Disk bänk realism

Bra om dem alla fattigaste

Titel: The Goob

Regi: Guy Myhill

Medverkande: Liam Walpole, Hannah Spearritt, Sean Harris, Sienna Guillory, Marama Corlett m.fl.

Svensk distribution: Stockholms filmfestival

”The Goob” är en typisk festivalfilm, vilket betyder att det finns mycket få möjligheter att se den på en svensk biograf. Filmen utspelas i Nordfors landsbygd, den har ett djärvt språk och visar en form av filmande, som man sällan har skådat på senare tid. Det är frågan om en direkt efterföljare av de brittiska 1960 talets filmer. I ”The Goob” briljerar Simon Tindalls foto när det gäller att presentera den engelska landsbygden, samma kan sägas om Adam Biskupskis klippning, som ger rytm åt en film vars historia verkar vara hämtade från ett melodrama inspirerarat av Hamlet eller för allt del även av ”Fanny och Alexander”.

I centrum av berättelse står Goob, gestaltad av Liam Walpole, en brittisk 16 åring, som brukar göra många dumma saker. I början av filmen klär han av sig på en buss här visar han tydligt hur en grupp jämnhåriga kan påverka honom. Hans moder spelad av Hannah Spearritt, har gjort en ännu galenskap genom att gifta sig med Gene. Gene är i Sean Harris gestalt (annars känd från Tv serier The Borgia) en avdankad bonde som med järnhand styr ett gods och ett litet café vid sidan av en landsväg. Han är vidare känd för en annan sak nämligen som racing förare, allt som han gör är brutalt, som när han nästan kör på en av Goobs vänner, för att de har stulit hans bil. Hans relation till kvinnorna fruktansvärd., mest till den lilla servitrisen, som spelas med behag Sienna Guillory.

Trots att filmen utspelas i ganska öppna landskap finns det alltid en känsla av instänghet så till vida att alla karaktärerna nästan befinner sig i ett tillstånd, som om de vore instängda i en fälla. Det är vad som händer Goob när Gene tvingar honom bo i ett hönshus. Vi får i en ganska lugn rytm se olika händelser, som gör att historian trots några meditativa stunder får en mer och mer intressant utveckling, som kommer när Eva en mörkhårig skönhet som gestaltas mycket väl av Marama Corlett, dyker upp. Hon är del av en icke definierade etnisk grupp vilka arbetar som grönsaksplockare. Hon blir allt mer i vackra färger indragen i ett äventyr, som kunde ha haft väldigt svåra konsekvenser. Kamerans placering de sparsamma närbilderna och deras användning på ett nästan irriterade sätt gör så det finns en friskhet och känsla av att allt skall vara korrekt och mest av allt en mycket tidstrogen skildring av tonåren. Filmen är inget mästerverk men den är verkligen mycket bra och sevärd.

Roberto Fogelberg Rota

SVENSK TRIUMP

Den perfekta aktion filmen

Titel The legend of Tarzan

Regi David Yets

medverkande Alexander Skårsgård , Chirostofer Walts Margot Robbi, Samule L Jackson, Djumory Huston, Jim Broadbert

svensk distribution UP

betyg A

tarzan hr varit ett världs ikon och det som är den stora meriten i avid Yets filmen är att återigen göra honom till ett ikon av mäniskan agerade med naturen. Det sker på ett utsök och perfekt sätt i vilken henry Brahan fotografi sampselar med mark Day klippningen i skapande av jungel denna starka naturern med fantastiska trädd som är befolkade av många stammar från den trevliga elefanter dem halvkomista strutsar tills dem gorilla likande stora apor och det som är människorna. Början av filmen är viktig eftersom den introducera filmen boven leon Rom som är en av dem många bovar som spelas av Christofer Waltz den belgiske äventyraren Leon Rom. Han är en arggant män klädd med ett vit kostym som kommer till en bergstrakt i afrika med ett lite kolonial styrkan som sen blir tagen vid några vatten vall i ett bakhåll av hödvingen Mabona som spals mycket väl av Djomur Huston. Denna scen är viktig eftersom den introducera den som är trazan laterego dvs lord John Clayton. Han är den perfekta kyliga , korrekta engelska gentelman i vars roll Alexander Skarsgård är inte bara perfekt men adels utmärk. Vårt landsmän spelar en yterst omplicerade och mångsidig karaktär sim Vad som gör filmen så interesant är just Alexander Skarsgård gestlat ett kraft av desperation för bortrövning av hans kvinnan som i själva verket är även ett bortrövning av hans riktiga livet i jungel en liv som låt honom dels vara annorlunda på grund av faktum att han var en del av en enhet. Det som är den interesantstaste delen är relaktionen med hans haöv brosan den enorma gorilla eller mandiller (som krigarna påpekar medan dem försat 'r v'l inst'llda mot människor den andra är rent av fientliga) som mycket logisk spöra upp Tarzan. Dessa scener är mycket viktigaeftersom dem ballansera den ädla och tämligen ofarliga lejoner mot belgarena. Dessa är med den möjliga undantag av den försat officellaren ett grupp slöder och det är inget dom elst problem att dem dör och låter vinna av naturen och tarzan stridsskyklighet dels på grund av dem vilda afrikanska vildoxar. Denna attack är så yterst sepktakulär precis som den rollen som spelas av Samuel L jackson- denna är i själva verket även om han beter sig betydligt mer sympatisk samma roll som denne enorma skådeseplaren spelade i Quinty Tarantino ”The hatefull ”och som jamie Fox spelade fast mycket sämbre i ”Django” en fantastisk desperado som slås för dem svarta rättighter problemet och vad som gör honom till så interesant och inte minst så övertgande är faktum att under ett tid han har utrotat dem nord amerikanska nativ befolkingar. Om tarzan slås för en världen som han vill försvara hans egen barndom är hela salget för.. ett sätt att sönar sig. Denna myt den av Tarzan som för mig är den av den bestialiska gentelman är den av jane i vars roll .. gör ett utmärk roll tolking. Om allt springade på gigantiska träd toppar är ett eftergift till dagens data spel det som vi ser i vad som görs av Janei vars roll Margot Robbi biljera är degens jämställdiget. Om fisisk svagare hon är i henns strama skandinaviksa skönhet ännu lämpligare som den karft som vill bevara jungel eftersom hon har valt denna inte som tarzan som har kommit där. Hon är snäll mot dem små borliga barn i England men är även komisk och henns middag med Rou är kanske den enda stunden i vilken Walts spelar till fullo hela hans talang. Den tragedi at inte ha haft en son ses tydligt i ett vist stund när hon tlar med dem . Hon kunde inte ha en son eftersom hennes och Tarzan son skulle inte kunna föddas i England i Europa i den stela elegansen av den neoklassiska arkitetur men skulle enbart kunna föddas i Afrika. Vad jag älskar är hennes och Tarzans(man kan tror att det finns en fjädre okände Skarsgård när man ser) möte i jungel som är för mig med första möte mellan Redmond Berry och Lady lyndon i Stanly kubrick ”Berry Lyndon” den alla vackraste kärles möte i hela filmens historia Fast om den som vi hade sett i Kubrick var falsk denna i skogen är äktade. Det är inget tillfällig att mitt ”fint kinematografiska kulturella ” citat kommer just från denna film som är ett kompromislös skyldring av 1700 talet kanske inte så mycket när det gäller ett fetish liknade återskapelse men mera i dess sätt av tidens anda någonting som vi även ser igen i ”The legend of Tarzan” som presentera den hycklande kolonialism. Det som är för mig den ända falska klangen att tyvärr belgien en av dem mest kultiverade länder i Europa skulle visas som en av dem absolut värsta kolonisatörer- Filmen försonar det men detta gör den till desto mera sympatisk

Robert Fogleberg Rota

Varför har ni gjort det

Stjärn späckad film som motsvara inte ursprungligen

tittel Now you see me 2

regi John Chou

medverkande Jesse Eisenberg Woody Harrelson Morgan Freeman Daniel Radcliffe Mark Ruffolo

Svensk distribution UP

betyg D

Tyvärr är Now you see me 2 är en misslyckad film mycket på grund av den foto för vilken ansvara Peter Deming som är extremt platt medan klippningen för vilken ansvara Stan Staffa är mycket bra inte minst i aktion scenerna den spetakulära slagsmål i vilken agenten Dylan Rhode i vars roll som alltid Mark Ruffalo briljera påminne rom det bösta av Bruce Lee och jackie Chang. Filmen börjar med ett temat som kommer fast aldrig inte ens i dem scenerna i vilken Dylan Rhode håller på att drunka som tidigare har ett seriös klang. Det som vi ser är även vad alla vi hade väntat om att Thaddeus Bradley allias super stjärnan Morgan Freeman skulel vara ett mentor som läsas att vara emot riddaran och magiet. Några av dem vackraste och bästa scener är dem när Morgan Freeman lyckas att visa hela hans karisma som i fängelse scenen eller när han försöker att förklara för FIA agenter att dem skall hålla sig lunga. Det som är i sig lite irriterade är den tillit enbart för skådespelarna kapacitet och inte på ett bra manuset. När det gäller dem andra riddare har vi den enorma komedi aktiga skådespel av Woody Harrelson som spelar dem två McKinney bröder som visar kraft och istrion liknade kavlitet inte minst den onda dubbel som har mycket av Donald Trump. Fast den mer interesanta karaktär och inte helt förvånade är den av Altas i vilken en kortklippt Jesse Eisenberg visar alla hans kvalitet styrkan, karisam , själv irono och många tick som gör honom till så lik den varadagliga ferärn. Han är uppenbarligen den skådeseplaren som bättre än alla andra presentera den unga ”hoppster” me hans forbier och även den rationella idèen om mangiet nàr han örklara frö Lula i vars roll Lizzy Caplan är en super lämpligt val hur det skulle fungera. Detta är för mig det absolut bästa delen i hela filmen för komik och även för späningen. Det som är burläsk men av högt klass när dem skall hämta den kippen som skall kontrollera allt. Då ser vi ett parodi i denna gäng med andra roller nörden som är älskaren till en ganster och sex bomben Lula som är ett teknisk geniet. Tyvärr den fjädre riddaren Jack Wilder en dave Franco som verkar vara påtrivngade på film duken och misslyckas i att ge pondus. Samma kan sägas på ett liknade sätt av Walter Mabry den super skurken i vars roll Daniel Radcliffe knde ha gjort mera. Det är nte så mycket hans fell men för mig det är regi av …John Chou som gör altid för lätt . Sceneran i macao har ett vist charm mend resten av John Chou regi är adels för lätt och efekt söknade. En film som når inte riktig fram om förvandra michale Cane till en lite serier figur skurk i rolen som den onda kapitalisten Arthur Tresssler men ni skall se filmen och bygga era egna uppfattningar

Robert Fogelberg Rota

Spansk fullträff

En riktig fullträff Penèlope

Titel: Ma Ma

Regi: Julio Medem

Medverkande: Penèlope Cruz, Asier Etxeandia, Anna Jimènez, Luis Tosar, Teo Planell m.flPenélope Cruz HYPERLINK "http:

Svensk distribution: Non stop Entrainemant

Betyg: A

Enbart spanjorer, här överdriver jag lite grand, kan lyckas förvandlar en film om en cancer sjuk kvinna till en hyllning åt livet och kärleken. Filmen heter ”Ma Ma” i huvudrollen briljerar Penèlope Cruz. Den cancertyp, som hon lider av är bröstcanser. Det verkar som en motsägelse med tanke på att hon har blivit en sex symbol på grund av sin byst. Vi ser henne i rollen som Magda en skolfröken, som håller på att förlora sitt arbete på grund av den svåra kris, som drabbade Spanien 2014. Hon möter en gynekolog, som spelas av Asier Etxeandia.

I rollen Julian är han en levande figurer en slags Dionysus, som sjunger spanska passionerade låtar och lever med nöje. Han har en bild på skrivbordet av en rysk flicka Natascha, som spelas mycket bra av Anna Jimènez. Vi ser Natcsha i ett kallt skimmer på  bilden som är tagen Sibirien, ett främmade land. Redan ifrån dessa första sekvenser förstår vi att Julio Meden, som vi skulle kunna definiera som lärjunge till Pedro Almodóvar, har en mycket säregen stil som har att göra med den spanska filmens historia och den extrema realismen att beskriva sociala miljöer men även i det nertonade skådespeleri.

Klippningen för vilken ansvarar bland andra Ivàn Aledo ger känslan av tragiken och de svårigheter, som förekommer i Magdas situation och även i de olika roller som hon får spela, som moder till sonen Dani, hustru till nya maken Arturo och den som väninna till Julian som trots sin homosexualitet ser henne som en väninna och en ytterst attraktiv kvinna. Magdas smink har i sig en viktig funktion dels för att understryka de förvandlingar som Magda genomgår i sitt lidande, men även för att markera att tiden går. Fotografiet av Kiko de la Rika rör sig på olika planer, den av fantasier, av verkligheten och det är i denna som vi möter två killar vilka presenterar verkligheten för Magda. Det är maken Arturo som i Luis Tosar tolkning är en tillbakadragen figurer med problem och än mer sonen Dani, en Messi kopia, (ett namn som är det av en berömd fotbollsspelare). I vars roll Teo Planell lyckas mer än de andra skådespelarna briljera. Han är inte ett sympatiskt barn vi ser diva fasoner, men även en känsla av besvikelse mot modern, som inte har berättat för honom sin verklighet. En mycket bra och intensiv film som man bara skall se.

Roberto Fogelberg Rota

Vampyrer i iransk tappning

Vampyrer i den isalmiska repubbliken

TittelA girl walk alone at night

regi Ana Lily Amirpour

meverkande Shelia Vlad Milad Eghbali

svensk distribution Stockholms film festivale

”A girl walks alone at night ” är ett extremt intesiv vampyr film full av interessanta atmosfärer som påminner stark om den som vi har sett i vampyrernas kalssiker dvs Frederich Wilhelm Munrau Nosferatu men i verkliga naturalistiska miljöer som påminner mycket stark om Daniel Alfredson ”Låt den rätte komma inne”. Vi befinner oss i ett natlig dimension och foto för vilken ansvara Lyle Vincent Alex O'Flinn enorma arbete och en klippning som tar detaljer vilken är ofta obehagliga när huvudpersosonen flickan som spelas mycket bra av Shelia Vlad eller dem extrem äckliga drog inektioner av fadern marshall manesh. Historia är enkltt kanske på grund av försvinnade av hustru fadern har blivit ett extremt farliga och sjaskig och det som försöker att hålla familjen ihop är Arash mycket väl spelade av james Dean koppia Arash Marandi. Han är en symptisk figur och vi ser hur han älskar den extremt vackra katten som är inte ett perser hur han kan var brysk men trots allt god hjärtan mot gatobarnet och även mot fadern som är under allt kritik. Han verkar lyda av många komplexer dels mot den brutala små ganster som presnteras av Domic Rians Saeed som är en ytterst tattuerade och verkar vara en iranska gnaster rppaer. Han har gjort sig en lite sambling av folk som han utnjttjar. Den andra problemen som Arash verkar ha många komplexer är oneckligen dottern till den Shaydah mycket väl spelade ab Rome Shadanlo. Hon är en vackert föräng och yterst senxualiserade kvinnan som har precis opererat näsan och provocera den snygge Arsah. Denne är extremt rädd mot hennes föräldrar och enbart när han har tagit Saeeds plats som puscher lyckas han att tala och försöka att ”ragga” Shaydah som istället se honom precis som det som han är en tämligen armlös pojcken. En pojcken som är själv destruktiv i hans beteende och ser honom som en alegori av iraniser dels i dessa kärlek för ett 1930 talet den bela Legousi liknade kostym men även i Jemas Dean 1950 -talet och senare i denna räddslan frö dagens modernitet. Kärleks historia mellan honom och flickan visar allt den skilcklighet av Shelia Vlad . Hon är kort klipp bildskön och etertisk både när hon dansar och när hon rör sig yterst sexuelet när hon suger av Saeeds finge men är även extremt jordnära och ändå så godmolig. Hon lyckas dels att skrämma livet till den lilla gatopojken Milad Eghbali som spelar mycket bra och är fullt av ett slags kraft . Vad som är typisk med henne är en blandning den mjuka nära hon dansar och den fasanfulla.henns slöljan för mera minntet till en salgs spöke en yppelig film

Robert Fogelberg Rota

Så överaskande bra

En oväntade Jacki Chnag i väl spelade hyllning till romar filmen

Titel Dragon blade

regi Daniel Lee

medverkatnde Jackie Chang Peng Li Shaofeng Feng Sharni Vison Adrien Brody

betyg A måste absolut ses

Thedragon balde är en yterst oväntade film i vilken tre skådespelaren som har varit mycket populära och den är onekligen den bästa film som har någonsin presteras ab inte bara jacki Chang men mest av två skådespelaren som jag har aldrig gillat för mycket dvs John Clushy med även Adrian boye som gör en helt annorlunda roll. Idèèn till filmen är mycket lik den genre som har aldrig sedan 1960-talet i italeinsak B produktioner tagit fart den av fnaat historien. I denna värld vi kan njuta av no den foto sför vilken ansavra Tony Cheung som lyckas att presentera mycket bra dels öken landskap men ännu mera av Ya Chi-wai klippning som gör prescis som man skall göra i stridsscner dels med fantastiska långa tagningar som senare går i snabba bilder av hugg ich slag. Histrian är ungefär den som förekommer i Antony man ”The fall of the Roman Emire” och delvis i ”Gladitor” fast med en nyhet att den goda romaren är en kinese. Början är i sig mycket rolig eftersom den visar ett duell med ett hörn som angriper en häst mellan en mongolisk prinsesa Cold moon (Peng Li) och en tursmekisk krigaren. Den som till ssit enbart med kung fu som är den mest akrobatiska kung fu konsten låter det stoppas är generlaen Hun Ano i vars roll Jackie Chang briljera. Han verkar och det kan vara historisk mycket icke korekt en slags förgångaren till FN soldetr som vill till varje pris bevara fred och dess vilkor. Detta mera seriös filosofiska sidan blir annorlunda på grund av den komiska klumpeheten när han först lyckas att röra prinsesan Cold moon på bröstet och sen att rymma när hon presenteras allt nacken för honom. Hun Ano är gift med den goda Lady Quarg (Sharni Vison) som försöker presic som make medverka för ett bättre förståelse mellan folket redan för barn. Naturligtviss inte dem stora myndighter med myndighterna i sig ser honom på ett negativ sätt och Hun Arno skickas till fängelsen och där får han ett yterst oväntade besök den av den romeska generalen lucius med vilken han utkämpar en av filmens bäta deuelelr. Det är mycket interesant hur den romeska civilisationen presenteras som högt teknologisk obesegrbart på stridsfället och yterst naturalistisk. John cusak spelar i rollen som lucius ett yterst kompliserade och komplext getat ett kapabel krigs maskin en inteligent ingeniör (scenerrna i vilken han och hans män reparera stades väggar är mycket fint och värd i dess äktehet mera än alla dokumentärer om den romeska arkitettur) men även en människan som är rotlös och orolig. Han försvara till varje pris en armlös och sjuklig barn Publius i vars roll Jozef Waite är kanske lite för enkelt lite för sött fast scenen när han sjunger är mycket symatisk precis som övnings strider mellan kineser och romaren. Jackie Chang filmer är kända för ett någorlunda ”ren” våld och det ses tydligt fast en våld som har även att göra med den historiska traditioner av dem västerlänska renäsans fäktning som i vissa fall bygger på den romeska gladiator spel och den av kinesiska kamp konst. Det som är filmen stora bedrift är bövern tiberius som i Adrien Brody gestlt är inte bara ett psykopatisk degernerade tyran men även ett skicklig och mordig krigare och en mäniskan som lever utanför alla regel. Vi förstå faktisk hans dåd hans räddslan frö Lucius och hans få krigaren men även hans förakt mot den kinesiska provinsen guvenatör Huo Quling (mycket väl spelade av Shaofeng Feng) och den som Hun Ano såg som en son Yin Po (Si Won Choi) som är interesnt. Dessa krigare är minst lika skikliga som Hun Ano men dem àr i den stereotyp av kineser som interig makaren men dem hittar ett form av lojlaitet den enda mot den andra . Först när man försöker att rädda Hun Arno hustru i ett sceen med ett pilbåg slag och hela slutiga striden när romarna visar deras skicklighet är helt fantastiska. Man kanske kommer att läsa denna film på ett adels för enkel sätt som underhållning medan för mig förutom den historiska kvalitet det finns en annan bra punkt att kropen har återigen blivit viktig central och det är mest av allt en film om kroppen och dess centrala ställning precis som i avgard teatern. En film som man bara måste se och se om

Robert Fogelberg Rota

Bra film om Tyskland

Få filmer har varit så svarta

Titel: Medan vi drömmer

Regi: Andreas Dresen

Medverkande: Merlin Rose, Joel Basman, Regine Seidler, Chiton Elias Krase, Kilian Enzweile, Henning Thaddäus Beeck, Tom von Heymann, Ronald Kukulie, Roman Weltzien, Andreas Keller, Luna Rösner, Julius Nitschkoff, Frederic Haselon, Marcel Heuperman, Ruby O. Fee, Anja Schneider, Thomas Brandt, Gerdy Zint, Ramona Kunze-Libnow, Melanie Straub m.fl

Svensk distribution: TriArt film

Betyg: A plus (måste absolut ses)

“Medan vi drömmer” är en helt dyskopisk film svart som bläck, med vilket man skriver historien om dem som har blivit besegrade. I detta fall en stat i Östtyskland förvisso odemokratisk, hård men seriös och tomrummet i vilket invånarna hamnat i efter återföreningen. Filmen börjar med huvudpersonen Dani, i vars gestaltning Merlin Rose ger en komplex karaktär. Han befinner sig hos sin vän Mark (Joel Basman) som håller på att dö av en överdos i en nedlagd och ödslig biograf. Denna var en plats i Leipzig där pojkarna liksom i en hägring hade drömt om ett bättre liv. Dani verkar onekligen vara en modern version av den unge Werther, medan Mark i Joel Basmanss överdrivna gestaltatning är en blandning av Klaus Kindski och en modell i ett soft porr gay magasin.

Andreas Dresen har bestämt sig för att inte följa en linierisk berättelse med hjälp av Jörg Hauschilds klippning, som är aktions liknande, vilket gör att olika epoker sätts i kontakt med varandra, såsom miljöerna i barndomens DDR. Skolmiljöerna är inte olika den svenska skolan. Lärarna verkar vara snälla och kompetenta inte minst Lehrerin Frau Seidel i vars roll är Regine Seidler är sympatisk och verkar vara som en mamma för den unge Dani gestaltad av Chiton Elias Krase en duktig och livlig pojke som ständigt deltar i gemenskapen med några andra små pojkar såsom den små fetaPitbull (Kilian Enzweiler), den intelekuella med riktiga pilot brillor Paul (Henning Thaddäus Beeck)) och den unga super blonda rebellen Rico (Tom von Heymann) som vägrar att följa skolans och samhällets regler.

Dresen har valt ett stramt fotografi och en användning av musiken som påminner starkt om en bekant Hollywood stil även i vardagen följs en episk stil som gör verkligheten till någonting annat. De som pojkarna protestera emot är rektorn Singel i Ronald Kukulies gestalt är han en komisk figur, som sedemera kommer att arbeta svart med pojkarna samt pionjär ledaren och gymastisk läraren (Roman Weltzien) och överste ( Andreas Keller) som är osympatisk men mest av allt små borgerlig. Precis som Dani första kärlek Katja, som är en små borgerlig duktig flicka (gestaltad av Luna Rösner) en super modell i miniatyr. Hon kommer att fly till Västtyskland trots att hon propaganderar för socialismen.

Det som vi får se när Dani blir tonåring är att Rico (Julius Nitschkoff) har blivit ett ung ligist och Paul är i den mycket goda gestaltning som görs av Frederic Haselon är en nörd som bara verkar intresserade av snabba pengar. Pitbull en sjaskig (Marcel Heuperman är extra skicklig) och feg bjässe som även skulle kunna sälja sina bästa vänner. I början är bravaderna lite romantiskt komiska, som när de snor några öl med hjälp av en riktig skönhet Sternchen (Ruby O Fee) men sen upptäcker vi att bilstölder och pojkarnas vandaliseringar i själva verket är desperata skrik mot samhället, som de inte känner igen sig i. Pojkarna verkar refusera samhällets regler och känner sig mer och mer åtsidosatta. De söker kontakt med en äldre mycket senil kvinna, som heter Frau Dachboden väl spelade av Anja Schneider. Hon presentera den tid som har gått och inte kommer tillbaka eftersom Tyskland har blivit annorlunda. Det komiska sluta när nynazisterna kommer fram med Galze /Leopard ett skinhead som har mycket av de före detta SS officierna han spelas av Thomas Brandt. Vi ser att antipatin mellan honom och Nico inte enbart är ideologisk men även mänsklig. Galze kommer att sabba allt tack vare den skoningslösa gudfadern Kehlmann spelade av (Gerdy Zint).

Den techno klubb som pojkar grundar kommer att förstöras under tidens gång när pojkarna blir mer och mer män. Det enda som kan hålla Dani till liv är kärlek för Sternchen. Valet av den mörka latinska skönheten Ruby O Fee född i Costa Rica, är viktigt för att hon är annorlunda med sitt exotiska utseende. När hon går över gatan övergår horisonten till någonting annat. Paul blir mer och mer indragen i porrindustri hans relation till den asitiska kvinnan (Ramona Kunze-Libnow) slutar komiskt, medan allting för Dani enbart blir lidande och problematiskt. Dani vann som barn ett pris i poesi läsning och detta präglade honom till att ständigt vara beroende av denna form av lidandet, som är typiska för en slags romantisk mentalitet. Vi ser hur Rico njuter av situationen; Dani pinar sig själv när han ser Sternchen förvandlade till en lapp dansare och för sin svåra relationen till modern en vacker och attraktiv Melanie Straub, som han föraktar precis som Hamlet och dennes moder. Det händer så mycket som Dani inte verkar bli berörd av förutom Marks död och faktum att han förlorar tron på vänskapen.

Filmens slut är onekligen lite avbrutet och detta för vårt minnet till ett litterärt verk av Anton Tjechov ”Tre systrar” som även det har ett öppet slut och precis som i Tjechovs verk kan vi enbart ana vad som kommer att hända med Dani.

Roberto Fogelberg Rota

Robert Mapplethorpe kunde ha blivit interessantare

Om den offentliga person inte om persona

Titten Melapore

Regi Fenton Bailey, Randy Barbato

Medverkade som dokumentär Robert Mapplethorpe

Betyg C

Tyvärr är Robert Mapplethorpe som kunde ha blivit ett extremt bra film en inte alls lyckad verk eftersom den går inte i djupet till en av fotografiens giganter som var ett djup irriterade person. Varför skulle ha varit så irriterade ? för mig på grund av faktumet att han var inte inne i gay rörelser men snarare ett utnyttjande av situationen vilken för mig är ganska konstig med tanke för den extrema sympati som jag fick från hans intervjuer och inte minst för hans slut. Dokumentär filmen kan vara så vackert när den främjar sig från spel filmen medan vad görs med Robert Mapplethorpe  är ett försök att tillskriva visligen med ett extremt bra exempel ”Citzen kane” livet av denna kompromisslösa artist som utan någon tvekan har lämnat oss adels för tidigt. Det finns uppenbarligen två sidor av honom den första som är verkligen symatiska livet hans svåra relation med en fadern som är alltid närvarande och som var även han ett fotograf som ses genom två ögon den av syster ett välpolerade amerikanska irländsk katolsk hemma fru som älskar honom eller av lille bror som ger bilden förutom Meteport bortgång i AIDS en bild av en elak och självupptagentyp. Samma lite svårt placerade förklaringar kan sägas när det gäller hans barndomens präst och många av modellerna som intervjuas som .. den sista vita älskaren som Robert Mapplethorpe ade till två afro amerikaner sommen mest den sympatiske intellektuella och kalla som sa direkt att det fanns ingen som helst samband mellan honom och den berömda fotografen utanför studio. Dessa intervjuer är välgjorda men tar för mycket tid och precis som kontskuratorer helt onyanserade etsats ger för mig fel fokus, mycket på grund av Langdon Page klippningen . Det finns för mig ett dramaturgiskt problem som är att man vill polera karaktären adels för mycket genom att låta deras personligheter säga för mycket och ge deras tolkning av en stjärn status personlighet som tyvärr blir adels för enkla och inte minst endast deras av ett slags förevigt ung Dorian Gray som på grund av en nytt sjukdom HIV förlora allt. Det som är intressant är i början när han fortfarande” försök” med ett heteronormativt förhållande med sångerska Patti Smith att explodera kroppen. Visligen några av medelporte bilder verkade lite för mastiga men dem måste läsas med hjälp av hans samtida Michel Foucauld. Den franska filosofen satt kroppen i rörelse i centrum befriade denna – och vi kan lätt se att hans påstående att själen skulle ha fungerat som ett fängelse för korpen är minst lika provocerade som anal ses bilder- och undersökas.  När Copernicus och Galileos hade visat att jorden är inte i centrum och Sigmund Freud att vi är inte herrar i vårt egen medverkade människan var tvungen att undersöka kroppen och dess drifter. Melaporte var en stor konstnär eftersom han lyckades att i var och en subjekt som han fotade att undersöka den kroppsliga det som är livet mysterim om det var i form av ett dödande blommar, en afro amerikansk modell eller en av dem rika människor som han porträtterade är helt ok. Kritikernas tal är intressant inte minst den av den kvinnliga kritiker som förolämpade honom genom att säga att hans kvinnor bilder var konventionella. När det gäller den katolska och påstående att han kunde inte ha tagit dessa bilder om han hade haft en annan religion jag måste säga både jag och nej . Visligen finns det mycket av katolicismen men även av den antika och Robert Mapplethorpe var onekligen ett äktade satir, fräck rolig och full av skoningslös själv ironi. Kanske kommersiell men så himla duktig. En för mig hjärtarande scen är hans kärleks historia med dessa två unga killar verkade vara djup komplementära men livet slet dem åt sidan. Kanske en bra ingång till ett spal film om denna personlighet.

Robert Fogelberg Rota

Så bra om makt mekanismer

Sådana filmer vill jag se fler av

Titel: En vansinnig idé

Regi: Robert Guèdiguian

Medverkande: Francis Boulme, Robinson Stèvenin, Simon Abkarian, Ariane Ascaride, Syrus Shahidi,  Razane Jammal, Grègoire Leprince-Ringuet, Lola Naymark, Hrayr Kalemkerian m.fl.

Svensk distribution: TriArt film

Betyg: A

När TriArt film bestämmer sig för att köpa en fransk film är ofta resultatet mycket bra. I detta fall är träffen klockren. Filmen för vars regi ansvarar den franske mästerregissören Robert Guèdiguian är ett starkt kostymdrama, som få med dess historiska äkthet, som för vårt minne till verk som Stanley Kubricks ”Barry Lyndon” men även till HBO prisade serier som ”Games of Throndes. ”En vansinnig idé”som lyckas visa makten och dess motsägelser.

Filmens fotografi, som Pierre Milon ansvarar för, lyckas att vara estetiserat i de svart/vita sekvenserna samt stramt med mycket grått utan att vara ointressant i färgen. Bernard Sasias klippning blandar aktion med längre tagningar Filmens början är ljuvlig ett schackspel utomhus, som lyckas bättre än allt annat förklara det som människorna i själva verket är, enbart pjäser i historien. ”En vansinnig idè” börjar i en ljuvlig miljö i 1920-talets Berlin. Det svart/vita fotot gör så att åskådaren extraherar resten av filmen, som är fransk. I de tyska scenerna ser vi mordet på en överviktig turkisk man Talat Pasha (Francis Boulme) utfört av en ung och elegant armenier Soghomon Tehlirian (porträtterat mera än spelat av Robinson Stèvenin). Vi får följa alla turer av rättegången, med mediernas insatser och inte minst de hetsiga telefonsamtalen. I bakgrunden ser vi en gestalt en någorlunda vänlig patriarkat, som vi sedan ser på en båttur på en av de schweiziska sjöarna. Han förklarar hur man skall fortsätta kampen för ett fritt och självständigt Armenien. Den viktigaste delen av hans inlägg är att rättvisan inte får urarta till hämnd, sen följer tyvärr en helt nödvändigt text, som förklarar för oss, åskådarna, att vi är i en annan tid i 1970-talets Marseille. Vi ser en armenisk mormor som sjunger om blodig hämnd mot den turkiska folket för barnbarnet. Fadern i familjen Hovannès Alexandrian, spelad av en nervös, men klockren Simon Abkarian, motsätter sig svärmoderns hämnd begär. Både han och frun Anouch Alexandrian (en mycket duktig Ariane Ascaride), har båda kvar mycket av den armeniska kulturen. Trots det har de försökt precis som många andra anpassa sig till det nya livet. Han påminner om Yves Montand och frun om Jeanne Moreau. De är väldigt glamorösa för att vara livsmedelhandlare och förutom svärmodern är deras stora kontrakt sonen Aram (Syrus Shahidi). I de första scenerna är sonen bildskön och han förebrår föräldrarna för att ha glömt hämnden och för att de är så präktiga och arbetsamma.

Detta är den lilla historian om de vanliga människorna, som ständigt befinner i och som drabbads av situationen medan den stora historian kommer fram när man vill förbjuda ett monument. Här ser vi även Vahè gestaltad av Amir El Kacem. Han är sonens dubbelgångare intellektuell och arg. Dessa unga människor har misslyckats totalt med att komma in i det franska samhället och har skapat sig själva ett slags imaginärt rum med en försonad bild av revolutionen i vilken rockmusik, Bruce Springstein, Marx och Che Guevara målas upp som hjältar liksom gerillasoldaterna i det armeniska folkmordets skugga. Förälskelsen i den bildsköna Anahit (Razane Jammal) händer i samma veva som sonen bestämmer sig för att utföra ett attentat och ansluta sig till den beväpnade kampen. Den turkiska ambassadören lever ett lyxliv, i 1700 – talsmiljö på ett parisiskt palats. Han är den värsta av de värsta, som den franska byråkratin har sett. Han skickar kravallpolis mot en kyrka. Gilles Teissier (Grègoire Leprince-Ringuet) en ung fransman i medelklassen blir den som drabbas på grund av Amar attentat . Han är en av historien många oskyldiga offer. I början är denna karaktär enbart självbelåten men lite i taget blir han mer och mer medveten. När han klipper av alla band till familjen på ett aggressivt sätt även relationen med den sympatiska men översentimentala flickvännen Valeri (Lola Naymark). Han möter den armeniska kulturen och börjar förstå att det är den politiska situationen och inte Gud eller ödet, som har drabbat honom så hårt.

Filmen löper parallellt och vi ser i Libanon under ett inbördeskrig hur svårt det är för oss alla att kunna förstå det som vi inte ens vill minnas. Aram möter två ansikten av revolutionen. Det romantiska i form av många nationaliteter japaner, palestinier och inte minst rödhåriga valpiga nordirländska pojkar. Det andra ansiktet med det hårda bestialiska och destruktiva hatet hos Haig, som spelas av Hrayr Kalemkerian, vilken är precis som den turkiska ambassadören eller den franska byråkraten, som presenteras helt extrema. Denna karaktär har rätt mycket av tv medialt och karaktären är genast lätt att förstå och samtala med. Vi förstår från hans stora konsumtion av alkohol och hans fanatiska blick att han lever endast för att hata det som kunde vara befogat under 1920 – talets terrorism, vilket resulterar i ett eskalerade hat, som kommer att drabba många personer.

Filmen blir nattsvart, vacker och skoningslös i en tragedi, som är mycket typisk i värld med problem, men även mycket tidlös bortom all tid och i många olika tidsepoker. För mig tillsammans med skådespeleri är det detta som gör filmen till ett riktigt bra verk nästan ett mästerverk.

Roberto Fogelberg Rota

Modern Romeo och Julia

Inte alla kärlekshistorier slutar väl

Titel: Livet efter mig

Regi: Thea Sharrock

Medverkande: Emilia Clarke, Jenna Coleman, Matthew Lewis, Charles Dance, Janet McTeer, Sam Claflin, Vanessa Kirkby, Ben Loyd-Hughes, Brendan Coyle m.fl.

Svensk distribution: SF

Betyg: A

Emilia Clarke är en världskändis inte minst för rollen som Daenerys Targaryen i HBOs super produktion ”Games of Thrones”. Daenerys Targaryen är en vanlig tjej till synes ganska svag, hon är intelligent och lyckas undvika problem samt föra fram sin vilja och har dessutom gåvan att vara social kompetent.

Clarke i gestaltningen av Lou Clark lyckas prestera detsamma i ”Livet efter mig” trots att hon till synes är socialt okompetent med en mycket egendomlig klädstil. Hon lever på den brittiska landsbygden. Emilia Clarke gör med hjälp av Remi Adefarasins fotografi, en öppen sympatisk och listig ung kvinna som gradvis växer. I början av filmen ser vi hur hon först säger upp sig från ett konditori och senare hur pass mycket hon är underkastad familjen. Bland andra systern Katrina "Treena" Clark, som spelas mycket bra av Jenna Coleman och pojkvännen Patrick gestaltad av Matthew Lewis, vars stora passion är att springa maratonlopp. Vi märker hur självupptagen han är och hur han tvingar Lou att följa hans rätt så bisarra idéer. Han är ekonomiskt oberoende och Lou bestämmer sig mest för familjens skull att ta ett arbete hos familjen Traynor, några aristokrater, som sysslar med finansaffärer.

Fadern i familjen är en charmig gentleman även han känd från ”Games of Thrones” Charles Dance gör rollen, som Stephen Traynor. Det är den mjukaste och mest ljusa roll, som Dance någonsin har spelat. Han är till synes mycket trevlig men karaktären är även kall. Han helt olik sin fru, som spelas av Janet McTeer, Camilla, vilken ständigt är orolig med all rätt är för sin son Will, Sam Claflin, som på grund av en trivial olycka har blivit total förlamad. Han var den perfekta unga engelska guldgossen snygg, duktig inom finansbranschen samt belevad och kultiverad. Det är inte någon överraskning att han är bitter. Det var han ifrån filmens början. Han blir kär i Lou, som är vacker, intelligent och sätter gränser åt honom. Efter en upptäckt är det hon som börjar uppvakta honom. Will hade redan introducerat henne i en värld av fin kultur genom franska filmen ”Gud och människor” i regi av Xavier Beauvois. Det som Lou gör för honom är att ta honom till en klassisk konsert av Wolfgang Amadeus Mozart. Protesten mot överklassen ses tydligt i rollen av Wills före detta flickvän Alicia, Vanessa Kirkby och rollen som den avskyvärda Ruppert (Ben Loyd-Hughes) som inte är värd Wills vänskap. Filmen blir lite av en komedi behaglig fast med en mörk ton. Om man jämför med ”En oväntad vänskap” i regi av Olivier Nakache och Eric Toledanod där förlamningen var början inte slutet på ett liv.

En av filmens absoluta höjdpunkt är när Lou samtalar med sin far Bernard spelad av en sarkastisk Brendan Coyle, som förklarar för henne varför slutet på kärlekshistorien blir på detta sätt. En vacker och sorglig film som alla borde se.

Roberto Fogelberg Rota

ok med ingeting mera

Bra aktion men ingeting mera

Titel: Criminal

Regi: Ariel Vromen

Medverkande: Kevin Costner, Jordi Mollà, Garry Oldman, Tommy Lee Jones

Svensk distribution: Walt Disney Sony Picture

Betyg: C

”Criminal” är en bra film men tyvärr når den inte fram. Historien är ganska rak och enkel och intressant. En trogen lyckligt gift och mycket duktig amerikanska agent i tjänst i London, Bill Pope (Ryan Reynolds) skall stoppa en skum kriminell typ, någonting mitt emellan Doktor Mabuse och Julian Assange, Xavier Heimdahl, Jordi Mollà, som lyckas bra med att spela skurk som även är sofistikerad. som vill med hjälp av ett super hacker en helt oigenkännlig Micahle Pitt med ett hemagjord holländska brytningen Jan Stroop . Bill försvinner ganska tydligt i hela historia och hans minnet förs över av en lite otrovärdig snille Dr Frank Tommy Lee Jones i kroppen av ett psykopatisk och våldsamt förbrytaren Jerico steward som spelas av kevin Coster. Rollen särkild i början med ett långt och ovårdat frisyr är mycket bra och det precis som den vackra dunka men full av bra åkningar foto arbete av Dana Gonazles är verkligen mycket bra precis som klippningen av Danny Rinc men det känns lite som fel män på fel roll. Visligen är Jeriko en mycket bra karaktär som alternera ett vild raseri som när han först snör maten för gästar i ett gator kök och sen spöar han upp några små gangster. Ännu roligare i sin brutalitet är scenen i vilken han först talar perfekt franska men sen han spöar upp en hippster typ. Lite i taget kommer minnet av Pole att dyka upp och Jeriko händrats. Det känns trots att rollen är mycket bra rolig och nästan chockerande oväntad men det känns att han är lite av fel män i fel roll. Man kan leka med tankar hur pass bra hade filmen varit med en annan skådespelaren yngre som möjlighet Nikolay Coster Waldeau eller James Mamoa fast det är bra ändå. Den för mig intressantaste roll är den som tack vare kärlek förvandlar Jeriko till Bill det vill säga hans hustru Jill pope spelade av den israeliska super modell Gala Gabot. Denna slanka mörka skönhet är minst sagt perfekt som ett stark självständigt kvinnan som arbetar vid universitet är moderlig och modiga. Den sceneran mellan dem två är riktig magnetiska och för mig det är ett stor miss att dem är lite för korta. När det gäller resten av casting garry Oldman gör precis samma roll i Quaker Wells gjorde i Batmans saga med Chris Noland eller i tailor sailor and tincker av Daniel Alfredsson. Den svårigheten är att filmen är i sig lite för rörlig och utnyttjar inte till fullo alla dem möjligheter som man skulle kunna hitta i ett sådan intressant historia som till exempel en karaktär den av dem huvudjägaren som Xavier Heimdahl sätter för att spåra jeriko Elsa spelade av tyskan Antje Traue. Denna super agnet som verkar nästan like skicklig som Pole. Henns roll får aldrig utveckas och för mig en aktion scen med Jill hade varit mycket bra och jag tycker även lämpligt. En film som är sevärd men ingeting mera

Roberto Fogelberg Rota

Bérénice Bejo och alla är så bra

Så bra som det kan bli

Title: The Childhood of a Leader

Regi: Brady Corbet

Medverkande: Robert Pattinson, Bérénice Bejo, Liam Cunningham, Stacy Martin e Yolande Moreau.

Svensk distribution: TriArt film

Betyg: A

Få filmer är för mig så lyckade och välgjorda som Brady Corbets ”The Childhood of a Leader”. Den är minst sagt magnifik. Filmen är uppbyggd som en opera. Den har sitt ursprung i en novell av Jean Paul Sarte. Filmen som utspelas under Versailles fördraget 1919. Den är både så stark och välgjord. Den börjar med musik av Scott Walker, som bryter den fjärde väggen. Musiken är mycket lik den av Richard Strauss i ”Så talade Zarathustra”, men den är mycket mäktigare, mera disharmonisk och den följer upp bilderna i detta fall journalbilder, vilka presentera vad som har hänt under första världskriget och även kulten för USA presidente Wilson, som föddes i många länder mest i Frankrike. Bilderna är använda på ett sätt som påminner om det som gjordes i Martin Scoresses film ”Hugo Cabret” men här framhäver musiken bilderna starkare. Filmen har dunkla färger med bländade fotografi som Lol Crawley ansvarar för. De dunkla färgerna har en dramatisk användning av spotlight som påminner om Caravaggios målningar.

I filmens början ser vi en barnteater förställning. Vi lägger mest märke till en liten kille med långt blont hår. Hans utseende verkar komma från den national romantsika stilen. Han är Prescott i vars gestalt Tom Sweet briljerar. Minnet går till, andra barnskådespelare, som Björn Adrésen, Tadzio, i Luchino Viscontis “Döden i Venedig” men än mer till Danny Lloyd, Danny Torrance, i Stanley Kubricks ”The Shining”.

r Det som Prescott gör är att börja kasta sten mot medlemmarna i församlingen. Samtidigt klipps bilden till två män som spelar biljard. Prescotts far är en roll som verkar skräddarsydd för Liam Cunningham. Som ständigt integrera men en yngre vän yngre vän Charles Maker spelas mycket bra av Robert Pattinson medan dem spelar biljard håller de på att diskutera om olika problem rörande traktat och kriget i Europa samt om influensa epidemi. Samt av valt att komma till Frankrike och om faderns svårighet med språket. Det en gång eleganta 1700 – tals hus är helt förfallet och alla dekorationer verkar ha försvunnit och finns bara slita väggar . Vi ser hur mycket Liam Cunningham är lik den som har gjort skådespelaren till en världs stjärna Davos i Games of Throndes en modern rejäl intelligent man med stark integritet som sen kommer att brytas ned gradvis. The Childhood of a Leader är i huvudsakligen en formations roman som går snett eftersom den visar hur en känslig intelligent och sympatisk liten kille förvandlas till en psykopat. Sättet på vilket det sker åstadkommer även så att hans omgivning förlorar all styrka, behärskningsförmåga och självkontroll. Fadern kommer att brytas ner och vi känner tyngden av alla motgångar. Ännu mera en av de utomäktenskapliga affärerna och sonens misshandel, som vi bara hör och inte ser. Det som gör detta starkare är första måltiden i vilken familjeidyllen främlings görs först på grund av ljuset, som specificeras och sen i det tjat som förekommer. Vi ser redan när Prescott först badas och sen tas till prästen för att ödmjuk be om ursäkt   Jacques Boudet hur modern väl gestaltad av Bérénice Bejo är känslomässigt död och verkar bara intresserad i det som är formen . Vi ser henne i två viktiga scener den försa när hon deltar i en vidskeplig och nästan tätt intill grotesk passion fyrnade med en mask som påminner om den av KKK och när hon står vid en säng och fadern som har förstått att han håller på förlorar sonen försöker att förförd. Scenerna är yttersta obekväma och hon är inte som en mor för Prescott. Visserligen skulle man kunna tänka sig att denna roll skulle kunna spelas av karaktär skådespelerskan Yolande Moreau som tar maten till den lilla pojken men jag vill se henne mera som en farmor eller mormor och en allegori precis som huset är det för Europa som håller på att falla efter första väldkriget av det som är bonde kulturer. När denna roll avsändas av modern är vi i en tragedi eftersom i filmens värld och i det klass samhället har båda rätt. Prescott visar våldtendens mot modern som delvis exaltera och han blir inte helt olik en av dem mest degenererade söner i filmer historia Martin von Essenbeck Helmut Berg i Luchino Viscontis ”De fördöma”. Prescott väljer att bli föräldralös och min tolkning är att på grund av kärlekshistorian med hans informator den vackra Stacy Martin en ung fransyska som liknar modern fast hon är levande. Om modern är ofta klädd i svart är hon klädd i vitt. Under en fält hon skämtar om hans hår som hon vill klippa och sen efter en lek rör han hennes bröst någonting som gör henne helt obekväm. Den roll som är mycket gåtfull och det är onekligen hittills den bästa i Robert Pattinsons karriär är den av Charles Market eller the leder som verkar vara mycket nära Prescott.. de två rollerna flyter ihop. Visserligen kan man tänka att filmen är irriterade i sin gestaltning av barn men den är bra och rik på kraftiga metaforer som är välgjord att se filmen är ett riktigt måste,

Roberto Fogelberg Rota

Inte så interessant

Melodrama

Titel Bumerang

Regi François Favrat

Medverkande Laurent Lafitte  Mélanie Laurent

Svensk distribution SF

Betyg C

The bumerang är inte en helt lyckad film men en bra produkt i vilken vi kan se både styrkorna och svagheter i den franska auteur filmen. Historia är intressant och även lite spännande hur man skall kunna försöka att komma över ett trauma. Musiken för vilken ansvara Éric Neveux ket bra både I den diegetiska men även I dem icke dietetiska stunder och fotografi av Laurent Brunet är vackert stram och elegant och klippningen av v gör ett mycket bra arbete. Scenen som repeteras två gånger av bil olyckan är mycket bar och även dem olika tillbaka blickar men det finns otroligt många problemer både när det gäller skådespeleri och casting. I centrum av rörelserna står Antoine ett arkitekt vars roll Laurent Lafitte gör ett bra gestalt men vi får aldrig utforska mycket av hans sidor, han är inte själv säkert som han verkar vara  är en person som bråkar rätt mycket för ingeting och han är både slarvig och vi ser hur många av hans beteende följes även av hans fadern Charles Rey roll för mig Wladimir Yordanoff vassare. Denna gentleman visar lite i taget visar allt dem författade meningar som är typiska av den europeiska medelklassen hans ofta enkla lösningar på allting. Fast den person vars karaktär mesig står definitiv närmare Antoine är onekligen farmor Blanche Rey spelade med klass och pondus av Bulle Ogier . denna dam är skopligg och alla ser henne för det förutom Antoniene och lite i taget vi upptäcker på vilken sätt hon för många år sedan förstörde livet till Antoines modern som hade ett utomäktenskaplig affär med en annan kvinnan den brittiska tecknaren Jean spelade av Kate Moran . denna karelskes historia mellan den androgyna brittiska och den Venus liknade Rose mycket väl spelade av Rose Favrat fungera mycket bra men den mellan barnbarnet Margaux (Angèle Garnier ) och Pauline (Lou-Ann Opéron  känns som helt fel placerade över teatralisk och film förlorar tid och talang i många dumheter och inte eller lyckas att ta vara på sian resurser är den roll som spelas av en av Frankrike bästa skådespelerskor Mélanie Laurent i rollen som Agathe. Denna roll kunde ha varit bra mycket djupare och kraftigare. En film som känns inte helt lyckade

Robert Fogelberg Rota

Giganternas kampet

Mörk och mäktig men inte helt lyckad

Titel: Batman v Superman

Regi: Zack Snyder

Medverkande: Henry Cavill, Amy Adams, Diane Lane, Kevin Costner, Laurence Fishburne, Jesse Eisenberg, Scoot McNairy, Tao Okamoto, Ben Affleck, Jeremy Irons, Gal Gadot m.fl.

Svensk distribution: Warner Bros

Betyg: B

Filmen ”Batman v Superman” med regi av Zack Snyder har helt fantastiska stridsscener, som kampen mellan Wonder Woman, Stålmannen och människan Batman mot en enorm orcher, som har skapat av Lex Luthor. Hans Zimmer gör det bästa av sin musikaliska talang. Wonder Woman kommer in i kampen med mjuka orientaliska klanger, som lite i taget blir mer mörka, snabba som leds till en dans. Dans temat finns även i de olika mötena, som är sociala, som när superskurken Lex Luthor ska inviga ett bibliotek. Fotot för vilket Larry Fong ansvarar för ger en kvävande känsla av en verklighet som håller att explodera. Det samma ges av den snabba klippningen för vilken David Brenner ansvarar, han tar verkligen ut svängarna.

Historian är den av ett möte mellan två rappresenatter för USA miljardären och den största vigilants, Bruce Wayne, och den filantropiska landsorts killen, Clark Kent, som på grund av missförstånd sätts mot de andra superhjältarna för att Lex Luthor ska kunna åstadkomma den absolut största skadan. För att bli intressant använder man ett knep, som är ganska typiskt i många Tv serier, man undersöker ingående de olika karaktärerna. Henry Cavill är en självsäker Clark Kent en jordnära man, som har superkrafter, som han använder sig av för att försvara dem, som han älskar mest av allt två kvinnor. De är kopior av varandra. Lois i vars roll Amy Adams är som alltid mycket duktig och Martha Kent, gestaltad av Diane Lane vilken har enorma problem med faders gestalt, som har ersatt den gamla Kent. (I vars roll vi ser Kevin Costner i en dröm sekvens) och den nya fadern den tyranniska chefredaktören Perry White, som har Laurence Fishburnes bekanta ansikte, ett ironiskt drag.

Zack Snyder arbetar mycket bra med den linje, som finns mellan tragedi och komedi. Den som är Stålmannens huvudfiende Lex Luthor vill förstöra Stålmannen, eftersom han påminner om hans fader. Lex Luthor i Jesse Eisenberg gestaltning blir en slags ond hipster typ som lite i taget bli mer och mer dehumaniserad. I början kan vi tycka att han enbart är excentrisk, men sen manipulerar han Wallace Keefe gestaltad av en mycket duktig Scoot McNairy. Han offrar flickvännen Mercy Graves utan att tänka en sekund, hon spelas av Tao Okamoto. I slutet när Lex Luthor tvångs rakas i fängelset visas hans totala vansinne.

Jag är lite mera delad när det gäller Ben Affleck, vilken är mycket duktig som Bruce Wayne, Han får fram de osympatiska egenskaperna hos karaktären. Han har några scener med mardrömar om den onda ”supermannen”, som avrättar honom och scenen när blodet väller ut från hans föräldrars gravar, som är bra. Tyvärr känns han för stel, för torftig och stolpig. Kanske det beror på att Alfred som spelas av Jeremy Irons får för lite att säga till om. Det som är typisk med denna Batman är att han precis som Luthor verkar drivas av vilt raseri. Annorlunda är rollen av Wonder Woman, som spelas av Gal Gadot, hon är precis som karaktären ”borde” vara stark, sensuell och självständig. Hon är onekligen den bästa skådespelaren, en helt fantastisk gestalt.

Roberto Fogelberg Rota

Viktig budskap i inte helt lyckad film

Requiem för den amerikanska drömmen

Michael Moore härjar runt

Titel: Where to Invade Next

Regi: Michael Moor

Medverkande: Michael Moore m.fl.

Svensk distribution: Scanbox

Betyg: C

Få filmskaparen har varit lika bra eller lika dåliga och lika kontroversiella, som Michael Moore, som nu enbart med en amerikanska flagga skall försöka att erövra utan att för en gång skull förlora kriget. Han tar fram egenskaper i en del länder. Stilen är densamma som i tidigare filmer. Det roliga och lite bisarra uppmärksammas när en medelårders vit amerikansk man hamnar i ganska många bisarra situationer.

Han börjar sin resa till Italien, ett land som har stått många amerikaner ganska nära. De bilder som presenteras är de av turister som stöter på skönhet och livsglädje, men ganska konstigt är att han hittar det han söker hos vanliga fabriksarbetare och hur deras fritid spenderas. Folkets lunch pauser är någonting som intresserar honom, eftersom de inte tycks existera i USA. Han ställer frågor och får svar. Det som är intressant är att han väljer att ta för sig av det goda som finns i länderna han besöker men ser alltid med USA:s ögon.  I Italien är bilderna vackrare. Det som är viktigt är maten precis som i den franska köksskolan. Man får se hur mycket av det som äts i USA är skräpmat. För mig kan detta säkerligen stämma men är kanske lite för mycket svart och vitt, liksom när han diskutera med den slovenske premiärministern.

Vad som är intressant förutom Pablo Proenzas klippning är faktum att mycket av det som vi ser i Finland inte passar bra för USA och det som sägs i Tunisien ger en annorlunda bild av de muslimska länderna. Ett bra verk men inte så mycket en biofilm utan mer en dokumentär för TV.

Roberto Fogelberg Rota

Super hjältar i krig

Den ultimata action filmen

Titel: Captain America: Civil War

Regi: Anthony Russo och Joe Russo

Medverkande: Chris Evans, Robert Downey Junior, Scarlet Johansson,  Elizabeth Olsen, William Hurt, Sebastian Stan, Paul Bettany, Daniel Brühl, Paul Rudd, Tom Holland m.fl.

Svensk distribution: Sony Disney

Betyg: B

“Captain America: Civil War” är en mycket intressant saga. På ett sätt är den skapandet av en postmodern mytologi. Filmen pendlar mycket mellan de tematiker, som har funnits i Mad Max, mot en mer vardaglig men glamorös värld. I centrum av berättelsen finns det en konflikt, som kommer att utvecklas mellan två helt olika superhjältar. Den starka parten i konflikten är Captain Amerika i vars roll ytterligare en gång Chris Evans visar sig vara ett lämpligt val. Motpart är den utåtriktade rent av ibland komiska Tony Stark/Iron man i vars roll Robert Downey Junior briljerar mycket på grund av faktum att han gör en roll, som vi inte väntat oss, en roll som är mycket annorlunda än hans tidigare roller.

Filmens första aktionsscen utspelas i Lagos Nigeria när ett allvarligt attentat stoppas av Captain America och den sexiga Natasha Romanoff i vars roll Scarlett Johansson ytterligare en gång visar sig duktig och karismatisk. Liksom Elisabeth Olsen vilken spelar Wanda Maximoff, som är en av många mutanter, vars super kvalitéer är svåra att acceptera vilket medför att mutanterna även har svårt att bli accepterade. Myndigheterna och inte minst USA:s försvarsminister Thaddeus Ross, mycket väl spelad av William Hurt, vill stoppa deras barvader.

Just i början av filmen är vi så nära som möjligt det ultimata konstverket med klippning av Jeffrey Ford, fotografi av Trent Opaloch och musik av Henry Jackman. I dessa första scener lyckas de skapa ett perfekt konstverk. Den roll som spelas av Robert Downey Jr är mycket bra, eftersom vi ser Tony Stark utan krusiduller. Hans vanliga kaxighet lämmar plats för viljan att kompromissa och han visar mängder av personliga problem, som faktum att han inte kan förstå vänskapen som finns mellan Captain America och Bucky Barnes/Winter Soldier i vars roll Sebastian Stan karisma, kraft och plågor blir en hög teknologisk version av doktor Jerkel and mister Hide. Denna roll är bra utforskad precis som rollen, den högste evil master, som spelas mycket starkt och bra av Daniel Brühl. Dessa tolkningar är filmens främsta kvalitéer, medan andra roller försvinner gradvis såsom Vision i vars roll en skicklig skådespelare som Paul Bettany borde ha kunnat prestera mycket bättre med sina komiska talanger. Filmen blir alldeles för rörig och några av hjältarna hamnar alldeles för mycket i skymundan och är för stereotypiska, som Ant Man, Paul Rudd, som bara visar aktion, liksom Spindelmannen alias Peter Parker bra spelad av Tom Holland.

En bra underhållningsfilm men ingeting mer.

Roberto Fogelberg Rota

aktion och samhälles kritik

Mannen med pistolerna

Titel: Hardcore

Regi: Ilya Naishuller

Medverkande: Will Stewart, Haley Bennett, Danila Kozlovsky, Sharlto Copley, Darya Charusha, Svetlana Ustinova, Tim Roth m.fl.

Svensk distribution: Scanbox

Betyg: B

Min titel syftar på en av filmhistoriens mest kompromisslösa verk av Dizga Vertov ”Mannen med filmkameran” i vilken den sovjetiska avagardisten ville visa hur mäktig filmen möjligheter var. Nu gör Ilya Naishuller detsamma med en alltid närvarande handkamera i denna obehagliga våldsamma terminator version. Henry (Will Stewart) som vi ser när han lagas i ett konstigt laboratorium av en dark lady, Estelle, som han förlitar sig på. Hon spelas av Haley Bennett – det är en svår roll, att få grepp om kanske ännu mer än Henry, som är den objektiva kameran, vilken tillåter oss att se hela filmen.

Vi möter i detta verk rymdslag, skottlossningar och inte minst mekaniska element i vilka Henry rymmer från Akan i vars onda roll Klaus Kinski kopia Danila Kozlovsky briljerar och får en oväntad allierade i Jimmy en mångsidig Sharlto Copley, som presenterar olika karaktär från den våldsamma punkaren till den roliga översten som påminner om Super Mario. Rytmen är frenetisk mycket lik den av de bästa dataspelen. Klippningen av Steve Mirkovich är utmärkt eftersom den inte bara ger rytm men även delvis styr olika händelser, som blir allt starkare. Det som är kännetecknet i denna helt orealistiska film är fotot som presenteras av Pasha Kapinos Vsevolod Kaptur. Det är ett fotografi som vill presentera verkligheten. Det är det som gör filmen ännu mer intressant. En av de bästa scenerna är när med Henry med list lyckas övervinna en stridsvagn. Scenerna i bordellen är roliga men tyvärr de två krigarkvinnorna, som verkar komma från en Kill Bill film, Katya the Dominatrix (Darya Charusha) och Olga (Svetlana Ustinova) är inte så väl presenterade, eftersom de inte får tala. Just denna icke närvaro av psykolog gör filmen lite haltande och den visar även samhällskritik när det gäller polis och privata företags makt. En mycket bra film.

Roberto Fogelberg Rota

Spel , spegel.....

Starka kvinnor men sämre än originalet.

Titel: The Snow White Chronicles – The Huntsman: Winter´s War

Regi: Cedric Nicolas-Troyan,

Medverkande: Emily Blunt, Charlize Theron, Chris Hemsworth, Cornad Khan, Niamh Walter, Jessica Chastain, Alexandra Roach, Nick Frost, Sheridan Smith, Rob Brydon m.fl.

Svensk distribution: UP

Betyg: B

Den första filmen i serien “Snow White and the Huntsman“ är en av mina favoriter. Jag är nöjd med fortsättningen ”The Huntsman: Winter´s War” trots att det finns några mindre problem, som för mig har sitt ursprung i att filmen inte är så nära original förlagan, som jag hade väntat mig, filmen har även några punkter som direkt står i motsats till originalet. När det gäller kostymer är de lite mer åt det klassiska fantasi hållet än åt det historiska (första filmen hade kostymer som påminde om tyska 1300 talet). Fotot är ljusare med klarare färger som är mer utsökta.

Historien introducerar en annan karaktär Queen Freya, som spelas av Emily Blunt, som är syster till Ravenna i vars roll ytterligare en gång Charlize Theron briljerar. Ravenna var en karaktär som även visade en hysterisk svaghet i den tidigare filmen ”Snow White and the Huntsman” nu är hon i ” The Huntsman: Winter´s War” ond och beräknade endast i slutet specificerar hon ett litet tvivel.

Början av filmen är helt fantastisk när Ravenna försöker spela schack med en kung som hon sen mördar. Senare ser vi henne spela schack igen med systern, som hon skadar genom den bästa som systern har dvs Freyas dotter, för att få över henne på de ondas sida. Detta känns bra, foto (Phedon Papamichael) och klippning (Conrad Buff IV) samt musiken (James Newton Howard) fungera mycket bra i ett slags allkonstverk i vilket allting stämmer. Svagare är delen med de unga Sara och Eric samt den unge Tull, denne kommer att spelas som vuxen av Sope Dirisu. Denna roll får inte möjlighet att utvecklas, som kommer att vara den välbyggda afrikanske krigaren inte fungerar till 100%. Här vill jag genast dra en parallell till ” Snow White and the Huntsman” i vilken vi kunde se delen där Ravenna bortrövades på ett mycket fint och intressant sätt medan vi i ”The Hudman winter war” ser en svacka. Det är inte för att Cornad Khan i rollen, som den unge Eric eller Niamh Walter som den unga Sara är dåliga utan för att karaktärerna aldrig får utveckas.

Sen tas filmen till mycket roliga intressanta banor när vi ser den vuxna Eric och Sara, gestaltad av Jessica Chastain som gör en fantastisk roll, en underbar kvinnlig krigare, som verkar ha allting skönhet, skicklighet med vapen (hon är mycket bättre än alla andra som vi ser) samt även ett psykologiskt djup och tvivel mellan lojalitet till drottning Freya och kärleken för Eric. Deras samlagsscen är en av de finaste som vi upplever vid en varm källa. Chris Hemsworths roll är stark och mycket bättre än i första filmen och han visar även lite mindre komiska sidor. Det ses mest i förhållandet till de två dvärgarna, som är ett komisk nästan burlesk inslag. Senare i filmen även med två tjejer av samma art och den stenhårda med armborst beväpnad  Mrs Bromwyn, som spelas mycket bra av Sheridan Smith och den mjukare Doreena i vars roll Alexandra Roach gestaltar. Hon har ett romantiskt möte med en av dvärgarna Nion (Nick Frost). Den andra dvärgen Gryff gestaltas av Rob Brydon.

Den karaktär som är intersantaste är onekligen Freya och det finns precis som för andra fantasi figurer nämligen nära till hands en jämförelse med ”Maleficent” och Angelina Jolies gestalt när förkastliga handlingar utförs utan att vara ond. Freya är en mycket fager och raffinerad karaktär. Hon verkar tro på att hon skall uträtta någonting som är bra genom att förbjudar relationer, bortröva barn och träna dem till att ingå i armén. Hon talar alltid lågt och trots hennes vita hår vill hon varken bli gammal eller åldras. Det är en mycket fin roll, som lyfter filmen. Det finns tre scener vilka är slaget med ”goblinerna”, den frusna väggen och Ravennas uppenbarelse från spegel som verkligen är  bra. En film som man definitiv skall se om man gillar fantasy och äventyr.

Roberto Fogelberg Rota

Bland korupta poliser och terrorist

Starkt drama i Paris

Titel: Bastille Day

Regi: James Watkins

Medverkande: Richard Madden, Idris Elba, Charlotte Le Bon, Daniel Westwood, Alexander Cooper m.fl.

Svensk distribution: SF

Betyg: B

”Bastille Day” är en bra aktion film, som bitvis är utmärkt även om den har lite svackor på slutet. Jag har faktiskt svårt att tänka mig, även om sekvenserna är ytterst väl filmade, att ett gäng obeväpnade och icke organiserade demonstranter kan övermanna insatsstyrkor utan att blir skjutna av skoningslösa poliser. Filmens början är utmärkt. En intetsägande vanlig amerikansk skönhet går nerför några trappor vid Sacre Coeur i Paris. Hon är helt naken. Kamerans rörelser flyttas från henne till en kille, som med extrem skicklighet håller på att sno portmonnä, klockor och pass. Det är Richard Madden, som gör rollen vilken vid första ögonkastet är mycket annorlunda och nästan motsats

till den av Robb Stark, som han spelade i den HBO prisade serien Games of Throndes. Men bara vid första ögonkastet eftersom denne snygge någorlunda intelligenta och sympatiska unga man är en hjälte mot alla odds och mot sin vilja. Faktumet att vara ficktjuv sätter honom i knipan när han bestämmer sig för att sno en väska från en ung kvinna, som är medlem i en anti fascistisk gruppering. Hon skulle ha placerat väskan med en bomb vid högkvarteret för det höger extrema partiet. Hon ångrade sig när hon upptäckte att högkvarteret städas av några illegala afrikanska invandrare.

Det finns alltid en blandad känsla av komik, ironi och spänning, som inte minst ses i den scen, som för mig är en av de bästa i filmen, rymningsförsöket genom ett tak och via en marknad. Scenen görs i långa tagningar och är fantastiskt välgjord. Vi förstår att CIA till varje pris måste försöka att förstå vad som har hänt i detta sprängningsdåd. Spänningen, som utvecklas lite i taget mellan Richard Madden i rollen som Michael Mason och rollen Sean Briar gestaltad av Idris Erba, är intressant och visar helt fantastiska kraftfulla och inte minst karismatiska män. Sean Briar är effektiv, intelligent eller ”street smart” vilket han ständigt förklarar för Michael. De börjar hacka på varandra. Vem av dem som har gått över gränsen till det som är moralisk rätt och inte minst vilken av de två har felat mest. Lite i taget på grund av olika faror får filmen ett crescendo i skicklighet i scenen där Michael snor en ID handling från vänster extremister. Kompanjonernas vänskap är bara antydd. Samma skulle man kunna säga om relationen mellan Michael och Zoe, som gestaltas av den fransk/kanadensiska Charlotte Le Bon. Hon är den idealistiska anarkistiska kvinnan med överklass ursprung. Hon är en mycket duktig skådespelerska som lyckas att förmedla både det känslomässiga och rädslan. Tyvärr får rollen aldrig utvecklas. Vi vet att hon hade en stor kärlek (Daniel Westwood), som offrade sig själv för henne. Den svagaste delen i filmen är boven Victor Gamieux i vars roll José Garcia är lite för stereotypisk och allt för enkel och samma kan sägas om hans kollega med samma position den goda amerikanska Karen Dacre spelade av Kelly Reilly. Jag vill inte säga att de är dåliga skådespelarna men de känns inte som om castingen är så lyckad. Det hade varit mycket bättre med två andra skådespelare exempelvis Vincent Casell. Den roll som är bra och ger extra värde åt filmen är onekligen den korrupta polisen Alexander Cooper.

Det finns en känsla av bitterhet och uppgivenhet som ger den onda och skoningslösa rebelliska känslan, som bärs av många uppgivna krigare, som samhället inte behöver. Scenerna i slutet av filmen trots dess föga praktiska värde är vackra och starka och påminner om slutet av Fritz Langs ”Metropolis”. En film som man bara måste se.

Roberto Fogelberg Rota  

ola argentina

Onekligen årets bästa film hittills

Titel: Klanen

Regi: Pablo Trapero

Medverkande: Guillermo Francella, Giselle Motta, Fernando Miró, Peter Lanzani,  Stefanía Koessl m.fl.

Svensk distribution: Nonstop entrainment

Betyg: A +

”Klanen” är en mycket bra argentinsk film. Ett verk som förmodligen kommer att gå till filmhistorien och visar att Argentina kan producera mycket bra verk. Filmen för vars regi Pablo Trapero ansvarar är helt i klass med Martin Scorsese bästa gansterverk som ”Casino” och ”Maffiabröderna”. Filmen har till och med bättre kameraarbete, som presteras av Julián Apezteguia (kameraarbetet påminner om Vittorio Storaros). Klippningen för vilket regissören själv ansvarar tillsammans med Alejandro Carrillo och Penovi liknar den betydelsefulla klippningen, som finns i ”Gudfadern”.

Kriminalhistorien i filmen är viktig, men den hamnar i skymundan inte bara av familjedramat men även för tiden i vilken filmen utspelas, som är övergångstiden mellan militär diktatur och demokrati, som skakade Argentina i början av 1980 talet. Rytmen är frenetisk med tillbaka blickar och redan från början upptäcker vi filmens bov Arquímedes Puccio gestaltad galant av Guillermo Francella, som med all rätt kan kallas för en argentinsk Robert De Niro. Han är en snabbt åldrade man i yngre medelåldern någorlunda elegant och formellt klädd. Vi får se ett faktum som introducerar honom mycket bra. Det är när han kollar på TV sändningen av det demokratiska Argentinas återfödelse. Han bryr sig inte precis som han inte brydde sig om diktatorn Galtieris tal. På hans kontor var han sysslar med enda viktiga det vill säga pengar har han bilder av Peron och sin egen militär hjälm.

Denna till synes intet sägande människa, som är en av de värsta och ynkligaste profitörer, som filmens värld någonsin har skådat är en komplex figur. Han kan vara en kärleksfull fader mest till dottern Silvia Puccio (Giselle Motta) och även en social kompetent gentleman som i hans relation med vännen Anibal Gordon (Fernando Miró) men han kan även agera som en bortskämd tonåring.

En plats var man ser olika borgerliga riter är vid familjens matbord. Vi får se hur förbanad han blir på sonen, Alejandro Puccio i vars roll Peter Lanzani briljerar. Sonen är en professionell landslagspelare i rugby. Han är en teknisk och snabb kille vars look och kroppsställning starkt påminner om den kanske mest berömda argentinare genom tiderna, men undantag av påven Franciscus, Diego Armando Maradona. Alejandro skulle kunna få ett värdefullt proffskontrakt på nya Zealand, men fadern motsätter sig det. I bråket upptäcker vi att fadern Arquímedes är mest av allt besviken för att bli övergiven precis som om han var jämnårig kompis till sin son. Det finns i Alejandros roll en mångfacettering. Hans sätt att vara, en huslig och trevlig kille när familjens aktivitet är att kidnappa rika människor avrätta dem och låtsas att vänster gerillan har utfört dåden. Fadern är beroende av Alejandros kontakter och rika vänner. Det verkar som rugby är ett stort interesse för dem. Alejandro är självsäker i dessa sammanhang, men visar under många stunder tvivel och sin osäkerhet i de trånga omklädningsrummen och i hans dialoger med fadern.

Genom de ständiga konfrontationerna förstår vi hur intensiv deras relation är eftersom Alejandro har problem med att alltid vara splitrad mellan sin egen moral och faderns. Kärlekshistorian med Monica, den svenskättade skönheten, som presenteras av Stefanía Koessl är mycket stark, fin, intensiv och erotisk. Det gnistrar mellan Alejandro och Monica. Hennes Lolita liknande utseendet påminner om en rollfigur, som presenterades av Ann Zacharias i Jan Halldoffs ”Det sista äventyret”. Karaktären Monica växer genom det smärtsamma i filmens slut. Deras dröm om att åka till Kalmar och att kunna bygga sig ett hus presenterar, liksom Arquímedes Puccio skoningslösa brottsliga handlingar, viljan att ha egna rikedomar och njuta av Europa samt att strunta i nationens problem och i sitt ansvar. Arquímedes sopar ständigt trottoaren framför sitt hus. Han är inte bara känslokall utan även girig i sina tortyrer. En film som man bara måste se.

Roberto Fogelberg Rota