Gravity

GRAVITY: La morte, la rinascita, la crescita, la vita. Il viaggio

Dopo aver rivisto il film “Gravity” per la quinta volta posso affermare che esso non si tratti di un film, ma di un' esperienza non solo visiva ma anche di vita e di un viaggio.

Partiamo dall’inizio, la protagonista è l’astronauta Ryan Stone (Sandra Bullock).

Per Ryan questa è la  prima missione nello spazio.

All’ improvviso, una pioggia di detriti causati dall’esplosione di un missile russo nello spazio farà  disperdere l’astronauta Ryan nello spazio più profondo dando inizio ad un viaggio non solo fisico ma anche interiore.

Analizziamo per un secondo il personaggio di Ryan, un personaggio con un passato ed una vita triste (ad esempio la morte della propria figlia), un personaggio troppo attaccato al proprio passato, che non le permette di guardare avanti  nè le lascia alcun motivo per cui vivere.

Andando avanti dovrà usare tutte le sue forze per affrontare lo spazio più profondo e tornare sulla terra.

Analizziamo adesso un’altra scena.

 Ryan è a bordo dell’astronave Soyuz dopo aver tentato di tornare sulla Terra senza riuscirci, perde ogni speranza e decide di lasciarsi morire spegnendo tutti i boccaporti per l’ossigeno, ma all’improvviso una figura(l'astronauta kovalschi,George Cloney) le dice di non mollare e continuare a vivere.

Da questo punto, la Ryan che conoscevamo è morta e da lì n’è nata una nuova che ha superato le tragedie che il passato le ha dato ed è pronta per andare oltre, rinascendo appunto e affrontando i pericoli che lo spazio ha da offrire percorrendo, un viaggio che la porterà dalla stazione spaziale internazionale alla Terra.

Questo viaggio non lo percorre solo Ryan ma anche noi, poichè Quaron riesce a farci sentire dentro l’opera.

Possiamo essere una personaggio fuori dal film o la protagonista stessa.

La stessa Ryan possiamo essere noi, che nella nostra vita ci troviamo spesso ad affrontare eventi difficili .

Detto questo, considero Gravity non un film di fantascienza che parla solamente dei limiti dell'uomo, ma prevalentemente un film di formazione incentrato  sulla rinascita e la crescita di un essere umano che potrebbe incarnare uno qualsiasi fra noi.

Gravity rappresenta il grande viggio che è la vita con le sue difficoltà.

Non ho parlato del personagio di Cloney perchè mi sono voluto concentrare solo sulla protagonista.

Infine Gravity non va visto come film  ma co come esperienza che farà evolvere non solo il personaggio ma anche lo spettatore.

Lorenzo montingelli

Strak verk i still med Strange Days

Emma Roberts och Dave Franco är magiska

Titten nerve

Regi

Medverkande EmmaRoberts dave FrancoJuliette Lewis

Svensk distribution Nordisk film

Betyg A

Få filmer som jag har sett har varit så uppfostrande och även skoningslösa som Nerve. Vilken har många viktiga punkter dels estetiska men även etiska. Början är den av eb log inne på någons dator i denna fall av en rätt söt tjtj som heter vens Delobio och vi ser på hennes desktop har hon bilden av en ung kille och den av modern Nancy. Vi får sen möta via skype hennes bästa väninna Syndey . Om Venus är raffinerade blond utan bröst en timid shönket är Sindeyi Emily Meade total annorlunda. Smal men kurvig brun röd hår stora läppar. Det är vanligt att använda sig av dem social media och här har vi den genialiska inslag av dem två regissörer henry Joost och Ariel Schulman att låta oss förstå att filmens intrig skulle även kunna vara strak betydelsefull för oss alla och intrigen även om det verkar överdriven skulle kunna intressera oss alla. Sindey är en lite kandis i ett lek nerv och hon går lite för långt när hon cherleder i en amerikansk fotboll skolan låter kissas den populäraste killen i skolan Guerro i vars roll Eric D'Alessandro är extremt bra presenterade.  Vi kan även förstå att den på många sätt och viss broder liknade frö venus Tomy (Miles Heizer  själva verket förälskadei Sindey. Denna skämt blir början av många andra bizara äventyrer när venus eller Vee gör som Alice i underlandet när hon kommer inne i lekte och möter hennes motspelaren Ian eller som han i själva verket heter Dave Franco. Denna unga män som påminner stark om Tom Criuse i Mission Impossible är modig rolig och det kan inte finnas en bättre presentation av en kärlens relation som när han först läser Virginia Wolf ”To the lighthouse2 och sen när vid en esclusiv kläder affär med den vackra Arielle Vandenberg r som expedit i den escusiva  en kläder och vee ändrar frisyr. Detta är alltid i en pendling mellan det komiska och den tragiska   Just denna expedit som tillhör den vita medelklasset och Liv spelade av den asiatiska Kimiko Glenn och den afro amerikanska hacker Kwwen (Samira Wiley kanske överdrive vackra för rollen men jag anser att den vardagliga sättet på vilken dem är fotograferade av Michael Simmonds är för mig mycket bra eftersom det är en sätt att skapa interesse även för tittaren och förstå att dem är som en mot pol ett grekisk kör till hela vårt film som blir mer och mer lik en grekisk tragedi. Fast alltid med en klippning för vilken ansvara Madeleine Gavin som är intressant för den egenskap att vara inne I action filmen. Böven eller den fallna gesatlt av den klassiska rebellen spelas mycket väl av den späckade och över teatraliskaTy i vars roll Machine Gun Kelly är minst sagt enastående . Vi ser honom göra först några dumhter som köra ett skateboard bakom en polis bil men sen vi serhur leket blir mer och mer farlig och i den dyskopiska slut scener ser vi riskerna i den direkta demokrati som i själva verket visar någonting så hemsk som en gladiator spel. Machine Gun Kellyt verkar en lite bror till mad max i Tom hardey gestalt eller en mindre rå version av Krugan den oförglömliga skurken i den första hightlander filmen för regi av Russell Mulcahy men sen han får förklara och vi förstå hans drama. Filmen är en kärleks historia men även en morality paly över risken att förändas till en blind massa i vilken vi kan dölja oss och visa våra sämsta instinkter. Den dialogera med andra dystopier om dagens samhället och det finns en titel som är nära till hands som Kathryn Bigelow Strange Days och den som är venus mamma som kan inte slippa den förflutna är hon alltid sig lik och fantastisk Julliette Lewis. Det finns även en av filmes historien för mig roligaste skämt. Se bara på ”the nerve ” och gör det med så många vänner som helst

Roberto Fogelber

Frears regissera falsk

Långt ifrån lysande

Titel Florence Foster Jenkins

Regi Stephens Frears

Medverkade Hug grnat, Meryl Streep simon halberg

Svesnk distribution SF

Betyg C

Tyvärr åär filmen .. en ganska tam sådan och den fantastiska historia av Florence Foster Jenkins en excentrisk amerikanska  societé dam som trots at thin var lika tomdöv som en val försökte på sig en sångar karriär. Filmen som utspelas under 1944 när med många uppoffringar r USA var på väg att vina andra världs kriget för minnet till den franska Marguerite som är tyvärr ett bättre film eftersom den är mer skoningslös sarkastisk medan Frears ger till den tragiska historia som är kanske den viktigaste poängen för att förstår varför Florence Foster Jenkin gör som hon gör möjligen hennes sjukdom syfilis och hennes rädslans för knivar förklaras inte och det är inte för den faktum att man kan påstå att huvud skådespelerskan är inte bra när hon heter Meryl Streep han är brilliant rolig men vi känner även så tragisk för henne när en av dem överdrivna  bovar Earl Wilson(Christian McKay )som är vanligtvis en kritiker har krossat henne med en artikel. Jag känner att  Meryl Streep  kunde ge mycket mera till rollen visa sig både starkare och göra mycket mera. Det finns starka scener men den drunknar. Klippningen för vilken ansvara Valerio Bonelli är utmärk eftersom den ger rytm och även i många fall åtgärda den fotografi som gör av Danny Cohen som är tyvärr platt visligen vackert med Tv mässig och verkar försöka att återskapa charmen I flera stycken noir filmen fast på ett Tv mesig sätt som onekligen rör hemma under 1980-talet. Den livs kompanjon som är en helt sympatisk figur den teatern människan md definitiv stora maneren och en stor del av teatern maneren är v i vars roll Hugh Grant är inte en lämpligt val. Han visar stora talanger i dnas men när han brytters näre av några unga personer som lyssnar på Florence Foster Jenkins skivan och han försöker att ta det ifrån dem är det långt ifrån en slags överraskning. Han är för fjantig själv god och vi kan inte förstå varför v trots hans stora engagemang i henne eller Kathleen v i vars roll vårt egen Rebecka Ferguson briljerar älskar honom. Vid sidan av Merly Streep är hon onekligen filmens belåtenhet hon är stark passionerade intressant när det gäller den roll av ”fallna ” kvinnan och hon är mera like Florence än St Cliar eftersom hon är glad och försöker att vara glad  när det gäller den vilda efter festen. Tyvärr hennes andra älskare augustis Coben är David Mills gestalt en parodi och mera av en figurer precis som sjömännen , marines och senila Société dämmer.  Den karaktär som kommer från den ytterst grå skala av män är onekligen pianisten Cosmé McMoon I vars roll v känns Simon Helberg  ett lämpligt val. för den försatt han kan verkligen spela och det svåra Saint genes är lagom ynklig i förhållande till dem andra pianister mot vilken han skvallar men sen han växer i empati och sympati och vi förstår att hans kärlek för musiken är lika stor som Florence. Det ses tydligt i minst två scener i slutet och när Florence kommer och diskar för honom och han ger i present till henne en melodi. Även hans accepterade av hans sexualitet är för mig viktig eftersom det visar att han är den enda med vilken hon kan tala som en normal människan . Det är för mig ytterst egendomlig att den regissör som i hans banbrytande Min sköna tvättomat visade enkönade samlag i en manistream  film och i ”farlig begär” visade en brutal kvinnor misshandle är så förtegen. Filmen är för mig lite för rosa och det ses även tydligt i den roll som görs av en översaklning som är lite Mae West och lite Lara Tunner den kurviga Anges Strak i vars roll Nina arianda känns lite som den kammarjungfru i den klassiska teatern. Först hysterisk emot Florence och sen hennes stora supporter.. Hon känns som en handlig syster till dem brittiska burlesk sångerskor så bra spelade i Freras  senaste bra filmen Mrs. Henderson presenterar Sen som italienaren och passionerade förälskande i opera känner jag mig djup förolämpade av den parodi av dirigenten Artiro Toscanini som görs av John Kavanagh . denne är en för mig under allt kritik i sitt torftiga humor som påminner om dem porträtter av mexikaner i 1950-talet amerikansk tv reklam eller om judar i nazityskland filmer. Jag kan förstå att Frears hatar opera och italienaren men här går han adels för långt fram. Men ni skall se filmen och bygga er en egen uppfattning och hyr gärna Marguerite.

Robert Fogelberg Rota   

Så bra

En mycket intressant men inte helt lyckad film

Tittle The sword of venagnge

Regi Jim Weedon

Medverkande Stanley Weber  Milica Jevtic mfl

Kan ses på https://www.youtube.com/watch?v=rZRYBxRpLbM

Betyg B

Det kan verkar både konstig och en arniong provocerade att en filmkritiker håller på att recensera en film som kan ses på Youtube vilken är kanske ger en känslan av icke respekt mot skpparna och producenterna men jag anser att en konstverk är en konstverk om man betraktar den och jag kommer att bli glad om någon av er läsaren kommer att köpa den. Själva historia är enkelt en hämnd som sträcker sig runt två generation i vilken en mäktig smidig och kraftfull krigaren som kallas aldrig för namn men som skuggångaren  Stanley Weber beväpnade med två korta svärd lyckas att få en förtryck folk att resa sig . Foto för vilken ansvara August Jacobson är utmärk den tar bort färgerna arbetar snarare med ett grå skalan svartvit i en dimension av skuggan. Det är en mycket dyster medeltid i den mäktiga stenborgen i vilken lever normänderna eller i saxarna primitiva ler by. Det är en värld i vilken det finns bara en lag den av våldet. Tommy Boulding klippning är snabbt brutal och känslan av den ses av himmel som ständigt flytter. Stanley Weber spelar en till synes orubblig krigiska maskin som alltid får tillbaka den bilden och det som har hänt honom som barn hans olika typer av problemer hans tvång till det. Han dras till den förtrycka folk gruppen som han machiavellisk använder sig av även i egenskap av den kvinnliga huvudrolles gestatning udela i vars roll den serbiska v briljera. Akktativ men långt ifrån modell säker denna kvinnan som slås med ett spjut den vapen som i den germanska kultureren som anglosaxarna verkar återigen ha anammat var odens vapen hon är den som bevara en samhället. Den krigare eller snarare dem krigiska bönder är äntligen för gamla och kan bara önskar sig en ärofull död somWann  väl spelade av Vid Krkeljic   eller så pass närgångar som den Dave Legeno vilken i början går mot den som kan få tillbaka deras stoithet. När det gäller fiende den i korrekt rusting klädd brutala Durnat en minnesvärd prestation av Karel Roden är precis som sonen Artus (Gianni Giardinelli ) mycket lik dem onda karaktärer I gems of Throndes och dem skulle kunna myckt väl ersätta Ramsely Bolton som stora bovar. dem är psykopater men välgjorda häftiga och karismatiska sådan som agera utifrån deras vinning . den karaktär inte minst på grund av hans häftiga stridstil som är den av den västen europeiska strids konst är den unga sonen som fördrever allting romain i vars roll Edward Akrout  är inte bara en lämpligt val men visar att han borde ha en stjärnstatus. Om vi dra en parallell till Games of throndes han verkar som en slags tvinig bror till Robb strak en oförglömlig Richard Mansen. Han är bara värre smidigare och även ännu mer oberäkning och oansvarig. Jag verkar vara ganska positiv och det finns scener som borde studeras av samtida filmskaparen som huvudpersoner tillbakablickar eller när Druand sätter nere en kors symbol att kristendomen var kanske någonting som bara togs emot men inte förstods eller muisstolkades.   men det finns många fel varför finns det inget kvinnan bland normänderna det finns inte eller förutom en tull förfrågan inget idéen till att visa skatter och annat och hur kan erfarna krigare springa som infanterister från första värld kriget mot skyttegravar. Just vapen känns lite för korta och extremt budget (det skulle ha räkat med en order till ..) men kanske det är films stora styrkan att jag var säkert att den utspelas i Tyskland när Karl den Store kristnade det med våld en antikolonial film eller en film som visar vad kolonialismen gör till dem som drabbas av den. För mig en absolut måste att ses och en bra verk

Robert Fogelberg Rota

Ytligare ett dansk mästerverk

Krigarens återkomst

Titel: Den stående

Regi: Lisa Olhin

Medverkande: Mikkel Boefölsgaard, Mohamad Torabi, Morten Holst, Cecilie Lassen, Karen-Lise Mynster, Vibeke Hastrup, Silja Eriksen Jensen, Dar Salim, Morten Kirkskov m.fl.

Svensk distribution: SF

Betyg: A

Ibland som recensent får man nöjet att se bra filmer. Vissa filmer är mästerverk av dem går en del till filmhistorien. Jag har några få gånger haft möjlighet att skåda dessa. Två har varit danska filmer David Dencik  ”Gulden kunst” och nu Lisa Olhins ”Den stående”. Många kommer att känna igen handlingen, som är densamma som i en av HC Andersens sagor. Det råkar vara den första bok, som jag läste vid fem års ålder på italienska ”Soldaten och ballerinan”. Nu heter soldaten Thomas. Han är en ung idealist, som befinner sig Afghanistan han ingår i Natostyrkorna. Rollen som spelas av Mikkel Boefölsgaard. Han är helt fantastisk hans prestation påminner mycket starkt om rollen, som spelats av Nikolaj Coster-Waldau vid många tillfällen i den HBO prisade tv serien ”Games of Throndes”. En hjälte som i själva verket inte är en hjälte utan en vanlig människa snäll väluppfostrad men även fruntimmersgalen. Han har många dåliga sidor är självupptagen och har en självsäkerhet, som gränsar till arrogans, men han är även skoningslös mot sin omgivning. Den stora skillnaden är att Nikolaj Coster-Waldau, som Jamie Lannister lever i den episka dimensionen av det fiktiva kungarike Westeros. Mikkel Boefölsgaard lever i dagens samhälle med dess regler och motsägelser.

Vad som är utmärkt och visar att Lisa Olhin är en cineast av allra högsta klass är hur hon lyckas smälta samman element, som i själva verket verka motsäga varandra nämligen ett fotografi av Lars Skree, som är extremt realistiskt dokumentärt med det klassiska (eller rättare sagt hollywodianska) elementet av Anders Nylanders klippning och musiken av Magnus Jarlbo, som understryker rörelserna. Det kan vara olika tillbakablickar, som går till det som finns i Afghanistan. De är olika och för mig några helt onödiga, som att veta vem som hade satt ut minan Thomas trampade på. Om det i själva verket var pojken Said (Mohamad Torabi), som han betraktade som en vän eller hans bästa vän Jimmy (Morten Holst), som utsatte honom för ett skämt vilket kostade Thomas benen. Faktum är att uppdraget var ett måste, en slags mission, för Thomas att försvara sitt land Danmark, men även för att skapa en ljusare framtid för det afganska folket. Den desperation i vilken Thomas kommer till i slutet av filmen är i sig viktig eftersom den blir orsak till det första riktiga slagsmålet med hans vän men är även första gången, som han börjar inse att han inte längre är den person som han trodde sig vara.

Efter 1950 – talet började många teatermän, som Jerzy Grotovski, men kanske ännu mer Eugenio Barba att återigen ställa kroppen i centrum och berätta passioner med kroppsspråk. Det är just det som görs på ett mycket bra och fint sätt av Sofie (Cecilie Lassen), genom att visa Thomas svåra läge, hans barnsliga elakhet och de plågsamma tvångsmässiga infallen. Mötet med kärleken ges i form av ballerinan Sofie, men först tack vare Ruth (Karen-Lise Mynster) en cancer sjuk medelålders dansk dam, som visar stor personlighet och sin politiska uppfattning, som Thomas inte delar. Ruth debatterar på ett utmärkt sätt när hon kritiserar regeringen.

Det är många scener innan det sagolika slutet som visar Mikkel Boefölsgaard skådespelar förmåga. Till exempel när han slänger ut sin tama flickvän eller när han tillsammans med sina lumpar kompisar deltar i en vild fest. Det finns i blickar och leende någonting, som är barnsligt fullt av livsglädje som i själva verket är svårt att nå. Den som helar Thomas är Sofie. När hon kommer med benproteser. Hon är den perfekta skönheten, som vi föreställer oss en ballerina. Sofie har ett starkt inre liv i olika stunder när hon till exempel kurerar och tränar soldaten men även under hennes egen träning. Hon kan bara sväva i luften ta sig till ballongen efter att hon haft ett bestialiskt samlag på den Konglige teatern. Vi förstår att hon i sin egenskap av kvinna dras ner och är tvungen till kompromisser men precis som Ruth klarar hon det briljant. Sofie kanske till och med är duktigare på att bygga en karaktär även i mycket små stunder när hon till exempel deltar i begravningen med släktingarna i en borgerlig familj, som aldrig har brytt sig om varken henne eller Ruth eller när hon kommer tillbaka efter misslyckandet i karriären.

En roll som vi bara älskar, som till slut räddas av kärleken. Om ett liv av överdåd, sex, droger och alkohol som var ganska oattraktivt. Det blir en kontrast till hennes tidigare liv när förvandlingen sker, sex blir kärlek, alcol blir njutning med god mat. För att förstå Sofie och den nya passionen måste vi även tänka på Thomas mor Karen (Vibeke Hastrup) en snäll kvinna uppenbarligen en före detta skolfröken och den tidigare flickvännen Nina (Silja Eriksen Jensen) en blond till synes självsäker och atletisk tjej, som talar svenska. I den danska kulturen porträtteras ofta svenskar, som goda och naiva med lite överdrift några lantliga grannar. Liksom ett barn äter hon upp brevet om förtidspension. Myndigheterna i detta fall läkaren (Dar Salim) och översten (Morten Kirkskov) är motsägelsefulla, den första är vänlig men kall och den andra är en riktig aktionsman, som vet när han skall tiga.

En film som är minst sagt magnifik som man bara måste först se och sen köpa i DVD upplaga för att njuta av om igen när man bjuder hem vänner.

Roberto Fogelberg Rota

Mycket bra komedi

Så skoningslös men ändå så rolig

Titel Margueritte

Regi Xavier Giannoli

Medverkande Catherine Frot

Svensk distribution Folkes bio Stockholm film festivalen

Betyg A

Många av oss har sett filmen Marguerite i samband med Stockholm film festivalen och denna distribution är ett bra sätt för att komma närmare en vän genom att se den. Filmen utspelas år 1919 i Frankrike precis efter första världskriget iden börjar med den fina världen av aristokrater och hög borgare som skall samblads för att medverka vid en koncern av klassisk musik till förmäl av dem barn som kriget har gjort föräldralösa av den stora musik mekenaten Marguerite Dumontll den franska komedienn Catherine Frot  som alltid Georges Dumont ( en som alltid sympatisk och osympatisk André Marcon  Vi ser två unga män som klättra över en mur den unge film kritiker och den unge dadaisten Lucien Beaumont (en Sylvain Dieuaide r hämtade från ett 1920-ytalet mode kläder)  Kyrill Von Priest i vars roll Aubert Fenoy  skicklighet som påminner stark om den av dem bästa harlekin I den franska historia. Sen kommer en ung vackert sångerska Hazel (en Christa Théret te enbart super vackert men även utmärk)  och vi får i parallella klipp sen på baronen som stoppar hans bil. början vid skymmingen med dessa fantastiska kläder en uppmärksamhet frö kläd detaljer kvinnor klänningar vräk eller männen macheter låter oss komma inne i ett film som lyckas mycket väl att återskapa känslan dels för en gången tiden 1920-talet med för den franska ironi som allt för ofta gränsar till sarkasm som kan även vara djup anstörtande som ett teckning i Charlie edo. Den scen som visar hur denna omgivning är så pass föraktade mot henne är när finte enbart dem stora affärmän flyr därifrån men även när barn springer därifrån för att undvika att få öronens förstår av Marguerites läte som är tydligt oberäknelig för alla inklusive barn.  Xavier Giannoli inte enbart är en stor cineasten men även ett mycket kultiverade intellektuelle .. använder sig av flera stycken metaforer som ormen men även påfågel. Marguerite har ett gott hjärta ett barnslig charm och ett smak för den överdåniga ny barocka av opera och kan läsa musiken men kan verkan sjunga och dem två unga män bestämmer sig för att utnyttja henne både ekonomisk och även för att kunna nå rampljuset. Scenerna i den lilla cabaret är så roliga att vi finner oss i ett Chaplin eller Rene Clair film. Kameran arbete är modern och man utnyttjar alla dem olika kamera vinklar samt ett modern färgskalan. Som ger ett slags våldsamhet till denna film vilken passar så bra och Glynn Speeckaert r så vackert att den förtjänar manga Oscar precis som Cyril Nakache gen. Filmen undersöker på ett stilistisk sätt denna sanna händelsen som påminner stark om den i Orson Wells ”Citzen Kane” fast här med den total obegåvade sångerska som vill till varje stund kunna nå framgång. Vi förstår att hon har förtärd av äktenskapet med ett män baronen som är i grund och botten bra men gör många dåliga saker som den utomätenskapliga relaktionen med Françoise Bellaire (Astrid Whettna)i den förening av musik älskaren. Den som vaktar som ett ängel på Marguerite och lyckas att hjälpa henne är den afrikanska kammartjänaren Madelbos I vars roll Denis Mpunga mångsiding och svårgripbar  bard karaktär. Han är beredd att göra vad som helst och lyckas även att göra det . Madelbos älskar precis som alla andra Marguerite men i hans kärlek finns det även någonting som man skulle kunna betacka som konstig sinister  och både dem foto som han ständigt tar av henne samt den ansträngningar som han har mot henne. Det verkar som Malabos vilken är mycket duktig dels att kunna förstå musiken och konsten har ett kärlek till att pressa henen vidare. Mycket rolig är även den värld av tetaern som vi får se från dvärgen Monsieur Taupe i vars ironiska och sarkastiska roll Jean-Yves Tual visar sig vra minst lika duktig som Peter Dinigere eller musik läraren Atos Pezzini som spelas med klass och måttlighet av Michel Fau  denna värld finns det även ett rent orda cirkus karaktär som den skäggiga damen Felice som spelas av Sophia Leboutte . det finns i de eleganta miljöer som blir personer med deras starka färgskalan ett salgs känslan av elegi av personer som kommer förmodligen att dö . Vi kan lätt förstå att det som kommer att dö är själva opera som slutade just vid Puccini och Igor Stravinskij att vara ett levande konst form och ofta (jag utgår från den stora publiken känslor) är endast ett sökande av nya sanningar i äldre texter. Slut scener är helt super komiska men även mycket tragiska. En film som lyckas att föra oss inne roar och beröra oss . Precis det som vi förväntar oss av filmen.

Robert Fogelberg Rota

Dålig komedi

Jon snow is a real charather

Titel Bad mons

Regi Jon Lucas, Scott Moore

Medverkande Mila Kunis Christina Applegate

Svensk distribution SF

Betyg F

Tyvärr är Bad mons en dålig film som för mig är ganska misslyckade. I centrum av händelserna finns Amy (en av Mila Kunis värsta roller fast åt andra sidan när han hon gjort någon bra )en snygg 30 årig mamma som spelas av Hon frösöker att vara perfekt i allt det som kan vara en mamma tillvaro i USA medelklass att kunna hämta barn på skolan kunna följa dem i tid och försöka även att arbeta i ett kaffe producerade förtag som drivs av ett gäng hippster. dessa är för mig ganska rolig i deras sätt men dem får aldrig utvecklas och alla tra lediga till .. stora förtvivlande när i slutet av säsons fem Jon Snow dör. Den svartfärgade slanka Vogue perfekta som är känns inte som en riktig karaktär men mera som ett stereotyp precis som andra vilka jag kommer att återkomma till  Vid skolan finns det ett tydligt friktion mellan henne och den perfekta mamma den blonda WASP aktning Geraldyn (Christina Appelegate ) som i själva verket är den onda collage tjetjen som har blivit stor och snart börjar det på grund av hennes mänMicke (David Walton)  har bedragit henne med ett annan tjej via Gina (Nina Millin lar nästan bättre än Kunis) Skype börjar hon en resan till ett form av självmedvetande. Detta är i själva verket en resa till ett annan collage period med vilda festade sättande av rammar frö dem barn som finns i hennes omgivning som dem två söner men även till att vara precis som hela omgivningen glider adels för lätt med henne  av sig själv. Foto av Jim Denault är för mig uruselt eftersom .. den verkar bara fokusera sig på ett slags extremt barocka bilder med ett snabbt aktion likande klippning av Emma E. Hickox och musiken alltid rock eller pop fyller ett tomrum. Dessa brist på idéer  kan ses även när det gäller dem manliga karaktärer som exempel vis .. Jessie Harkness n adles för icke sägande Jay Hernandez ) en blandning av Paul Walker och Brak Obama sim är en sex symbol vilka passar, den klumpliga och svaga fotbolls tränare även bra eller den adels tam fattiga precis som makekente  vilken uppenbarligen passar inte ihop med den klumpiga Kiki  (Kristen Bell )eller perfektionistiska make tillkent (Lyle Brocato .. denna är kanske den roligaste karaktär en timid fyrabarn mamma som kan ställa ännu bättre gränser och få något kul en sak som aldrig skulle ha hänt med den tredje musköter  Carla (Kathryn Hahn )2000 talet May west en bastant sexig kvinnan som verkar sätta på allt som rör sig. Filmen har några roliga stunder som när det tre unga kvinnor skall härjar vid ett snabbt köp eller Amy ragga vid en inneklubb men även den enormt roliga party i bästa collage stele i vilken vi har även en berömd gäst. Där ser man hur kvinnor kan släppa los trots etniska religiösa (vi ser även två muslimska kvinnor i chador) och ålder mesiga. Fast detta är adels för lite eftersom åt ena sidan vill man visa den riktiga ansikste till globariseringen men man når aldrig fram i ett om inte samhälles kritik till en presentation. Jag kan tycka att det är visligen lämpligt och sympatisk att Hellen Barry kopia är i den ”onda teamet” men det även detta bli aldrig utförskat och den enda seriösa scenen i filmen vid slutet dränks i den fyrverkeri liknade paradox humor som har varit kännetecken för hela filmen. Även dem ständiga referenser till våra populär men även film cultur som ”12years as slave” eller ”games of Throndes” känns platta som en skämt hos en tandlälaren. Det lyser ett vist anti intellektualism som jag kan finna ganska irriterade visligen det fanns även i FrankCapra som den nödvändiga optimismen fast jag ser det enbart för att man skall tycka ännu roligare. En sympatisk komedi som tyvärr fäller på grund av saknade av substanser

Roberto Fogelberg Rota

Bra från Venezuela

En skoningslös kärleks historia

Titel Slutna  Blickar

Regi Lorenzo Vega

Medverkande

Svensk distribution Nonstop Entertainment

Betyg B

En man går på gåtor och följer tonåriga pojkar han stiger på en buss och sitter bredvid en av dem och försöker att komma nära hon. Detta är början till någonting så ovanligt som en venezuelansk film. Man kan inte påstå att dem har varit särskilt vanliga i Sverige ochför den regi av den som vi ser nu ansvara.. som presentera ett bra möjligen lite för seg i ett naturalism som är både brutal men även poetisk två ensamma människor i million staden Caracas den snabbade medelåldrande Armando (en mycket duktig Alfredo Castro )en tandhygienist som gillar att runka framför nakna gatorpojkar och Elder (en förvåndades värd Luis Silva)  en gatorbusen som visar ett konstig blandning av rå brottslighet och av ömhet.För foto som försöker att vara så naturalistisk som möjlighet ansvara Sergio Armstrong medan ansavrige för den klassiska klippningen är Isabela Monteiro de Castro Historia är enkelt och det som i själva verket skulle ha gjort den till en i gengre film varför Armando hatar hans far och vad som änder när den lilla pojken berättar om Elder köttsliga närmande till Armando och faktumet att den unga kille blir ett utstött väljs att inte visas av ..(, Aldredo castro,) detta tillsammans med foto som är bländade och extremt realistisk och har någonting av ett slags skugga ses inte. Detta visar den klass som är typisk av ett stor cineast och låter .. finnas i samma sällskap som mycket stora filmare av den förgångar som Robert Weiler som skapade med ”Doktor Caligaris kabinettet” den skuggor likande dimension av den expressionistiska filmen eller Michelangelo Antonioni i ”ett kälkes krönika” var kriminal historia är enda ett ursäkt för att kunna beskriva två karaktärer. Här vill man inte enbart beskriva Armando och Eldermen även ett land som åtminstone från filmen verkar i förfalla en Venezuela som trodde att vara om inte en stor makt med Hugo Chavez att kunna stå för en annorlunda modell i jämförelse mot USA och istället vaknar i slags bakfulla status. Dem två karaktärer är i sig mycket lika men mycket olika och dem lägenhet eller kulor i vilka dem bör är symbolen för dem. Armandos lägenhet är prydlig borglig med raffinerade a Porslin figurer som liknar dem av Mesisner och en grågrön färgskalan som skulle kännas mera passande i ett bayersk motell eller slummen i vilken Elder lever så fattig som han låter inte ens stänga dörren. Våldet ses när Armand terrorisera hans syster som vill lägga den förflutna bakom sig eller när Elder spöar upp med järnrör några andra ungdomar. Man kan tycka att just denna scen och även den nästan undervisning film liknade beskrivning när vi ser Armando laggar tandproteser och den tjatt mellan den sjaskiga bil mekanisk verkstad i vilken Elder arbetar med det är viktig för att visa dem två roller som samhället hartillskrivit till dem. En samhället som lämnar och här kritiken kan flyttas inte bara till dagens Venezuelamen även till vad som helst och när som helst dessa mäniskor skulle kunna leva. Det är en film av ensamhet och valet av cinemascope understrycker den mycket bra. Vi ser till exempel hur Armando sitter och runkar med andra killar och hur dem två kommer nära varandra vi havs klippor. Båda personer verkar vara i behöv av ett fadern gestaltas på avstånd trots att vi kommer nära honom ser vi Armandos far som befinner sig i modern flashiga kontor lokal omringade av vackra sekreteraren eller den form av obekväm alienation som Armando har vid ett konfirmations fest. Där möter vi den karaktär som uppenbarligen är filmens boven dvs Elders mo en ung och attraktiv kvinnan som har någonting vulgär i sig prostituera likade. Jag tycker att just denna porträtt låter film falla precis som slut scener med den med den svek som förekommer . Möjligen är filmen lite för enkelt lite förensidig i denna porträtt men det är inte någonting som låter den bli  så pass sämre fast betydligt mindre komplett. Vi ser bilder av folk massor i gator precis som i är mellan dem och kameran i dem interiör bilder är som en fluga i naturalismen bästa stilen. En välgjord komplekt och extra ovanlig film som är mycket väl värd biljett priset.

Robert Fogelberg Rota

Super venezuelansk film

En skoningslös kärleks historia

Titel Slutna  Blickar

Regi Lorenzo Vega

Medverkande

Svensk distribution Nonstop Entertainment

Betyg B

En man går på gåtor och följer tonåriga pojkar han stiger på en buss och sitter bredvid en av dem och försöker att komma nära hon. Detta är början till någonting så ovanligt som en venezuelansk film. Man kan inte påstå att dem har varit särskilt vanliga i Sverige ochför den regi av den som vi ser nu ansvara.. som presentera ett bra möjligen lite för seg i ett naturalism som är både brutal men även poetisk två ensamma människor i million staden Caracas den snabbade medelåldrande Armando (en mycket duktig Alfredo Castro )en tandhygienist som gillar att runka framför nakna gatorpojkar och Elder (en förvåndades värd Luis Silva)  en gatorbusen som visar ett konstig blandning av rå brottslighet och av ömhet.För foto som försöker att vara så naturalistisk som möjlighet ansvara Sergio Armstrong medan ansavrige för den klassiska klippningen är Isabela Monteiro de Castro Historia är enkelt och det som i själva verket skulle ha gjort den till en i gengre film varför Armando hatar hans far och vad som änder när den lilla pojken berättar om Elder köttsliga närmande till Armando och faktumet att den unga kille blir ett utstött väljs att inte visas av ..(, Aldredo castro,) detta tillsammans med foto som är bländade och extremt realistisk och har någonting av ett slags skugga ses inte. Detta visar den klass som är typisk av ett stor cineast och låter .. finnas i samma sällskap som mycket stora filmare av den förgångar som Robert Weiler som skapade med ”Doktor Caligaris kabinettet” den skuggor likande dimension av den expressionistiska filmen eller Michelangelo Antonioni i ”ett kälkes krönika” var kriminal historia är enda ett ursäkt för att kunna beskriva två karaktärer. Här vill man inte enbart beskriva Armando och Eldermen även ett land som åtminstone från filmen verkar i förfalla en Venezuela som trodde att vara om inte en stor makt med Hugo Chavez att kunna stå för en annorlunda modell i jämförelse mot USA och istället vaknar i slags bakfulla status. Dem två karaktärer är i sig mycket lika men mycket olika och dem lägenhet eller kulor i vilka dem bör är symbolen för dem. Armandos lägenhet är prydlig borglig med raffinerade a Porslin figurer som liknar dem av Mesisner och en grågrön färgskalan som skulle kännas mera passande i ett bayersk motell eller slummen i vilken Elder lever så fattig som han låter inte ens stänga dörren. Våldet ses när Armand terrorisera hans syster som vill lägga den förflutna bakom sig eller när Elder spöar upp med järnrör några andra ungdomar. Man kan tycka att just denna scen och även den nästan undervisning film liknade beskrivning när vi ser Armando laggar tandproteser och den tjatt mellan den sjaskiga bil mekanisk verkstad i vilken Elder arbetar med det är viktig för att visa dem två roller som samhället hartillskrivit till dem. En samhället som lämnar och här kritiken kan flyttas inte bara till dagens Venezuelamen även till vad som helst och när som helst dessa mäniskor skulle kunna leva. Det är en film av ensamhet och valet av cinemascope understrycker den mycket bra. Vi ser till exempel hur Armando sitter och runkar med andra killar och hur dem två kommer nära varandra vi havs klippor. Båda personer verkar vara i behöv av ett fadern gestaltas på avstånd trots att vi kommer nära honom ser vi Armandos far som befinner sig i modern flashiga kontor lokal omringade av vackra sekreteraren eller den form av obekväm alienation som Armando har vid ett konfirmations fest. Där möter vi den karaktär som uppenbarligen är filmens boven dvs Elders mo en ung och attraktiv kvinnan som har någonting vulgär i sig prostituera likade. Jag tycker att just denna porträtt låter film falla precis som slut scener med den med den svek som förekommer . Möjligen är filmen lite för enkelt lite förensidig i denna porträtt men det är inte någonting som låter den bli  så pass sämre fast betydligt mindre komplett. Vi ser bilder av folk massor i gator precis som i är mellan dem och kameran i dem interiör bilder är som en fluga i naturalismen bästa stilen. En välgjord komplekt och extra ovanlig film som är mycket väl värd biljett priset.

Robert Fogelberg Rota

Engelsk rma med indiska krydor

Matematik som aktion

Titel the man whom knew infinity

Regi matt brown

medverkade Jeremy Irons , Tob Jones Dev Patel

betyg A

Matt Brown har lyckas med hjälp av ett utmärk fotografi i vilken den klassiska tatil like still som känneteckna Hollywoods filmer och även hur musiken och klippningen verkar stämma 100% i ett verk som är långt ifrån en vanlig biografisk film  men blir mer av ett väggmålning om ett tidsepok svårt för många och som ändrade vårt historia forsat världs kriget. Filmen börjar i madras i Indien och i denna helt sagolika stad S. Ramanujan spelade mycket bra med karisma intensitet och kraft av Dev Patel tillbringar dagarna för att söka arbete som ett bokhållaren och om nätterna  gör otroligt viktiga upptecknade i matematik han lever med hans vackra fru Narasimha (bra spelade av Raghuvir Joshi ) och en mor som skulle visas som otrolig ond Narayana Iyer (spelade av Dhritiman Chatterje9 . vi ser ett klassisk med mycket lugt klippningen för vilken ansvara iC Bond och den vackra bländade fotografi av Larry Smith denna ger ett mycket rolig dimension till verket som vill understrecka människan tillvaro i paltser från dem indiska templet till den vackra Etion collage och detaljer om denna tid. Ramanujan blir tvungen att flytta till England vad han får tillfälle att dels följa lektionerna med Ramanujan med den som räknas som det stora matematiker G.H. Hardy som har Jeremy Irons bekanta ansikte denna roll är den av den engslak överklasen kallt med skärande bitter ironi och har uppenbarligen även ett irriterade stund med hans vilja att vara kallt och avvisande någonting som ständigt påpekas av Littlewood hans vän motståndaren och kollega i vars roll Toby Jones är som vanligt duktig behaglig och även full av kapacitet och även av filosofie professor Bertrand Russell som spelas mycket bra av Jeremy Northam. Ofta har filosoferna på film duken blivit inte så bra men sånt är inte fallet eftersom den som presenteras av Matt Brown är en bra tolkning ironisk och det ör den karaktör som kommer närmare till den tidens problemer och den världen utanför collage i kriget. Vi ser under tiden hur S. Ramanujan kämpar hans egen krig mot en helt främmande klimat längtan och även mot den alla värsta forma v rasism som verkar drabba honom . dena smättfulla historia berättas mycket bra och vi kan njuta av den. En film som förenar den strama brittiska tekniken en absolut måste.

Robert Fogelberg Rota

Rocky och Creed utslagna

Tamt boxardrama

Titel: Creed

Regi: Ryan Coogler

Medverkande: Sylvester Stallone, Michael B. Jordan, Tessa Thompson, Tony Bellew,  Graham McTavish m.fl.

Svensk distribution: SF

Betyg D

”Creed” är i själva verket en fortsättning på den första Rocky filmen. Handlingen har tagit inspiration från verkligheten. En okänd boxare som kunde stå emot Mohamed Ali. Tyvärr det som kändes fräscht och bra på 1980-talet känns 2016, som ett förutsebart och irriterade verk.

I centrum av historien finns Adonis Johnson Creed utom äktenskaplig son till en känd boxare. Jag anser att ett av filmens många problem är just Michael B. Jordan. Han är inte en dålig skådespelare, men rollen som vi ser honom gestalta är intetsägande och alltför svag. Han har fått en god uppfostran och har ett bra arbete. Vi kan förstå att han vill försöka att bli boxare men hans sätt och viljan blir aldrig övertygande. Det verkar mer som han fokuserar sig på att spela cool än att spela bra. I sin uppoffring och vilja till att ta stryk blir han aldrig trovärdig. Det som är roligt och för allt del bra är att han är duktig när det gäller det sentimentala och komiska men han går aldrig till det yttersta.

Vi måste tillägna att det finns även en annan svårighet, som är filmaren Maryse Albertis foto som inte är godkänt eftersom i sin strävan att vara realistisk blir fotot alldeles för platt och svagt och kan inte skildra den psykologiska realismen. Rocky Balboa är en ikon och en mask. Jag antar att mycket av den tidigare framgången beror på faktum att han är alltid en typ och mycket av Sylvester Stallones skådespeleri har varit renodlad aktion. Det är lite grand av förståliga skäl att Rocky nu är en pensionerad kille, som i själva verket enbart vill vara på en restaurang. Han insjuknar och tar emot baby Adonis Jonhson Creed enbart för att få tillbaka sin ungdom. Spelet är bra men inte det bästa, som Stallone har presterat. Det finns vackra moment exempelvis när han talar med sin fru Adriana på kyrkogården eller i tränings sekvenser som är bra men det blir aldrig samma relation mellan lärjungen och mästaren som i Clint Eastwood oförglömliga ”Million Dollar Baby”.

Den som är ”Creeds” stora överraskning är Adonis flickvän Bianca i vars roll Tessa Thompson är oförglömlig. Denna till häften house och häften stream punk skönhet håller på att bli döv. Thompsons gestaltning är mycket väl gjord och gripande i varje stund säker och kraftig. Hon håller på att bli döv på grund av hennes passion för musik. Konstigt är att det är dessa spektakulära scener liksom boxning sekvenser som lyfter filmen på grund av Claudia Castello och Michael P. Shawver klippning. Det som verkligen är spektakulärt är boxnings matchen mot'Pretty' Ricky Conlan i vars roll en äkta boxaren Tony Bellew gör en utmärkt tolkning och tar ut svängarna. Samma kan sägas av manager Tommy Holliday i vars roll Graham McTavish är rolig och skicklig,

En film enbart för älskare av denna livs saga

Roberto Fogelberg Rota

Tyvärr dålig genomfört

Goda intentioner räddar inte filmen

Titel: Something to say

Regi: Åsa Ekman

Medverkande: Isabell Pterson

Svensk distribution: Tri art film

Betyg D

För mig det känns inte så bra att vara tvungen att mer eller mindre såga ”Something to say” men det är inte frågan om ett väl filmat verk och mest av allt den håller inte som biograffilm även om den borde det. Den skulle kunna presenteras på SVT. Den låter oss tänka till. I centrum av händelserna finns Izzy en helt vanlig blond svensk tjej som först presenteras den dag är hon har tagit studenten. Vi märker redan ifrån början från hennes mors tal att någonting har hänt dem. Modern har varit offer en helt våldsamt och psykopatisk man. Det är tyvärr ingenting helt ovanligt. Det är helt normalt att detta kan lämna fruktansvärda spår hos en person eller som i detta fall på två personer. Det känns lite jobbigt mest av allt obekvämt att det är genom äktade personer som vi känner det eftersom jag förmodar att det som vi ser är riktigt. Filmen behöver bara san i den bemärkelsen vi känner att vi förstår att det är personer som tror är engagerade och säkra medan vi här är i ett gräns land. Visserligen mycket av den reality show och dokusåpor som mängder av personer bostavligen konsumera bygger på denna lek är det äkta eller inte fast jag har alltid känt som om det skulle finnas en slags vilja att förvandla dessa program till vad jag ser på men jag är varken med dem eller utanför dem. Naturligtvis är dokusåpor underhållning medan vi här är vi i en gravallvarlig situation och men det kan finnas. Vi får veta mycket lite om Isabel att hon bor förmodar jag i Haninge och att hon arbetar i samma butik som modern och att hon har gjort två resor en till USA var hon verkar ha festat. Det ses från hennes bilder på Facebook. Hon har gjort sin andra resa till Thailand-Hon har en pojkvän fast man går aldrig in djupet men hennes drömmar förutom när vi ser henne på teatern. Vi får veta ännu mindre om modern och det hemska som de har passerat får endast höra. Redan ifrån teatern och jag citera ett sådant verk som Torquato Tasso 1500 talet pastoral Aminta nyligen översatt av Anders Cullberg berättade skapar händelserna med fantasin hjälp och magi men det är inte så med filmen som huvudskaligen är en figurativ konst i vilken det viktigaste inte är att höra men att se. Observera att redan på 1500-talet när man bestämde sig för att från målaren Guercions håll bearbeta Aminta visade man det som man hade berättat. Detta är min kritik på en film som försöker med en musik, som jag anser vara alldeles för konventionell ta i tu med någonting som är viktigt, men gör det på ett sätt som är inte filmiskt. Filmen kunde ha blivit mycket bättre om man hade använt sig av ett mer filmisk språk. Jag råder alla att se på filmen och skapa  sina egna uppfattningar

Robert Fogelberg Rota

En riktig full träff av Nikolaj Coster-Waldau

Ett mycket underskattad äventyr film

Titel God of Egypter

Regi Alex Proyas

Medverkande Nikolaj Coster-Waldau  Brenton Thwaites Gerard Butle

Svensk distribution Nordic film

Betyg A

Få filmer den gånga året har varit så underskattade som äventyr fantasy filmen ”Gods of Egypt” mycket på grund att man visligen tar Nikolaj Coster-Waldau som en seriös skådespelaren men inte som en super stjärna vilken han lyckas att vara. Rollen som fullständigt dominera filmen när det gäller det komiska och även den naturalistiska är den av Horus luft guden. Det finns mellan honom och roller som den rullstolsbundna på att låsas och Jamie Lannister en röd tråd unga män som är våldsamma men älskar den goda livet och växer på grund av ett handikalp i Horus  farm blindheten . Det stora förvandlingen ses tydligt när han bestämmer sig för att inte rädda hanns eget ögna med istället att rädda hans vän Bak (Brenton Thwaites ) och det är enorm annorlunda för den lagom löjliga och extremt lättsinnig unga män som vi såg i sällskap av kärleks gudinnan som vi möter i början efter ett rolig backanal med en dödad lejon. De som för mig är genialisk för att fläta samma denna historia är närvaro av en helt vanlig människa som är en tjuv och dagdrivaren som påminner stark om Simbad och den spelas mycket bra av den akrobatiska med ett alldaglig men vackert tjuv som spelas av – det som skapas är inte den inte den historiska Egypten som man har sett i den bästa polska filmen genom tiderna Jerzy Kawalerowicz Faron från 1966 mn en mytisk land bort om historia I vilken människor lever I ett guldålder. Det är en gulålder som just beskriv av Peter Menzies Jr. I som har just denna torn och den blir lik som ett papyr som sätts I rörelsen i vilken klippningen av Richard Learoyd t bästa av action filmen och musiken av v gör ett wagneriansk förtjänst att ta oss inne i denna värld i vilken den rättmätiga kungen guden Osiris lämnar hans tron till Horus med detta gör så att den krigiska Set Gerard Butler mer fram. Gerard Butler är bra ganska lik manga av dem macho roller som han brukar spela och vi marker tydligt att det är på grund av hans idéer han skoningslösa sätt att filmen börjar att bli intersant och han är den riktiga motor som tar tornet och instruera ett skräckvälde som drabbar först två kvinnor Zeya en dödlig skönhet spelade mycket väl av Courtney Eaton och kälkes gudinnan själv Hantor i vars roll Elodie Yung briljera med ett tidlös färger utseende och ett ytterst komisk och äventry fylld sätt. Casten kompletteras av två snillar  den onda ursu i vars roll Rufus Sewell hans skicklighet i att spela sofistikerade skurkar och guden Thor i vars roll är en förfängd någorlunda komisk men även djup tragisk gestaltning i den allvetande guden precis som gudarnas fadern Ra blir i Geoffrey Rush  stark i både den komiska och den mera lättande register . filmen flyter som en dans i ett fyrverkeri avv slagsmål och den är ett balett som alltid förvånar oss . En film som man bara måste se.

Robert Fogelberg Rota

Bra grundstory kan inte utvecklas

En av dem filmer som jag gillar mints

Seg familjer drama med bra idéer

Titten Capitan Fantastic

Regi Matt Ross

Medverkande Viggo Mortense Frank Langella mf

Svensk distribution Sanbox

Betyg B

Det verkar ytterst konstig att med den titten att jag senare ger till bCapitain Fantastic ett någorlunda hög betyg på grund av den vackra och mjuka foto av Stéphane Fontaine och Joseph Krings ngen men jag måste säga att tack och lov filmens foto för vilken ansvara är mycket bra som några av scener som när i början när Bo (George MacKay )… dödar en hjort med en kniv eller när efter ett bråk Jack skjuter en pil mot Ben (Viggo Mortensen) och den slutiga lazzo när man spolar i ett toalett askan av modern. Viggo Mortensen är verkligen skapade för rollen som ben ett ytterst extremt hippies som har isolerade sina barn vid ett bergstrakt mellan USA och Kanada i vilken redan den söt illa nioårige kan det som svenska universitets studenter borde kunna och Frank Langella till den skoningslösa före detta militär och full av egen självbelåtenhet verkar kunna vina detta slag. Historia är enkelt men den blir även lite intressant eftersom dem öppnar sig till andra historier. Den amerikanska samhället kan inte låta personer leva precis som i många andra länder adels för utanför dessa ramar och det blir så att på grund av ett vist händelsen är Ben och Jack som har redan slagits för ett person det vill säga Bens hustru och jacks dottern tvingade att slås igen för barnet . Båda är auktoritära en aning komiska personer som tror att dem har alltid rätt men även artiga väluppfostrade och inte minst trots allt sympatiska. Vi är bara tvungna att sympatisera för Ben och hans livs vision en blandning av marxismen , pastoral nostalgi och new age fast vi kan även förstå den invändning att hålla unga människor så total isolerade och låta dem leva som om det vore i en aktion film som när dem snör eller jaga. Fast problemet är att världen utanför är adels för ointressant oengagerade och inte minst dum. Den tydligaste exempel är den kanske berättiga kritik mot data spela som presenteras som super vålds bejakande och fördummande som dess två uthövaren och den presentationen av Bens borgliga släktningar är i dess dumhet nästan människor föraktande. Det är uppenbarligen för mig att denna är en av dem stora brister i en film som har många fel när det gäller skådespeleri. Detta synts tydligt i dem två borgliga pojkar ar Jackson (Teddy Van Ee  ) och Justin( Elijah Stevenson) För den första hur dem två döttrar är gjorda deras adels för enkelt varande som till sist blir adels för lek den  collage filmen och den mycket svår greppande roll som görs av Samantha Isler som Katelryn och Vespry (Annalise Basso  sa två reoler kunde ha varit mycket bättre om dem hade kunnat få utforskas men sånt är inte fallet. Vi märker att denna unga person har en tendens att disimulera att spela över på ett sätt som påminner mycket om några karaktärer som vi ser bland andra skådespelarna i hans generation som Lancel Lannister (jag hade velat se Eugene Simon  i  George MacKay  stället) fast till skinnade från dem är han dels extremt platt men även adels för enkelt att tolka att genomskåda och mycket tam. Det ses i den episod som kunde ha för mig varit den mest intressanta när han möter ett gotisk Lolita Claire (Erin Moriarty )skönhet och Elen (Missi Pyle  deras dialog den mellan den kanske redan rutten på grund av samhället och inte minst av den frisläppa modern och den överintellektuella pojken Bo  . deras reaktion avbrytts av modern och för mig där kunde filmen ha svängt i någonting mycket intressant en form av möte mellan kvinnorna med deras civilisation strävande och männen men sånt blir inte fallet eftersom allting verkar vara enbart i sitt linda som den relation det som hade även kunna blivit intressant är v den rebelliska sonen den enda som spelas bara av Nicholas Hamilton men historia blir aldrig som den som den kunde ha blivit en modern Hamlet . Fast som mycket i filmen den får aldrig utvecklas

Robert Fogelberg Rota

Tysk psykologi

En studie i självbedrägeri

Titel: Phoenix

Regi: Christian Petzold

Medverkande: Nina Hoss, Ronald Zehrfeld, Nina Kunzendorf m.fl

Svensk distribution: Folkets Bio

Jag har hört att kryssningsfartyg som åker från den tyska staden Rostock säljer till sina resenärer dagsutflytter till Berlin där huvudattraktionen förutom muren och Brandenburgs Porten är ett besök på förintelsens museum. Resten av Tysklands enorma kulturarv är försummat. För mig verkar det vara ett sätt att tjäna pengar på förintelsen. Vid första ögonkastet skulle man kunna tro att Phoenix är detsamma men istället har Christian skapat ett mästerverk som borde få Oscars pris. Dels för skådespelar insatserna och det underbara fotot av Hand Fromm, stramt men mycket intressant och för användningen av Dominik Scheier ljud samt klippningen av Bettina Böhler.

Trots de ständiga referenserna från den tid som varit de första månaderna efter andra världskrigets slut blir dramat tidlöst med en av människornas huvudproblem, det med självbedrägeri. Jag kan citera som huvudkälla till detta den tyska teater klassikern från 1700-talet Gotpard ephima Lessing ”Emilia Gallotti ” i vilket dramat placerades i Italien lyckades

Handlingen är enkel Nelly Lenz mycket välspelade av Nina Hoss är överlevande från Auschwitz. Hon är vanställd och behöver hjälp av en plastikkirurg. Den som tar hand om henne är hennes syster Lene spelade av Nina Kunzendorf. Denne är en helt säkert gastat mans häftig och aktiv i grundade av den nya staten Israel. Trots krigets fasor det är fortfarande i Berlin, som finns den första plastikkirurgen. Nelly envisas att få sitt ansikte återställt för att hon vill att hennes liv skall kunna gå vidare, som om kriget hade inte förkommit. Dialogen mellan läkaren och Nelly påminner om den mellan Ingrid Bergman och Anders Heriksson i Gustaf Molanders oförglömliga ”En kvinnans ansikte” från 1938. Det finns i ”Phoenix” ett ständigt återspeglande till andra filmer och filmkulturer och även en förkärlek till teatern för dess naturalistiska spelstil. Doktorn refererar till Fritz Langs senaste stumfilm ”Månraketen” och miljöerna påminner om dem i Richard Straud ”Mördarna bland oss”. Rollen av Jonny/Johannes gestaltas av Ronald Zehrfeld är som tagen från denna film. Han är en överlevare varken bra eller dålig som förtjänar ett uppehåll som hallik och även som diskare på ett skakig cabaret. Vi märker redan från sättet på vilket han behandlas av de två glädjeflickorna spelad av Eva mayer och valeri Gotz. Eva Bay Valerie Koch Han dras till Nelly, eftersom hon påminner just om den Nelly som han kände före kriget och bestämmer sig för att återskapa henne. Inte kvinnan som överlevde koncentrationslägret. Han angav den vackra glamorösa sångerskan. Han erövrar henne på nytt och vi märker när man har det tragiska komiska mötet med de andra släktningar bland vilka före detta nazisten Geiger (Felix Römmer), som är både en tragisk och komisk figur som anstänger sig för att allt skall vara som förut. Den karaktär som trots sina planer om framtiden är mer fast i det gamla är Lene (Nina Kunzendorf) allting från kläder till frisyren påminner starkt om 1930-talet.

det var ett tid av dröm innan nazismen som har gått från alltid. Man kommer nog att tycka att de amerikanska soldater är lite för konstiga hårda och omänskliga ibland annat Trystan Putters gestal, men det är frågan om en pallrall till samtiden. Precis som dessa kollegor i Irak och Afghanistan är frågan det om unga män som ockuperat ett land som de inte känner och i vilken dem förlitar sig på igen. Om förintelsen ofta och dess anpassning var kampen av normala trevliga människor i en grym värld här möter de en grym verklighet. En film som man bara måste se

Roberto Fogelberg Rota

Hej Syd Korea

Den sydkoreanska filmen

Stockholm och biografen Zita har gästats av den sydkoreanska filmfestivalen ”Seoul Stockholm”. Den syd koreanska filmen har inte varit helt ovanlig i Sverige under början av 2000 talet mycket tack vare det arbete som presenterades på Stockholm filmfestival av Johannes Palmroos, som idag är ansvarig för den sydkoreanska filmfestivalen. Tillsamman med den unge forskaren Jjinju Ahn och den sydkoreanska kultur attaché Gabine Sok har Palmroos ordnat så att jag har kunnat intervjua Rhee Jin –woo, som är den regissör som har skapat filmen ”Stay with me”.

Lite om filmens handling. I utkanter av Seoul lever överklasskillen Iso (Jang Yoo-sang). Han en känslig kille som just har förlorat sin mamma. Iso är mycket tillbakadragen. Han verkar lida av problem med sin fars personlighet. Fadern är en känd affärsman, som har åldrats tidigt. De lever tillsammans i en lyxig och kall lägenhet. Iso skall börja på en offentlig skola. Där hamnar han i samma bänk som skolans Lolita, Hayun (Yun-kyung Ha). Allting är grått. Vi vet redan att tjetjen är känslomässigt instängd dels av ett gäng killar, som bor nära henne och har skapat ett litet samhälle under den karismatiska ledaren (Ha Yoon-gyeong). Hennes mor är sjuk. Vi vet att hennes far är en känd brottslig. Filmens fotografi visar mycket realistiskt och dess direktör Sung-taek Lee i samarbeta med klippare Hee-young Choi ger känslan av dels realismen men även av att vara instängda. Det är ingen tillfällighet att vi enbart är i moderna lägenheter i fashionabla kvarter. Iso börjar kurtisera Hayum och blir vän med skolans värstingar som han följer med under olika bravader, såsom små stölder men även i ett gatubråk med några ungdomar från en annan skola.

Filmen får en tragisk vändning när Hayuns mor dör och hon måste ta hand om sin far den brutala In-gu Huh.  Flickan är prostituerad och har enorma problem med en kund. Oväntat sker ett mord och man upptäcker en mystisk gammal kvinna som är farmor till Hayun.

Hur fick du idéen och hur blev filmen finansierad?

Väl jag har alltid varit mycket intresserad av film men även av någonting som är typiskt i Syd Korea det att vi har en rätt stor social spridning i täta bostadsområden. Det är inte helt ovanligt att personer från olika samhällsklasser går i samma skola. Sen finns det områden med det som ni i Europa kanske skulle kunna definiera som miljonprogrammet. I dessa områden skapar unga människor sitt eget samhälle med precisa regler. Jag kommer från en välmående familj. Jag var en plugghäst och under hela min skoltid beundrade jag dessa värstingar. Jag gjorde några kortfilmer kritikerna gillade dem. Jag började dels med hjälp av några vänner och släktningar och senare hjälp av found rising lyckades jag att producera filmen. Det blev mycket lyckat och jag kunde fullfölja mitt projekt som nu går vidare.

Vad hade du för kamera och hur många spotlight?
Det var en Cannon C300 en digital kamera och 9 spotlight. Det var min super duktiga fotograf, som kontrollerade ljuset. Jag förlitade mig på mina medarbetare. Jag hade en liten budget. Truppen var 7 personer men emellanåt var vi max 15 då alla var närvarande.

Jag tycker att scenografin är mycket bra.
Det var mycket svårt att hitta platsen, jag sökte. Sen tog jag en plats som jag fick tillstånd att filma på. Svårast var det att hitta Iso hus och sen det som var farmors. Jag fick först tillåtelse på en plats men de ändrade sig så jag fick välja en annan plats. Det var mycket rörigt innan allt blev bestämt. Jag var tvungen att ta ny plats 3 dagar innan vi skulle börja spela in. Jag filmade i Seoul och i Kokry province Kyungido Bucheon nära Seoul.

När det gäller spelet hur kunde du uppnå det naturliga arbetade du med improvisationer?
Huvudpersonerna var mycket professionella och jag programmerade allting innan. Vi använde en bra storyboard som jag hade gjort för att kunna kommunicera. Vi diskuterade och jag gick igenom planen med skådespelarna. Det var för mig mycket viktigt att få ett flöde som skulle göra filmen så realistisk som möjligt

Hur kom det sig att farmor var kristen?
Det blev så eftersom det fanns kristusstatyrer i farmors lägenhet hon ville inte ändra på någonting. Det blev en mer naturlig atmosfär. Det är helt enkelt som om jag befinner mig i naturen. Farmor är mycket mystisk. Det var den aspekt som jag ville försöka få känslan av. Hon har haft ett mycket långt liv och vi kan förstå de mystiska stunderna. Jag anlitade en teater skådespelerska för rollen, Yongsun Kim. Hon skulle presentera vår ursprungliga lantbruks kultur, som för många unga människor verkligen är mystisk. Det passade även bra med slutet av filmen, som är öppet vi vet inte vad som kommer att ske.-

Hur var det med skolan?
Det är en typisk skola i denna provins.  Ingeting mer märkvärdigt. Jag ville även visa hur hård vår är skola.

Kan du säga mig lite grand om lärarinna?
Hon är en känd teater skådespelerska jag tog henne efter rekommendation från en annan regissör hon kunde göra det bra. Hon hade den rätta personligheten hon heter Kim Nam-jin

De två fäderna och deras kontrast hur kom den till? Jag tycker att en var sympatisk medan den andra inte var det men sen visade han sig mer mänsklig?
Isos far är en tråkig personlighet men han skulle inte vara en negativ figur i själva verket gillar han sonen riktigt bra. Han har försökt visa att han är motivet till vilket flickan Hayun skulle ha lämnat platsen en riktig skurk inte direkt men mer indirekt. Skådespelarna är inte så kända nationellt utan mer lokalt de har aldrig fått möjlighet att visa sig i större sammanhang. De hade ganska små roller. De är mycket begåvade och professionella. Jag tycker att de visade det bra.

Killen som knivskadades vad har han för typ av roll?
Jag tycker att han var super intressant när jag skrev hans roll var han ytterst negativ. Han får mer och mer kontext. Han har olika problem som kommer fram. Han är bara ung och ett mycket intressant offer för sin ensamhet och sina familjeproblem. Jag skickade pressmeddelande till studentteatrar och studentorganisationer och så dök han upp. Jag förstod att han var bra när jag såg hans bild.  Jag tog honom och han skulle övertyga mest när han grät. Jag ville ha någon som kunde vara ”den vanliga”. Jag tycker att Seo-jun Lee gjorde en super roll. Han har dels en bra sida som är när han tar hand om de yngre barnen, men är även hård och själv destruktiv. Han blir en slags James Dean och han söker döden. Jag blev mycket påverkad av James Deans filmer. När han gråter i slutet skulle det visa hur osäker han var.

Huvudskådespelerska vad kan du säga om henne?
Relationer mellan henne och de andra kvinnorna är den att kunna vara instängd att kunna finna sig i att vara instängd omringad av personer, som hon uppfattar det. Ingen var intresserad av henne förutom lärarinna hon blev helt enkelt en moders gestalt. Jag vill beskriva hela detta samhälle var unga personer väldigt lätt kan bli vänner. De är mycket mer spontana. De kunde bli vänner på ett mycket lätt sätt. Fast hon bär på en hemlighet som är den att hon har gonorré vilket är mycket hårt för henne.
 

Iso spelar piano. Musik är ganska frånvarande i filmen kan du förklara varför?
I Syd Korea har de som värstingar hög status hos ungdomar. Studenter som Iso ser upp till dem och det är av denna anledning som de visas mer. Det är därför som han slutar spela piano. Jag ville ge honom någonting som skulle göra honom annorlunda. Jag hade svårt med rättigheter för filmmusiken så därför det blev ganska lite.

Det finns en större bov som är kunden till huvudrollsinnehaveskan han spöar upp killarna och blir knivskadad?
Han är en del av kulturen enligt vilken studenter mest tjejer rymmer från skolan. När de rymmer möter de sådana personer och det är därför som hon kunde möta honom. Jag ville hitta en person som var stark. Han var inte så stor men han var fysiskt lämplig. Hans roll är enbart den som en ligist (Jungdo Huh). Han är bra på att spela helt enkelt och är trovärdig i dessa scener även om han är ganska liten. När det gäller bråket med de andra studenterna frågande många om de kanske var kineser, det finns en stor skillnad. De är koreaner de var två killar från andra skolor ingeting mer än det. Det är en tupp fight

.
Vilken kommer din nästa film bli?
Jag vet inte det finns mycket att göra när det gäller distribution av min film ingeting är ännu bestämt.
 

Har du någon svensk favorit film?
Ingmar Bergman med all säkerhet jag gillar hans religiösa patos men jag gillar även filmen ”Låt dem inte komma in” en bra film. Jag är mycket imponerad av dessa två herrar Daniel Alfredson och Ingmar Bergman

Roberto Fogelberg Rota
 

Bästa Zombie film ever

Zombie är inte det stora problemet
Titel: What we become
Regi: Bo Mikelsen
Medverkande: Mikael Birkkjær Ole Dupont Diana Axelsen
Visades på Stockholms filmfestival 2015

Den danska filmen fortsätter att överraskar mig och visar en industri som inte har sin like i världen. De två bästa filmerna i särklass har faktiskt varit två danska verk även om ”What we become” är mindre lyckad än Daniel Dernichs ”Golden Coast”. Den är ett verk som jag hoppas med hela mitt hjärtan kan bli en stor säljare i Sverige och Danmark var filmen kommer att få premiär under mars månad. Man skulle nog kunna tycka att Zombie filmer är super tråkiga. ”Residental Evil” har i sin senaste film kanske endast gillats av personer som håller på med ghoastplay och Tv serien ”Games of Throndes” har gett mycket realism och fara till dess mytiska gestalter som slåss på ett likartat sätt mot mäniskor. Jag anser att ”Waht we become” är en mycket välgjord och fräsch film i denna genre med många kvaliter. Filmen utspels i ett villa området nära Köpenhamn. Där bor en killen i övre tonåren Caspar (Mikael Birkkjær) som tillhör en till synes normal familje. Han börjar att så smått kolla med en kikaren för att betrakta en tjej som precis har flyttat till områdett Anna spelade av (Therese Damsgaard). Deras kärlekshistoria är nästan idyllisk men vi upptäcker att Caspers familj har många svåra problem med fadern Dino (Troels Lyby) lider av svårigheten att interagera med sonen. Modern Sonja (Marie Hammer Boda) är alldeles för beskyddande mot dottern Ella (Rita Elena). Äktenskapet mellan familjens bästa vänner paret Lange (Ole Dupont) och Dorta (Diana Axelsen) har en hel del problem. Under en ansträngd fest i stadsdel (ingen verkar ha roligt och alla skulle hellre vara om de bara kunde någon annan stans). Första problemet har vi när en äldre kvinna Maj Ella Solgaard osammanhängande berättar att hon inte vet vart henens make har tagit vägen. Under denna realistiska del har Adam Philp nästan dokumentär form, men sen efter att en polis bil och en ambulans inte har vårdat en person som råkade ut för en bilolycka blir filmen inte kusligare utan mer glad. Det är samma rena kliniska språk som i en reklam folder. När special styrkor med svarta sopsäcks likande presenningar börjar att bommar personer och tar bort andra alltid lika brutal. Medierna blir en lögnmaskin inte för det mindre komisk när man talar om att de experter, som kommer är först svenskar och sen ryssar och det är uppenbarligen att myndigheterna med form de brutala säkerhetstyrkorna har kontrollen. Det är den Casper och just Elena släpper in det zombie angrepp som påminner starkt i klippningen, som blir otroligt kaotisk av både för Bo Mikkelsen och Niels Ostenfeld om det i Sergio Romero berömda “Night of the living death ”. Skillnaden är att man undersöker starkt de olika familjernas svårigheter. En film som lyckas att blanda det skandinaviska familjedramat med amerikansk action film.

Roberto Fogelberg Rota

slöseri på tid

En adels för enkel film slösa inte bort ert tid med den

Titten World War Z

Regi Marc Foster

Medverkande Brad Pit , Pier Francesco Favino Daniella Kertesz Mireille Enos Moritz Bleibtreu

Svensk distribution Universal Picture

betyg Ö

Tyvärr ibland inte alla bullar trots deras ingredienser blir visa gånger dåliga soppor och sånt är tyvärr fallet i World War Z. idéer var och den är helt fel framförd är att ha ett realistisk zombie film men tyvärr den klippningen full av effekter som presenteras av .. är så pass löjlighet som låter ”Residental Evil filmer bli ett slags realistisk dokumentär. Musiken är överdriven och historia har sett oändliga gånger. Zombies angriper människorna och dem måste försvara sig. Förutom den klippningen som är helt fel är fotografi lika torftig och är kännetecken av auteur av Ben Seresin som den av en grupp elever från media gymnasiet skulle kunna göra bättre på ett kafé rast. I centrum av händelserna finns den riktiga amerikanska männen Bard Pit i rollen som FN super detektiv Gerry Lane. Han är faktisk förvandasvärd duktig och stund vis vi ser spår av hans stora roller som Benjamin Bulton eller den diaboliske Tyler Duran i Fight club och det finns några scener som är faktisk rätt bra den av ett omringade bas i Syd Korea i vilken han möter James Badge Dale i rollen som kapten Spake. Denna roll och miljöerna är rätt kusliga och om filmen hade enbart spalts där kunde den ha varit rätt bra men tyvärr dessa scener är adels för korta. Möte med forskarna i en schablon mesig anstalt i Wells är också ytterst karaträttande och duktiga skådespelaren som italienaren Pier Francesco Favino och tysken Moritz Bleibtreu är förvandlade till tama pappers figurer som är så pinsamma att vi kan inte ens skratta åt. Ännu vare är Karin Gary tama maka som spelas mycket dålig utan engagemang av Mireille Enos vars brittiska accenten är ytterst hemagjord. Marc Foster ständigt referera till filmer som man har redan sätt B filmer typiska från George Bush junior era som Soldier Jane med Daniella Kertesz som faktisk lyckas att bli en ny version av Demi Möre med rakade skallen. Hon har inga repliker i filmen men är mer trovärdig än andra. Naturligtvis är USA den enda positiva landet i världen och propaganda är grotesk. Kanske om 50 år denna film skulle kunna ha ett vist interesse på en sådan propaganda smörja men jag anser att den är endast bortkastad tid och ett slöseri på allt. Det fascinerade är att inte se denna strunt

Roberto Fogelberg Rota

Full träff med Jane Fonda och hennes arving Elizabeth Kinnear

Ett renodlat mästerverk

Titel: Youth

Regi: Paolo Sorrentino

Medverkande: Michael Caine, Harvey Keitel, Paul Dano, Rachel Weisz, Ed Stoppard, Paloma Faith, Luna Zimic Mijovic, Madalina Diana Ghenea, Jane FondaElizabeth Kinnear m.fl

Paolo Sorrentino har blivit prisad för många filmer som ”Il Divo” och mest av allt för filmen ”Den stora skönheten”. Hans stil kännetecknas av surrealistiska groteska situationer, långa tagningar och en rik dialog samt en intressant stämning.

Vi befinner oss på en kurort i Schweiz en ytterst lyxig beautifarm. Där möter vi tre gäster runt vilka denna historia kretsar. Här visas hur dekadent och svår den ställning är i vilken vår samtids intellektuella befinner sig. Här finns en ytterst uttråkad brittisk tonsättare Fred Ballinger, gestaltad av Michael Caine och en amerikansk filmregissör Mick Boyle som spelas av Harvey Keitel. Den första lever på gamla meriter och avisar ständigt förslagen att presentera för den engelska drottningen en konsert med några av sina stycken, medan Boyle försöker att skriva en film, som kommer att bli hans testamente.

Den tredje polen är en intellektuellt Hollywood skådespelare, som är känd för att ha gestaltat en robot i en stor succé, Paul Dano gestaltar Jimmy Tree. Han håller på att förbereda en viktig roll. Det lugna tempot på kurorten börjar störas när Ballingers dotter Lena för andra gången kommer som en vivelvind. Rachel Weisz gör sitt livs roll. Hon har blivit dumpade av Julian, gestaltad av Ed Stoppard, för Paloma Faith. Det finns en mycket rolig och övertygande dröm sekvens. Lite i taget håller en cirkel på att bildas och utvidgas med några intressanta karaktärer såsom en liten massage tjej, Luna Zimic Mijovic, som personifiera berget, men mest av alla miss Universum spelad av den rumänska skönheten Madalina Diana Ghenea, som vi först ser i en mycket rolig scen när hon har ett erotiskt möte och sen efter att ha tillrättavisat Jimmy Tree badar hon naken.

Sorrentino har i detta fall med episoden med en buddistisk munk visat ett starkt religiöst interesse som även här utrycker sig och ständigt reflexterar över människans natur. Caine presenterar, inte minst under vistelsen i Venedig, den ständiga grubblaren, medan Harvey Keitel är den skapande regissörren, som verkar hålla 1900 talet aktörfilm från Altman till Kubrick (det är ingen tillfällighet att under hans vision med kvinnor dyker en kvinna upp, som liknar Marisa Berenson i Barry Lyndon). Det är hans före detta Breda, Jane Fonda som dumpar honom när hon inte vill medverka i hans film. Det är den mörkaste roll som Jane Fonda någonsin har spelat av. Jag anser att alla bör se filmen.

Roberto Fogelberg Rota

I den ukrainiska våldet

Juves omie lupus est

Titel: The Tribe

Regi: Miroslav Slaboshpitsky

Medverkande: Grigoriy Fesenko, Alexander Dsiadevich, Yana Novikova, Rosa Babiy m.fl.

Svensk distribution: Njutafilm och Stockholms filmfestival

betyg A

”The Tribe” är en väldigt ovanlig och obehaglig film, men den är extremt vacker. Jag antar att den är den första ukrainska film som får svensk distribution. Jag varnar Er för den eftersom våldet är ytterst realistisk, den är en av de våldsammaste filmer som jag någonsin har sett.

I centrum av berättelsen finns en labil snygg kille, gestaltad av Grigoriy Fesenko, som i början av ett skolår kommer till en särskild internatskola i vilken alla elever är dövstumma. Detta gör så att de inte kan använda sig av språket utan gestikulerar som galningar. Trots att man med omsorg har valt bildsköna ungdomar, som skall se ut som plockade från 1940-talets sovietiska socialistiska realism, ser vi att alla är annorlunda stigmatiserade och lämnade i en periferi. Strukturen som vi ser i långa ofta stilla stående tagningar vilka påminner om de som Sergei Eisenstein använde sig av efter sin film ”Pansarkryssaren Potemkin” visar en fin struktur med bra material, men sängarna är rostiga, färgen håller på att flagna av från väggarna och här finns ingen kontakt med vuxen världen, förutom den som presenteras av läraren i trädslöjd en kopia av Putin (Alexander Dsiadevich) och kunderna till två prostituerade flickor.

Filmen börjar med olika ritualer, som den unga killen är tvungen att genomgå, bestående av olika former av riter för att komma in i gruppen, som till hälften är studentskämt, som rent av övergår till mobbing. Det som killarna ägnar sig åt är vandalism, småbrottslighet och en slags våldsam ritual, som även utgår från faktum att de börjar att arbeta som hallickar. En av dem dör efter att han blir påkörd av en lastbil. Flickorna ställer upp på killarna påhitt för viljan att komma utomlands. De unga tjejerna är två modell liknande tonårsskönheter. Den blonda Yana Novikova, och den brunhåriga Rosa Babiy som båda har stark vilja att åka till utlandet i detta fall Italien, men det skulle kunna vara vart som helst.

Filmen får ett kännetecken vi hör steg, som filmens karaktärer inte hör, som betyder att det kommer att ske dåd och dråp. Det är lite i taget ytterligare ett sätt att förnedra sig själva. Man tänker så mycket på pengar att man helt enkelt slutar leva. En ytterst sevärd film.

Roberto Fogelberg Rota