Tack till Scanbox att ni distriburera denna film

Det går inte att göra det bättre

Titeln The Hilton incidet

Regi Tarik Saleh

Medverkade Fares fres

Svensk distribution Scanbox entaimant

Betyg mästerverk att inte se den är ett allvarlig brott

Jag hade trott att 200-talet bästa nordiska filmer skulle vara ”A royal affair” och Ruben Östelund ”The sque ” men Tarik Salehägsen dem och försätter genom att visa att nöjer filmen är inte död denna tradition genom att gelé n verk som lyckas att bland det bästa I olika kulturer och reflektera över vårt värld historia som är makalös. Filmens först kraft är onekligen huvudrollens innehavaren Farres fares i rollen Noredin Mostafa som spelar på arabiska eftersom filmen utspelas under 2011 i Kairo under början av revolutionen poliskommissarier v. Denne är en desillusionerade korrupt polis som kommer från en känd släkt som beter sig som en gatorganseter. Vid första ögonkastet han är inte sympatisk eller rättare sagt han är helt osympatisk eftersom han utpressare till och med snör på brottsplatser offer pengar och mobbar ständigt två yngre personer polisassistenten Momo som är lika förlängde g för honom (Fares Fares ständigt kammar sig med vatten och gel) som spelas av före detta egyptiska dansstjärna Mohamed Ibrahim Yousry och den yngre Saleh en rent sympatiske Ahmed Abdelhamid Hefny Foto av Pierre Aïm bäger en dunkel värld av bakgårdar som visar både vad som är irriterade i  lyxig och det som är fattigdomen i miljonstaden Kairo som är både närvarande men även återskapad i Marocko och i studios i Köpenhamn och på Västkusten. Den fantastiska tradition av Balde runner mötes med den nordiska realism och en klippning av Pierre Aïm  vid första ögonkastet är enkelt och rak men visar med längre tagningar ansikte bilar och detaljer samt manga foto. I en värld i vilken allting är till salu finns det skandal av våld och sex vilken är ännu hårdare i ett trogen muslimsk land och inte minst i ett muslimsk området. Islam är reducerade till en samling rent av mycket små borgerliga regel som ses till exempel i dem alla största bovar säkert tjänster en samling mördaren i vilken det finns den skrämmande vampyr likarna grön öga mördaren så bra spelade av Slimane Dazi bbyråkraten Taher Badr som tvingar sekreteraren att bära slöjan eller i rollen av Hatem Shafiqstark roll av Ahmed Selim . Denne är en korrupta parlament ledarmöte som fusk bygger behandlar människor på ett hemsk sätt och älskar dem två kvinnor som dem båda älskar tillsammans två sångerskor Lelen (Yasim Ali) men mest av allt Gina den riktiga dark lady spelade av Hania Amar . Denne är den skönhet elegant, extremt kvinnlig super självständigt och sexuellt som vi kan tänka oss i en noir film och vad Hania Amar är att återskapar lite av den glamours som äldre divor som Joan Bennet, Veronica Land och Gloria Grem gav till dessa roller. Hania Amar lyckas även i denna djup allarvliga  en att vara rolig och sprituell när hon påminner till några vänner på ett elegant klubb (vilken skulle kunna även höra hemma I 1940-talet Casablanca) att hennes pojkvän Noredin Mostafa tillverkar toalett. Då Noredin Mostafarl och visas vara den som borde ha varit för den tunisiska Gina den riktiga kärleks och pojkvän med deras älskog förvandlas bara till några voyeur bilder. En annan intressant karaktär är den av voyeurer som är ond eftersom han är en hallick Nagy som spelas av den mycket rutinerade . jakten som Noreldin gör mot honom sätter ihop eftersom den slutar i ett opium stället både sergio leones  ”Once upon the Time in America” och dem brasilianska ”Tropa d’Elite” eftersom till sist blir Urreligion tvungen att betala polis mutor för att hålla den. Under filmens gång Urreligion växer på grund av kärleken och inte minst eftersom han förstår en annan ung kvinna beslutsamhet och mord städerskan Salwa en sudanesisk skönhet som behandlas dålig och brutal inte bara av dem alla lägsta samhällets stycke som finns i Kairo men även av landsmännen som utnyttjar henne som bjässen Clinton spelade med klass karisma och antipati av Ger Duany . Dessa människor tyvärr förekommer allt oftare. Under filmens gång kommer den stora historia inne och en littererar arketyp blir allt tydligt William Shakespeare ”Hamlet” i kampen med Norelidin och hans farbror Kammal Mostafa mycket bra spelad av Ahmed Selime enbart en bov men snarare en överlevande en person som försöker att göra det bästa av situationen och att kunna röra sig i dessa svåra stunder. Ett bra och balanserade roll i en av filmens historia som man måste bara se.

Robert Fogelberg Rota

Den symapiske ganster

Frukta Gud och ära kungen eller

Titel Becker - Kungen av Tingsryd (

Regi Martin Larsson

Medverkande Henrik Lilliér, Peter Lorentzon, Shanti Roney, Torkel Petersson, Helen Sjöholm, Sonja Richter, Estelle Löfgren Hadir, Lars Ranthe, Nour El Refai

Svensk distribution Scanbox Entraimant

Betyg C

Få filmer har lämnat mig så dubblade som. vilken har det bästa foto som jag har sett i den svenska filmen sedan Gunnar Fischer två mästerverk ”Sjunde insegel” och ”smultron stället” i vilken han lyckades att ge fysik form till Ingemar Bergman dröm och demon värld och nu gör Marco Padovan vilken ger oss i gåvan en helt fantastisk scen när vi ser med ett drone som är Guds perspektiv dem slutliga uppgörelsen mellan dem två rivaliserade gäng. Det är för mig ett bevis för att i det som kanske är åtminstone i den allmänna medvetande Sveriges Bibelbälte i form av frireligiösa kyrkor det finns en undertorn som är biblisk. Fast förutom dem vanliga skämtar om smålänningar och snålhet finns det även en annan aspekt som är det fornnordiska med Småland som fram till 1500 –talet och grundande av den svenska staten hade många av dem äldre hedniska seder och bruk. Huvudpersoner som spelas mycket stark av Johan Maximilian Becker är en förvuxen värsting från högstadier dem elever som alla vill umgås eftersom han lyckas att få tjejer på fester eftersom han trollar fram spriten och inte minst han lyckas att få alltid det som han vill. Han har visligen en möbelaffär men han sköter tillsammans med vännen Stefan en rolig och historisk Peter Lorentzon ssmuggling verksamhet i form av sprit och cigaretter som säljes utan någon problem i trakten många familjens egna butiker utan någon som helst problem av dem som vi första ögonkastet är hederliga helt svenska medborgaren sedan många generationer och håller på med hjälp av kommunalrådet Annika (ett extremt naturalistisk Helen Sjöholm ) få en mataffär för ett nytt ishall. Vad ställd gränsen med våld och kraft är mot drog konsumtionen som Becker acceptera inte på hans fester och backanaler fulla av tatuerade damer i utmanande sexuella kläder eller i sin plats. Han är i denna fall precis som Don Vito Corleone i Francis Ford Coppolas ”Gudfadern” men om den äldre gudfadern försökte att förklara varför han ville inte ha droger; Becker går till fysik våld. Det är intressant hur Martin Larsson under denna scener låter klippningen för vilken ansvara Kiko C.C. Sjöberg  bli från ungt och naturalistisk mera skakig våldsammare och snabbaren Man skulle ha trott att rollen som Becker skulle ha varit bättre om den hade varit spelade av en skådespelaren med större erfarenheter även internationell sådan som exempel Gustaf Skarsgård men Henrik Lilliér är helt perfekt eftersom han lyckas dels att ha en vanlig kille eller inte riktig vuxen tonårig framtoning men även en räv lik listighet tuff därintill brutal men även känslig som när han sjunger psalmer nästan lika bra som Jussi Björling eller i hans relation till den 9 åriga dotter som han upptäcker att ha Amanda som spelas av Estelle Hadir Löfgren  vilken förutom i alla första början dras till Dekor fast mera som han vore en storebror än som han vore en pappa. Det är någonting som är typisk för ganska mycket av den samtida svenska filmen att männen den medelålder precis som huvudroller i Ruben Östlund ”The square” är i själva verket en barnslig person som är icke kapabel att göra rätt och att anlitar sig till samhället. Detta placerade Sverige och mest av allt den svenska samhället på ett någorlunda konstig sätt i vilken människor känner sig vilsna och utan moralisk riktlinjer. Stefan är kanske den ultimata exempel av det en man som förråder allt inte minnets hustru Maria spelade av en helt fantastisk och skön Karin Lithman dÄt som är ganska slående är att dem tunga kriminella är danska och dess roll är inte helt olik den av nazister I Sovjetiska filmer. En av dem stora bovar är Mårten spelade av Lars Ranthe  en psykopatisk individ som onekligen hör hemma som boven i ett Hollywood film som har ett par vassa sax som vapen och Tanja spelade mycket bra av den rutinerade Sonja Richterl denna vackra slanka tatuerades kvinna är en av dem tuffaste gangster och hon har ett stor karisma. Tyvärr som Sonja Richterl gör en super roll samma kan inte sägas av dem två riktig duktiga svenska skådespelaren som exempel Thomas mycket bra spelade av en av våra bästa karaktärsskådespelaren Shanti Roney och Frank den som är kanske den våldsamma personen I by som har Torkel Petersson bekanta ansikte. Tyvärr det verkar att hans roll är bara antyd. En vackert och intressant film som kunde ha blivit bättre men kan bana till en intressant fortsättning.

Robert Fogelberg Rota  

Fransk mästerverk på folkets bio

Ett riktig mästerverk

Titten Barnmorskan

Regi Martin Provost

Medverkande Catherine Florence Chaterine Denouve, Oliver Gourmet

Svensk distribution Folkets bio

Betyg mästerverk

Få franska filmer som jag har sett har berört mig så mycket som ”barnmorskan” och låter er inte vilseleda av det som är film som skulle utvecklas på ett sätt som påminner om mycket av socialrealism medan trots att fotografi för vilken ansvara Yves Cape är mycket noga att återskapa verkligen det blir ett annat den inre verkligheten av karaktärerna i ett drama komedi som är en fräsch och uppriktig rent av extrem ärlig hymn till livet och filmen. Det är två kvinnor öde som står i centrum den enda är spelade med den karisma och teknisk skicklighet av Catherine Frot vilken bokstavligen skämmer bort oss med bra rollen och i ”Barnmorska” hon är just Claire ett ytterst kapabel barnmorskan som lever och är verksamt i ett lite stad nära Paris och motspelerska är Béatrice en roll som är precis som Julie i Francois Truffuald ”Sirenen från Mississippi” den roll i vilken super diva Catherine Deneuve är vackraste, mest lycklig och mest belåten. Claire lever ett stillsamt liv som bär spår av mycket lidelse och som vi ser vill inte bli rubbade. Huset i vilken Claire bör är opersonlig mer like ett hotell  , hon är duktig på arbete i den lilla B i vilken hon är mera än en mamma en stor syster dels frö dem kvinnor som skall födas vilka ofta är mycket unga och kommer från svåra familjer situationer och en spänd relation med sonen Simon extremt väl spelade av Quentin Dolmaire som är lik Claire far vilken hade en älskarinnan som var just Beatrice. Béatrice är just en av många roller av förförerskor kallt beräknade men även glad naiv och med några goda hjärtan som Catherien Deneuve har så ofta spelat. Provost som gör med hjälp av Albertine lastera klippning och grégioire Hetzel musik filmen allt mindre allt mer mystisk krymper den till bakgårdar eller skuggar som påminner om mycket av den fransk noir filmens tradition från föregångaren Jean Epstein till Marcel cares låter passionerna stiga fram gör oss medveten av den förflutna men även av dagens samhället. En dagens fransk samhället som är kallt och klinisk liksom den bisarra förlossnings fabrik i vilken Claire söker arbete och i vilken dem två kvinnor är inte önskade. Claire visligen lyckas bra på arbete men hon är helt klumpig ute och det krävs ”måleri” för att få henne att förstå att hon har hittat hennes livs kärlek i Paul en sympatisk och rolig bjässe som spelas som alltid mycket bra av Oliver Gourmet en lastbil chaufför som är stark känslig och belevad och Beatrice har alltid hamnat i bakgårdar- Beatrice är cancersjuk och detta är drama precis som Paul och hans tama flickvän adels oplanerade graviditet och nedskärningar. Lite i taget dem två kvinnor vilken börjar med ett slags dueller och oartigheter Béatrice påminner till Claire att hon har alltid sett äldre än vad hon egentligen är och hennes svåra karaktär blir mer och mer vänner till att återfå ett slags systerskap när Claire börjar igen dua Béatrice och tar hand om henne. Det finns roliga och spännande scener när Béatrice spelas kort med offentliga summor och vinner men även när Cliare är tvungen att lösa upp en skuld. Den ockrare är en annan blond kvinna selade av Mylenne Demongeot mycket lik Birgitte Bardot som lever dels som en 10 årig tjetjen men har alltid någonting av underlig. Karaktärerna även om filmen blir allt mörkare blir allt galna och börjar ett återfå dess ungdom dem som är för många dem bästa och mest bekymmerslösa delar i livet när dem får återigen lyssna på deras musik som är den franska chanson tradition genom vinyl. Dem och vi är alltid välmedvetna att dem inte är det som dem var förut men dem är berikade av både dem goda och dåliga erfarenheter. Lyckan kan hittas genom att snö ett läppstift som görs av Claire eller när Paul och Claire äter tillsammans kaviar vid en kulle med en vacker utsikt. Det finns obehagliga delas som när Béatrice håller på att svimma under en pokerparti eller när man upptäcker henne i den eleganta låghet (mycket lik den av Louis Bunuel odödliga mästerverket ”Belle de jour”) i vilken hon bör. Komedier finns i ett blanda skapa som när Béatrice köper cigaretter och kallar många ungar med icke etnisk fransk ursprung för deras barnbarn. En film som man måste bara se.

Robert Fogelberg rota

Helt sevärd film

Trots foto Dane DeHaan och Cara Devigne inget mästerverket

Titel Tulpan feber

Regi Justin Chadwick

Medverkande Dane DeHaan  Alicia Wiklander, Christofer Waltz , Cara Devigne, Judy Dech

Svensk distribution Scanbox etraimant

Betyg A

Efter att ha skrivit om film “Den andra Bolyne gilr” och sett hans underbara film av Nelson Mandela kan jag räkna Justin Crawitc som en av film historia bästa och vassaste regissörer och öppnings scen i ”Tulpan feber ” är helt underbart när vi ser genom en animation det som är filmens stora ram et mode flugan när tulpanerna kom till det som var den mest utvecklade land under hela 1600 talet den nederlänska republiken och folk tappade besiktning. Det foto för vilken ansvara Eigil Bryld … är utmärk eftersom den återskapar inte bara den tid måleri men även det som vi skulle kunna betäcka för tidensandan och vi går med en bra användning av skuggor och en minnesvärd placering av klippningen för vilken Rick Russell är minst värd en Oscar pris som gör varje stund påminner om den mållaren som är den unge älskaren och huvudpersonen i filmen som spelas mästerlik  av Dane DeHaan I rollen av mästermålaren Jan Van Loos  Van De Loss. Det är en mycket stark roll som spelas av som lyckas att ge rollen olika nyanser och dem många aspekter som gör av han som i denna film med stora skådespelaren kommer inne ganska sen i verket ..han är i början den unga romantiker geniet som vill höja sig genom konst för allt smuts och allt elände som finns runt omkring honom. Älskaren som vi ser från när han betrakta hans älskade Sophia (Alica Wiklnader) och sen som går i den komiska äventyrlig intermezzo när han försöker med ett rustings del en metallisk gorret (halsskyddsrustning) att råna en kloster på dem berömda tulpaner seder och Abbedissan (Judy dich) kan avvärja till den som är frö mig filmen bästa scener när han improvisera i ett sjaskig bakgård ett slags auktion för att kunna få bästa erbjudande för från. Den första som svara är just glädjeflickan Harriette som spelas mycket bra av Cara Devigne. Hon är en gudom i skönhet i den subtila charm av det provocerade sexualitet och påminner i ansikte om många av dem gudom som spelades under tiden. Naturligt viss är hennes kropp slank och aktuellt i sin utformning inte lika fyllig som den tiden ideal men det spelar inget roll eftersom den märklig nog dialogera med Danny Elfman musik som är aktuellt. Vi ser hur Henrietta leker hur hon snör och hur hon lik en sjöjungfru lyckas att får visa stakare som blir tvångs rekryterade till matorser och som en god fet hur hon börjar starta priset. Tyvärr vi ser adels för lite av Cara Devigne och hon skulle ha blivit ett bra mot pol till Danne DeHaan som har redan andra mothjältar. Henrietta skulle kunna ha haft en större roll någonting som försummas inte dem andra män som är några slags dubbel till Jan Van Loos som Gerit i vars roll Zach Galifianakis spelar en intressant variant av en Commedia dell’arte tjänaren fånig, rädd för gås men angriplig som beter sig som en barn Precis som van loss och den som är filmen stora vinnare före detta fiskhandlaren William spelade av Jack O'Connell  barn. Den enda i den märkliga slut scen när han målar eller rättare sagt restaurera en Kristus passion när han har nått den stora målaren kapacitet. Skannade att kunna föra fram lidande är någonting som förebrås till Von Loss av Johan De Bye . denna  roll som jag har svårt fören mycket välklädd men svag och ointressant v . Denna som verkar ett slags mjäkig släktning till karl X eller några av dem tre musketörer är adels försummade och vi vet att kunde ha gjort mycket bättre. Vad som är slående hur v lyckas att placera mycket av den feministiska kritik mot dem patriarkalisk strukturer i en film som är väldigt historisk men också reflekterad över vårt tid. Det finns hysteri över markande i vilken kvinnor lyckas bättre se Henrietta eller för allt del abbedissan och den enda sansade mäklaren är just en före detta afrikansk slav Prader som spelas klokrent av David Harewood som är en slags fadern för barn I den av nunnor  sköta barnhemmet för vilken Sophia kommer med hästdragen vang till huset av Cornelis Sandvoort borgaren som köper just en sådan kvinnan och spelas av Christoph Waltz en av filmens historia stora skådespelaren och han har vädjat oss att spelas sataniska boverroller komiska nyanserade och jag trodde att denna promiskuösa och livs glädjande gubbsjuk är i själva verket även han ett kör och förvuxen tonårig med ett förflutna full av lidelse som vi ser hur hans diskurs och som visar sympati mot alla från den unga fru Sopfhia och till tjänsteflickan Maria som spelas av den brittiska skönhet Holliday Grainger r fullständigt makalös karismatisk som man förväntar sig från den Colombia av commedia dell’arte men även hart ibland ynklig och gör ett mycket levande roll med många nyanser inte minst under den svåra gravidit. Rollen är kanske för stark i förhållande till den av den kvinnliga huvudrollen under vilken hela filmens roteras som en axel ljudet  Sophia spelade av Alica Wiklander. Jag har varit, är och kommer nog att vara en stor beundrade till vårt tid återskapelse av Greta Garbo och Ingrid Bergman men rollen är för enkelt för nervös och till skinnade från alla andra karaktärer hon växlar inte och det känns att hon är mera presenterade än skapande. Kanske lyder hennes roll av faktum att ursprunglige hon hade skrivits för Keira Knightely som är ett betydligt mer fysik skådespelerska (då skulle man ha ersatts henne med maise willimas) eller av faktum att hon känner sig inte bekväm i rollen. Visligen det finns skicklighet och skönhet med det känns att hon lik som Abedisam spelade med kraft och karisma av Judi Dench AAlicia roll går inte på den rena potential av skådespelerska och det känns att filmen slutar för tidigt. Kanske du har en annan uppfattning och jag hoppas att film gudar inte kommer att förbanna mig. Det kunde ha varit bättre. Den som är klockren är filmen stor horbock galen i kvinnor som spelas mycket bra av Tom Hollander en av världens bästa karaktär skådespelaren Dr. Sorgh en kvinnlig doktor galen i kvinnor. Filmen är magisk som en av Jan Van Loos målningar som är uppvuxen med i Genuas muser men det blir aldrig en mästervek men en film som du läsaren behöver verkligen se och skall njuta av varje stund och av Dane DeHaan och Dane DeHaan roller två av världens bästa skådespelaren som kommer att gå till filmens historia

Robert Fogelberg Rota

En av årets bästa filmer nu på Iphone

Arkeologi som är naturalistisk

Titel the Lost city of Z

Regi James Gray

Medverkande Charlie Hunnam, Sirena Miller, Franco Nero Tom Holland

Svenskdistribution Telia

Betyg A

The lost city of Z är en mycket intressant välgjort och tämligen ganska naturalistisk berättelse som är grundade på en visionär bedrift mycket väl spelas mycket väl av vilken man har sett I någorlunda komiska och briljant i King Arthur gör nu en mycket seriös klassiks roll som påminner stark om dem som vi har sett i många tids ”melodramer” i vilken en dygdig hjälte som bränner av vilja att nyfiken undersöka världen lyckas mot alla odds hans huvudpersonen som heter så mycket som  en Percy Fawcetts officielaren som under sekel syfte mellan 1800 och 1900 talet är i ett stor problem att han lyckas inte trots hans krigiska bedrift som man ser under första öppningsscener den av en jakt mot en hjort att kunna göra karriär. Det finns en mörk förflutna i hans familjer och för att tvätta bort den är Percy tvungen att arrangera med hjälp av the Royal Geografical Society en resa i Amasonens skog för att sätta gränser. Detta sker till trots att Percy har ett extremt vackert frun Nina som är visligen tämlig idealiserat med extremt bra gestaltad av och två unga söner. Den regi sätt som James Gray använder sig av är att fläta ihop många historier många öde som presenteras med ett mästerligt och dunkel fotografi av v som omtolkar mycket av den färgskala som fanns i den alla tidigaste film med Michelangelo Mendrisi da Caravaggios lek av dunkla och ljusa färger och en klippning för vilken ansvara John Axelrad och Lee Haugen som lyckas att ge både starka och betydelsefulla närbilder med långa tagningar som visar olika stämningar som är mycket starka. Percy historia vävs samma med det som är en grön öken. Den andra rollen är den som är Percy dubbel den sjaskige Henry Costin som spelas mycket bra av Robert Pattinson visas vara en bra karaktärsskådespelaren. Vad som dem möter förutom naturen och dem patriarkaliska Baron De Gondoriz som lik Fritzcarado låter opera spelas i djungel (Franco Nero gör en liten men intressant roll ) är misstänka rester av en civilisation. Percy kommer att försöka hålla sig mot många förskaren fulla av rasitiska förutfattade meningar och till trots av hans goda intentioner Sir George Goldiea som alltid av Ian McDiarmid introducera honom till den människan som låter allt degenererar i ett fiasko James Murruy en av många europeiska upptäck fararen som spelas mycket väl av. Denna är i själva verket en överviktig burdus kapitalist som söker inte upptäckande för nyfiket med enbart för att kunna få prestige. Murruy är långt ifrån en enkel bov men är en produkt av hans tid och oförmåga att vara flexibel. Filmen som har varit väldigt realistisk får plötsligt en vändning i samband med första världs krig. För mig den har varit extremt sällsynt på filmduken dessa stora händelser och dessa få sekvenser innan Somme offensiven är välgjort mäktiga och inte minst full av paradox. Andra delen av filmen vilken är mera drömlik ser en svår relation mellan Percy och hans son Jack som spelas mycket väl av . Holland roll med i likhet med Sprider man lite för brådmogen utan att vara tråkig och han precis som fadern är helt övertygade när det gäller vetenskap. En film med ett tragiskt slut som berättar intressant öde på en mästerligt sätt

Robert Fogelberg Rota

En super film

En fanatastisk film

Tittle USS Indianapolis

Regi Mario Van Peters

Medverkande Nicolas Cage Weronika Rosati

Svenk distribution UP

Betyg Mästerverk

Mario van Petters bevisar med filmen “USS Indianapolis” att ahn ‘r en av dem bättre film regissörer som förekommer för n’rvarnade n’r han tra upp en dold historia av andra världs kriget och när han använder sig av tre stora artister film fotografen Andrzej Sekula  som skapar andra världs kriget med ett slags filter som påminner om den tiden Aga film men även med vårt tid digitala kraft, Robert A. Ferretti  utmärk aktion klippning som kommer minst i ett scen i vilken vi ser hur Garisson mycket bra spelade av afro amerikan Craig Tate försöker att få ut den som verkade hans rival den vita Alvin bra speladeav Joey Capone från fängelsen i skeppe och dem verkar fångade tills att man ser hur skeppet sjunker. Filmen bygger på ett sant historia hur kryssaren som hade transporterat delar av den första atom bomber vilken som bekant skulle träffa Hiroshima.. En film om en skepp är mest av allt en film om mäniskor som utgår dess besättning och inget bättre än nicolas cage skulle kunna ha presnterat dels frö hans kropps hållning kapten Captain McVay som försöke att pekas ut av den amerikanska militära domstollen som ett syndarbocke. Det är en mycket bra roll full av olika nyaser den av en rättfrdig lung kraftig män som vill bli på alla sätt och visa vara respekterade av hans underståtar men som visar även en annan del den att vara en interessant och kraftig män. Vi ser hans kärleks historia med frun Louise extremt välspelade av Weronika Rosati som han älskar mera än andra och hur han fungera som en far för dem män som följer honom. Den amerikanska flottan försöker att hitta en syndarbock och då frösvara han sig stark inte minst under rättegången. Det finns två scener i vilken Cage visar hela hans skicklighet när han har ett mardrömm i vilken hans ser hur han drömmer om möte med den som var hans högra arm den hårdkocka maskin officelaren McWhorter mycket intensiv spelade av Tom Sizemore väl känd för att vara en av dem bästa skådespalren som presentera krigs filmer eller när Mcvay möter den japanska ubot officelaren Hashimoto som spelas av Yutaka Takeuchi. Även denna är en gentelman som i någonting gymmd och onödigt som kriget visar både medmänsklighet och inte minst en vilja till ett dignitet. Möte när McVay är i höguniform och den andra enbrat i kostym är helt makarlös och vi är i ett form av epik med tvåmänniskor som har gjort fel. Förutom hur vi ser livet på denna kryssaren med alla dess problmer dem trånga utrymmet och den av ubåten vi kan se från långa tagningar det som är slående är hur många öde flättas upp som den av den kasige New York italo ameriksnak sjämän D’Antonio (Adam Scott Miller) och den timida sydsatdsbön Connor spelade av Johnny Wactor vilken slås för samma heta bruden Clara mycket väl seplade av Emily Tennant . Det finns i denna rivalitet även en form av social kritik eftersom hennes far Bill Riales bara kalade för dömamren kan inte acceptera hennes dottern  relaktion . det är en social kritik som för mig åtminstonde är inte helt vanligt i ett ameriksnak krigs film. Kriget är fångarde i hans fasan men även naturen i from av hajerna som angriper den förlisa sjömänner och kulturen från bravderna vid en film visning i en av calinfornen underbara bio och just den borliga interörer som visas alltid i långa tagningar som havet. Dem långa tagningra låter oss se allt och även känna med skådeseplarena låta oss infinna i bilden och det är inget tillfällighet när inte med spektkulära men helt vanlig effekter vi ser frölisningen. En annan roll som frö mig är interessnat är den av West (Cody Walker) en liten fyflaren och den som är motpolen och vänen skepp präst som spelas mycket väl av Thomas Jane som är inte en vanlig sådan. Det är en film som vill ifrågar sätta mycket inte minst den social och militära system men den fanatiska Lt. Standish mycket väl spelade av Callard Harris . En film som är mycket stark beskriver och underhåller oss mycket väl

Robert Fogelberg Rota

Nicolas Cage och William Defoe som bäst

Sällan så bra

Tittel Dog et Dog

Regi Paul Schrader

Medverkade Nicolas cage, William Defoe Nicolas Cage

Svensk distribution Scanbowx

Betyg A

Sällan har filmer varit både så nyskapande och även så avangardistiska i sitt utfroming som Paul Schrader.. vilken skulle kunna ha varit den film som den ungeQuintily tarantino skulle ha gjort under hans försat år . Historia början på ett femomenal sätt vi ser en avdankade heroinist mad Dog som är en av dem många roll i vilken William Defore gör en fantastisk roll dels när det gäller hans kapaciteter a komma inne både från den fissika först med sen i den psykologiska i denna psykopat som trots den brutala mord på en white Trash suverän speladeMelsisa Chelcie Lynn  Ali Wasdovich  och hennes dottern Melisma  bra gesatltad av Ali Wasdovich    ser vi hur han är mer och mer sympatisk varm och lojal och skulle kanske vara en hjälte. Det är en mycket bra andra roll eftersom den stora rollen i filmen är onekligen Troy bra spelade av Nicholas Cage. Cage har en aura som påminner av några av 1940-talet bästa film stjärnor som lyckas att föra skickighet och karsima till allt under denna fall en dandy ganseter som uppenbarligen kan hantera våldet på ett bra sätt men hatar den. Det finns någonting i honom som är både melankonisk och tragisk som vi ser mest i det som skulle ha varit ett våldsamnt bravat när han möter en prostiterade spelade av till vilken han berättar om hans borliga semester som barn vid nice ed Zoe en extremt stillade lyxprostitierade spaldes av Louisa Krause som är enbart interesserade i att tjänna pengar. Under denna scen vi kan lätt uppfata precis som i slutet vilken är en av dem scener i vilken dem caravaggio likanade dunkla vision av film foto av Alexander Dynan  kan komma till sitt rätta man ser hur troy är mycket lik en Don Quixottes. Det är just detta som glr rollen som sådan interessant och lyckas att placera filmen i en tradition av ganster som den av en slages närmonterade amerikansk hjälte en en hjälte som är en anti hj’’lte och söker ett salgs form av kontakt. Det ses tydligt fast tyvär är skådespelaren betydligt svagare i rollen av torpedo Diesel som spelas av v vilken skanr mycket av den mimiska förmåga som istället  utmärker både Cage och Defoe. Även Disel som är betydligt mer brutal i utforming av hans bravader när han får möta oc misslyckas att kunna övertala henne en unga vackert och rent av naiv tjetje madeleine som spelas av Chelsea Mee.deras dialog är viktig eftersom trots den video clipp art klippningen av Ben Rodriguez Jr vi ser ett salgs realtion med många av Hollywood klassiska filmer med ett hjälte som misslyckas att nå fram att komma till den lungt som det borde kunna ha. Däremot den realktion som försgår mellan den asiataiska Yolanta (Tora Kim ) och mad dog är så komisk. Den som blir filmens tragedi mest frö Troy är möte med en kvinnan officle Stunck som spelas mycket bra av Lauren Ashley Berry . Till sysnnes en lyx prostituerade med ett barnbarn till Diry harry. En vackert och yterst interessant verk som man måste bara se.

Robert Fogelberg Rota

Att film om en filmare

Fungerande introduktion till Woody Allens verk

Woody Allen
Regi: Robert B. Weide
Medverkande: John Cusack, Diane Keaton, Josh Brolin, Mariel Hemingway Scarlett Johansson, Sean Penn m.fl.
USA, 2012 Scanbox Entertainment

betyg A

Liksom Pablo Picasso har Woody Allen med sin egensinniga vilja blivit en kulturinstitution i sig själv. Hans filmer är högst personliga; Även vissa sidor som man lätt kan, och kanske bör, uppfatta som dåliga och svåra, har han lyckas presentera på ett roligt, lätt ironiskt och konstruktivt sätt. Det som är typisk för Woody Allen är att fotot nästan alltid är vackert och att hans filmer är extremt eleganta. Det kanske bästa exemplet på det är ”Midnight in Paris” som hittills verkar ha blivit hans största film i fråga om publiktillströmning.

I ”Woody Allen” lyckas Robert Weide, i en klassisk, mycket amerikansk och tv-mässig dokumentär, ta fasta på Allens elegans. Den bild som presenteras av Allen är extremt sympatisk och som en introduktion till Woody Allens verk fungerar den alldeles utmärk, trots att många av hans filmer saknas i presentationen av honom liksom hans kärlek till jazzmusik. Vi får, förutom en stillbild, till exempel ingen som helst introduktion till hans senaste film ”Scoop”, där Woody Allen är involverad både som skådespelare och regissör.

Dokumentärens form är också lite för enkel, men tar samtidigt publiken nära Woody och hans rutiner i det ständiga skrivandet, mycket annorlunda än vad han själv hade väntat sig.

Filmen har också andra problem. Visserligen visar den mycket fina klipp ur Woody Allens (eller Allan Stewart Koningsbergs) tidigare filmer, men filmen innehåller för många alltför korta intervjuer. Det blir uppenbart i intervjun med Martin Scorsese, som med sin bakgrund och ställning i Hollywood är en komplementär figur till Woody Allen; Intervjun går varken in på detaljer eller på att mer specifikt analysera filmer. Scorsese får alldeles för litet utrymmet medan John Cusack, intervjuad på en lyxrestaurang, i stället får för stort utrymme.

Förutom nutidsperspektivet, tar dokumentären fastna på Woodys barndom i Brooklyn, på familjemiddagar och hans kärlek för film, även om det aldrig nämns vilka filmer han såg och kanske kan ha påverkat honom och lagt grunden för hans tidiga talanger, först som kåsöroch senare som artikelförfattare.

Också några rätt roliga och vrickade episoder, som när han boxas med en känguru, visas upp. Dessa scener känns passade både som en förklaring till hans film ”Annie Hall” och som en inblick i hans privata liv tillsammans med Diane Keaton och hans samarbete medhenne.

Plötsligt får vi, utan större förvarning, veta att Woody Allen som ung jagades med bil av några ligister på en skolgård. Denna händelse borde kanske ha getts lite större utrymme. I övrigt läggs det för stor vikt vid ”Stardust Memories”, visserligen en bra film som har missförståtts i allra högsta grad. Man talar för lite om Ingmar Bergman, en av hans stora inspirationskällor. Temata död och religion, när Robert Weideintervjuar en katolsk filmforskare, är mycket intressanta, men är de verkligen så centrala? Handlar inte alla Woody Allens filmer mera om de individuella existenserna och deras problematik?

Det som är det mest bärande temat, och som har blivit en fläck i Woody Allens historia, är den berömda historien med Mia Farrow och den omdiskuterade kärleksaffären med deras adoptivdotter, som nu inte verkar uppfattas som så värst farlig. Numera är hon den fru som Woody har två söner med och allt verkar ha blivit bra för alla.

Robert Fogelberg Rota

Norsk film när den är som bäst

Socialrealistisk thriller

 Babycall
Regi: Pål Sletaune
Medverkande: Noomi Rapace, Kristoffer Joner, Vetle Qvenild Werring, Torkil Johannes Swensen Høeg m.fl.
Norge, 2011
TriArt Film

Den norska filmen “Babycall” i regi av Pål Sletaune är en mörk socialrealistisk thriller. Genom John Andreas Andersens fotografi, som tar fasta på det mörka och kusliga som finns i våra nordiska landskap, men också i sådant som stela korridorer, tar vi del av en mättad ensamhet och icke-kommunikation. Fernando Velázquez musik fyller vidare en viktig funktion genom att förmedla dröm- och minnessekvenser.

Berättelsen utspelar sig i en grå förort till en norsk stad. Här möter vi den unga kvinnan Anna (Noomi Rapace) som just tagit sig ur ett komplicerat förhållande och genomgått en svår skilsmässa från en man som har misshandlat både henne och sonen Anders (Vetle Qvenild Werring) grovt. Uppbrottet och flytten blir mycket svåra på grund av Annas specifika sätt att förhålla sig till omvärlden och hennes uppfattning om vad som är verkligt och overkligt.

Rapaces rollprestation i denna film är utan tvekan ett bevis på att Sverige har ett nytt fantastiskt stjärnskott i skådespelerskan. Hennes roll som Anna är mycket välgjord och det bokstavligen svider i hjärtat att se henne gå fram och tillbaka, vilsen utan någon som helst kontakt med verkligheten och nervös till tusen, som när hon skall försöka hämta sonen från skolan eller hennes oro när sonen befinner sig i skolan.

Ensamhet och icke-kommunikation gestaltas också väl, genom fokus på karaktärens inre problematik och svårigheten att greppa det som händer runt karaktären, av Kristoffer Joner i rollen som Helge, en timid expedit i en elektronikaffär.

”Babycall” blir under filmens gång mer och mer en skräckfilm som är ytterst skrämmande, eftersom den utspelar sig i den verkliga världen och i interaktion med en rad kalla, skoningslösa personer, såsom ”socialarbetaren” Ole (Stig R. Amdam). ”Babycall” är en film som lyckas blanda en social tematik med spännande thriller och får oss därigenom att tänka på de bästa Hollywoodproduktionerna, samtidigt som den också förmår anta ett kritiskt förhållningssätt.

Roberto Fogelberg Rota

Frank politik

I politikens vackra salar

Ministern
 Regi: Pierre Schöller
Medverkande: Olivier Gourmet, Michel Blanc, Martin Kuypers, Anne Azoulay m.fl.
Frankrike, 2011 Njutafilms

Det finns verk som, om de ses tio år efter produktionsdatum, kommer att betraktas som en dokumentation som beskriver en svunnen tid och dess olika inneboende strömningar. ”Ministern”, som utspelar sig i en modern tid, är en av dem. Vi får under en vecka följa en fransk transportminister bakom stängda dörrar i eleganta Ludwig XV-palats, något som tycks vilja säga att den franska republiken trots revolutioner, kejsare och presidenter bibehåller sin relation till en historiskt avlägsen monarki, mycket mer trogen etiketten än andra monarkier. Intrigerna utspelar sig dock inte i fina salonger eller under duellerande, utan i form av sms-meddelanden och hastiga presskonferenser.

Handlingen kretsar dock kring huvudkaraktären och ministern Gilles personliga politiska triumf, vilken ståtligt avslutas med en nominering. I Olivier Gourmets gestaltning är minstern en handlingens man, stark som en björn, som ägnar sig åt alla typer av laster såsom kedjerökning, supande och om han hade haft mer tid även åt kvinnor samt har ett behov av att visa upp sig själv.

Laurence Briaud står för fotot, elegant gjort med en digitalkamera, sedan klippt av Julien Hirsch, som med sina snabba klipp snarare verkar höra hemma i en amerikansk actionfilmtradition än i den tradition man finner bland franska filmer. Klippningen stöds vidare av ministerns hetsiga dagar och nätter vars tempo går hand i hand med Hirschs klippningsval.

Människor i filmen syns ofta i halva närbilder i trånga salar eller inne i bilar. Ministerns liv framstår som ett liv i behov av synlighet, samtidigt som det försätter honom i situationer där media och det snabba kommunikationssamhället ofta ger en felaktig bild av det skildrade och uppmärksammade. Innan den den tragiska olycka som han själv provocerar fram finns två mycket fina scener som ter sig högst symboliska för relationen mellan staten och ”människan”, en när ministern håller på att försöka smita från sin fru under ett firande och en när han dagdrömmer om att bli tillsammans med medlemmarna i hans kabinett.

Samtidigt är det mötet med den nya chauffören Sylvain Deblé (Martin Kuypers) som personifieras som den vanliga franska väljaren som visar på denna koppling mellan kabinetten och folket. Nästan lik en modern Obelix och mycket glad på grund av sitt arbete samt stum blir hans karaktär viktig i kontrast- och relationsskapandet mellan dessa sfärer.

Roberto Fogelberg Rota

Sean Beans genombrott

Vervremdungseffekt mitt i barocken

Caravaggio
Regi: Derek Jarman
Medverkande: Nigel Terry, Dexter Fletcher, Tilda Swinton, Sean Bean, Michael Gough, m.fl.
Storbritannien, 1986 TriArt Film, DVD, 2012

I ”Caravaggio” ser mannen med samma namn tillbaka på sitt liv, en berättarteknik som inte är så ovanlig som man tror. Medan Orson Wells nästan blev helgonförklarad i ”Citizen Kane”, fick Oliver Stone en utskällning för ”Alexander”. Problemet är att det liv som Caravaggio här lever i stort sett endast utspelar sig i nakna rum och det tidlösa men mycket typiska för barockens rum förvandlas i denna film till en plats som innehar 1600-talets rekvisita men också mycket av det som vi känner igen från den moderna tiden. Här finns skrivmaskinen, italienska tv-kommentatorer samt buller från tåg- och biltrafik. Dessa moderna inslag, som snarare för minnet till Berthold Brechts vervremdungseffekt, hade fungerat på en teaterscen. För en film är de störande.

Caravaggio är mycket väl gestaltad av två skådespelare; Dexter Fletcher samt den syniska och nästan libertinmässiga Nigel Terry. Den senare spelar en karaktär som föredrar män före kvinnor samt är våldsbenägen, vilket skapar ett resultat med en mycket fin rollgestaltning. Hans styrka ses främst i två scener: när han utkämpar en knivduell med sin älskade Ranuccio, gestaltad av Sean Bean, en av dem som kommer att svika honom under orgien i en katakomb där man presenterar Caravaggios mest omdiskuterade målning ”Amore profano”. Vi känner konstigt nog större sympati för honom än för den unge Caravaggio (Dexter Fletcher).

Tyvärr, med undantag för Ranuccio samt ytterligare ett par personer, är skådespeleriet mycket långsamt och alldeles för stiliserat (också filmen känns långsam och lång). Det verkar som om skådespelarna rör sig under vatten. Detta märks i rollen av den korrumperade Cardinal del Monte, som spelas av en mycket nertonad Michael Gough och av gästerna på festerna. Därmed blir Sean Bean i rollen som Ranuccio en frisk fläkt. Han är stark, full av liv. Vi förstår att han har sett och upplevt mycket. Scenen där han leker med pengar är en höjdpunkt i exempel på queerfilm.

Samtidigt förmedlar denna film en mycket egensinnig vision och blir ett konstverk där det går att beundra både det filmiska språket och det sätt som man med hjälp av Gabriel Beristains foto och George Akers klippning har återskapat vissa av Caravaggios målningar.

Roberto Fogelberg Rota

Häsatr och Stridsvangar

Med häst i krig

War Horse
Regi: Steven Spielberg
Medverkande: Jeremy Irvine, Peter Mullan, Emily Watson, Benedict Cumberbatch, m.fl.
USA, 2011 Walt Disney Pictures 

Steven Spielberg är en Hollywoods mest klassiska regissörer, mycket på grund av det faktum att han ständigt citerar och refererar till andra filmer och det genom att, i stället för att göra det på det övertydliga sätt som Quentin Tarantino gör, göra det på ett mer subtilt sätt, genom att anamma stilen.

Den genre som han nu, i och med filmen ”War Horse”, presenterar för oss är en krigsfilm, typisk för mellankrigstiden där melodramen fick beskriva de fasor som miljontals unga tvangs in i under perioden 1914 till 1918. (Titlar som också följer i detta spår är onekligen verk som King Vidors ”The Big Parate” och mer än alla Lewis Milestones ”På västfronten intet nytt”.) I ”War Horse” sker det genom att ge huvudrollen till en häst och genom de påföljande känslor som man framkallar hos åskådarna. Det är också en av hästscenerna, när hästen hoppar på en stridsvagn, som är en av filmens höjdpunkter.

Manuset är fint och finkänsligt, eftersom man med humor och distans i några få och korta drag försöker beskriva de olika karaktärer som tangerar hästens liv, inte minst hästens första ägare, ryttaren Albert Narracott (Jeremy Irvine) som kommer att ha ett nära förhållande till hästen.

Albert är den manliga huvudrollen. Han är ung och naiv, kommer från en bondefamilj i mellersta England och är inte helt olik folksagehjälten som, om man skall tro Vladimir Propp, alltid befinner sig i en olycklig position i utgångsläget, ofta kännetecknad av fattigdom och förödmjukelse.

Sedan kommer den första krigsdrabbningen. Med en kavalleridrabbning försöker britterna överrumpla ett tyskt läger, men attacken förvandlas till en dödlig fälla för britterna av tyskarna som med hjälp av maximkulsprutor bokstavligen skördar liv. Denna scen är enkel och i denna syns en av filmens stora kvaliteter, nämligen klippningen, gjord av Michael Kahn. Varje rörelse är precis och ytterst välklippt. Den ger rytm åt filmen och gör en ”Macduffe”; Det är frågan om en karaktär eller ett element i handlingen som bara skall skapa ett interesse och verka som ett vilseledande sidospår. I detta fall är det presenterat av Günther, väl gestaltad av David Kross. Han är lik Albert, men till skillnad från honom finns det kring Günther ett slags romantik som låter honom desertera och drömma om Italien. Är han Alberts spegelbild eller hans antagonist? Återigen lurar Propp i bakvattnet.

Men även familjens historia har sett sina slag, vilket uppdagas genom fadern, den alkoholiserade Ted Narracott (Peter Mullan), som har ett mörkt förflutet i boerkriget, utkämpat av bitter vid sekelskiftet och där grymma övergrepp mot civilbefolkningen begicks. Peter Mullan briljerar i rollen.

Också modern Rose, gestaltad av Emily Watson, är viktig eftersom hon alltid är presenterad i fattiga miljöer överfulla av prylar – exakt återskapade från tiden under första världskriget. Här känner man igen blinkningen till Stanley Kubricks ”Barry Lyndon” där Kubrick på ett detaljrikt sätt återskapade 1700-talet. Så springer tidens seder och bruk samt musik fram, diegetiskt presenterade. Synd är därför att musiken (John Williams) som visserligen vacker och stämningsfull, är lite för stark och spränger effekterna genom att gå händelserna i förväg.

Roberto Fogelberg Rot

Peter Dalle bland spioner

Överraskande film av Peter Dalle

En fiende att dö för
Regi: Peter Dalle
Medverkande: Sven Nordin, Richard Ulfsäter, Jeanette Hain, Axel Prahl, Allan Corduner, Tom Burke m fl
Disney Buona Vista

Betyg A

”En fiende att dö för” är en oväntade “svensk” film som visar att Peter Dalle är en mångsidig konstnär, som kan balansera det romantiska kärleksdramat i andra världskriget med sprängfull action, vilket för vårt minne till Alfred Hitchcocks ”Livbåt”. Dalle har varit mycket duktig som skådespelare, som i porträttet av den stora knarkboven i 1970 – talets Sverige ”Himlen är oskyldigt blå”, men han är ännu bättre som regissör.

Handlingen är enkel 1939 för att bevisa en tyskteori från 1912, arrangerade britter och tyskar en forsknings expedition vid Nordpolen. Besättningen på isbrytaren är rysk. Den ryske kaptenen ersätts av norsk kapten (Sven Nordin) då den ryske dödats av en isbjörn. För att hitta fossil tar man med sig en svensk sprängmedelsexpert. (Richard Ulfsäter).

Historien fungerar lika väl som en schweizisk klocka. Miljöerna är mycket väl återskapade och publiken får känslan av att vara med på plats och ständigt närvarande i handlingen.

Personligen är jag mycket imponerad av Göran Hallbergs fotografi, som är skrämmande ljust, uppmärksamheten ges till varje detalj från dryck och matvaror till vissa föremål som ett kors som radiooperatören bär runt halsen. Kors som kommer att betyda hans död. Scenen av hans strypning är en av de bästa actionsekvenserna som någonsin gjorts i den svenska filmhistorien. Scenen ackompanjeras av musik och beskrivning av det trygga Sverige i vilken den unge geologen Gustavs test spränger under sin utbildning. Denna scen står i kontrast till presentationen av filmens riktiga bovar, nazisterna vid marinministeriet.

Två av filmens duktigaste skådespelare är Leni (Jeanette Hain) den bildsköna, den hårda och aningen feministiska vetenskapskvinnan, och Friedrich (Axel Prahl) den äldre litet gubbiga kollegan. Vi ser honom när han försöker med en Hitler hälsning. Men han växer till en anständig människa i slutscenerna.

Han är ung, elegant, en aning knasig, och naiv. Han verkar lida av initiativet som tas av Leni. Han ser ut som ett direkt citat ur några av Alfred Hitchcocks hjältar mest av alla Gary Grant i ”I sista minuten”. Men filmens verkliga överraskning är den norska supande kapten, som läser Wolfgang Goethe och verkar ha otroligt mycket kontroll på allting. Lite skeptisk blir jag på de rysk/polska sjömännen (varför skulle de ha släktingar i Krakow som inte ens är en hamnstad), de verkar vara lite för lättlurade och brutala. Rolig är scenen som visar dem skjuta som galningar mot en isbjörn som är flera kilometer bort.

En mycket sympatisk film kanske inte så nyskapade, men mycket väl värd en eller flera Guldbaggar.

Roberto Fogelberg Rota

Glen Close som män

Queermelodram i tragisk värld

Tittle Albert Nobbs

Regi: Rodrigo García
Medverkande: Mia Wasikowska, Aaron Johnson, Glenn Close, Brendan Gleeson, Janet McTeer
Storbritannien, 2011 TriArt Film

betyg B

I centrum av historien “Albert Nobbs”, en queerfeministisk melodram, finns en mycket petig kypare med samma namn som arbetar på ett lyxhotell i Dublin på 1890-talet.. Han är alltid välkammad, kortklippt, perfekt, extremt hygienisk och prydlig samt omtyckt av alla både personal och den stränga och mycket osympatiska hotellägarinnan Mrs Baker, gestaltad av Pauline Collins. Personalen brukar gilla honom och hans regel är ”livet utan anständighet är inte värt att leva”. Snart upptäcker vi att karaktären Albert Nobbs, gestaltas av Glenn Close. Vi förstår historien. Det är frågan om en kvinna som, efter att hon upptäckt sig ha böjelse för andra kvinnor, bestämt sig för att gå klädd i manskläder. Det kommer att skapa problem.

Glenn Close, som ofta har gjort demoniska och mycket maktlystna roller såsom drottning Gertrud i Franco Zeffirellis ”Hamlet” eller markisinnan de Merteuil i Stephen Frears ”Farligt begär”, spelar här en mycket naiv, snäll och godhjärtad roll som påminner en del om Vittorio DeSicas ”Umberto D” men även om många av Charlie Chaplins roller. Fast den sistnämnda hade i det tragiska även någonting komisk – där Mr. Nobbs bara är djupt tragisk. Vi tycker verkligen synd om honom/ henne. Inte konstig att hon förälskar sig på ett mycket passionerat men alltid anständigt korrekt sätt i hotellets vackraste servitris Helen, gestaltad av Mia Wasikowska.

Helen är graciös och busig, men också djupt tragisk. Hon är alltid sockersöt och när hon har på sig sin ljusblå klänning ser hon ut som en liten prinsessa. Till skillnad från Albert är Helen sexuellt kokett och extremt målinriktad. Det går inte att undgå i den scen när hon full av iver lär Albert att kyssas i de romantiska möten som kyparen arrangerar i en park.

Att Helen först förälskar sig i Sean, gestaltad av Mark Williams, är dock ingen slump. Han är en person som har förstörts av samhället och dess penningfixering. Denne man är ung, vacker, bildskön och stark. I en scen försöker han laga värmeledningen genom att slå på den med en hammare; Han ser nästan ut som guden Tor. Han är förälskad på riktigt men han kan inte förmå sig att nå ut med sina känslor, mycket på grund av sina mindervärdeskomplex. Han misslyckas med att bli en ansvarsfull människa.

Men frågan är: Finns det överhuvudtaget i ett sådant samhälle där de befinner sig ansvarsfulla människor? Hotellvärdinnan utnyttjar sina medarbetare även när de är döda. Hon liknar en gam. Den unge herrn Viscount Yarrell, spelad Jonathan Rhys Meyers, är en vivör och otroligt depraverad liksom doktorn, gestaltad av Brendan Gleeson, som är ett äckel. Han är den skådespelare, som har lyckas mer än andra att gestalta ”den typiska irländaren” med mycket övertygande gester presenterar han ett fyllo, en libidinös och promiskuös figur. Han gör det så fantastiskt bra att man begeistras av rollen.

Roberto Fogelberg Rota 

Om madonna

Bra film som förenar europeisk och amerikansk film 

När man ser filmen ”W.E.” går det inte annat än att känna viss sorg och uppgivenhet, för trots att Madonna har regisserat en mycket bra film, har den behandlats illa, inte minst på Oscarsgalan och av kritiker. Det verkar ha förekommit en del förutfattade meningar om Madonna som regissör. Den som ser filmen kommer dock att se den slående likheten med Tom Fords ”A Single Man” och med ”The King´s Speech”. ”W.E.” har en form som alltid har varit uppskattad i Hollywood; en melodram med psykologiska undertoner.

I centrum av historien står en modern kvinna som lever i dagens New York, Wally Winthrop gestaltad av Abbie Cornish, som är gift med en brutal man, William, som misshandlar henne och gömmer sin ynklighet bakom masken av en till synes människoälskare. Han gestaltas av Richard Coyle. I rollen William, ser man styrkan i filmen som presenterar trovärdiga och väl gestaltade psykologiska porträtt men tyvärr något ytliga. William är en kvinnoplågare av rang och påminner om Wim Spencer (Ryan Hayward), som är den brutale marin som tidigare var gift med Wallis Simpson, gestaltad av Andrea Riseborough. De två kvinnornas respektive liv följs sedan parallellt i filmen och deras liv är livsöden som fångar.

Wally gestaltas alltid i sterila hus och korridorer, en miljö som tydligt sätter tonen i hennes situation då hon genomgår en befruktningskur. Wallis, däremot, rör sig friare i miljöer, men hon är samtidigt alltid bevakad av kameror, vilket placerar också henne i en instängd miljö, om än på ett annat sätt.

Miljöerna, även om Madonna skildrar vackra salonger och stramare engelska parker, är i dem vi mest ser fångenskapen, vilken plockas fram genom långa tagningar – så typiska också för vissa av Luchino Viscontis filmer. I dessa tagningar förmedlas stämningarna effektivt, men Hagen Bogdanskis foto är dessvärre lite för dunkelt; Det finns en saknad av ljus som gör de råa kvinnomisshandelsscenerna lite för arbetsamma och ger en konstig patina med klang av äldre foto.

Den del som handlar om Wallis är onekligen bättre på denna punkt. James D’Arcy spelar en sympatisk och mycket bestämd prins Edward som vägrar att bli vuxen och finna sig i traditionen, vilket syns 

tydligt inte minst i två scener: när han abdikerar – med en kameraåkning visas några av hans förfäders rustningar prydlig uppställda i en mindre sal – och under besöket i ett slumområde när han inte tillåts besöka folket.

Visst är de andra figurerna i kungafamiljen bara silhuetter, men deras närvaro gör filmen till ett komplement till ”The King´s Speech” som förevigade den officiella visionen av monarken.

Tyvärr fungerar Wallys kärlekshistoria sämre; inte för att Oscar Isaac är en sämre skådespelare än James D’Arcy men för att rollen känns lite mer osäker och schablonmässig. Han får även stå för det komiska i handlingen och med detta lyckas han bra.

Filmen är mycket målerisk och varje detalj är kurerad. Precis som den venetianska målaren Pietro Longhi, tar Madonna fasta på människornas grupperingar och under auktionen av Wallis ägodelar skymtar några kända profiler, så som den lettiska skådespelerskan Aija Terauda, känd för medverkan i några tv-serier, och Randall Paul, som känns igen från Stanley Kubricks ”Eyes Wide Shut”. Dansen blir viktig och det är det enda ögonblick som tillåter rockmusik av Sex Pistol ”Pretty Vecan”. I denna stund kan kvinnorna vara sig själva.

Sofia Masanobu

Rysk avagard

Övertygande teatersatir på film

The Practice of Beauty
Regi: Viktor Shamirov
Medverkande: Pavel Savinkov, Viktor Shamirov, Yurity Kutsenko, Kseniya Radchenko, Konstantin Yushkevich m.fl.
Visad på KinoRurik

Varje år presenterar föreningen Sällskapet Ryska huset filmfestivalen KinoRurik som i Stockholm och Uppsala visar några av de bästa ryska produktionerna. Det är ofta frågan om mycket bra filmer som kommer från ett land som kanske känns avlägset men som trots allt ligger mycket nära och har intressant kulturellt utbyte med Sverige.

Festivalens invigningsfilm är ”The Practice of Beauty”, en övertygande film att inleda med. Denna visar med en satirisk blick upp dagens Ryssland, sett genom några teaterskådespelares ögon. Dessa är eländiga och konstiga individer som rör sig i en verklighet som inte är den minsta glamorösa eller vackra;

Ett mindre teatersällskap skall turnera med något kostymdrama längst en av de stora floder som finns på den ryska slätten. De åker tåg och bor på enkla något skumma landsortshotell.

Bland de fyra skådespelarna (med samma namn som de verkliga skådespelarna) finns Pavel Savinkov, en mycket begåvad människa som samtidigt uppvisar tydliga tecken på våldsamhet och självupptagenhet, vilket gör honom till en ynklig figur. Han är stjärnan i det patriotiska tv-eposet som heter ”Port Arthur”, kanske det största ryska nederlaget någonsin. (Nyligen har han varit med i någon hemsk spionhistoria på filmduken.) Vi har Viktor Shamirov som är en lyckad skådespelare, men som misslyckats med sitt privatliv och har otroliga komplex på grund av sitt judisk/polska ursprung.

Den tredje är den hysteriska Yurity Kutsenko som har spelat polis i några serier och visar sig vara mycket konstig med sina huliganfasoner. Den fjärde är Kseniya Radchenko, som gestaltar en ung elev. Hon är rolig, seriös och listig, med undantag av att hon spelar med i de andras dårskaper. Hon har ett kluvet förhållande till all form av sex. Männen, inklusive turnémanagern Ivan (Konstantin Yushkevich) som är en lite allt i allo, börjar försöka få ett förhållande med henne.

Ju längre in i filmen vi kommer desto konstigare blir fotografiet och samtidigt blir allt mer och mer rubbat. Här finns en problematik som också skulle kunna appliceras på Lars von Triers ”Idioterna”: ett överdrivet skådespel som tröttar ut åskådaren.

Maffiabossens livvakter och poliser är rent av hjälpsamma, vilket snarare ökar känslan av någon form av uppgivenhet. Vi upptäcker i alla skämt och i allas konstiga förhållningssätt en djup melankoli samt ett vemod hos människor som har misslyckat med sina mål och drömmar i ett samhälle som verkar vara alldeles för komplicerat. Vi har sett misär och problem i många ryska filmer. Skillnaden denna gång är att de som lever i slummen denna gång verkar trivas med det. Jag är verkligen imponerad och jag anser att det finns en röd tråd mellan denna film och verk som Gogols ”Revisorn” men även till den tidiga sovjetiska avantgardteatern.

Roberto Fogelberg Rota

Kubrick är Kubrick

DVD-utgåva vägen in i Kubrickvärld

Killer's Kiss, Spelet är förlorat, Ärans Väg
Regi: Stanley Kubrick
Studio S DVD, 2012

Det finns vissa personligheter som har blivit kanoniserade och gjorts till förebilder, såsom Wolfgang Amadeus Mozart bland musiker, Homeros bland lyriker, Marcel Proust bland romanförfattare och Pablo Picasso bland konstnärer. Att inte tycka om dem uppfattas som oförståeligt och oförsonligt. Inom filmens värld är Stanley Kubrick, med bara tolv regisserade filmer i sin meritlista, en sådan förebild man förväntas älska.

Kubrick står som en symbol för de seriösa filmskapare som ofta från litterära förlagor lyckas göra utmärkta kommersiella filmer. Vad har då dessa filmer haft för influenser på dagens regissörer och publik? De är fortfarande mycket starka och håller stilen genom åren och de kan i vår färgglada tidsålder till och med vara en bra inkörsport till svartvita filmer.

Efter en del mindre verk och en misslyckad långfilmsdebut regisserade Stanley Kubrick som 26-åring, på ett mycket övertygande sätt, sitt enda originalmanus, ”Killer's Kiss” där han både stod för filmande och klippning. ”Killer's Kiss” är en noirfilm och Kubrick använder sig av alla ingredienser så typiska för genren; nattbilder, sneddrivna vinklar, ett plötsligt möte mellan den naiva boxaren och en fallen kvinna samt hårdkokta gangsters. I denna film noir tycks ett frö sås som visar vägen till andra av Kubricks filmer och även påverkar dagens mytologiska filmer.: En scen i filmen som tydligt på visar att detta frö såtts är när Rapallo beväpnad med en yxa, slåss nära ett lager för skyltdockor – motståndarens vapen är en harpun.

Här finns också indikationer på Kubricks influenser och hyllningar till andra filmskapare, så som Michael Powell, vilket i sin tur bärs upp av den balettdansande karaktären, spelad av Kubricks dåvarande fru (Ruth Sobotka).

Det är också i denna film som en symbolisk ”mamma” (systern till huvudrollsinnehaverskan Gloria Price, spelad av Irene Kane) föds till en av Kubrick mest berörande kvinnofigurer, nämligen Lady Lyndon, i ”Barry Lyndon” Marisa Berensons paradroll. Precis som Lady Lyndon framstår kvinnan som en skör skönhet, men i en scen växer jaget och träder fram. I denna förklarar hon för Rapallo att hon tänker lämna Gordon för att i stället vara med Rapallo. Här träder plötsligt en fullvärdig människa fram.

Rapallo gestaltas av Frank Silvera. Bortglömd idag gjorde han under sin tid sig känd för att spela ”native American” eller utländsk smågangster i b-filmer. Också i ”Killer´s Kiss” är han en bov, men rollen får lite mer patos på grund av det faktum att han precis som alla andra är rädd, i detta fall för att bli gammal. Rädslan knyter honom till sökandet efter en yngre kvinna.

”Spelet är förlorat”, också den utgiven bland de tre i Studio S satsning, är en betydligt bättre film än ”Killer´s Kiss”. Det filmiska utrymmet är använt på ett skickligt sätt. Vi ser ständigt bilder på högtalare som ger tittaren känslan av att vara den fjärde väggen. Dessutom är den ett litet mästerverk just i gangstergenren.

Här finns en av de bästa Sterling Hayden-gestaltningarna, eftersom den mångsidiga rollen Johnny Clay går att återfinna här. Samtidigt befäster denna roll iscensättningen av gangstern som vill förverkliga den amerikanska drömmen att bli rik. Tillsammans med några kumpaner rånar han därför en travbana.

Med sådan utgångspunkt kan filmen både ses som en förståelse för och som en kritik mot den amerikanska drömmen och idén om framgång till varje pris. Gerald Frieds musik är närvarade och ger kraft och rytm åt händelserna och i de brutala skottlossningarna. När panoreringarna över de döda kropparna sedan ackompanjeras av glada jazzstycken skapas en kontrast som blir än starkare.

I filmen får vi följa handlingen ur olika synvinklar och hur allt genom olika händelser kommer att gå åt skogen. Det sker på grund av karaktärernas egna brister och girighet. Allt under det att kassörens fru konspirerar för egen vinning. Rollen Sherry Peatty är viktig och välspelad men ganska parodisk. Hon är den klassiska falska kvinnan som får ett mycket ”välförtjänt slut”. Flickvännen, Fay gestaltad av Coleen Gray, är motpolen en intet sägande naiv och irriterade fläkt och den roll som Kubrick nästan förvandlar till ironisk, eftersom den låter åskådaren får en misstanke om att Johnny Clay kan vara homosexuell.

Tyvärr kantas Kubricks filmer ofta av ett starkt homofobisk inslag, också tydligt i ”Spartacus” och förmodligen än starkare i ”Barry Lyndon”. Här, i ”Spelet är förlorat”, finns Marvin Unger, gestaltad av Jay C Flippen, en äldre sjaskig man som underförstått skulle kunna ha haft ett förhållande med Johnny Clay.

Den sista av de nyligen utgivna Kubrick filmerna är ”Ärnans väg”. Den är ett absolut mästerverk, men är mindre lik andra verk av Kubrick. Den är självständig från Hollywood men har ett patos som närmar sig andra pacifistiska Hollywoodfilmer. Det som mer än allt annat förutom Georg Krauses fotografi gör ”Ärans väg” till en mästerlik Kubrickfilm är användningen av klippningen (Eva Kroll) som i denna film i hög grad styrts av Kubrick. Trots den extrema realismen från ett fotografi eller en relativt avskalad målning, finns det alltid en närvaro av kameran med robusta kameraåkningar. Ofta har Kubrick jämförts med den tysk-franske regissören Max Ophuls, men till skillnad från denne (som använde sig av kameraåkningar för att komma nära karaktärerna) gör Kubrick dem för att åskådaren ska blir mer och mer indragen i filmens värld.

Historien är enkel och visar hur man kan göra för att vinna ett krig, men mest av allt för att åstadkomma ett bra intryck gentemot tidningarna och politikerna. För att så ska kunna ske måste den franska militären i första världskriget först offra sina män i en vågad attack mot en befäst fästning. Sen kan generalerna för att statuera ett exempel arkebusera några lottade meniga i en patrull.

Den äldre generalen Georg Broulard spelas väl av den som har varit en av veteranerna både i Hollywood och i den franska filmen, Adolphe Menjou. Han är charmig, rolig, elegant och raffinerad. Det verkar som om tiden har stått still sedan hans roll i George Melfords ”Den vita schejken” mot Rudolph Valentino. Men han är också en girig karriärist och en ytterst machiavellisk person, som själv inte tror på det han säger. Porträtten är mycket intressanta och det är en av de många cyniska äldre män som befolkar Kubricks filmvärld.

Annorlunda i sitt råa och skoningslösa sätt är general Paul Mireau, som spelas av en annan stor skådespelare känd för demoniska rolltolkningar, nämligen George Macready. Han är pompös. Först sägs det att han sätter högt värde på sina män, men i själva verket är han enbart intresserade av sin egen karriär. Han skall observera allting och allt och visar sig skoningslös mot en av soldaterna (Fred Bell) som har fått en allvarlig granatchock. Han är oförmögen till all form av empati trots att han vet att attacken var helt omöjlig.

Det är intressant att höra dialogen mellan de vampyrliknande befälen, Paul Mireau och majorSaint Auban, gestaltad av Richard Anderson, när de med fara för sina liv går ner i skyttegravarna. Högkvarteret är beläget i ett mycket elegant rokokoslott med Watteautavlor och diverse tavlor med motiv på historiska slag. Allting vittnar om lyx. Det finns ett slags vitt ljus som i sin starka glänsande färg påminner om det ljus som vi kommer att få se i ”The Shining”.

Motpolen till den pompösa generalen och hans sliskiga följeslagare är överste Dexter, en idealist och före detta advokat, som spelas mycket väl av Kirk Douglas. (Här kan som en anekdot berättas att den stora stjärnans relation med Kubrick under filmen – inspelad nära München i det dåvarande Västtyskland med poliser som agerade soldater och några krigsveteraner – mycket bra, medan den i nästa film, ”Spartacus”, var av helt annan art.) Dexter är modig, elegant, respektfull och i många fall även uppkäftig med det finns ett slags uppgivenhet och maktlöshet som skapar en stark sympati för den gestaltning som Kirk Douglas gör. Hans karaktär försöker handla rätt, men filmens öppna slut blir beviset för en större tragedi.

Musiken är militärisk och den fungerar som en ironisk kommentar till de ynkliga handlingar som vi ser. En av de bästa scenerna är när löjtnant Roget (Wayne Morris) och korpral Paris (Ralph Meeker) samt en tredje soldat som av misstag dödas befinner sig isolerade i Ingermanland.

Stridsscenerna tillägnade det första världskriget är dock inte de bästa, men är trots det intressanta i fråga om komposition; Man ser aldrig fienden.

Det finns i ”Ärans väg” en filosofisk diskurs, som skulle fortsätta i följande verk ”2001” och ”Barry Lyndon” om religionens oförmåga att kunna trösta eller ge svar till människorna. Visst är den katolska prästen (Emile Meyer), som kommer för att hjälpa, god, men vi förstår att den cyniska visionen kring soldat Pierre Arnauds (Joe Turkel) tillvaro är mer logisk och gör karaktären så intressant och mångsidig att realismen blir både filmisk och psykologisk. Med detta verk har Kubrick inskrivit sig i filmhistorien för den tekniska men även psykologiska styrkorna. Filmen är fortfarande mer än sevärd. 

Roberto Fogelberg Rota

Inte så lyckade

Med en pappersfigurs psykologiska djup

The Deep Blue Sea
Regi: Terence Davies
Medverkande: Rachel Weisz, Simon Russell Beale, Tom Hiddleston, Ann Mitchell, Barbara Jefford m.fl.
2011 Atlantic film

Som recensent uppstår ibland situationen att man skall skriva om en film som man minst sagt känner haltar. Så är fallet med ”The Deep Blue Sea”, en film som inte ens tack vare de stora resurser som lagts på fotografiet av Florian Hoffmeister och den mycket spektakulära klippningen av David Charap klarar sig genom en kritisk granskning. Filmen är inte tillräckligt genomtänkt och har problem redan på manusnivå.

Historien handlar om den uttråkade överklassfrun Hester Collyer, som spelas av Rachel Weisz. Hon lämnar en omtänksam och ansvarsfull make, advokaten sir William Collyer mycket välspelad av Simon Russell Beale, för en yngre före detta stridspilot Freddie Page, spelad av Tom Hiddleston, som visas vara en omogen person. Filmen utspelas i 1950-talets England och förespråkar en kvinnosyn som är lika konservativ som den tidens reklamaffischer.

Rachel Weisz är egentligen en mycket begåvad skådespelerska. Hon var magnifik i filmen ”Agora” där hon spelade Hypatia men här framstår hon enbart som oengagerad, först i överklassmiljön och senare i några mer enkla folkliga miljöer.

Denna lek med ”en kostymfilm” i en historisk period som är ganska nära vår egen verkar vara en trend inom den brittiska filmen där vi bland annat också finner filmer som Tom Hoopers ”The Kings Speech”, men i ”The Deep Blue Sea” som har fokus på karaktären Hester och hennes längtan efter ömhet och kärlek verkar allt överdrivet.

Den som lyckas bättre än andra är Tom Hiddleston. Denna Freddie Page är en relativt ung kille som har varit stridspilot. Det är lätt att irritera sig på honom för hans ansvarslöshet och hans kompiskultur på skrålande pubar samt hans oförmåga att finna en ny roll i samhället efter kriget, men också hans ständiga vilja att visa upp sig själv. Ändå är han lite för sympatiskt porträtterad mitt i sin icke-empatiska framtoning. Alkoholproblemen visas upp som någonting som är helt acceptabelt. Karaktären saknar djup och förblir lika psykologisk som en pappersfigur.

En ansats till komplext djup har dock gjorts i den scen där Freddie Page och Hester besöker ett konstgalleri. Här träder problematiken kring kulturkrocken i mötet mellan deras olika bakgrunder fram. Det verkar som om filmen vill referera till diskbänksrealism, men den lyckas inte och blir tillgjord, vilket delvis backas upp av musiken, gjord av av Ian Neil, som ibland kan vara bombastisk och spänger händelserna.

Roberto Fogelberg Rota

Blek efterhärmning av Tarkovskij

Inte så bra

Elena
Regi: Andrej Zvyagintsev
Medverkande: Nadezhda Markina, Yelena Lyadova, Aleksey Rozin, Andrey Smirnov m.fl.
Ryssland, 2011

svensk distribution TriArt Film

betyg C

När Fjodor Dostojevskij år 1866 gav ut Brott och straff väckte den mycket uppmärksamhet. I centrum av historien stod en man som utförde ett mord. I Andrej Zvyagintsevs ”Elena” är det en kvinnan som i dagens Ryssland utför ett mord, även denna gång av ekonomiska skäl. Precis som i Dostojevskijs berättelse finns det en stark bakomliggande drivkraft till mordet. Skillnaden ligger i Zvyagintsevs ointresse för psykologi i sin skildring av paret, av Elena en före detta sjuköterska och rikmannen Vladimir. I fokus hamnar den olika svåra relationerna mellan karaktärerna, till tonerna av Philip Glass musik som nästan spränger in i bilderna. Det kan verka lite överflödig och mäktigt, man vänjer sig snart vid musikvalet, som skapar ett vackert skimmer över filmen.

Handlingen innebos av en stark konflikt och kontrasterna mellan huvudpersonens nya liv i lyx, karaktäriserat av en avskalad interiör, tillsammans med en oligark, den framgångsrike affärsmannen Vladimir (Andrey Smirnov) och Elenas son, Sergeys (Aleksey Rozin) fattiga överfyllda små borgerliga lägenhet, är mycket illustrativa.

Detta distanserade sätt att förhålla sig till sakernas natur leder vidare till att de fattiga eller småborgarna presenteras på ett groteskt sätt. Berättarperspektivet ger dem inget utrymme för dem att skylla ifrån sig eller förklara sina misslyckanden, varken kommunismen eller kapitalismen utan endast globaliseringen, med dataspel och teve som uttryck, i ett ständigt flöde blir förklaringen till detta förfall. Det hela liknar mer och mer ett ryskt ”Big Brother”, i hög grad lik en västerländsk version.

I detta uppstår en irritation då återanvändandet av symboliken och referenserna till tidigare filmskapare så som Tarkovskij och Einstein inte växer till något självständigt uttryck, utan i stället växer till en härmning och repetition av tidigare sedda bildspråk. Tarkovskij och Einstein var regissörer som trots allt var humanister, övertygade om att människan kunde prestera någonting gott, medan det i Andrej Zvyagintsevs verk i stället tycks finnas en annan form av, om inte hat, så djup misstro gentemot människan som blir så starkt att det påverkar och hämmar regissörens hela förmåga att skapa. Därmed blir detta en film som har en intressant potential, men som nästan aldrig når fram i försöket att berätta sin historia.

Roberto Fogelberg Rota

En bra rumänsk film

Rumänsk ny våg

Aurora
Regi: Cristi Puiu
Medverkande:  Cristi Puiu, Clara Voda och  Catrinel Dumitrescu
Rumänien, 2010 Rumänska filmdagarna, Rumänska kulturinstitutet

Rumänska kulturinstitutet är en ypperlig bro mellan Rumänien och Sverige. Som en manifestation för detta kan nämnas de (återkommande) Rumänska filmdagarna. I år presenterades bland annat en egensinnig filmstil, någonting som bland annat kommit till uttryck genom den visade filmen Best Intentions. Denna visade sig också vara en fotografiskt (Adrian Silisteanu och Mihai Silisteanu) krävande film. Dessutom tycks denna film också ha en så gott som obefintlig klippning – dock ”utförd” av Andrei Gorgans hand och den är alltid ”assisterande” allkonstnären och regissören Adrian Sitaru. Filmen har långa tagningar som görs med en stillkamera, ofta placerad lite avsides, vilket ger något av spionperspektiv, sett från en halvöppen dörr.

I centrum av händelserna finns Alex, en ung man som har det gott ställt ekonomiskt. Filmen handlar huvudsakligen om Alex oförmåga att fatta rätta beslut samt att han inte litar på någon annan än sig själv. Han är alltid klädd i lediga, nästan lite säckliga kläder och bor i Bukapest i en fin lägenhet tillsammans med en vacker tjej, Laura (Delia Goia), den klassiska rumänska skönheten med mjölkvit hy och korpsvart hår.

Till skillnad från en annan mycket bra film av Sitaru, ”Aurora”, ges dock även andra karaktärer i filmen dignitet och möjlighet att komma till tals, till exempel Dr. Georgescu (Tibi Dina) som säger vettiga saker men samtidigt verkar vara ett överviktigt fyllo, eftersom Alex ser på honom med dessa ögon och vägrar att förstå att han har rätt. Till slut håller Laura på att tröttna på Alexs bravader och vill lämna honom. Axels mamma Elena (Mirela Cioaba) får en mindre stroke. Vi får följa hans väg tillbaka till hemstaden för att besöka henne på sjukhuset.

Det sker inte mycket i filmen, förutom att vara en ständigt pågående och vardaglig dialog som är viktig och har som syfte att sätta ord på en ständig icke-kommunikation och disharmoni hos huvudrollsinnehavaren. Genom denna dialog och den värld som målas upp presenterar Sitaru en verklighet som är brutal och rå och endast existerar i Alexs värld. Tydligt är att han är en avtrubbad enstörig. Vi förväntar oss att han skall skjuta någon eller begå självmord. Slutet är det mest oväntade av alla, med utgångspunkt i hans ”normalitet”.

Alex verkar vara en människa som är missnöjd med allt. Kameran följer honom nästan i varje scen och alla scener utom klippningen är små bravurer i hans förhållande till omgivningen. Han verkar inte förstå modern och hennes behov av att återhämta sig, att möta sina väninnor och de andra patienterna, som en kvinna som bär mask, eftersom hon har fått sitt ansikte vanställ

i en bilolycka, men också en ganska galen patient. Det verkar mycket komplicerat i kommunikationen mellan Alex och den tafatta fadern (Marian Relea), som inte ens har ett namn.

Best Intentions är en underbar film, eftersom den öppnar mängder med fönster till andra verkligheter och dessa perspektiv kommer till oss lite i taget, successivt anar vi mer och mer. Filmen fungerar liksom toppen på ett isbergs. Filmen prisbelönades vid filmfestivalen i Locarno och den visar att det finns en levande europeisk film bortom de största biografernas utbud.

Roberto Fogelberg Rota