelse.

Vad som gör filmen så intressant är några av de scener i vilka man använder kuststaden Kamakura där filmen utspelas, som scenen när Sachi cyklar med sin älskare på en väg som kantas av några blommande körsbärsträd eller när de fyra systrarna i traditionella kläder håller på att tända ett fyrverkeri. En mycket fin och känslig film, som tyvärr blir lite för mycket sentimental på grund av att Giorgio Giampas musikaliska stycken inte håller måttet.

Roberto Fogelberg Rota

Svensk regissör mycket duktig i aktion sammanhang

Spektakulär aktion

Titel: London has fall

Regi: Babak Najafi

Medverkade: Aaaron Eckart,

Svensk distribution: Nordisk film

”London has fall” är en aktion film i vilken skotten Gernard Butters karaktär ska bli far. I filmens prolog ser vi en attack av obemannade flygplan under en bröllopsfest

 Filmen är en fortsättning på ”Olympus has fall” men den är mer intressant och välgjord inte minst på grund av Babak Najafis regi, som visar att svenskar är super heta i Hollywood. Babak Najafis regi är säker och han tappar ingen tråd. Ed Wilds fotografi ge oss känslan av en mycket precis och hård verklighet som lite i taget övergår till aktion dimension. Scenerna med biljakter eller explosioner av kända byggnader, som sprängs mycket spektakulärt och väl invävda i handlingen. Klippningen för vilken Paul Martin Smith ansvarar är bra inte minst på grund av alla affekter, som får oss att vara inne i bilden. Kameran är sällan en handkamera och vi är i händelserna mitt inte som subjekt men på en position, som påminner om den av Benjamin Asher i vars gestalt Aaron Eckhart gör en bra roll. Han är sympatisk vi ser hur han försöker, när han håller på att jogga med Mike Banning ( i vars roll Gerard Butler är duktig), göra som honom.

Här och sen hur presidenten kan även skjuta och visa sitt manlighet. V får spela ett lite mera komplekt karaktär sympatiske men även rå skoningslös och ett arning pojkartig. Det verkar och jag kan citera enbart ”Scecret soldier of behgasi” ett vanligt knep att dessa super soldater är enbart vuxna tonåriga och i själva karaktärerna finns ett slags blind patriotism. Fast vi kan inte vänta oss någonting annat från en sådan roll. Lian banning är ett ganska irriterade roll nu är hon gravid och jag anser att Babak Najafborde ha gett henne ett liten större utrymmet någonting som får Angela Bassett när hon spelar tal kvinnan Lynne Jacobs jag tycker att i gestaltning av den byråkratiska delen av USA politiska skikten. Bovarna är mycket intressant dels för prologen i början och den patriarken Aamir Barkawi som spelas av Alon Aboutboul lyckas för mig mycket bra att presentera två delar den affärs mesiga och cyniska men även den rå fanatismen.

…… Filmen är en aktions krigs film och Morgan Freeman visas ytligare en gång att vara en av dem mest karismatiska skådespelaren i Hollywood fast rollen är lite för lite frö honom precis som alla dem utlänska stads chefar. En väl gjord och underhållande film

Roberto Fogelberg Rota

Inte alls vass

Stjärnor räddar inte mindre lyckat verk

Titel: Secret in Their Eyes

Regi: Billy Ray

Medverkande: Chiwetel Ejiofor, Julia Robert, Joe Cole, Nicole Kidman m.fl.

Svensk distribution: Scanbox

Betyg D

Tyvärr vid några tillfällen det går inte att göra en bra film trots att den ursprungliga förlagan är helt fenomenal. En förlaga som i detta fall är Juan José Campanellas Oscars prisade ”Hemligheten i deras ögon” som är en av filmhistoriens bästa och vassaste filmer.

Historian är enkel en ung vacker kvinna full av livsglädje våldtas och mördas brutalt av en ung ligist. Det är omöjligt att straffa honom eftersom han samarbetar med säkerhetsstyrkorna. Detta kunde kännas lämpligt i 1970-talets Argentina trots svåra tider känns det helt fel under George W Bush juniors presidentskap 2002 i USA. Den del som kunde ha blivit ett intressant tidsdokument av 2000-talet början misslyckas totalt. Den argentinska förlagan var genomtänkt och visar mycket i form av långa tagningar och miljöer. Tagningar i den amerikanska upplagan är kortare och sparsamma rent av snåla och verkar inte genomtänkta. Den argentinska filmen växlar mellan ibland öppna utomhusscener med scener som nästan är klaustrofobiska.

Ray Kasten spelas av den mycket duktiga afroamerikanske skådespelaren Chiwetel Ejiofor. Han är bra som den unge poliskommissarien. Han är sårbar men handlingskraftig men jag anser att han får alldeles för få tillfällen att utvecklas, precis som Julia Roberts i rollen som Jessica Cobb. Visserligen förstår vi smärtan och dilemmat men vi ser det inte, som i den argentinska förlagan, en djup kärlekshistoria och en kontrast mellan de två som älskade offret. Samma kan sägas när det gäller Joe Cole i rollen som Mazin, vilken är en alldeles för konstig gestalt. Hans vilja att infiltrera sig bland muslimska grupper är endast antydd och inte utvecklad. Den som fungerar bra är Claire Sloane i vars roll Nicole Kidman är mycket duktig och även så lik som möjligt den argentinska förlagan.

Filmen blir tyvärr aldrig gripande trots att den är ett bra handverk.

Roberto Fogelberg Rota

Tjänsteflickans dotter

Titel: Den andra mamman

Regi: Anna Muylaert

Medverkande: Regina Casè, Michel Joelsas, Karine Teles, Camila Márdilla, Lourenco Mutarelli mfl

Svensk distribution: Folkets bio.

Betyg C

Den brasilianska filmen har en fin tradition, men man kan inte påstå att den har varit särskild närvarande på de svenska biodukarna trots ett mycket fint arbete av den ideella organisationen Cinebracile. Nu får vi se ett mycket bra verk av Anna Muylaert, som i allra högsta grad är en social film men även ett verk i vilket vardagsrealism lämnar plats åt någonting annat dvs de olika nyanserna i en ytterst mångfacetterad verklighet. Enbart vid första ögonkastet beskriver den ofta stillastående kameran en verklighet i en realism, som verkar vara nära den av övervakningskameror, som påminner om Michael Hanekes estetik, fast Anna Muylaert går längre och använder sig även av miljöer för att beskriva det som händer. Vi upptäcker att Anna Muylaert har gjort en film som huvudsakligen är ett socialt verk. Hon tar oss till staden San Paolo en av de största metropolerna i Brasilien och i Latin Amerika.

Huvudrollsinnehaverska är Val spelade av Regina Casè en rolig rejäl brasilianska från nordöstra delen av landet, som anses vara landets kulturella vagga. Vi får först se hur hon leker men en liten pojke, Fabinho (Michel Joelsas), som är sonen i huset där hon arbetar. Pojken frågar tjänstekvinnan om hon skall bada med honom i en bassäng, men hon svarar jag har ingen baddräkt. När pojken blir stor får vi se hur bunden han är till henne precis som om hon skulle vara hans mamma. I den tyska expressionismen och inte minst Robert Wiene i ”Doktor Caligaris kabinett” där man ofta lät omgivningen definiera karaktärerna nu låter man det ske på ett omvänt sätt. Huset är modernt sterilt, men det finns inbyggt en stark ålderdomlig samhällsstuktur. Man lätt kan förstå att familjens värderingar är konservativa trots den moderna attityden.

Val styr i huset hon är en helt nödvändig för att allt ska fungera. Hon är en andra klassens medborgare, som får sova i rummet på bakgården. Det finns i huset mycket stora spänningar för donna Barbara i vars gestaltning Karine Teles briljerar. Hon är precis som Val en ganska överviktig medelålders kvinna men vi märker genast skillnaden på hur inbunden, nervös och klumpig hon är. Alla hennes försök att tala engelska eller använda sig av svenska design prylar är en fasad för att verka som en av den amerikanska eller europeiska medelklassen. Anna Muylaert är åtminstone inte i denna film förtjust i drama, men hon låter Barbara visa att hon är djupt skakad av en bilolycka men ännu mer av mötet med Jessica (Camila Márdilla) som är Vals dotter. Val är ålderdomligt respektfull mot alla hierarkier. Dottern är hennes motsats rebellisk och låter hela tiden påskina faktum att hon har studerat och håller med det fortfarande. Hon är villig att visa att hon kan många saker och att hon både vill och kan leva.

Det många gånger extremt realistiska fotografiet av Bárbara Alvarez och klippningen av Karen Harley, som föredra långa tagningar, stannar till med en dramatisk bild. Såsom den av en trappa som är i mörker vilken är en symbol för landets system som inte låter personer ta sig upp eller få en bättre ställning. Den person som verkar ännu mer desperat och som vi lite i taget tycker synd om är fadern i familjen som spelas av Lourenco Mutarelli. Han är en före detta konstnär som dagarna i ända står nästan helt passiviserad. Kanske en lite för stillsam film men inte på grund av det mindre intressant.

Roberto Fogelberg Rota

Så viktig

Ett fullständigt mästerverk

Titel: Förförd

Regi: Maiwenn

Medverkande: Vincent Cassel, Emmanuelle Bercot, Louis Garrel, Chrystèle Saint-Louis Augustin m.fl.

Svensk distribution: Folkets bio

Betyg A plus, plus

Få filmer som jag sett har varit så bra och perfekta i alla avseende som ”Förförd”. Den visar en realism som är magisk visserligen har vi skådat liknande i tidigare verk som i King Vidors ”Pasty” och i Roberto Rossellinis ”Rom öppen stad” dvs fotot av Claire Mathon är naturligt nästan dokumentärt, som visar olika vinklar.

Filmen är en tillbakablick av Tony en fransk kvinnlig advokat som spelas av Emmanuelle Bercot en till synes vanlig borgerlig tjej, som har många jobbiga ovanliga sidor som vi kommer att upptäcka. I filmens början vid alperna blir hon skadad. Medan hon är på ett rehabiliterings centrum i södra Frankrike kommer hon i tillbakablickar ihåg sin kärlekshistoria med Giorgio en krögare i Paris som spelas av Vincent Cassel. För att prisa denna fantastiska skådespelare skulle jag kunna skriva flera böcker. Det som Cassel gör är att genom diverse inspirationskällor från den franska klassiska teatern såsom Don Juan samt mycket även från aktion filmer, som Robert De Niros första roller med Martin Scorsese lyckas han gestalt en komplett och stark karaktär. Giorgio är liksom Solal (en mycket duktig Louis Garrel som hamnar i bakgrunden men inte är osynlig) kvinnotjusare. Vid första möte med Giorgio upptäcker vi att han trots sitt eleganta hem och belevande sätt är en förvuxen tonårig som leker med fotbollsspel och behöver ständig bekräftelse. Detta är sättet på vilket regissören Maiwenn presentera honom. Vad som är stort är att precis som Tony (Marie Antoinette alias Tony) är Giorgio en fullständig karaktär med olika sidor och rent av kontroversiell. Det framkommer i den ytterst erotiska scenen när de två har älskog i resturangen och när han lämnar henne. Det som verkar cementera kärleksparet är deras son Simbad. Vi får följa han födelse. Efter sonens födelse blir både Tony och Giorgio ansvarsfulla under en tid.

En annan karaktär är Agnès (Chrystèle Saint-Louis Augustin) en modell och skönhet med afrikanskt/fransk ursprung. Visserligen är hon lite sliten och arrognat men vi tycker verkligen synd om henne. Agnès nerbrytning är ett förspel till Tonys nerbrytning. Vi märker mer och mer Tonys småborglighet inte minst när hon tjatar på Giorgios vänner och scenen i vilken hon bryter samman är en av de svåraste i den franska filmens historia. Hon visar hat mot Agnès och till sist för att kunna få delad vårdnad av Simbad måste Giorgio bryta med sina vänner. Vännerna är sympatiska, varma och verkar ha roligt.

Klippningen ger alltid en känsla av instängdhet förutom när Giorgio och hans vänner möts. Under rehabiliteringen börjar Tony umgås med några unga ligister eftersom hon saknar Giorgio. Den verkliga kärnan i filmen är klasskillnaden mellan Tony och Giorgio. Man börjar känna av den i filmens början när Solal inte kan acceptera Giorgio och det ses ännu mer tydligt i relationen mellan Giorgio och svärfadern. En riktiga bra film boka in att se den omedelbart.

Roberto Fogelberg Rota

Muy bien

En lyckad dans

Titel: Our last tango

Regi: German Kral

Medverkande: Johana Copes, Juan Carlos Copes, María Nieves Rego m.fl.

Svensk distribution: Nonstop Entertainment

För mig det är fullständigt ofattbart att ”Our last tango ” inte blev vinnare av ett Oscars pris 2016 för bästa dokumentär film eftersom den är ett makalöst verk i vilket skönhet, filmteknisk skicklighet, kapacitet, lidelse och den mänskliga värmen slås samman.

I centrum av historien finns Maria Nevers och Juan Carlos Copes som har varit och fortfarande är två av världens bästa tango dansare. Vi ser dem först i ett fantastiskt dansnummer. Tango är en metafor för livet och inte bara en dans. Tangon liksom livet är komplicerad och rika på olika tempon. Vi möter Maria och Juan alltid vackra och i fin form i deras professionella/känslomässiga liv i staden Buenos Aires. Lite i taget med hjälp av arkivbilder, som är genialiskt blandade med nyskapade scener, materialiseras artisternas liv. Ofta när man tänker på tango tror man att mannen är den ledande aktiva partnern men vi upptäcker att det är tvärtom. Om det kan stämma att den snygga Maria skulle vara hans Stradivarius är hon ett instrument som påverkar stilen och läraren. Det är ett samspel med många kordinationer. Arkivbilderna ger den enklaste delen av dokumentet som minnet och levnaden istället är det som ges av de nyskapande bilderna, känslan av tiden och mest av allt hur människorna levde och hade det i Argentina på 1950 talet.

Den unga Maria spelas mycket väl av en annan fantastisk tango ballerina som är Ayelén Álvarez Miño. Vi ser hennes återskapelser. Vi befinner på en teater rekvisitan visar tiden. Vi upptäcker styrkan hos Maria, en barndom tillbringad bland de allra fattigaste och eländigaste i samhället med ingen som helst lyx förutom en radio och hennes danslekar samt hennes längtan genom tangon. Vi märker att Ayelén Álvarez Miño är en sämre ballerina än Maria fast hennes mer svävande stil passar bättre i dessa scener. Juan och blickarnas möte påminner stark om en scen i ”De fyra riddarna från Apokalypsen”, som gjorde Rodolfo Valentino till världsstjärna.

Det som Jo Heims och Félix Montis fotografi tar fasta på är rytmen. Ulrike Tortoras klippningen är en nattlig dimension, inte så olik den av kultfilmer i en filmisk romanticism, som i Andy Webbs ”Interview with a vampire” eller Joel Schumachers ”Fantomen på Operan”. Vi ser förutom bilder av mörka miljöer, av skymningar och mest av allt solnedgångar att dimension är nattens, den av fritiden efter arbetet och även bortom alla förändringar som rörde Argentina både när det gäller det politiska och det sociala. Peronismen, kampen av den ortodoxa marxismen, kontakter med före detta nazister och en av de mest brutala diktaturerna som någonsin skådades verkar inte finnas utan blir lämnade åt sidan. Inte för att ge tangon en eskapistisk dimension, men för att visa att tango är bortom det och att det är frågan om det djupaste och privata.

Maria berättar för oss. Det är inte frågan om intervjuer i klassisk mening utan snarare monologer som låter oss förstå att det var ett nöje för underklassen men skulle även visa någonting mycket djupare nämligen de mänskliga relationerna. Det finns i en av de mest drammatiska scener när vi ser hur Juan som vi skulle kunna definiera som en blandning av Rudolf Valentino, Carlo Tevez och författaren Juan Borges visar för oss hur han har försökt att ändra sitt liv när nya musikstilar kom med triumferande intåg. Maria förklarar skillnaden mellan sättet som hon såg dansen och det mer kommersialiserade sätt som andra ballerinor ser på dansen. Man kan inte säga att tangon är jämlik men kvinnan ses på liknande villkor. Filmen blir mer och mer den om Juan och hans historia samt hans ständiga behov av bekräftelse. Det finns trots att han har familj en stark känsla av ensamhet. En film som kan ses och uppskattas mycket väl även om man, som jag inte kan dansa tango.

Roberto Fogelberg Rota

Turkist tragedi

Inlåsta flickor

Titel: Mustang

Regi: Deniz Gamze Ergüven

Medverkande: Nihal G. Koldas, Suzanne Marrot, Ayberk Pekcan, Tugba Sunguroglu Erol, Günes Nezihe Sensoy, Doga Zeynep Doguslu, Ilayda Akdogan, Elit Iscan, Erol Afsin, Aziz Komecoglu m.fl

Svensk distribution: Scanbox

Betyg: A

Den turkiska filmen har under 2000 talet utvecklas enormt. Den har slutat vara en slags främmande fågel. Verket ”Mustang” är en film som följer samma tema som Peter Mullans ”The Magdalene Sisters” och Sofia Coppolas "Virgin suicide" fast ”Mustang” är mycket bättre och lyckas skildra på ett bättre sätt. Det ar inte en film om Islam men om en äldre mentalitet som tyvärr allt för ofta drabbar unga kvinnor som segregeras och tvingas till arrangerangerade äktenskap på grund av att forma ekonomiska allianser och i detta specifika fall på grund av egoism.

Situationen är ganska extrem fem systrar med mycket liten åldersskillnad bor med sin mormor på en mycket vackert plats vid Svarta havet. De är alla vackra, långa, slanka och blonda. De skulle kunna smälta in var som helst i norra Europa. Mormor eller farmor (det specificeras aldrig i filmen) skulle kunna verka som den snälla rara men hon är i själva verket en skoningslös hustyrann. Allt som hon säger är banaliteter. Det framkommer när hon gör sina spända och formella presentationer av barnbarnen. Hon vill se alla gifta medan hon fortfarande är i livet. Nihal G. Koldas har meriten att presentera en till synes sympatisk kvinna attraktiv för sin ålder men i själva verket hatar hon flickorna enbart för att de är unga och har hela livet framför sig.

När det gäller fotografiet för vilket både David Chizallet och Ersin Gok ansvarar, har vi har den rätta dimension d.v.s halv skugga i vilken värmen från solen kväver allt. De äldre kvinnorna, som Hanife (Suzanne Marrot) kanske är simpla men de gillar flickorna. Det visas när hon lyckas sabba en tv sändning av en fotbollsmatch som enbart får ses av kvinnor, eftersom männen har ställt till med alldeles för mycket våld. Dessa sekvenser med flickornas glädje visar hur Mathilde Van de Moortels klippning fungera bra, eftersom den alternerar långa meditativa stunder av flickorna inlåsa liv och rena aktionssekvenser.

Skollovet börjar med en tragedi med anledning av att de på en strand har lekte med några skolkamrater (pojkar) någonting som gör flickorna suspekta. Detta retar gallfeber först på mormor men ännu mer på morbrodern, som är mannen i huset Erol (Ayberk Pekcan). Han verkar vara en normal affärsman. Men I själva verket representerar han det värsta i det patriarkaliska systemet.

Reaktionära idéer, det fysiska, psykiska och sexuella våldet som kommer att drabba mest av allt den tredje systern Salma, som spelas mycket bra av Tugba Sunguroglu. Erol, blir outhärdligt när morbrodern skjuter med en kraftig automat pistol nästan i kroppshöjd. Vi upptäcker fler och fler mörka hemligheter och kanske även en kriminell aktivitet. Selma kommer att vända sig mot killar som liknar morbrodern.

Filmen ses i flickornas perspektiv och berättar rösten är lelle mycket väl spelade av Günes Nezihe Sensoy. Hon är vacker, ser ut som en modell i miniatyr och är handlingskraftig utan att vara en pojkflicka eller en liten Pippi Långstrump. Hennes röst lyckas att komentera mycket bra vad som händer, som den kostsamma förvandlingen av huset. Det är hon som tar hand om den fjärde systern, som spelas mycket bra av Doga Zeynep Doguslu, som är svagare och mer barnslig än de äldre systrarna. Hon är den som man tycker mest synd om. Den femte systern är till synes kaxig, Sonay (spelad av fotomodellen Ilayda Akdogan). Hon gifter sig med sin kille som visas sig vara en blivande hustyrann. Ece (Elit Iscan) gifter sig med den lillgamla Osmna (Erol Afsin). Paret får oss att känna oss generade för dem men även förskräckta när Osmans fader, som presenteras mer än spelas av Aziz Komecoglu hotar gynekologen med en pistol.

Det finns i detta nattsvarta porträtt av turkiska män en rolig sympatisk karaktär det är gatuförsäljaren Yasin som spelas mycket väl av Burak Yigit. Han är en komisk karaktär ”Karagöz” (en kasper figur). Han är den enda person som handlar rätt. Filmen slutar för mig på ett öppet sätt. En film som man bara måste se.

Roberto Fogelberg Rota  

Strak sven nedelänsk drama

En extremt kritisk film

Titel: Paradissviten

Regi: Joost van Ginkel

Medverkande: Anjela Nedyalkova, Boris Isakovic, Magnus Krepper, Erik Adelöw, Ewa Röse, Issaka Sawadogo m.fl.

Svensk distribution: Folketsbio

Betyg A

Joost van Ginkel har gjort en mycket bra och stark film, som inte är en knytnäve i magen utan snarare en serie sparkar på den som ligger. Sparkarna attackerar hans hemland Nederländerna och en viss ytterst kommersiell mentalitet angående prostitution och problemen med landets tuffa attityd mot invandrare. Det är tre historier som smälter samma. Filmen har Andréas Lennartsons fotografi som inte är vackert utan snarare starkt, smutsig och mycket lik verkligheten. Klippningen för vilken Bob Soetekoux, Teum Rietveld och Wouter van Luijn ansvarar är både våldsam och kontemplativ, som delvis påminner om Ingmar Bergman mest mogna verk men filmen har även aktions sekvenser. ”Paradissviten” är mest en multimedial film i vilken flera bilder även de från YouTube och Skype smälter samman.

Den första karaktär som vi möter är den till synes lyckliga och tanklösa Jenya en bulgarisk tjej som gestaltas på ett mycket fint och intensivt sätt av Anjela Nedyalkova. Hon är inte en klassiks skönhet utan snarare ett slags fulsnygg Lolita som sprutar av liv och glädje någonting som hon får ge av kall på och försvinner när hon i Amsterdam istället för ett modell jobb hamnar i trafficking var Ivica styr i vars roll Boris Isakovic är ypperlig. Denna före detta serbiska krigsförbrytare är hemsk och skrämmande på grund av att han samtidigt är en kärleksfull fader men även en tämligen barnslig och bortskämd tonårig. Det finns någonting av Emir Kusturicas bovar här fast det saknas komiska inslag. Han lever i en vacker och ytterst lyxig lägenhet och har en klubb till vilken även den kulturella eliten kommer. En som blir inskriven i den är den svenska dirigenten Stig i vars roll Magnus Krepper är minst sagt lämpligt kastad. Han är en perfektsionist, som har främjat sig från allt och alla för att sträva mot det yttersta. Det ses tydligt i relation som han till sin son Luka, som spelas mycket bra av Erik Adelöw. Han är mycket duktig inte minst i de scener i vilka han får dialogerna med modern Ewa Röse, en annan känd musiker. Vi ser hur pass duktig pianist han är men även en nervös och ensam pojke som strävar för att vara bäst. Fadern är varken svår eller elak men han kan inte lyssna på sonen.

Till sist kommer Stig med sin integritet och sitt passiva främmade sätt att göra någonting hemskt. En handling som Yaya spelad av Issaka Sawadogo tar ansvar för vilket Stig inte gör. Yaya är en afrikansk invandrare som har kommit till Nederländerna för att arbeta. Han agerar som en familjefader för dem som bor i utkanten och arbetar i växthus industrin. Han kommer att hamna i samma situation som Jenya. Yaya har med sin religiösitet, sina kristna värderingar förmågan att ta sig de ur denna djävuliska situation. Allt verkar komma på sin plats. Det är en film som man bara måste se.

Roberto Fogelberg Rota  

Hong Konsisk Tjekov

En fantastisk kvinnoskildring

Titel: Lazy Harzy Crazy

Regi: Luk Yee- Sum

Medverkande: Mak Tsz-yi, Kwok Yik-sum, Fish Liew, Gregory Wong m.fl

Visades på Stockholm film festival 2015

I de flesta uppslagsböcker om teater och litteratur brukar man påpeka att den ryska författaren Anton Tjechov lyckades säga så mycket genom att skildra vardagliga sysslor, detsamma kan sägas om Luk Yee- Sum i filmen Lazy Harzy Crazy. I en skola i Hong Kong går tre tjejer i samma klass. De är intresserade av samma kille Andrew. Tjejerna är så olika, som man bara kan tänka sig. Chloe (Mak Tsz-yi) är en ung kinesiska från Malaysia. Hon känner en stigmatisering för sitt ursprung. Chloe försöker åtminstone lyckas i skolan någonting som hennes bästa vän Alice vägrar. Alice (Kwok Yik-sum) vill inte finna sig i rollerna som ges av vuxen världen. Hon lever i ett slags skapade utrymme av populär kultur. Hon är full av tatueringar och med en kaxig framtoning. Tracy (Fish Liew) är helt annorlunda från de andra. Hon är den klassiska söta flickan som till synes verkar vara duktig i skolan. Hon är prydlig med hästsvans och glasögon.

Det som intressant för Luk Yee- Sum är fritiden. Det liv som de tre tjejerna lever på sina lediga stunder och deras relationer. Hong Kong ses i stadens utkanter. Handlingen är ofta belagd på stadens kullar och vid olika besök i tempel. Vi ser Chloes helt konstiga och främmade relation till hennes far. Tjejerna har olika sex möten. De är aktiva på en chat som i själva verket innebär en slags prostituering. Cloe och Alicia lyckas med det. Prostitutionen verkar fortfarande som en lek men rätt ofta kommer kunder som är jämnåriga med tjejerna. Vi ser killen, som är det stora sexobjektet, skolans basket stjärna. Alla tre fantastisera om honom och det verkar som hans längd och utländsk klingade namn gör honom till en slags dröm. Verkligheten är annorlunda. Men som i många komedier är karaktärers anspråk och vilja att nå önskningarna det som gör att allt blir så absurt.

Thé huset i vilket väninnorna möts är i sig mycket komiskt, men här ser vi Choes främmande relation till fadern, Alices problem med kunder och Tracys eländiga liv som verkar nå bottenpunkten när hon följer med Alice (efter ett våldsamt bråk med mormor) till en firmafest på vilken kvinnor viker ut sig. Fast då möter Tracy den unge charmige Raymond (Gregory Wong). Det som hittills har varit filmens kännetecken är det enkla ofta banala fotografiet för det ansvarar Jam Yau, nu ändras fotot och blir förfinat. Klippningen av Wenders Li blir ännu vackrare och mest av allt mycket mer full av liv och rörelser inte minst med videoklipps estetik. Det är livsöden som är passionerade just för dess vackra och extrema enkelhet i en film som med så lite säger mycket.

Roberto Fogelberg Rota

Grekisk tragedi på Sicilen

Fullträff på den vackra ön Pantelleria

Titel: A Bigger Splash

Regi: Luca Guadagnino

Medverkande: Tilda Swinton, Paul De Smedt, Ralph Flennes, Dakota Johnson, Corrado Guzzanti m.fl.

Svensk distribution: Sf

Betyg A

”A Bigger Splash” är en tragedi, som utspelas i den större tragedin av tusentals immigranter som är tvungna lämna Afrika för att få ett bättre liv i Europa. De hamnar först på ön Pantelleria. Det är en extremt vacker ö med naturliga grottor och små sjöar, som påminner om mindre basänger, som man hittar i klippskrevorna. De harmoniska färgglada husen är den rätta scenografin för ett komplicerat relations drama. Marianne Lane är i Tilda Swinton gestaltning, en rock star. Vi ser henne i några montage bilder vid en konsert på en större stadion. Hon har genomgått en halsoperation och måste hålla tyst. Marianne är en vacker medelålders kvinna som bor tillsammans med fotografen Matthias Schoenaerts, spelad av Paul De Smedt. Hans stora passion verkar vara att göra seriösa dokumentär filmer.

De håller sig rätt mycket för sig själva njuter av varandra och omgivningen. Trots att vi är i moderna tider är paret lika Ulisse och Naucicaa. De smörjer in sig med lera och sand. På ett torg får de ett telefon samtal. Här ser vi en konstrast när det gäller Luca Guadagninos sätt att använda sig av kameran. Långa tagningar som tar hela figurer vackra kamerarörelser och viljan att undersöka samt i varje tagning hitta fina vackra och minnesvärda bilder. Man skulle lätt kunna dra en parallell mellan honom och den svenska 1700 tals målaren Alexander Roslin.

Det vackra och behagliga döljer inte bara vemod men även aggressioner och hårda känslor. Detta finns alltid även i början av filmen, när det verkar vara en semester för några unga, vackra och välmående medlemar i den övre medelklassen. Modernitet kommer in i många former som datorer och iphone vilken fortsätter att fungera även när dess ägare går ur tiden men även i form av vintage. Marianne klär sig på ett sätt som påminner om 1960 eller 1970 talet och Paul kör en Citroen Minardi.

Harry, Ralph Flennes, är en totalt annorlunda person belevad, rolig, rörlig och utåtriktad på gränsen till uppskruvad. Vi ser honom först när han kommer tillsammanas med sin vackra dotter Penelope spelade av Dakota Johnson. Harry börjar stå i centrum allt rör sig kring honom. Guadagnino och filmfotograf Yorick Le Saux låter oss förstå det när vi möter kommissarie Carmelo spelad mycket bra av Corrado Guzzanti när Harry har övertyggat de andra att åka till en restaurang som ligger vid ett äldre stenbrott. Det påminner stark om en antik grekisk teater och nu börjar tragedin. Naturligtvis som när man spelade teater under antiken har tragedin en hel del av komik, dans och intermezzo. Det är fantastiskt att se hur Harry visar sin skicklighet, som dansare till ljudet av vinyl plattor. Det finns något komiskt i denna gestalt men även någonting djupt tragiskt. Bakom den extremt utåtriktade och självsäkra fasaden finns rädslan för att bli gammal och för den tid som har gått samt en ärlig och passionerad kärlek till Marianne. Det är vad han lyckas lyfta fram med karisma han drar alla till en karaoke kväll. Innan dess har vi skådat en mycket romantisk dans mellan Harry och Marianne som visar deras verkliga passion. Om vi jämför Guadagninos film med Roberto Rossellins underskattade ”Viaggio in Italia”. Det som drabbar huvudrollersinnehavarna i båda filmerna är att inte kännas vid sina riktiga passioner. Penelope är kanske eller kanske inte indragen i planen att få Marianne svartsjuk eller har Penelope verkligen en riktig passion för Paul. Det är genom många tagningar, erotiska lekar och lek med fötter som allting görs intressant och så välspelat.

Filmens riktiga kärnpunkt är den scen i vilken Penelope och Paul möter några immigranter och de kan varken samtala eller förstå varandra. Man skulle nog kunna uppfatta slutscenerna med konfrontationen mellan Marianne och Penelope, som lite avbruten men de är helt enkelt actionscener, som precis som många aktionssekvenser går väldigt snabbt. Marianne kan inte acceptera att hon förstår den yngre Penelope som inte bryr sig om någon förutom sig själv. Innan jag avslutar recensionen av filmen måste jag tillägga några iakttagelser av maten. Maten är luxuösa fiskar enkelt lagade och inte minst den goda ricottan är en markör för någonting som karaktärerna saknar närheten till sina rötter och blir precis som ett surrogat för det som inte förekommer nämligen harmoniska samtal. Ingen kan tillfredsställas och utvecklas så till sist blir Marianne inte minst på grund av kommissariens sympatier endast en abstraherad dröm. Den som hon själv och möjligen Harry konstruerade. En spännande film som säger mycket.

Roberto Fogelberg Rota

Crumbs

En spansk etiopisk film

Filmen ”Crumbs s” visades under Stockholm filmfestival. Det är ett ytterst ovanligt verk. En film gjord av två spanjorer i Etiopien, filmen påminner starkt om verk som kännetecknade vissa faser av Pasolini men än mer om den chilenska filmskaparen Alejandro Jodorowsky. Fast filmen ”Crumps” är ännu mer extrem, eftersom den inte bara är ett post apokalyptiskt verk, men en stor kritik till vårt västerlänska levnadssätt och dess inverkade på Afrika. Av diverse anledningar är filmen inspelad i Etiopien i en äldre kultur, som i denna dyskopiska värld år 3000 enbart har rester av teknologi och konsumism. I denna värld som befolkas av konstiga rent av bisarra figurer ser vi Daniel Tadesse en puckelryggig man som går omkring med en skolväska. Han lever i en övergiven bowling hall, som kommunicerar med en annan värld, som en gång i tiden var den av de så kallade Molegon krigare i denna värld bor numera även en avdankad jultomte. Huvudrollsinnehavaren är gift med en skönhet som heter Selam Tesfaye. De tillber ett äldre poster av Michael Jordan. Han börjar denna resa i ett märkligt område. Resan har en intressant metafilmisk stund som gör filmen till en mycket stark upplevelse. Vi får följa en viss spänning som verkar komma från ingenstans. Tyvärr förstörs filmen nästan av rent fåniga effekter, som rymdskeppet vilket ska evakuera mäniskorna från jorden men det rör sig enbart om en detalj.

Jag mötte producenten Sergio Ugue under hans vistelse i Stockholm. Han har svarat på några frågor.

Hur kom ni på idén till detta märkliga verk?

Väl jag har känt Migule Llas sen vi var tonårigar. Han har arbetat mycket väl och mitt liv har fört mig till Finland. Jag fick förra julen idén att arbeta med Miguel och vi provade några tekniska lösningar med black Magic. Vi började söka platser och leta efter en scenografi som skulle ge känslan av någonting som var trasigt och farligt. Vi hittade den och vi försökte att få det att stämma.

Kan du säga mig lite grand hur var det med skådespelarna?

Väl många regissörer har en skådespelare som de lyckas bättre med än andra att föra fram deras budskap lite av det som hände mellan Marcello Mastroianni och Federico Fellini eller Jonny Deep och Tim Burton. Jag tycker att Daniel Tadesse var mycket bra och stark i denna roll. De andra fick vi tag på med hjälp av en etiopisk producent. Den film som produceras i Etiopien är ytterst kommersiell nästan eskapistisk men den blir bättre och bättre för varje år. Selam Tesfaye var redan en stor stjärna i hemlandet. De tekniska förutsättningarna var inget problem eftersom de blir bättre och bättre och personerna mer kunniga.

Har er film setts som provocerande?

Inte än så länge men jag hoppas att någon kommer att bli provocerad. Om filmen inte ger dessa känslor är det synd jag hoppas att åskådarna inte förblir likgiltiga.

Varför valde du att bosätta dig i Finland?

Eftersom det är ett fantastiskt land. Jag älskar hur man arbetar med film i de nordiska länderna. I Spanien är vi verkligen super underground. Jag resonerar fortfarande på detta sätt. Många av de mer etablerade filmskaparna ser film, som någonting som biograferna eller tv omedelbart skall tjäna pengar på, men jag ser och hoppas att filmen skall kunna visa sin storhet i en framtid

Regissören Migule Llas svarar på några frågor

Hur fick du idén till denna film? 

Jag ville göra en film med min fetisch skådespelare Daniel Tadesse, som är en person med en icke normativ kropp och fantastisk mimik. Han lyckas att öppna era sinnen till en värld av surrealistiska fantasier i vilken drömmar blir verkliga. Jag ville även visa några platser som var övergivna i Etiopen och se hur dessa kan fungera. Dessa två elementen har slagit ihop till en science fiction film, som lyckas visa åskådaren vad som skulle kunna hända med ruinerna av det kapitalistiska samhället.

Man borde påpeka att ”Crumbs” även har sitt ursprung i komedin Chigger Ale (2012). ”Chigger Ale” handlade om livet av en återfödd klonad Hitler i Addis Abeba, som lyssnar på Beyoncé och är en stor fan till Cristiano Ronaldo. Han säljer piratkopior av DVDs på gator och torg. Precis som ”Chigger Ale”, är ”Crumbs” en satir över globaliseringen. Den är en kritik av människans mekanisering och det hänsynslösa konsumism samhället som orsakar fenomen som beroende och lyckas förstöra hela omgivningen. Vi ville ta detta ännu längre och visar det på ett ännu mer extremt sätt

Vilka är Molegon krigarna?

Precis som de andra karaktärerna i ”Crumbs” är Molegon Warriors kvarlevor av det förflutna.

Det är människor som hade försök leva vidare i en post apokalyptisk värld i vilken allt från det förflutna hade fallit åt sidan. Man har skapat en egen symbolik som utgår från vårt eget eller från det som vi hade en värld i vilken man kan tror att det räcker med ett plastsvärd, för att vinna kriget.

Roberto Fogelberg Rota

Conan

Övertygande kvinnoporträtt i bra remake

Conan the Barbarian
Regi: Marcus Nispel
Medverkande: Jason Momoa, Stephen Lang, Rachel Nichols, Ron Perlman, Leo Howard, Laila Rouass m.fl, USA 2011

betyg A

Marcus Nispel är en tysk regissör som blivit känd för diverse "remakes". Nu ger han sig på en av myterna i populärkulturen: Conan Barbaren. Den tidigare filmatiseringen från 1982 med Arnold Schwarzenegger blev dennes genombrott. Då ansvarade John Milius för regin. Filmen blev historisk, eftersom man för första gången presenterade, i en populär film, en hjälte som hade många negativa sidor. Nu är den berömda barbaren gestaltad av Jason Momoa, som är betydligt mer välbyggd än ”governatorn” Arnold Schwarzenegger.

Momoa är mer övertygande i stridsscenerna och en betydligt bättre skådespelare, men han får i denna historia, som ständigt refererar till många andra verk, alldeles för lite möjlighet att förverkliga sig själv. Den intressanta prologen är filmad enbart med handhållen kamera i vilken Conan föds av en kvinna som varken är vacker eller glamorös, Laila Rouass. Relationen som Conan har till fadern Corin är övertygande och intensivt skildrad. Fadern är gestaltad av Ron Perlman, som för övrigt gör en mycket bra rollprestation.

Relationen är inte till den vuxne Conan, Jason Momoa, utan till den unge Conan, som redan är en krigsmaskin och som gestaltas av Leo Howard. Denne unge man är ytterst övertygande och tillsammans med den förtrollande scenografin av James Steuart, med Thomas Kloss fotografi samt med Ken Blackwells klippning, får vi en stark och övertygande känsla för det episka i historien. Tyvärr är boven Khalar Zym, som gestaltas av en duktig skådespelare, Stephen Lang, inte helt övertygande eftersom han slåss bra men inte verkar riktigt stark eller Shakespeare-skolad.

Annons:

Mycket mer intressant är bovens dotter Marique, som han nästan har en incestuös relation till. Häxan Marique gestaltas mycket bra av Rose McGowan. Kraftigt sminkad och med långa metallnaglar. Hon har sexuell utstrålning, men med grymma tendenser och påminner om två arketyper i den brittiska litteraturen: Lady Macbeth och häxorna i samma verk. Hennes roll är mycket övertygande och sevärd, precis som Tamara, gestaltad av Rachel Nichols. Hon är den perfekta amerikanska skönheten som dras till Conan.

Det som är den största kraften i filmen är att presentera en hjälte som är så etniskt blandad och som kan övertyga och låta sig identifieras av många. Conan är en ensamvarg som slåss inte enbart mot andra biffiga krigare utan även mot de dunkla krafter som påminner lite grann, om man tillåter sig en ironisk parallell, om dagens aktiespekulationer som verkar vara lika farliga som häxeriet i Robert Howards värld. Conan är en film som man kan njuta av även om den saknar den moraliska konflikten som fanns i ”Solomon Kane”.

Solomon Kane rule

Solomon Kane
Regi: Michael J. Bassett
Medverkande: James Purefoy, Max von Sydow, Patrick Hurd-Wood, Mackenzie
Crook, m.fl.
USA, Storbritannien, Tjeckien, Frankrike, 2009
Nordisk film, DVD 2010

betyg A

Rob E. Howard är en av de mest underskattade författarna under förra århundradet. Bland hans verk är onekligen Conan-äventyren de mest kända verken som filmatiserades med den unge Arnold Schwarzenegger, hans första stora filmroll.

Annons:

Men Howards bästa verk är utan tvekan, för den psykologiska studien, de romaner som tillägnas Solomon Kane, en före detta engelsk legoknekt som konverterade till den mest extrema puritanismen. Han kämpade mot det onda med brutalitet och fanatiskt engagemang.

Det är först nu, efter en serie vampyrfilmer i vilka vampyrjägarna med religiösa tecken slåss mot ondskan, som karaktären Solomon Kane blir filmad. Vid första ögonkastet skulle även "Solomon Kane" kunna vara en vampyrfilm med utsökta aktionscener. De känns äkta, eftersom de inspirerats av en del tyska och italienska fäktningstraktater från medeltidens senare del och renässansen. John Milius "Conan" (1982) var en banbrytande film som presenterade en inte alltför god hjälte. Här presenterar "Solomon Kane" en hjälte, en fanatiker, som underkastar sig Guds vilja och anstränger sig för att följa den till sitt yttersta och blir på så sätt en ny banbrytare.

Filmens prolog, med slaget mot garnisonen i en arabisk stad, visar den skickliga i Andrew Mac Ritchies klippning, vilken till synes är obefintlig men närvarande. Den, liksom Dan Laustsens fotografi som finner det vackra och hemska i landskapen med en utsökt färgskala som fångar åskådarens interesse, borde studeras i filmskolor.

En annan kvalitet i filmen är James Purefoys skådespeleri som är karismatiskt och naturligt måttfullt i rollens olika schatteringar. Vi möter Solomon, en rättfärdig man som underkastar sig Guds vilja. I filmens mest våldsamma scen ser vi ett brutalt pojkmord där Samuel Crowthorn är mycket väl och naturligt gestaltad av Patrick Hurd-Wood. I sekvensen ser vi Salomon med armarna utsträcka som Kristus på korset. Vi kommer att se honom i samma position vid två andra tillfällen när han spektakulärt mördar två fientliga riddare som han rider mellan och när han korsfäst. Denna scen med hagel och eld är mycket vacker och effektiv och är en av de starkaste korsfästningsscener i hela filmhistorien och kan lätt jämföras med den i Andrei Tarkovskijs "Andrei Rublev" (1966).

Det finns mycket medeltidsskildringar av Ingmar Bergman och även av en ikonografisk traditions när det gäller krigens fasor. Jag tänker mest på flamländaren Jacques Callons skildring av det trettioåriga kriget. I "Solomon Kane" befinner vi oss inne i dessa gravyrer och det är just detta som är ett av de bättre perspektiven. Visst kan likhet med många andra fantasyfilmer ses, mest av allt Peter Jacksons "Sagan om ringen"-triologi, men där är bovarna alldeles för enkla och övertydliga. Även i "Solomon Kane" finns det bovar, men vi ser vi dem alltid med Salomons ögon.

En annan stor förtjänst i filmen är den omsorg med vilken Bassett väljer de mindre rollernas casting, från den galna prästen - intensivt gestaltad av Mackenzie Crook - till den trogne soldaten Henry Telford, i vilken Philip Winchester briljerar. Nämnvärda insatser görs av den äldre skådespelaren Pete Postlethwaite, som personifierar William Crowthorn, den fredfulla och kloka kväkaren. Max von Sydow som den gamle Kane gör en av sina bättre gestaltningar genom tiderna i klass med den i Ingmar Bergmans "Ansiktet" (1960) eller i den berömda "Exorcisten" av William Friedkin (1973).

En annan stor belåtenhet med "Solomon Kane" är att upplevelsen är likadan om man ser filmen på Bioduken, på tv eller datorskärm. Det kan kanske verka som om jag förhåller mig en aning icke-kritisk till denna film. Dock har den en nackdel i den kvinnliga gestaltningen av Meredith Crowthorn av Rachel Hurt-Wood. Rollen är i sig lite tråkig och man gör inget försök att förvandla henne till en mer dynamisk figur (den är ytterst trogen Howards text) men skådespelerskan är lite för tam. Med Kristen Dunst i denna roll hade man säkerligen sett skillnad i spelet.

Till sist ytterligare en iakttagelse under en filmsäsong i vilken många filmer presenterar en extrem sexualisering i demonjägargenre: "Solomon Kane" utmärker sig som en icke-sexuell film. Nakenscenen när Meredith ser Solomon tvätta sig visar snarare, i form av sår och tatueringar, allt det hemska som han har varit med om.

Roberto Fogelberg Rota

Om förflyttningen av staden Kiruna

En imponerande film

Få svenska filmer har imponerat på mig som ”Ömheten”. Sofia Nordin visar sin styrka inte bara när det gäller användningen av fotograf Petrus Sjövik, vars bilder ger styrka och är otroligt vackra. Klippningen av Nicolas Bancilhon och Philip Bergstöm är fin, men även valet av skådespelarna är lyckat.

I detta drama som är en atmosfärs drama får vi följa några ungdomar i staden Kiruna. Staden är en högst levande organism trots att den är frusen. Vi har sällan sett snö få en så framträdande roll i en film. Snön täcker alla passioner och inte minst den svåra vardagliga situationen i vilken dessa unga människor befinner sig.

Huvudpersonen är Markus som spelas mycket väl av Sebastian Hjort Af Ornäs. Denna unga man är en kille som vill bli mekaniker men klara inte de krav som hans omgivning har nämligen att avsluta gymnasiet. Markus är tystlåten men det är inte den traditionella tystnaden av de karaktärer, som vi förknippar med Norrländska inlandet utan en stum typ av tystnad, som är total. Hans karaktär blir allt mer komplicerad och inte nog med det. Han är en katalysator av alla typer av problem och ”nackdelar” som är typiska för en viss svensk ”white trash kultur” sexismen, det respektlösa förhållande mot autoritärer när de försöker att hjälpa honom och den osäkerhet som får honom även att bli aggressiv. Det igenkänns av de rasistiska symboler som han har i sin verkstad men de har ingeting att göra med honom själv och i själva verket är de på sätt och vis även ett patetiskt försök till att ge en ton åt hans personlighet. Markus vill inte hamna i gruvan eftersom det skulle för honom betyda att han skulle komma långt ifrån sin verklighet så att han inte skulle kunna nå sina drömmar, som är frusa.

Mycket annorlunda är den roll som spelas av Alfed Jüntti. Om Markus skulle skrivas in i kategorin white tarsh är den vattenkammade och städade Daniel, så heter hans roll, en mycket sympatisk och till synes ordentlig kille. Han bor i ett av höghusen som 1950 och 1960 talet väldfärd lämnade efter sig. Huset är prydlig men kallt och vi märker genast att det som är hans problem är det komplicerade förhållandet till fadern, som spelas av Pär Andersson, obildad, självgod är han en viktig representant för en del av den svenska befolkningen och dess dolda brister. Han försöker att närma sig Daniel genom att boxas med honom men vi känner hur svårt det är. Användningen av klippningen i denna scen gör den extra kuslig. Det är just detta som orsakar Daniels vrede och ger honom en fascination för våldet som tar sitt utryck i att han börjar umgås med en grupp ligister. Vi ser hur de angriper samer och även hur de börjar skrika till varandra och till slut tar till vapen, som för Daniel börjar bli fetischer. Denna del av filmen är för mig helt fantastisk och det för mitt minne till Martin Sheen i ”Det grymma landet”. Terrence Malicks imponerade debut film. Det är just det som gör honom ännu mer närvarande.

Den tredje ungdomen, som är den mest lysande rollen är Zerin (som presenteras med stor skicklighet av Lina Leandersson). Hon har en fin familje som är av romskt ursprung och det är hon som har det historiska minnet som saknas för de andra genom att hon samlar på foton. Fotografi och simningen är hennes kännetecken.

Regissören Sofia Nordin tycker Skulle du kunna berätta lite om dig själv och hur fick du idén till denna film?

Jag är manusförfattare och regissör för film och teater och bosatt i Paris sedan 18 år tillbaka, där jag även arbetar som filmpedagog för ungdomar i olika förorter.

Jag har gjort många kortfilmer med ungdomar om deras historier, förälskelser, drömmar, oro och relation till föräldrar, så kände jag att jag hade många saker som jag ville berätta i en längre film, och karaktärer som på sätt och vis redan fanns. Under min egen tonårstid bodde jag i en liten ort nära Sundsvall, i vild natur och samtidigt nära stora fabriker, helt industriella landskap, och de där världarna sida vid sida har alltid fascinerat mig. Den uråldriga naturen och den högteknologiska industriella modernitet som vi människor byggt. Hur funkar det där ihop? Trivs vi? Och så människans litenhet i allt det där. Idag finns det ju en stor ekologisk aspekt i den frågan, för de generationer som växer upp och som precis ska börja sitt liv i världen som vi och tidigare generationer lämnar efter oss. Så just den situationen ville jag undersöka. Livet i en brytningstid, eftersom sättet vi lever på nu faktiskt inte funkar på sikt. Och tonåren är ju alltid en brytningstid! När jag läste artiklar om staden Kiruna, hur den byggts som drömmen om ett bättre samhälle mitt på sin gruva, och hur den nu rämnar och ska flyttas och byggas igen som ett samhälle som ska hålla på sikt - ekonomiskt och ekologiskt - så tycket jag att hela den situationen var en så häftig metafor för samtiden i stort. I Kiruna skälver det ju på riktigt, här ställs frågorna konkret just nu. Och så är Kiruna en liten science fiction-liknande ö mitt i en miljonårig, nästan oändlig natur, som berättar så slagkraftigt och visuellt om hur små vi människor är gentemot naturens krafter. Det är ett helt fantastiskt landskap!

Vilka var svårigheterna innan du började filma?

Filmen är ju väldigt visuell och bygger mestadels på ett berättande bara i det som verkligen hör filmkonsten till, bilder, ljud och tid, och med mycket lite dialog. Filmiska världar som vi bygger upp. Så det krävdes ju, för att få finansiering, att jag kunde visa hur själva filmspråket skulle se ut. Tillsammans med filmens fotograf, Petrus Sjövik, gjorde vi många turer till Kiruna, sökte landskap som var berättande och även ljud, och klippte ihop små teasers som visade filmens helt egna språk. Själva manuset utvecklade jag också under den här perioden, som i en slags dialog med staden och människor jag mötte då, som i vissa fall blev karaktärer i filmen. Så det var en fas av att "drabbas" av verkligheten och staden Kiruna, som jag

Alfred Juntti har svarat på dessa frågor

Hur fick du rollen?

Det var av en ren slump jag egentligen sökte till filmen. Vi smet ut från en lektion för att gå upp till fiket för att köpa kaffe. Väl däruppe så ser vi att de står och kastar folk till en långfilm. Jag går på estet så teaterprogrammet, är i samma hus, antar att det var därför de kom just till vår skola. Det slutade i att jag oseriöst, bara på skoj, gick fram och anmälde mig, stod framför kameran och presenterade mig osv osv. Inte var jag beredd på att jag skulle gå vidare till någon provspelning eller gallring som det nu var. Men så fick jag ett samtal en dag. De ringde och frågade om jag ville komma och provspela, de sa då inte vilken typ av roll det var. Självklart blev jag sjukt nervös eftersom jag inte hade någon som helst erfarenhet inom skådespeleri. Men jag dök upp på platsen där provspelningen skulle hållas, kom in i ett väntrum, för jag var tydligen inte ensam. När jag ser de andra som sitter och väntar på sin tur, och vetandes om att några av dem går teater, så börjar jag bli riktigt nervös, och svettades otroligt mycket. Jag kände en viss prestationsångest då jag hade ganska hård konkurrens. Jag gick in och presenterade mig, tog i hand, och fick framföra ett litet provspel. Jag försökte slappna av så mycket som jag kunde. Det tog inte så lång tid, men kändes väldigt bra efteråt. Några dagar senare så fick jag ett till samtal, där de sa att de var nyfikna på att se mer ifrån mig. Så jag dök upp en andra gång, mer avslappnad än första gången såklart. Direkt när jag kommer in i rummet så får jag veta att jag ska spela mot en riktig skådespelare, Daniels pappa (Per Andersson). Då började nervositeten smyga fram igen. När det var klart så kändes det lika bra efteråt som det gjorde första gången, nästan bättre denna gång. De sa att de ringer under veckan med slutbeskedet. Några dagar senare fick jag beskedet att jag hade fått rollen, en av huvudrollerna, som Daniel. Jag hade så blandade känslor. Den ena delen var: Alfred, vad har du gett dig in i, du kan inget om det här? Medans den andra delen av mig var överlycklig. 

En ren slump helt enkelt, plötsligt händer det. 

Hur skulle du vilja beskriva rollen och dess aggressioner?

Daniel är ju en väldigt stark karaktär. Trots hans inte så enkla skolgång, när han inte är speciellt populär, och med hans pappas alkoholproblem så ger han ändå starka intryck och visar enorma mängder mod. Han är en ensamvarg med lite extra klös. Han gör en resa från att visa sig som en ganska hjälplös och svag kille, till en äventyrlig, stark liten rambofigur när han ger sig ut i vildmarken. Han har blivit konstant sviken utav sin pappa, vilket leder till att deras relation inte är den bästa. Det var väldigt svårt för mig att spela en karaktär som Daniel då han egentligen är raka motsatsen till hur min personlighet är i verkligheten. Jag är väldigt utåtriktad, har lätt att prata med folk, närgången, har mycket humor och många vänner. Daniel är inte speciellt utåtriktad, inte den lättaste att föra ett samtal med, ensamdragen, inte mycket sinne för humor och få vänner, som egentligen inte är så bra för honom (kampsportsgänget). 

Hur fungerade samarbetet med Pär Anderson?

Det fungerade väldigt bra. Han är en väldigt varm och go människa, vilket gjorde det enklare för mig som nybliven skådespelare att spela emot. Visst hade grym prestationsångest när jag fick reda på att jag skulle spela mot en riktig skådespelare med erfarenhet, men det fungerade riktigt bra. Det var även väldigt intressant att iaktta honom under alla olika scener. Hur han jobbade med kroppsspråk, ansiktsuttryck, olika rösttekniker, det var väldigt roligt och givande. Sen så har vi skrattat en del emellan scenerna. Riktigt rolig att jobba med. 

Fanns det någon extra svår scen?

Under hela inspelningen så var det en scen jag hade ångest över, renscenen. Jag visste att det skulle vara en av de sista scenerna, vilket gjorde det jobbigare och jobbigare då den kom allt närmre. Det var en väldigt stark scen och krävande för mig som skådespelare, speciellt som nybliven. Jag skulle visa känslor som jag ansåg var väldigt svårt att framställa. Det kändes som min sista prövning. Mitt mål. Att allt jag lärt mig under hela inspelningen, skulle avslutas i den scenen, mitt kall. Jag var nervös över renen, sparkar den, kommer den bita mig, jag hade ingen aning. Jag var nervös över vapnet eftersom jag aldrig skjutit innan. Hur ska jag hålla vapnet och hur är rekylen? Jag låg varje natt och försökte föreställa mig den dag jag skulle göra just den scenen. Jag minns att vi satt uppe på frukosten, på hotellet i Abisko, och jag önskade bara att det skulle börja ösregna, bli mulet eller något, bara så jag skulle slippa spela in den här scenen just den dagen. Jag satt och kollade ut genom fönstret under frukosten och förberedde mig mentalt. Det var nervöst, jobbigt och ångesten smög fram. Sen när vi väl skulle göra scenen så körde jag bara, det bästa jag kunde. Jag måste fått någon slags adrenalinkick av geväret, av renen, eller av något annat, för jag var pumpad. Jag gjorde allt så bra som jag absolut kunde göra. Efteråt kom lättnaden. En enorm vikt från mina axlar hade lossnat. Det var som att födas på nytt. Jag minns att jag ställde mig i duschen på hotellet och blundade medan jag tänkte ”Nu rinner att stress av mig.. Allt känns så lätt.. Jag är klar.. Helt klar..”. Det var så oerhört skönt. Jag sov så jävla gott den natten kan jag säga. Jag åkte hem med ett stort leende på läpparna och en enorm stolthet.

Skulle du kunna berätta en rolig anekdot från inspelningen?

Allt har ju varit roligt! Tiden under scenbyte, på rasterna, lediga dagarna och speciellt kvällarna och nätterna har varit riktigt roliga. De dagar man var ledig umgicks man, såg film, for ut med bil i Kiruna, åt gott och drack gott, det var riktigt mysigt och fyllt av många skratt. Saker som även var lite skrattretande var de tonvis med mygg som befann under abiskoscenerna när Daniel beger sig ut i vildmarken. Jag är uppvuxen och van med mygg, men alltså, jag har aldrig upplevt så mycket mygg, och där skulle jag gå i linne. Jag var en riktig festmåltid under inspelningarna, väldigt påfrestande för skådespeleriet såklart. Många scener, speciellt i Abisko, kan sammanfattas med tre ord (skratt, kyla och mygg). Jag har aldrig varit så frusen som när jag lufsade genom träsket med vattennivå upp mina knän. Jag hade plastpåsar längst hela benen för att inte bli blöt, likt ett par långkalsonger gjorda utav sopsäckar och silvertejp, bra lösning. Efter varje tagning så stod bl.a. Sofia och värmde upp mig i en stor parkasjacka innan nästa tagning var på gång. Det finns så många speciella minnen, alla fyllda med skratt.

Finns det någon utländsk skådespelare, som har påverkat dig stark?

Jag har väl kanske inte blivit superpåverkad utav någon speciell kanske. Jag ser på sjukt mycket komedi. Så många komiker har väl satt grunden för min humor jag har idag, däribland något nykomlingen Johan Hill, Jim Carrey, Steve Carell, Zach Galifinakis (osäker på stavningen), Will Ferrell m.fl. En skådespelare som jag bara tycker är allmänt grym är Jonhhy Depp. Jag har nog ingen som påverkat mig så jättestarkt, ingen jag kan komma på just nu.

Vilka är dina kommande projekt?

Ja det är en bra fråga.. Jag har många bollar i luften, vilket jag alltid försöker att ha. Det är bra med alternativ. Jag spelar runt här i Luleå som DJ, både solo men även i DJ duon Norrix. Drömmen där skulle väl vara att börja ta sig lite söderut. Jag brinner verkligen för musiken. Jag sitter uppe hela nätter och lyssnar på ny musik, letar ny musik. Det går riktigt bra både för vår duo och för min solokarriär! Sen går jag trean på Gymnasiet, estetisk media, så planen där är väl att gå ut nu till sommaren och skrika på studentflaket. Sen jobba arslet av sig. Inom filmvärlden så har jag inga projekt på gång i nuläget. Det skulle vara hur roligt som helst att få chansen till att vara med i en till långfilm, eller kanske göra reklam, jag vet inte. Det är nyttigt att pröva på allt. Drömmen där skulle väl vara att få vara med i någon riktig badass-rulle som Snabba Cash. Men jag är öppen för allt, inte rädd. En komedi skulle vara roligt att prova på, samt skräck! Bästa jobbet man kan ha måste väl vara att få betalt för att skrämma folk.

Robert Fogelberg Rota

Filmstjärnor och häxjägaren.

Ytterst intressant film som blir mer intressant för birollerna
Titel: Trumbo
Regi: Jay Roach
Medverkande: Bryan Cranston, Helen Mirren, David James Elliott, Adewale Akinnuoye-Agbaje, Michael Stuhlbarg, Louis C.K., Diane Lane, Madison Wolfe, Elle Fanning, John Goodman, Dean O'Gorman, Christian Berkel m.fl.

Svensk distribution: Scanbox Entrainment

Betyg A
Få perioder har varit så mörka i USA historia, som hatjakten på vänstersympatisörer, som bedrevs i slutet av 1940 talet fram till 1960-talet. Vi får med Jay Roach fantastiska regi återuppleva tiden i underbar technicolour, som påminner om det bästa som vi sett. Karaktären som Bryan Cranston spelar så galant är den av en av de bästa manusförfattare som någonsin funnits i Hollywood, Dalton Trumbo. Filmens klippning är mycket modern och lik den av en actionfilm Alan Baumgarten ansvarar för den. Bilden flyttas med långa åkningar mellan olika miljöer med ett elegant foto arbete som är David Rubins. Filmen har livliga nästan luxuösa färger som är typiska för technicolour. Allting stämmer även de mycket svåra sekvenserna i vilka man blandar TV intervjuer, tidigare filmjournaler och skådespelarna med de ”riktiga” huvudpersonerna.

”Trumbo” är en film om människor och trots att Bryan Cranston spelar en hjälte gestaltar han denne långt ifrån sympatisk. Han är rolig belevad men även arrogant och uppkäftig. Redan ifrån filmens början upptäcker vi hans mångsidiga och motsägande karaktär när han i en salong försöker ta upp kampen mot delarna av filmindustrin, som ansågs vara nödvändiga för att stoppa alla kommunistsympatisörerna. Mycket av kampen manövrerades bakom kulisserna av Hedda Hopper i vars roll Helen Mirren presentera en envis stentuff dark lady. Vid första ögonkastet verkar hon ingeting mer än en excentrisk dam, men hon lyckas gestalta en skoningslös kommunist jägare, som ses tydligt när hon först för alltid vill föra bort en av noir filmens stora ikoner Edward G Robbison och sen när hon försöker att utsätta Kirk Douglas för utpressning. Fast lite i taget börjar vi inte tycka om henne men förstå de två trauman hon genomgått. För det första att hon på grund av sin ålder varit tvungen att avstå från en framgångsrik karriär och att hon var bekymrad för Korea kriget.

Det finns en stark skillnad mellan denna person som på riktig tror att hon gör gott och den som var Trumbos stora antagonist John Wayne i vars roll David James Elliott är porträtt lik men även mycket annorlunda eftersom det är frågan om en mycket torftig person som inte deltog i kriget. Man visar ständigt det falska när det gäller hans framtoning. Det som för mig är filmen är den del i vilken Trumbo blir tagen till fängelset var han möter den riktigt tuffa killen, som är den afro amerikanske bjässen Adewale Akinnuoye-Agbaje vars roll heter Virgin. Trots hans hårda ofta fientliga stil mot Trumbo lyckas de uppskatta och komma närmare varandra samt även kunna få en form av ömsesidig respekt. Under denna tid ser vi hur Edward G Robbison till sist anger sina före detta vänner. Denna roll som spelas av Michael Stuhlbarg är inte enbart porträtt lik men även mycket intressant eftersom den presenterar en människa som försöker leva gott men misslyckas och även genomskådas i en mycket stark scen. Den som är motpol är en av få vänner Alen Hird, som spelas mycket väl av Louis C.K. möjligen kan jag tycka att han är lite för mycket lik sig själv.

Det som gör filmen speciell är även den mogna kärlekshistorian med huvudrollsinnehavarens hustru Cleo i vars roll Diane Lane är mycket duktig och lyckas även spela bra när det gäller akrobatik samt den svåra relationen med dottern Niki först en liten trotsig flicka, som spelas av Madison Wolfe och senare en medveten och politisk engagerade kvinna i vars roll Elle Fanning briljerar. De figurer som får mest av Jay Roach sympatier är onekligen de filmarbetare som han älskar. Först kommer B film producenten Frank King i vars roll John Goodman liksom alltid visar sig både komisk, våldsam och karismatisk för att gå till Hollywoods ikoner som Kirk Douglas i vars roll Dean O'Gorman inte är fysisk lik men lik i sättet samt min favorit den komiska men även så hotfulla och snobbiga än värre än Trumbo är Otto Preminger i vars roll Christian Berkel inte bara är bra men kusligt lik. Kanske saknas det någonting som den enda film som Trumbo regisserade ”Jonny get your gun” eller Elia Kazans angiveri eller filmer som ”Papillon” producerad på 1970-talet. Filmen blir precis som TV det levande minnet och kulturarv av ett land i detta fall USA men även hela västvärlden. En film om film på det bästa sättet.

Roberto Fogelberg Rota

Assange bravader åtminstonde på film duk

The Fifth Estate

Regi: Bill Condon

Medverkande: Daniel Brühl, Benedict Cumberbatch, Clarice van Hulten, Alicia Vikander, Laura Linney, Stanley Tucci, Anthony Mackie, Jamie Blackley mfl

1.  

    

   ”The Fith Estate” är en mycket svår film att skriva om, eftersom många har mer eller mindre egna åsikter och förutfattad meningar om Julian Assange. Stilen i vilken verkligeten presenteras i ”The Fith Estate” är extremt barock. Jag använder mig inte av termen på ett nervärderande sätt, utan snarare för att betona att det finns mycket, delvis på grund av Tobias Schliesslers dunkla foto, som förvandlar den moderna arkitektur i stormetropoler som Berlin, slummen i Kenya och det mäktiga isländska landskapet till fantastiska målningar som påminner de målningar som man ser i Roms kyrkor.

    

   Vi börjar med prologen d.v.s. historian idag, men Assange kontextualiseras och ställs i ett större perspektiv med titlar som börjar med inristningar på stenar, uppfinnandet av tryck konsten och alla tekniska hjälpmedel. I början introduceras Daniel Berg idealisten som är filmens egentliga huvudperson, han spelas med en barnslig charm av Daniel Brühl. Han är överviktig, naiv och mest av allt full av tålamod, som till sist gör honom till en löjlig typ. Tålamod skulle man ha haft enbart för att vistas två minuter i sällskap av Benedict Cumberbatch, som gestaltar Assange en självupptagen, hård macho typ, som öppnar munnen för att säga elakheter eller för att flirta. Just hans relation till kvinnor blir det mest kontroversiella i figuren, eftersom han visserligen är fjollig och extremt narcissisk, men även en man som låter visa sina passioner. Särskilt tydligt ses det i hans relation till kvinnor inte minst till Birgitta Jónsdóttir, som spelas med charm och karisma av Clarice van Hulten.

    

   Rytmen blir tack vare Carte Burwells musik mer och mer drivande och trots att filmen utspelas i någorlunda långa tagningar förkommer det en känsla av instängdhet och paranoia. Det ses i en pinsam med ytterst intensiv scen, när Assange våldgästar Bergs sjaskiga lägenhet i Berlin, var han har ett kärleks möte med Anke Domscheit, som spelas mycket bra av Alicia Vikander. Hon visar sig som alltid helt fantastisk, i sitt spelsätt alla blickar, alla rörelse är kontrollerade. Trots att rollen är mycket banal är hon bedårande, som en ny Greta Garbo. Den mest lysande stjärnan i dagens film. Hon står för den tysta majoriten. Det som är svårt med filmen är att det är för mycket med alla dessa sidhistorier, som när man följer både den mest mytiska platsen som ombord på ”Air Force One” och samtidigt i trånga rum var den amerikanska säkerhetstjänsten med intelligens tas på sängen av den tuffa Sarah Swan, mycket välspelad av Laura Linney. James Boswell spelar med charm och skicklighet Stanley Tucci.

    

   Ganska snart kommer en duell att utvecklas mellan talesmannen för Vita huset som spelas av Anthony Mackie och Assange. Faktum är att Assange nästan är en albino med skotsk accent, han står för denrevolutionära och en afro amerikan för den givna ordern. Det som verkligen är spännande är odyssén som varken är överdramatiserad eller nedtonad, liksom när en av informatörerna spelade av Jamie Blackley räddas från Gaddafis säkerhetsvakter.Tyvärr är den virtuella världen verkligen super trist, som en tråkig musikvideo. En film som har många bra punkter men inte utvecklas till fullo.

    

   Robert Fogelberg Rota

Värsta filme ever

   Filmen när den är så värst
 

Filmen foodies är skräp det handlar inte om skräp mat men den har noll att åstadkomma och det finns bara en charm när det gäller det att inte se på den. Nu skall jag försöka att säga varför den fungera inte kära läsaren och varför jag finner den så dålig. Det stora problemet är att den är mycket liten kryddad och att desto flera är kockarna desto värre soppan blir. I centrum av händelserna finns det några människor och det är en dokumentär som har en aktivitet att älska goda restauranger dem skall testa maten runt hela världen och betyg sätta den. Med ett viktigt undantag dem restauranger som dem besöker är enbart extremt kostsamma och arbetar med nouvel curien. Det innebär att vad dem gillar mest är inte själva smaken men hur matten ser ut och hur den är presenteras. Dessa restauranger finns lite överallt och vad som slår mig förutom den platta fotografi är hur pass lika dem ser med ett viktigt undantag en restaurang i norra Sverige (med temat av stereotyper) och en i den innersta kina som besökes av en thailändsk kille även han som resten av dem inblandade del av en välmående medelklass. Naturligtvis skulle en sådan film inte kunna tillägnar sig fattiga människor fast jag förstår inte vad vill man presentera. Början med den brittiska före detta data expert Andy Hayler är irriterade. Inte nog att han är total ointressant när det gäller mimik men han och hans försök att hela tiden betona att han har vänner från alla samhälles klasser är minst sagt patetisk eftersom han har inga vänner. Det är någonting som han och dem andra foodies har gemensam att dem är isolerade ensam varg som enbart försöker att utnyttja en situation i detta fall att kunna äta gott trots att det inte finns någon som helst intresse rån att kunna ha kontakter. Det kanske bästa exempel på den är Hong Kong kinesiska Katie Keiko.. som försöker att skriva dessa blog. Det som hon verkar intresserade av är enbart idéen att se dem kinesiska matlagningen i modern tappning och ingen av oss skulle vara den minsta intresserade i den rätt som den illa luktade inte minst på grund av hans enorma cigarr konsumtion .. har skapad sex on the baecth. I vilken han har i ett söker förlag som liknar ett sand  strand en kondom i gelatin. Visligen skulle den vara ett rolig dadaistisk provokation om det vore inte på grund av faktumet att det görs enbart för pengar. Hela den super lyxiga restaurang i Kina verkar så pass irriterade som några fyllisar som spiller champagne på en golv eller i ett toaletten. Lite annorlunda är  Perm Paitawyat ,den Thailändska killen London baserade och William Shakespeare studerade prim som äter i norra Sverige. Fast trots den sympati som killen kan inspirera oss är det enbart frågan om en triumf i stereotyper och i den mest schablon mesiga och enkelt turista version av Sverige. Det är enbart en fokusering på ett lite och för mig tät intill marginal aspekt av verkligheten den av maten. Visligen finns det lite mera aktion när vi möter den polsk amerikanska före detta musik producent Steven Plotnicki.. med hans frispråkig dem tunga utagerade beteende men vi får känna honom så lite och även vet om hans visioner. Han är till skinnade från dem andra Foodies en person som verkar ha en gourméer överviktig fysik men även han har en enkel vision. Han få tillfällen att chata med en kock fast deras konflikt känns enbart som ett spel för gallerierna . Den personen som jag tycker mest synd om är den före detta litauiska modellen Aiste Miseviciute Hon är en vacker dam som verkar väl uppfostrade och inte helt blåst men det ses tydligt henens ensamhet. Visligen har hon smak men vad är det för meningen att köpa frukt i ett affär som liknar ett juvel eller äta i ett till synes helt vanlig Sushi bar i ett garage. Vi börjar ana hennes historia faktum att hon borde först i extremt fattga förhållande i denna land och verkar ha blivit blåst av allt förutom av matten. Allt detta kan vi bara ana eftersom filmen är så illa gjord med ett foto för vilken dem tre kockar pardon regissörer ansvara med hjälp av Samuel Gonzalez som är mycket platatre än ett bild tagen i ett mac Donald med ett gammal mobil telefon. Gå inte att se den är ni snälla.

Robert Fogelberg Rota