Matilde De Angeli portá leonardo a essere quasi un capolavoro

Due bellissimi episodi

leonars.jpg

Titolo Leonardo

Regia  Daniel Percival

Interpreti Matilde De Angelis Giancarlo Giannini

Distribuzione Rai

Voto A

Poche personalità sono state così enigmatiche geniali e se vogliamo anche poco consociate tranne che per le sue opere come Leonardo da Vinci. Il merito in questa bellissima e elegantissima produzione della RAI di Daniel Percival e soprattutto del bravo Aidan Turner che interpreta un Leonardo da vinci molto diverso da quello che abbiamo visto in “da vinci Demon” o nei “medici”. Lo vediamo in tutto quello che è un ‘elegante analessi durante le interrogazioni a quei è sottoposto dal podestà di Milano Stefano Giradli un rigido è inquisitorio Freddie Highmore molto adatto alla parte quando è un artista affermano ma veniamo poi riportati  alla formazione fiorentina . Qui Aidan Turner presenta un giovane impacciato diverso dagli altri apprendisti di Verrocchio più grande degli altri con i capelli molto più lunghi e i vestiti molto più curati. Oltre allo studio abbiamo una caratteristica che lo fa molto simile a Greger il protagonista dell’Anatra selvatica di Henrik Ibsen una persona che vuole sempre e comunque a ogni costo dire la verità. Questo lo mette in cattiva luce con Caterina sulla quale ritornerò ma anche con gli altri da Verdicchio ma anche soprattutto nei confronti delle autorità . Lo si vede anche con un coetaneo lo spigliato e androgeno Jacopo Saltarelli interpretato da Kit Clarke un quasi antenato di Achille Lauro che lo circuisce in maniera semplicissima proprio in virtù del fatto che è più spigliato. In queste composizioni si vede chiaramente lo specchio dell’arcobaleno che è tipico della pittura di Leonardo. Il lavoro del direttore della fotografia Steve Lawes è eccellente e vuole soprattutto presentare qualcosa di moderno elegante ma legato alla tradizione allo studio della figura umana e in questo caso alcuni termine per così dire gay saltano fuori in maniera straordinariamente fine. Le altri autorità sono in primis il padre Pietro di Vinci un Robin Renucci particolarmente convincente. Non è solo un uomo duro e anaffettivo ma anche una persona e qui il linguaggio delle scene gioca con campi lunghi che fanno notare più di ogni altra cosa che si tratta  di una scena di tutti i giorni come il rapporto con il primo committente Amerigo Bicci che è nell’interpretazione di Sergio Albelli la parte fiorentina bizzarra ma anche molto concreta. Questo membro secondario della famiglia Medici potente e soprattutto molto più chiede qualcosa  concreto ovvero un ritratto della figlia. Da notare che con questa donna interessante raffinata e colta Ginevra intercetta con grazia e naturalezza da Poppy Gilberg Leonardo sembra più a suo agio. Ma precisamente coem nell’adorazione dei magi non dá quello che vuole. Gli stessi complessi d’inferiorità si vedono nei confronti dell’uomo potente e prepotente ovvero niente poco di meno che Ludovico Sforza interpretato benissimo da James D'Arcy. È un uomo duro sicuro di se che pavoneggia un sapere. In questo è simile a Vedricchio che guida con il pugno di ferro la sua bottega il ruolo nobilitato da Giancarlo Giannini. Non sono io a scoprire la naturalezza, il carisma e l’essere sia un po’ ruvido che molto sincero dell’attore nato a Spezia ma toscano però qui si supera. Verdicchio e chi capisce il genio che cerca di adularlo vedi come riesce prima a sfruttare le sue conoscenze nell’insalzamento della croce ma poi lo respinge. Questo non per un perbenismo ma per un incarico di tipo pratico che il pittore verrá sempre e solo ricordato solo citando il nome di leoanrdo. Verdicco coem pietro sa anche essere consolatorio ma più furbo ipocrita pieno di secondi fini è introduce alcune delle tematiche filosofiche. Raramente scrivo sugli autori ma la sceneggiatura Gabbie Asher, Frank Spotnitz e Steve Thompsson riesce e a essere molto convincente perché in scene funzionali alla storia normali e piene di una certa quotidianità reisce a fare scoprire alcuni temi come quello del colore e della luce. Chi sta vicino a Leonardo ma non lo apprezza come amico anzi lo odia ma lo ammira ancora di più di Verrocchio è Tommaso Masini interpretato molto bene da Alessandro Sperduti. Non è un ruolo facile e neanche un ruolo simpatico e Sperduti non mi era piaciuto o meglio non lo avevo trovato irresistibile come Pietro il gottoso ma qui abbiamo un giovane forte , carismatico simpatico e anche abbastanza bravo ma inutile. Le sue reazioni sono deprecabili ma profondamente umano e solo lui capisce a pieno la potenzialità del realismo Leonardo. Un realismo basato quasi su una forma di ricerca pedante ai limiti dell’autismo che fa di Leonardo la persona in grado di osservare  e mettere sulla tela la psicologia e l’animo come quello di Caterina da Cremona che è interpreta dalla stupenda Mantide De Angelis. La De Angelis bolognese e padana ricorda moltissime delle attrici del nord Italia da Lea Massari a Carla Gravina con anche un pizzico della Duse e di Isabella Andreini comica dall’arte. Sicura spigliata naturale e raffinata fa in modo che rimaniamo sia conquisati che ammaliati. Le scene con una casa che non è alla fine un tugurio sono bellissime e ricordano molte delle composizioni dell’annunciazione e abbiamo sia un rapporto comico quando lui la rifiuta (forse anche per paura di mettere al mondo un altro bastardo 9 e pii la risegue . Il rapporto di complicità che si instaura tra Caterina e Ginevra è bellissimo con il pasaggio del libro di Ovidio e la stupenda scena dell nibbio. Se Loenardo mette in luce l’animo di Caterina che è molto sciupato anche lei mette in luce quello di Leonardo pieno di una certa timidezza pieno di paura e la immagina come quel messaggero alato di una nostalgia una melanconia. I due potrebbero essere felici ma non lo sono perché vedo i problemi di uno per l’atro. Due ottimi episodi di una serie che conferma la forza della RAI che non +e seconda a nessuno nella produzioni di grandi affreschi storici.

Robert Fogelberg Rota

...

Lite för enkelt med homofobi

Hans-Erik Dyvik Husby är Cornelis Vreeswijk

cornelius.jpg

Titel Cornelius

Regi Amir Chamdin

Medverkade Hans-Erik Dyvik HusbDavid Dencik Malin Crepin Rainer Gerdes

Svensk distribution SF

Betyg A

Cornelis Vreeswijk har vart onekligen an av dem stora både i svenska musik och litteratur och precis som Carl Michael Bellman han har lyckas att fånga tidsanda och det som är svårare visar att även svenskar är roliga. Det som är slående och gör Amir Chamdin verk bland dem tjugo bästa svenska filmer någonsin är den skådespelare som presteras av Hans-Erik Dyvik Husby som är männen Cornelius med hans livsglädje hans religiositet som har att göra med den svåra tiden i dem ockuperade Nederländerna i vilken den lilla Cornelius spelade av Adrian Munoz Nordqvist förs bort från en mild och snäll modern Kim van Kootenav två stycken grymma och kalla Nazister spelade av Rainer Gerdes och Olle Jernberg  till ett santorium och från det till Sverige. Dessa scener är perfekta med ett vit skrämmande och kallt ljust som för vårt minnet till det som var Carl Thoedor Dreyer senaste verk och vi ser hur under filmens gång Crille Forsberg foto blir annorlunda och tar fasta på den lek av olika färeger av maskerade och skönhet typiska av den svenska 1960 och 1970-talet en tid av glädje. Hans-Erik Dyvik Husby med ett tung betygade kropp rörs sig överallt från blad södre okar i den nya miljon program stad fastar vid vikar och först i ett Sverige som är vackert. Utomhus kontastera med den allt sjäsgisat spel lokalre dem trånga läghjet i vilken Cornelius kanske med allt rätt känns sig spionerade Lika vackert som utomhus är den frösta hustru den madonna likande inghali spelade av Malin Crépin. Hon försöker att trösta honom men uppftar inte att det är en adels för vilsen själ och just i spelet med mask av ett utåtriktade sarkasm bli en sätt att maskera en osäkerhet av ett jätte i näsatn allt. Vi ser många personer mest kvinnor som har ett slags hatisk förhållande till honom från byråkraten pin uppan Susanne Thorson till den kalla finlandsvensk direktör på Backberget spelade av Frida Sjögren. Det skulle kunna verkar att Cornelis säljer sig själv för pengar och berömd och det ses tydligt i den bråk vid Filmhuset som förekommer mellan Cornelius och trubaduren Fred Åkersson spelade av David Dencik som alltid han är underbart att spela ett negativ svårt och hatisk karaktärer och i hans scener försat möt vid ett charmig maskerade fest och den andra när dem skall fotas visar hur pass snabbt skicklig och rytmisk är Gregers Dohn klippningen. Det finns förutom screena av ett film i Brasilien det finns en hyllning till Bo Widerberg och hans odödliga Mästerverk Edvira Maninger när Cornelius möte sitt andra kärlek den sofistikerade skådespelerska Bim spelade av Helena Af Sandeberg precis son Anedes Bum den girige producenten som har Johan Galns ansiktet hon vill och lyckas att utnyttja honom och tar den ganska naiv Cornelius till vad hon ville. Scenerna med sonen Jack är hjärtskärande men vi ser alla den svpra och ofta mång fascinerade dela av Cornelius personlighet som när han angriper med vrede två stycken travestier spelade av Axel Petersén och Emil Johsen. Den ser inte särskild kvinnliga ut som hans super snygga gruppies se även Kerstin Vitali som gör en liten med övertygade roll och scener är rå och snabbt. Fast den ger en tidsandan av en stor artist med problem i hans skapande och svåra trauma med vilken hans lyckades kanske inte att vinna med försökte. Roskilde festival är mäktig som en barock bild en av dem bättre r ock filmer.

Robert Fogelberg Rota

100 år med Nino Manfredi

100 år av Nino den anti latin lover

brutti sporchi e cattivi.jpg

Titel Fulla Skitiga och Elak

Regi Ettore Scola

Medverkande Nino Manfredi Giovanni Rovini

Svensk distribution Atlatic film

Betyg A

Nino Manfredi var onekligen en av dem bästa skådespelaren någonsin i den italienska skådespelaren och den roll som Giaginto kunde föra samma dem erfarenheter som Manfredi hade både när det gäller tataren och film. Det är en slags Kung Ubu gastat som håller en familjer i skräck. Den är en hus tyrann i en familj som är högst icke fusionera på grund av den miljö av ett kök stad i vilken han lever tillsammans med fru Maria Bosco… denna är en sliten kvinna . man ser hur fotografi av Dario Di Palma visar en stark känsla till att estetisera den elände och klippningen av Raimondo Crociani som ses även i slutet i den som är den stora bråk mellan Giginto familjen och några andra desperada personer till vilken som hämnd Giaginto säljer själva kåken med bonde Giuseppe Paravati från södra Italien. Det samma är med den prostituerade som Giacinto  tvingar familjen till iside spalade av Maria Luisa Santella en mycket öm och någorlunda söt person som vill passa inne. Scenen av dem påtänka mordet är mycket fint och spånade och den är nästan lite förstörd av byxa rollen av Gigintos modern som spelas av Giovanni Rovini. Den är en av dem många figurer i en familj som är komplicerade hård och inte minst löjliga fast denna löjlighet är viktig för att kunna förstå att detta är den sätt på vilken vi ser på dessa människor men vi är otroligt lika dem. Det finns ytligare en parodi den till spaghettis western som är väldigt interesnat

Robert Fogelberg Rota

 

A Nino

Ennio Germano è nino Manfredi

in arte ´nino.jpg

Titolo In Arte Nino

Regia Luca Manfredi

Interpreti Ennio Germano  Miriam leone Stefano Fresia

Distribuzione RAI

Voto Capolavoro

Pochi film biografici sono riusciti cosí bene come in Arte Nino. La scena amdre dove vediamo come il personaggio è veramente Nino manfredi è quando Nino sul lago di Bossena si dichiara per Erminia dopo uan gita in vespa , la fotografia diu Fabio Olmi è belisisma molto elegante molto italiana il montaggio di Lucina Pandolfetti molto bello rapido e dolcee le musiche di Nicola Piovani sono le musiche di Piovani le melodie dolci è armoniose tipiche di questo compositore. Sul più bello arriva un cameriere a chiedere il conto di un pover Saturnino o Nino che non ha ancora preso il caffè. Nino Manfredi era un lunare capace di portare Pierot al cinema nella vita moderna e i suoi personaggi dal diabolico Giacinto all’irritante cameriere di Pane e cioccolata passando per molto altro avevano un ‘umanità una forza nella gentilezza. È uno sfondo tragico che si nota fin dall’inizio quando Nino che poi per me diventerà l’emblema stessa della forza e della salute (peccato che non fece mai incursioni nel cinema d’azione) è internato in un sanatorio. Un luogo tero d’architettura del Ventennio pieno di dolore la tubercolosi e disciplina che puó essere quella abbastanza ridicola del professore Giuffrira benissimo interpretato da Leo Gulotta a quella sostanziale ovvero interiorizzata di prof Giuffria anche qui una lezione di recitazione del bravo Roberto Citttran. Ma il sanatorio è anche un luogo di amicizia di spedizioni notturne dove vediamo il vizio del fumo che ci tolse un attore capacissimo troppo presto e  fatto per esorcizzare la morte dagli scherzi pesantissimi a Zagaja un bravo Vicenzo Nemotado, alla canzone per il malaticcio e completamente gabbro Lampadina un bravissimo Luca di Giovanni all’amicizia scontro con Emanuelel Caserlo Cesare detto scommetti. Un gruppo di amici al quale si aggiunge l’infermiere nello un bravissimo Giorgio Tirabassi che sará modello di Manfredi pe ril ruolo che abbiamo amato di più l’infermiere in “C’eravamo tanto amati”. Questo Nino che vede sogna e impara e si vedono anche il contrasto con un fratello quadratissimo ma simpatico Dante Flavio Furno ha un rapporto conflittuale con i genitori il commissario tutto di un pezzo Romeo un grandissimo Duccio Camerini e la madre religiosissima Antonioa una bella oltre che brava Anna Ferruzzo. Sarà un rapporto ricco pieno di incomprensioni tra dei genitori che gli vogliono troppo bene e poi sono sicurissimi alla fine della bontà della scelta di un figlio coscienzioso ma troppo vivace. La madre prima quando nell’immediato dopoguerra partirà una  tournée in Umbria e il padre quando senza divisa lo vedrà in televisione fare uno shech in dialetto ciociaro per mostrare che i burini sanno fare ridere senza volgarità e senza che gli si ridà dietro ma che si ridà e si pensi. Ennio germano è mingherlino con quel viso da eterno ragazzo ma diviene nei modi nella mimica e anche nella prestanza il Nino nazionale essendo stato prima il saturnino. La recitazione è istrionica ma nel senso di virtuosa imita una gallina che rimane alquanto stupita sa fare le gocce e presenta a un esame universitario l*Arlecchino Servitore di due padroni bene come i vari Marcello Moretti, Ferruccio Soleri e perché no anche Enrico Bonavera mascherando il ciociaro con il veneto. È un attore da commedia dell’arte e si vede benissimo anche quando incontro i quattro personaggi magici Gianni Bonaguerra un bravo Vincenzo Zampa  Rosella Falk ricordiamo interprete finissima rincarnata da Barbara Ronchi il padre intellettuale che è Orazio Costa un tetro Pietro Ragusa e soprattutto l’amico Tino Buazzelli attore di teatro e di cinema oltre che di televisione che è Stefano Frisia. Il corpo di Stefano frisia è atletico ma pesate la dizione istrionica e siamo di fronte a un personaggio di commedia dell’arte anche personaggio quasi boccaseco perché introduce Nino nei Bordelli dove incontra il padre che lo caccia ma anche il primo amore. Non è un caso che la prostituta gentile interpretata da Sara Lazzaro detta Iolanda che rincontrerà come fans rispettabile sia veneta perché veneta è la commedia dell’arte e l’inizio del teatro. Un teatro fatto di ironia , un sarcasmo sottile che nasconde un ‘amarezza per uan condizione di sudditanza. Si vede molto bene prima con i fascisti crudeli e villaggi rozzi nella loro aggressività e poi con gli americani anche loro dei ciociari ma precisamente come il non meglio identificato regista di film romani interpretato da massimo Wertmüller sicuri per la loro posizione di comando di prendere e poter aver tutto. Da noatre che anche loro snobbano il povero Nino che gli fornisce una bellissima imitazione di Charlote. Qui ammiro moltissimo Manfredi che introduce i due furti quello ai frati da parte di Nino e tino mascherati e poi agli statunitensi di benzina che sono barvata un po’ come il fumo. I tedschi o nazisti in una scena che ricorda l’arrivo dei dragoni bavaresi nel meravigliosa “Nell* anno del signore” dove Nino Cornacchia amoreggiava con la bella Giuditta quella Caludia Cardinale che poi non fu altro che Rossela Falk in versione maggiorata è bellissima molto intesa e i nazisti visti da lontano non sono che degli arroganti che non apprezzano l’Italia. Un film che ci colpisce e ci diverte e infonto la perfetta Miriamo leone bravissima nel ruolo di Erminia non è che l’amore con l’A maiuscola. Un film che ha bellissime scena anche quella degna del posto delle fragole del sogno e che va visto e rivisto magari anche quando finirá la pandemia al cinema

Robert Fogelberg Rota

Carossone signori

L’uomo e la musica

c.jpg

Ma dov’era Fred Buscaglione

Titolo Carosello Carosone

Interpreti Edoarado Scarpetta Vincenzo Nemolato Ludovica Martino

Distribuzione RAI 1

Voto A

Pochi artisti hanno saputo scrivere canzoni bellissime e sempre attuali con una distanza ironica come Renato Carosone che ha mostrato il meglio della vitalità di Carosone e la scelta di farlo interpretare da Edoardo Scrapetta (si discendete di quei Scarpetta da cui provenni anche i grandi De Filippo) è quanto mai azzeccata. Nela fotografia che forse abbiamo già visto di Marco bassano bellissima ma molto simile nei suoi colori bellissimi pieni di eleganza e fantasia e in un montaggio bello ma abbastanza essenziale di Natalie Cristaini assistiamo a una narrazione potente e classica che inizia dalla fine quando renato in compagnia di Gegè sta per esibirsi alla Chargerie Hall. Poi siamo indietro a Napoli nel conservatorio dove nel 1937 renato deve diplomarsi. Edoardo Scarpetta è Carosone e costruisce un personaggio che è simpatico pieno di vita buono è soprattutto molto ma molto teatrale. Questa teatralità nasconde isicurezze melanconie e una trauma la morte della madre che apapre in una scena onirica. Scarpetta fa onore non solo a tutti i suoi antenati ma anche a quello che è la costruzione tra l’arte intelettuale di Stanislavski è quella fisica di Mejerhold presentanta in diverse scene madri. Moltoi spazio viene dedicato all’esperienza africana con diverse sceene madri. Sia ben chiaro essendo un film per la TV la parte sociologica è forse troppo corte ma si assiste in queste breve scene a alcuni quadri come il rifiuto del ruolo di colonizzatore razzista ma invece la presentazione sia dell’amore visto per Italia una splendida Ludovica Martino fin dall’inizio e poi anche a quella che è la parte più scura e tetra la seconda guerra mondiale. Abbiamo uan scena quando Carossone che è stato insultato e aggredito al limite del razzismo dal camionista Remigo Campi un bravissimo Leonardo Lidi viene fermato da alcuni irregolari pro inglesi. Si salverà tramite la musica un linguaggio universale che permette di far conoscere tutto e tutti. Sia Remigo che lo spaventoso guerrigliero un intenso Simon Malonnen sarano conquistati. Da notare che in questa scena il montaggio di Natalie Cristiani è inesistente per farcela veder in diretta come diviene fondamentale quando al figlio adottivo e siper amato verrá presentato in una fotografia il povero Odoarso Antonio Orefice.. La stora d’amore è vera bella e stupenda la ballerina veneziana uan graziosa e carismatica Ludovica Martino che alla fine s’innamora di un personaggio simile a Pierot. La storia d’amore è bellissima e divien un maore anche per un figlio. Dopo questa abbiamo anche l’incontro con quello che sará il fantasista della banda il personaggio chiave con una carica di riso Gegé un grandissimo Vincenzo Nemolato. È un attore molto bravo teatrale ma non nel senso negativo capace di conquistare tutto e tutti a tratti forse anche un po’ pensate vero erede dei comici dell’arte con molti lazzi gustosi come quello dell’improvvisare un a batteria sul golfo di Napoli con alcuni cocktail oppure quello dell’aereo. Al trio si aggiungerà un personaggio che forse qualche signore di mezza etá come me ricorda ancora Peter van Wood olandese intepretato da Nicolo passetti. Quest’attor sembra veramente nord europeo e presenta un personaggio che è moderno con la chitarra elettrica che poi lascerà ma secondo me fondamentale. Se Carossone è chi esce dal golfo di Napoli da una finestra sul modo e l’arricchisce van Wood e chi entra nel golfo con il suo bagaglio si arricchisce e arricchisce una tradizione. Lo spostamento a Milano molto doloroso porta al personaggio magico un po’ Mefistofele è un po’ fatina della favola Nisa alias Nicola Salerno il paroliere presentato da Flavio Frurno. È un uomo che ha due caratteristiche la cortesia ma anche la critica la decisione è ottenarno insiem “Tu vuoi far l’americano” uan delle più belle canzoni di sempre. In questo periodo dove la scenografia anche se più moderna e borghese con la televisone ricorda quella di un film italiano mai troppo considerato 2la signora di tutti” di max Öphlus. Un qualcosa di stupendo è un intuizione è un episodio raccontata in maniera fortemente non drammatica l’incidente di Pino il figlio interpretato dai fratelli Davide e luca Dimistescu. Per una caduta banale finisce in coma e con un ‘azione da Pulcinella o da arlecchino ogni sera dopo meravigliosi concerti Carosone si reca al capezzale del figlio. Qui siamo oggi quando con la pandemia stiamo tutti in una situazione simile. Un film che prende tantissimo ci fa pensare e ci ricorda che la musica è come l’inchiostro dei documenti il sangue della storia. Per me Carosone ha un significato particolare grazie a Stefano Bollati che troviamo anhc ein un piccolo ruolo. Nela meravigliosa sal Grunewall chiese al pubblico due canzoni. Io risposi Tristano e Isotta di Wagner e una persoan vicino a me O’Saracio . Il buon bollati gli mise insieme in un’imposivazioe dove i due geni si fecero notare e lo fece benissimo. Un film bellissimo che mostra la forza di mamma RAI

 

Robert Fogelberg Rota

Luther och både gott och ont i Europas början

En av dem bättre filmer i hela historia

luther.jpg

Titel Luther

Regi Eric Till

Medverkanden Joseph Fiennes Sir Pater Ustinov Jaroslav Novotny Michael Traynor

Svensk distribution Atlantic film

 Betyg en av dem bättre film i filmens historia

Luther  är åtminstone för mig bland den första tio filmen i hela film historia och det borde vara obligatorisk att se den. Det är en gedigen och trogen berättelsen hur reformationer började mycket på grund av en människan samvetskraven och sitt adels svårt förhalade med gud. Joseph Fiennes tolkar Luther som den skulle vara en mer handlingskraftig Hamlet och filmen tack vare den vackra foto av Robert Fraisse den är ett tröst för ögat. Varje klippning och varje enskild bild varje person kommer ifrån den tidiga 1500-talet tyska måleri med Albert Durer men mest av allt med den målaren Lucka Carmback den äldre som finns även spelade av Jaroslav Novotny som får ett duett med Sir Pter Ustinov vilken gör som alltid ett bra roll full av ironi distans men även en del inlevelsen. Klippningen av Clive Barrett är underbart i allt mest i den scen som utspelas i Italien när påver Leo X av medici jagar en vildsvin med ett musikalisk stycket av Richard Harvey som lyckas att ge episk dimension. Det finns inte i början i vilken vi ser en av Luthers många monologer i vilken han vrider och vänder sig först det är under ett åskan med gud och sen blir dem ofta med djärvlen. Det är en personlig kris som sen lite i taget kommer att drabba hela Europa. Krisen börjar med ett svårt förhållande till en far hans som spelas av Michael Traynor. Till är mycket duktig och originell eftersom han antyder det men utvecklar inte historia och snarare visar att fadern kommer mera att uppskatta och oroar  sig för sonen som kommer att ta den första debatten. Denna möte med den troende katolik som är Luthers fiende den italienska först humanisten och sen kardinalen AG irolamo Alendro spelade av Jonathan Firth är i sig mycket viktig. Lite äldre än lLuther denne är i Jonathan Firth gestaltning ett visligen sträng rent av strikt och konformist människan men även en person som är väl övertygade av det som han vill och verkar vara djup troende. Det är en svårt gestalt och precis som luther han har en svårt relaktion med *en fadern i denna fall kardinalen Ctajan mycket väl spelade av Matheo Carriére. Det är en bra skådespelaren som har redan presenterad ett likande typ av gestalt i Giuliano Montaldo ”Giordano brino” men i Luther han öveträffar sig. Det som är intressant ’r det två roller som vi skulle kunna betäcka som dem magiska roller den av den goda fadern till Luther först den som är hans direkt överordnade Agostini munken
Johann von Staupitz
spelade som alltid med klass , karisma och extremt skicklighet i sitt naturlig sätt av Brunao Ganz inte minst i scenen i vilken han tar upp bin och det som låter så att att kunna ta hans stund Frederik den Vise spelade av Sir Peter Ustinov. Det är en roll av ett först som blir mer och mer intressant hur han lyckas att ta reformationer dit han vill. Vi ser hans uppriktiga besvikelsen i filmen början när den svåra och löjliga John Tetzel spelade av Alfred Molina kommer. Det är en karaktär som visar två bilder av sig själv den av skyklig affärs män som kan sälja dessa bullar och det som är den av fackiriska när han bränner sig själv. Medan Luther redan ifrån början hjälper till dem svåra pinade som fadern Otto spelade som alltid av Anatole Taubman. Terzel vänder sig till dem  sista som är exempel viss Hanna den fattiga kvinnan spelade av Maria Simon. Även Luther är nära henne och det är en roll som personifiera folket men en komplicerade folk som man ser tydligt i många nivåer som den idealistiska holländska munken Ulrik
Marco Hofschneider
till den stora real politiker och Luthers dubbel Spalatin sekreterare till Frederik den visade spelade av Benjamin Sadler. Denna real politiker visligen en sofistikerade och hövlig byråkrat blir trots hans likhet med Faust ett slags Mefistofeles för den svåra val som görs av Luther vilken är hur man skall förhålla sig till bonde upprör som tillkommer enbart tack var luther åtminstone för smeden spelade av Herb Andress. En mycket liten men extremt vacker scen. Det som är lik Claudius i denna situation är onekligen påven Leo X spelade av Uwe Ochsenknecht en visligen pompös och ond karaktär men även ett magnifik förste. Vi ser honom enbart från Luther perspektiv men på ett ganska objektiv sätt precis som förstår Dem två personer som blir allt viktigare är den före detta nunnan Katerina von Bota spelade mycket väl av den sexuella Claire Cox som förvaldas från ett flyttning till en vackert och levande prinsessan till det som är rebell med stor R mycket lik Gent som vi såg i August Strindberg Cförst professor Kasterling sen broder Andreas spelade av Jochen Horst . det är en våldsamt men även rättvis gestalt av en människan som vill inte ha någon nåd söker inget nåd och är först begränsade av hans plats och sen vill nå allt den stora och svåra makten av ordet som blir mer och mer våldsamt. Ytligare en exempel av ett adels utmärk och intressant roll i en film som med rytm av ett modern thriller ser skapande av någonting annorlunda en stor faktura. Visligen man ser mycket lite om kejsaren karl V väl spelade av Torben Liebrecht och av Melchinor en mycket bra Lars Rudolph men filmen lyckas att återge en tid som har varit avgörande inte minst frö den svenska historia och som vi måste kunna se om igen.

Robert Fogelberg Rota

Om ett äldre film

Det uteblivna mästerverket

Richard_Lund-Mary_Johnson.jpg

TDet uteblivna mästerverket

Titel Herr Arnes penningar

Regi Mauritz Stiller

Medverkad Mary Johnson Richard lund

Svensk distribution Cineasterna

Betyg B

Jag vet att det skulle kunna verkar både pretentiös och orättvis att recensera Stillers verk men jag vill göra det eftersom det är fortfarande en bra film som har ett särskild plats i den svenska historia. Det som är bra är den fotografi som skapades av Julius Jaenzon med klippningen av Gustav boge. Tyvärr det är just den som gör ett problem i denna någorlunda exakta återskapandet av yngre Vasa tiden. Det är en klippning som är även för den tiden högt konventionell med långa tagningar i naturliga miljö dem berömda snö landskaper som vi skulle senare se i den mycket bättre filmatisering av en annan av Selma Lagerlöf romaner 2Gösta berlings sagan” har även den stora nätdel att vara skapande med ett system av törniga och målningar av själva remsan. Det är ett vanlig missförstånd att mycket av stum film innan Fritz Lang den första enorma geni i film historia utgick från svart vita bilder medan i själva verket var som vi ser här tornad. Om det hade varit i svart vit vid hade sett n levande gör av den första moderna konstnären . Det är just den en av filmers kvalitet precis som som den tre skottar spelade av Erik Stocklassa den ståtliga Sir Filip, den ormlikare Bror Berger och mest av allt det som blir den bästa skådepelare i filmen Sir Archie gestaltas av Richard und. Hård som en äktade aktion hjälte lik en sofistikerade förfadern till Conard i både
Arnold Alois Schwarzenegger och Jason Mamoa gestaltning han bär filmer. Vi ser ett pantomim repertoar av den peson som börjar med att leka bock och till slut tar sig själv och alla andra till ett undergång som kommer att drabba han och dem andra. Det är en mycket övertygande gestalt som kommer att kopiera och för allt del av hyllas även från en annan stor svenska skådespelaren Gösta Ekman i Frederic Wilhelm Munrau berömda och mästerliga filmen. Det är om vi skall säga sanningen mycket mera närdtornade den gestalt som görs av Lund som har den onda delen som i Faust är Mephisto ett mycket stor Emil Jannings är i Hrr Arnes Penigar den av den personliga egenskaper. Man ser tydligt en sak hur Hjalmar Selander herr Arne och hustru Corladia som spelar prästfru är långtifrån sympatiska karaktärer och det är understycken att dessa var människor som hade utplånat någonting den katolska medeltida kulturen. Man kan inte påstå att det hade gått lätt med det i Sverige men i Danmark och filmen utspelas i Matstånd som var under 15700 fortfarande under Danmark och Norges kung var övergång till protestantismen ännu hårdare. Det finns även språk av elakhet och vilja till att utnyttja personer även i den atletiska Torahils spelade av Axel Nilson och i dess modern Kadri spelade av den svenska teatern veteran Jenny Öhrström. Ännu ondare är  Stina berg som skulle senare bli första fiende till Andersomna kalle. Det intressantaste rollen som vi ser ofta i övertoningar är herr Arnes dotter som är högt manipulerade spelade av Wanda Rothgardt . Filmen problem är tyvärr Elsalil spelade av Mary Johnson. Hon kommer att ha en mycket stor karriär under dem senaste år av Weimar republik i många filmer och lyckas att göra en bra roll men lite för statisk lite för enkelt lite för ensidig och ensliga  och för entydigt. En lite sarvakan i en helt bra film.

Robert Fogelberg Rota

Man väntar sig en visad film och man får en annan


Helt magnifik

neruda.jpg

Titel nerauda

Regi Pablo Larraín

Medverkande Gael García Bernal Roberto Farías Amparo Noguera
Gael García Bernal
mfl

 

 

Svensk distribution SVT play

Betyg Mästerverk

Den chilenska filmen är onekligen med en sådan auteur som Pablo Larraín, en av dem största i nuläget.  Hans verk är alltid mycket väl filmade och han lyckas att få den alla bästa av skådespelarna. När det gäller Sergio Armstrongs fotografi är den helt underbart, mycket lik det bästa som brukade presteras av dem fotografer som arbetade med Stanley Kubrick i en blandning av realism och en magisk estetik både i filmens första scener när Neruda är i hans naturliga miljö dvs den luxuösa chilenska riksdag och i den roliga bohemiska villa till att sen presentera ett land Chile som har många sidor. Det går från dem trånga rum av bordeller till dem livliga och färgglada gatorscener i vilken man ser den oroväckande närvaro av militärarena med deras eleganta och polerade schweiziska uniformer. Dessa är på personer som har ungefär samma etnicitet av dem invånare men blir främling gjorda. Detta kontrasternas land som senare går till den mäktiga vilda och även nordiska naturen av Cordeljera del Ande en av världens mest imponerade bergs kedjor som kommer att avsluta en spännande jakt av poeten från en annan poet. Neruda i Luis Gnecco mycket övertygande gestalt är långt ifrån sympatisk ; han är självupptagen löjlighet i ett slags machisme som när han försöker att skjuta och lyckas inte att träffa en enda mål och rent av libidos när han skall först presentera sig i dem många bordeller .det är bara i ett tillfälle som han visar en lite sympati handling mot en travesti som deklamera hans verser i ett bordell kallade la Grota och spelade av Roberto Farías . John Huston presenterade en paternalistisk vision av Latin Amerika i ”Under vulkanen” 1984 och där visades många travestier som håll sällskap till inhemska nazister medan Pablo Larraín visar dem som en del av ett folk rörelsen en del av ett land av en folk precis som Neruda. Det är intressant att se Neruda  klantas vid en gränskontroll för Argentina då när filmen utspelades år 1948 den enda landet med peronismen som valde att vara verken för USA eller Sovjet Unionen och  hur Neruda vill göra sin flykt till någonting fantastisk. Neruda är rent av i sitt hög borgliga fasoner irriterade i sitt sätt att behandla dem andra kommunister som den stakare Pedro Rodriguez spelade av Marcelo Alonso ytterst seriös men så tråkig eller den folkliga Alaro Jara den med Indios etnicitet Michael Silva. Den enda av dem andra kommunister som verkar kunna säga någonting rätt till Neruda är just en sliten skönhet spelade av Amparo Noguera . Hon är ful och talar säger den enda av sanningar. Hon är ful och framför fru kyssar Neruda och frågar i fall alla kommunismen kommer att vara som honom eller henne och påpekat att staten har inte bestämt sig att mörda eller hitta honom. Där har vi filmens riktiga huvudrollen den unga polis kommissarier Óscar Peluchonneau son av ett prostituerade och av den som grunnade kriminal polis spelade så bra av Gael Gracia Bernal . Denne roll som har även långa voice over delar är strålande lik  ett yngre Oscar Hercules Poirot fast mer självsäkert och även extremt artig. Visligen står han på den som är fel sidan samma av Pinochet som ses bara en gång som en statist men det finns hans vördnaden runt hela filmen. Óscar Peluchonneau är ovanligt artig mot alla och läser samt förstå även det travesti politiska motståndaren och inte minst den första fru ”Neruda” (i övrigt var detta ett pseudonym) en vackert holländska spelade av Francisca Imboden . Óscar Peluchonneau får även ett slags rolig relation med den som är Nerudas hustru den argentiska ”aristokraten” Delia del Crali spelade mycket väl av  Mercedes Morán. Det är en desillusionerade karaktärer som förstå att hennes liv håller på att runna som sand från hennes fingra men är även en vackert levande och inte minst livlig person full av ett karisma och medvetande. Det är någonting som saknas av dem män som är runt Neruda som en porträtt likande Picasso spelade av Emilio Gutiérrez Caba som senare tar honom till Paris och tar poeten från hans riktiga kärlek som är poesin i ett hemland. Det är ingen tillfällighet att man ser Neruda  vid bordeller, vid rökiga caféer och vid skuggan av Notre Dame symbolen av en europeisk civilisation som hade inte enbart tagit positiva elementär till Chile. Det är i slutet i den nästan western scen i vilken  Óscar Peluchonneau förstår hans fel att det är Nerauda och hela Chile som har läkt med meddelande i böcker katten och råtta med honom. Det är i slutet som man kommer ifrån det som är den riktiga böven Chiles president videla spelade av den extrem skickliga Alfredo Castro. Hans makt som finns i dem fina salonger kan inte finnas i naturen i snö var dem olika elementär ses som givande. En film som har allting och säger allt och alla inte borde men måste se

Robert Fogelberg Rota


 

 

Shazam!  en sådan flop

Inte ensa mark Strong kan rädda värsta super hjälte filmen ever

Shazam! .jpg

Titel Shazam! 

Regi David F. Sandberg

Medverkande Mark Strong Asher Angel Faithe Herman

Svensk distrubution Cmore

Betyg Ö

Få filmer har varit så förutsägbara och  så för min del även tråkiga som Shazam! Och det är värd att skriva varför. Klippningen av Michel Aller är för mig hlet icke engagerade precis som den fotografi av Maxime Alexandre som är enbart magisk i den förtrollade välden. Det är antagligen banal historia av en ung kille Billy som spelas ganska ok av Asher Angel  man får trots allt säga som är på glid. Han möter en fantastisk trollkar som tidigare hade lämnat av ett ung och knarkade mor och får några super makter av en trollkarl spelade av Djimon Hounson tyvärr med ett extremt kort roll. Detta blir den mera skämtsamma deln i historia inte minst för reaktioner med foster bröden Freddy spelade av Jack Dylan Grazer . Denna är en lite handikappade går med krycka super hjälte nörd och även om det är lite för mycket sitcom humor dem duetter eller terezzett melaln den vuxna och ännu barnsligare än den riktiga billy super hjälte Shazam spelade av Jack Dylan Grazer är ganska rolig och lill systern Dara spelade av Faithe Herman . Dara är npg den alla roligaste karaktär och man ser hur pass lik är hon när hon blir ett super hjälte själv spelade av Meagan Good som nästan dejtar en rolig och avdankande jultomte. Tyvärr är super hjälte Meagan Good en tråkig och tamfattig body bulder och många av scenerna är plastiga. Även faktum och det är både ironisk och trovärdig att alla försöker att lägga ut på social medierna det som händer känns helt oengagerade och även statister verkar göra det utan att tro på vad dem gör. Det är samam med alal den tre sju synderna bra demoner av vilne en är endast läskig avundsjukan. Det är den ”seriösa”  delen av filmen som början när super boven doktor Silvana spelade av Ethan Pugiotto är ett barns om blir förödmjukat och växer t att bli en super boven. Det är denna Silvana mera lex Luthor om inte lika rolig men hårdare och med en sådan intensitet och karisma. Mark Strong är den boven som vi älskar att hat omen har inte super förmåga att rädda David F. Sandberg mycket dåliga och oengagerade regi.

Robert Fogelberg Rota

 

 

En super film om ett stor skald

Den första ”borgliga kärlet

bright star.jpg

Titel Brigt Stra

Regi Jane Campion

Medverkande Thomas Brodie-SangsterAbbie Cornish Ben Whishaw, Paul Schneider

Svensk distribution

Betyg A

Få scener har för mig varit så fantastiska och så vackra som när några dödgrävaren tar en kista på morgonen vid Piazza di Spagna i rom med kvarlevor av John Keats. Det är onekligen den scen i vilken Greig Fraser fotografi är som vackraste med ett musikalisk stycken av Mark Bradshaw annans så tillbaka dragen som fyller hela skärmen precis som dem långa tagningar som deckomponeras i en film om kärleks tidlös precis som den olycklige och adels för tidigt bortkommen brittiska skald ”hling till ett grekisk urn”. Det är en mycket bra film och vad jag vill göra i denna artikel är att ge mina uppfattningar om denna verk och des kvalitet. Bland dem finns oneklige förutom Greig Fraser fotografi och Jane Champion regi den underbar klippningen av Alexandre de Franceschi som leker med långa tagningar och roliga tablåer av en svullen tid. Fast det kommer som många av expressionismen mästerverk som Fritz Lang Destiny och Frederik Wilhelm Munaru ”Nosferatu” som nära oss vårt tid och våra emotioner. Det är en mycket vardaglig bild av den liv som denna omaka par hade på 1800talet början i England i den hem i vilken lever Fanny Bawer spelade av en för en gång skuld brun hårig Abbie Cornish. Det är sående hur pass tidstrogen hon är och hur denna någorlunda arroganta kvinnan blir mer och mer indragen i ett kärlekens passion. Det finns många fina stunder när Fanny till exempel samplar på fjärdingars eller i sitt andra möte vid ett bal med keats. Fanny är ett kreativ tjej med skin på näsan och hon i att börjar med har ett mycket trotsig relation till Keats. Ben Whishaw gestaltar den berömda skalden mycket bra på ett sätt som blir mångsidig ätt spirituell när han möte Fanny vid en bal och för hannes kärlek . det är en person edenna Ben Whishaw inte alls elegant full av ett slags enkelt ofta näll humor som är tillsammans med hans intelligent väggen till Fannys kärlek. En kärlek som orsakar  diverse avundsjuka eller rent av svartsjukan av den som är Keats välgörande och vän Mr brown spelade av Paul Schneider. För mig denne Paul Schneider lyckas med att spela en mycket fint och övertygande rollen  det är en person som försöker inom i den sista att vara nära att kunna hjälpa Keats men han är mest av allt en  fnas och hela hans kostymering är mera modern. Det är precis som Fanny en roll av en karaktär som här sina önskemål avslutade att dem går inte som han vill eftersom han är tvungen att gifta sig med ett kvinnan under hans stånd den irländska kammarjungfru  Abigail humoristisk spelade av Antonia Campbell-Hughes. Detta blir slutet på en barndom och det är inget tillfälligheter at dem som interagera mest med Fanny är inte modern spelade av Kerry Fox men dem två små systern den mycket duktiga Samuel en av dem bästa brittiska tonår skådespelaren Thomas Brodie-Sangster och den livliga lilla syster Tolld mycket naturalistiska spelade av Edie Martin.Filmen blir ett slags hymn till ungdomen och till många fina studera. En film som man måste bara se

Våra begär tar oss till undergången

Extremt obehaglig men så snygg

Lolita Oosterlynck.jpg

Title The strange colour of you body tear

Regi Hélène Cattet Bruno Forzani

Medverkande Klaus Tange

Svensk distribution Njuta film

Betyg A

Få filmer har vart så obekväma svåra men så vackra och nyskpande i den bemärkelsen att man har fört inne i ett genre /existensen film några av dem bästa och värsta experiment av många av 1900talet Avangard i ett obehaglig händelsen i vilken i ett elegant fastighet i Juggen stilen. Den fotografi för vilken ansvara Manuel Dacosse är fantastisk mycket väl värd en Oscar priset och Bernard Beets klippningen för fram historia ger till den en riktig världen i ett människan som inte är sjuk manier och hemliga problem. Filmen kan även ses i dess olika närbilder med penetreringar av skallar med eleganta stiletter ett hyllning till sådan regissörer som Luciano Fulci och lite grand Dario Argento. Problemet är att den är ännu våldsammare precis som i den första bilden i vilken en vackert kvinnor kropp av en afrikanska den av Ursula Beden som spelare Edwig som är hustru till den förvirrade huvudroller innehavaren Dan Kristensenen sofistikerade och framgångsrik ung affärs män spelade av Klaus Tange. Denne är en av dem många duktiga och karismatiska skådespelaren i vårt sydliga grannland. Han är två personerna den själv säkra arrogant som lite i taget brytts när redan ifrån början och går i en virvel av passioner och av begär som han har inte kunnat tillfredsställa. Det finns i detta verk som är obskyr som lämnar oss åskådaren ofta öppnar  många små historier en slag leivmotiv musiken inte bara den av Jed Smit som kommer i det rätta lägget men även av grammofonen som presentera precis som den äldre rundbandspelaren som avslöjar att Edwig i själva verket hatade dan. Det finns i huset ett slags atmosfär även i Hans De Munter den irriterade världen en slags aggresivitet av dolda passioner som bryter ut och det görs på ett uppenbart mycket övertygande sätt av Dan genom att slå hål i en vägg. Den blir mer lik även om han är betydligt mindre utagerade Jack Torrance  alias jack Nichilson i the Shining. Även om den är betydligt mer elegant denna hus blir ännu mera fasansfull än the overlook hote. Möte med den lite äldre och fortfarande ytterst aktiv kvinnan Birgit Yew är viktig eftersom den tar skräck tillelementär till en annan nivå och blir betydligt mera fasanfull än Stanley Kubrick ”The Shining”. Birgitta presentera i sin yngre version det som kunde Sylvia Kamara en slags hatt en dålig befinnande som tar alla möjliga en annan skräck  element är onekligen den detektiv som kommer i bilden spelade av Jean-Michel Vovk. Han följer visa spår skjuter och använder sig av ett skol franska verkar vara mera än börda än en hjälp för Dan. Det som är den mörka natur krafterna som tränger sig mer inne i Dan huvud är Barbara /laura som utmärk spelade av Anna D’Annunzio som visar mycket god kvalitet och blir en slags döds ängel . En utmärk film som man måste bara kunna se.

Robert Fogelberg Rota

Goethe mina damer och herrar

En av dem bästa filmer om 1700 talet någonsin

gothe.jpg

Titel Goethe in Love

Regi Philipp Stölzl

Medverkande Alexander Felhin. Hans-Michael Rehberg. Miriam Stein

Svensk distribution Atlantic film

Betyg mästerverk

Den tyska filmen är alltid full av överraskningar och en av dem bästa verk någonsin är Philipp Stölzl ”Goethe in Love”. Det är ett porträtt hur kunde ha varit när den unga poeten och dramatiker var ung. För fotografi ansvara Kolja Brandt som lyckas att ge en modern bild till fantastiska vier och närbilder som visar en slags hyllning till 1700 talet filmer som Barry Lyndon i den pistol duell som är en av filmens höjd punkter men även milos Forman ”Amedeus ” i peruk måkarens verkstad . Den bästa roll gestalt ör onekligen den av den unga spil vink först en godisdisk student spelade av Alexander Felhin. Vi ser hans svåra relation med fader Henry Hübchen en sträng patriark. De ses tydligt i filmens första och intressanta scen som visar hur pass klipparen Sven Budelmann är duktig att sätta två miljöer i reaktioner fadern någorlunda stränga hemmet och den vilda springande mot en diligens som skall från Frankfurt auf Main bra till Leibnitz och en tävling. Precis som den första scenen i vilken man visar ett intressant möte med professorerna dem tre pedanter presenterade av Josef Ostendorf och Kristofer Hecker det verkar som den elegant i sitt franska blommig dräkt Goethe är i bråk med alla och det medförts att han blir skickade till en mindre stad för att känna som tjänstemän inte mera än en skrivare i ett svårt fall hos en sträng kammar herrar presenterade av Hans-Michael Rehberg. Där möter den ung Goethe mer och mer mänsklig eftersom han hra lämnat den självsäkerhet som han hade i Frankfurt rivalen Albert och hjälpare Willhelm Jerusalem. Scenerna är dem av det evig gotiska väl organiserade och pittoreska lands ortet men med den liv av 1700 talet eföre detat soldater i bruna uniformer som marschera och påminner rom väst tyska nya Amrén Bundespolezein , gås och ett rik färgsprakande liv. Albert är en åklagare sträng lite äldre än Johan men med ett mycket större livs erfarenhet strikt , militärisk och mycket tysk och ajg som har älskar den unge Werther lidande skulle aldrig ha kunnat  i mina vildaste drömmare tänk mig ett skådespelaren som är briljant mycket lite teutonisk som Moritz Bleibtreu vilken precis som Alexander Felhin. Gör sitt livs roll. Vi ser hur han öppnar upp sig kan utskällt ansträngningar och visar tydligt vara en bra vän genom att lära Johan skjuta var en god större bror till Lottes små slyskog och sen tar den minst blodiga av alla hämnd mot den person som har velat befläcka hans käraste Lotte.  Duellen är samma i Barry Lyndon och Moritz Bleibtreu är trots den pondus och ett kropp språk ganska lik Napoleons (skulle vara kul om någon  vill filma Stanley Kubrick manuset med honom) det finns en like mellan honom och leon vitaldi . Scenen visar  Duellen börjar på ett likade sätt och utvecklas till ett likade slut med Albert behöver inte skjuta Joahn eftersom han använder sig av laget  Wilhelm Jerusalem  med uppenbara judiska rötter är en sympatisk ung kille och Volker Bruch gör en levande romantisk roll som vi ser först i den äldre generations nöje som är en ball och sen även han går som sann romantisk hjälte tillbaka till det som är folket nöj dels i kyrkor besök men även i att gå till landet.  Problemet är given av mötet med den kvinnan en äkta maka spelade av Catherine Flemming. Hennes roll är väldigt väl gjort full av grace och behaglig men sakar oskulden och den livliga delen av Lotte Buff spelade av Miriam Stein. Dessa två  skådespelerskor är vackra men propar mycket brittiska och vi ser hur hon bolar med visar mot Johan och får i den lantliga idyllen vid ruiner hans kärlek. En helt underbart scen. Fast hon måste vilja Albert och offrar sig som hennes hjältinnan Godmar von lesin ”Emilia galotti” för en rolig och snäll fader uppenbarligen en fruktansvärd handelsmän  i vars roll Burghart Klaußner gör en stark och övertygande roll i ett mycket stor film som är väl kasta och presenterade. Bland filmens mest övertygande scener har vi onekligen eskapaden efter att ha tagit opium som Willhem och johan har vid ett folk fest bland dem skäggande damer ett lama och några fantastiska metafilmiska scener. Fast en meta film med en marionett spela av Faust en av dem bästa scener någonsin i film mediet som visar ett stor släktskap mellan Philipp Stölzl och den stor guldålder i den tyska filmen expressionismen. Fats Goethe var den första som lyckas att bli berömd som vi ser i slut med Johan som förvandlas av ett jublande folk massan avangard av alla dem generationer som skulle  till Goethe an av mänskligheten stora genier som är säkert mycket glad av denna arbete

Robert Fogelberg Rota   

Serena Iansiti recita con la Loren e la Grabo e canta come la Callas

Passioni che si tramandano per anni e che sfociano nella violenza

Titto In fondo al tuo cuore

The-relationship-between-Livia-and-Ricciardi-will-deepen.jpg

Regia Alessandro D'Alatri

Intepreti  Lino Guanciale Serena Iansiti Antonio Milo

Distribuzione rAi uno

Voto A

L’ episodio meglio riuscito anche perché dá il massimo nella fotografia di Davide Sondelli bella e elegante anche nei diversi flash back e nell’omaggio a Ingmar Bergman nelle scene magiche e anche per quella che é il montaggio serata e semplice allo stesso tempo di tutta la serie é ”In fondo al tuo cuore. Si tratta di una puntata dove anche l’adattamento musicale di Pasquale Catalano é bellissima e ricorda molte delle colone musicale di autori come il compianto Ennio Morricone e piovani ma co nuna differenza é molto piú simile a quella del cinema classico e questo si nota nel personaggio tra il comico e il parodico presentato da Mario Pirrello il vicequestore garzo. Questo personaggio l’unico che parla un italiano senza accento al 100 % insieme al commissario e al doppio ottime un mickemousing un tema jazz burlesco. È l’emblema di una certa Italia pomposa e sicuramente piena di se pronta a inchinarsi a tutte le idee e a tutti gli ambiti politici ottusa e provinciale. Il suo ruolo fatto da un attore Mario Pirrello di gran clase é il giusto anche nella scena dove il simpatico brigadiere Raffaele Maione interpretato molto bene da Antonio Milo vorebbe tramutare un saluto romano in uno schiaffo. Il merito di quest’episodio e di presentare come fece Michelangelo Antoninio nel bellissimo ”Cronaca di un Amore” un giallo che non e un giallo ma uno studio di un ambienet di caratteri dove il realismo di stampo Visconteo con il primo bellissimo ”Ossessione” si scontra con un realismo magico. Un realismo che é quello di una Napoli ma anche di una campagna povera che si sta iniziando a modernizzare. La figura che muore é per l’appunto chi rapresnta questo mondo Rosa la nutrice interpretata cosi bene da Nunzia Schiano. Il commissario Ricciardi bello e tenebroso che ha il dono ma anche la maledizione di comunicare con gli spettri e s un Lino Guanciale in stato di grazia per tutta la serie ma qui ancora più bravo perché la freddezza anche per il caldo il sole di una napoli estiva inizia a incrinarsi . Rosa muore per vecchia in scene che sono secondo me molto contati con la madre vera di Ricciardi Chiara Conti che é un po’ madonna e un po’ parche ma anche il comissario sente che la vita sembra sfuggirli tra le mani scivolare tra la sabbia come quella del protagonista del Bidone di Federico Fellini. Un ruolo che é particolarmente complicato perché si tratta di una persona particolarmente scrupolosa che é preoccupato sia per la condizione di Rosa per l’amore che non sembra arrivare ma anche per la situazione dell’amico il brigadiere. Anche questo ruolo che é nella tradizione comica di molti comissarsi di polizia e di carabinieri del cienma italiano da Vittorio De Sica, a Burt Spenser fino a Nino Frassica ha momenti di sconforto. É vicino a quella che é la tragedia sempre borghese di un personaggio come Woyzech perché Maione pensa che la moglie lucia ottimamente interpretata da  Fabrizia Sacchi che decide di lavorare fuori dalla csa. Maione fa un l’indagine terrorizzando anche due persone che non centrano niente il povero portinaio Grazia Mastrapasqua  ma soprattutto il povero avvocato Pianese Valerio Largo . Maione farebbe solo del male a ses stesso ed é il femiliello bambinella straordinariamente intepratto da Adriano Falivene che riesce a salvarlo soprattutto da se setss . Le varie scene acquasiatnno soprattutto il dialogo tra il commissario e il feminello tricato come isa Miranda una forma di rimaneggiamento della grande tradizione tetarale partenopea. Questo c’é sia in personaggi comici ma anche in personaggi molto realistici come la nipote di nRosa Nerdide Veronica D'Elia ma anche nel personaggio del guappo  Giuseppe Graziani alias Peppino il lupo interpretato da Ettore Nigro. É un uomo sicuramente spiacevole nel senso che é un criminale incalito in canottiera che sarebeb perfetamente a suo agio in gomona o nella mafia dei cartelli messicani ma anche un personaggio sensibile legato alla moglie. Questo si vede i due altri ”cattivi” il tetro Falco agente della polizia segreta fascista molto ben interpretato da Marco Palvetti e il maggiore delle esercito tedesco in vacanza Manfred Kaspar von Brauchitsch un pacato é perfetto nella dizione italiana Martin Gruber che cerca di corteggiare Enrica Colombo . Il ruolo di Maria Vera Ratti é complicato perché é una ragazza ombrosa scontrosa con un carattere forte e volitivo che ama Riccairi che però forse la ama anche se non ha il coraggio di farsi veder ee patisce il personaggio di Livia Luciana vedova Vezzi bellissima sofisticata elegante e dotata di una voce stupenda. Serena Ianisti è l’attrice capace di unire la sessualità e il carisma di una giovane Sofia Loren con l’eleganza e il magnetismo di Greta Grabo. La sua bellezza senza tempo e la sua naturalezza sono anche un elemento scenografico e sono gustosissimi i suoi duetti con il medico

Bruno Modo un bellissimo ruolo di Enrico Ianniello molto vivo e pieno 

 Di verve a tutto tondo. Il delitto é sentimentale perché lorefice Nicola Coviello ben interpretato da Luigi Iacuzio ama da impazzire la borghese Maria Carmen un’algida Maria Angela Robustelli. Un ruolo bellissimo che mostra molti dei problemi delle donne in questo periodo storico in un film che é una specie di Amarcord di una certa Italia che é presentata per noi che n’abbiamo vissuto solo in seconda maniera. Un film che ricrea il passato come fece Stanly Kubrick i “Barry Lyndon” con rispetto e una cura unica . Un film che é un piacere che va diretto al cuore

Robert Fogelberg Rota

Capolavoro sulla Rai

Ci aspettiamo la storia di una donna e trovaimo quella di un uomo

ottilievonfabercastellpart1os.jpg

Titolo Ottilie von Faber-Castell 

Regia Claudia Garde

Interpreti Kristin Suckow Hannes Wegener

Distribuzione Rai Uno

Voto capolavoro

 

Il film per la tv di Claudia Garde é una piacevole sorpresa che mostra quanto sia buono il cinema e la televisione tedesca in un lavoro che fa per l’inizio del secolo passato tedesco in generale e bavarese in particolare un lavoro stupendo simile a quanto fece per il 1700 europeo Barry Lyndon. La storia é la formazione quando viene stappata a un’adolescenza fatta di giochi e agi e catapultata in un mondo maschile. L’interpretazione di Kristin Suckow è nonostante un doppiaggio irritante che comunque non riesce a rovinare il film (sarebbe l’ora di piantarla con quest’usanza da terzo mondo ) è impeccabile. Si muove con grazia di una ballerina e la forza di un panzer tedesco in molte scene dove presta il massimo collaborando con molti fermi immagini da parte di Felix Cramer un direttore della fotografia molto interessante che presenta un modo di fare cinema tipicamente tedesco che racchiude con un montaggio di Thomas Stange  moderno veloce classico ma anche simile a quello di un videoclipp molti dei lavori che ritroviamo nei grandi periodi storici del cinema tedesco come l’espressionismo, la Neu Saklighet e il New German Cinema. Le scene madri sono sicuramenti i funerali , l’incontro con l’amante del marito e l’incidente. Ottilia segue in quello che riguarda l’aspetto esteriore la moda tedesca da quella che è una variante più elegante della moda vittoria a quella che è la sesuale degli anni della guerra con capelli a caschetto e corpetti non fatti per una figura elegante. Anche se la recitazione è moderna piena di furore e giustamente sopra le righe come nella scena nella quale muore il primo genito Kristin Suckow s’inserisce in una tradizione espressionista nella relazione con l’amore di sempre che è un altro barone ex militare nonché barone anche lui Philip von Brand zu Neidstein interpretato benissimo da Hannes Wegenerche ricorda molte delle passioni romantiche e quella con un doppio femminile la cameriera Lena Klenke interpretata da Anna Westeerge – Ottilia é bruna Anna è bionda e sono legate al destino di quello che se non fosse stato mutilato sarebbe potuto diventare il braccio destro di Ottilia Johan interpretato da Pit Bukowski attore ceco. Il film é girato nella repubblica Ceca che ricordiamo almeno dal punto di vista visivo parte della Duetche culture un concetto che riguarda tutti i popoli di lingua tedesca. Ottilia la donna che fin da giovane con doppietta e alano perlustra l’elegantissima villa di famiglia ci regala due momenti che ricordano alcuni grandi momenti della storia del cinema come quando in compagni di Philip va in automobile in un idillio che ricorda tutti insieme appassionatamente che è ricordiamo ambientato in Austria pressappoco la stessa aerea culturale ma anche alcune storie di passioni tipiche della Nouvelle Vouge di amori adulteri quando dopo aver mostrato un ponte rafforzato da cavalli di frisia si incontra con un amato che è ormai sul viale del tramonto. Grossa importanza con la colonna musicale ottima di Florina Tessloff. Rimaneggia tristano e Isotta di Wagner nell’incontro in un teatro stupendo con il primo amore. Un amore nato in un’altra occasione che è difficile quella di una seduta spiritica presso la zia Clarissa von Straaten presentata più che interpretata da Jasmin Schwiers che mette in evidenza l’interesse per la cultura esoterica tipico in questo periodo. È con il nonno fondatore di un impero basato sulla matita oggetto umile per noi quasi insignificante che però  è sempre presente che ha una relazione particolarissima con otTilia Il vecchio Lothar è un patriarca allegro anche sul letto di morte al quale Martin Wuttke dá diverse dimensioni è una notevole spigolosità. È vicinissimo a Ottilie ma anche molto lontano è i litigi con la nonna anche lei Ottilie interpretata da Eleonore Weisgerber frose sono perché questa era oppressa dal patriarca. Molto complicata e la relazione con la madre Bertha una Maren Eggert molto in parte. Sorge il dubbio che l’odioso litigio o guerra familiare durante la grande guerra derivi anche dall’operato della madre. Ma chi rende questo film dialogato un ulteriore tocco di nobiltà e lo fa più vicino a quello che Claudai Grande ha come fonte d’ispirazione è il personaggio di Alexander von Faber Casell interpretato da Johannes Zirner. La sua interpretazione è un qualcosa di formidabile che ricorda quello di rayan O’Nel in Barry Lyndon. Si tratta di un militare un uomo elegante e socievole che é principalmente come dichiara all’amico Philip  che dovrà imparare a amarla. Precisamente come l’avventuriero irlandese il nobile d’antica nobiltà bavarese è  molto più intelligente. Capisce fin dall’inizio che può solo amare e essere amato da Ottilie solo se l’accetta per quello che e una donna forte e indipendente. Alexander non sembra come Philip a suo agio con la vita militare e non vive circondato da armature e non è particolarmente abile nello sparare 8da notare che l’unico errore storico del film le rivolete nagat arma russa e non le Luger al circolo ufficiali) ma sa fare centro con una pistola da duello. Se Redmond barry inzia sparando con uan munizione falsa Alexander fa l’unico centro possibile. Alexander ha quest’idea di poter essere l’amico di tutti di riuscire a essere simpatico ma non sa avere il minimo rispetto per altre persone ad esempio la moglie o anche l’amico. Il problema è anche che o Ottilie diviene sempre più moderna più disinibita e diversa da quella che si aspettava. Ma non è un personaggio nel privato troppo negativo si occupa maniera molto convincente dei figli oltre che della moglie che non vuole che fumi e si riposa. La guerra lo cambia molto e secondo me è troppo poco mostrata. Una guerra che lui fa senza convinzione solo per e dove sappiamo fa anche delle atrocità ai civili belgi. Un film stupendo in tutto

Robert Fogelberg Rota

Il rapporto tra i nativi e i colonizzatori

Da Pocahontas a Pedro Bondanini Passando per Jamestown

film.jpg

Da Pocahontas a Pedro Bondanini Passando per Jamestown

Prima d’iniziare questo articolo parte da un progetto che sto cercando di portare a termine con il renatmat archeologo sperimentale e artista italo nativo americano Pedro Bondanini . Mi onora della sua amicizia da quest’estate l’ultimi mesi di vita di mio papà  purtroppo é mancato per COVID. Con due altri buoni amici abbiamo fatto grazie a lui un pilota di un film molto ben montato da Edoardo Pivi. Per me è fondamentale discutere un qualcosa che sia a me che a Pedro Bondanini è molto importante quello dei rapporti tra colonizzatori e nativi durante la prima parte della colonizzazione. Se vede questo film che é muto é girato con dei telefonini eccovi il link https://www.youtube.com/watch?v=nTsMwNHNEKw&feature=youtu.be

Prima di passare a raccontavi del mio progetto vorrei andare a analizzare il mito del buon selvaggio . Non è un discorso esaustivo sarei un pazzo ma voglio fornire una piccola visione personale analizzando alcuni punti salienti. Intendo discutere e confrontarmi su un tema che é caro a Pedro quello del buon selvaggio. Quando gli europei vanno per la prima volta i nativi americani e nel periodo vichingo o meglio alla fine di questo. I vichinghi non sono più  che altro razziatori  ma cercano territori da poter  coltivare  e hanno giá incontro il popolo dgli Inuit in Groenlandia e prima ancora i Sami in Lapponia le regioni più a a nord della Scandinavia. Si tratta all’inizio di incontri commerciali che però degenerano per il fatto che alcuni dei nativi allergici al lacosia assaggiano del latte di capra e degenera in alcuni sconti. Vuoi per l’esiguo numero dei nordici e per la resistenza dei nativi i Bokoku i vichinghi se ne vanno . La realtà era molto semplice cosa c’era da prendere un po’ di pesce, legno e forse qualche tricheco ma meno che nella zona dell’artico i nativi sono chiamati Screelings urlatori e qui la visione più vicina e quella di Walhalla  Rising dove vediamo come l’incontro sia uno scontro anche se i cristiani non hanno complesso dove stano e quello che dovrebbero farle saghe hanno una visione razzista dei nativi trattai da inferiori per il fatto che non sono cristiani non hanno città ricordano anche quello che il gruppo che gli incontrava era poche generazioni prima. La questione dell’isolamento di un gruppo quello europea fu anche una delle caratteristiche principali della colonia islandese o norvegese in Groenlandia. Fino al 1300 è un “paese” europeo normale ma inizia a prendere minore importanza quando la principale fonte d’esportazione l’avorio di tricheco inizia a essere sostituito dall’avorio africano che arriva in Europa tramite le repubbliche marinare italiane, i regni iberici in particolar modo il Portogallo . A questo s’aggiunge un peggioramento climatico e soprattutto la grande peste e una serie di epidemie d’influenza. Il cambiamento climatico fa in modo che gli scontri con gli inuit aumentano e probabilmente per una popolazione che ha sempre meno armi in ferro deve più o meno chiudersi e può più integrare l’economia scandinava basata su allevamento e agricoltura con la caccia e la pesca tipica dell’economia inuit. Secondo molti degli scrittori o ricercatori soprattutto svedesi hanno ipotizzato che l’opprimente chiesa cattolica avesse obbligato a tenere un certo tipo di vita. In realtà il problema per me è presentato dal fatto che l’economia e la convivenza tra le due etnie si basa se su un ignorarsi in maniera reciproca e se gli scandinavi sedentari anche per difendersi  commerciano sempre meno con la popolazione degli Inuit. Probabilmente questi capiscono anche il rischio delle diverse epidemie. A partire dal 1400 tutta l’ara del nord Europa conosce le impresi dei fratelli di Vitali che sono pirati baltici che spesso s’avventurano per ridurre persone in schiavitù fino alla Groenlandia. L’ultimo dei discendenti dei vichinghi muore all’inizio del 1500 probabilmente di infarto ed è trovato da una nave islandese. In questo periodo l’espansione spagnola nel nuovo mondo è entrata in diverse fasi che sono la scoperta di Colombo e possiamo dire come ci presenta molto bene Ridley Scott in 1492 alla conquista del paradiso in un fallimento. La società iberica ha appena terminato la riconquista ed è ancora una società feudale ma soprattutto una società che vuole mostrassi cattolica e europea. Molti dei costumi iberici sono ancora costumi arabi e mussulmani (invito alla visione di un film mediocre “L’uomo che ammazzo Do Quijote“ di Teddy Gilliam ma con una scena magica quando il protagonista interpreta da Adam Drive ritorna indietro nella Spagna dell’inquisitone che fa una retata preso un morisco) una grande presenza ebraica e che opta per un notevole conformismo e disciplinamento. Chi va nelle Indie con colombo sono nella maggior parte dei casi avventurieri  cavalieri uomini di violenza spesso senza confronto femminile che trovano popolazioni che apparentemente vivono senza l’artificiosità la rigidezza della società europea. Nello stesso tempo dall’amazonia arriva la popolazione dei Caribi . Chiamare i caribi cannibali riguarda però solo un aspetto della loro realtà. Si tratta di popolazioni nomadi di piccoli gruppi  che vogliono raggiungere un certo tipo di risorse che sono quelle che anche altre vogliono e per questo la guerra è una guerra di sterminio. Le tensioni sono all’ordine del giorno perché gli spagnoli portano un lavoro coatto e ripetitivo per la ricerca dell’oro che non esiste e esportano il modello feudale come i cavalieri teutonici avevano fato in Prussia e nelle odierne repubbliche di Lettonia e Estonia . Il problema e che le popolazioni native avevano un ritmo particolare un metabolismo diverso e le malattie porta dagli europei ma anche quelle che i nativi portano agli europei come la tubercolosi le minarono e ben presto presero il modo di vivere degli spagnoli. Questo fu anche per l’opera missionaria di alcuni intellettuali come Bartolomes de la Casa. Il modello di Bartolomeo e Tito livio e la sua descrizione dei Germani. Come Livio descriveva i Germani per parlare ai Romani che giudicava ormai corrotti Bartolomeo de La Casas descrive gli indios per parlare dei cristiani degli spagnoli che non sono ancora disciplinati dalla controriforma. Il dualismo tra queste due esigenze il volere fare in modo che gli indios vengano disciplinati spagnolizzati e ridoti ai valori della controriforma e l’ammirazione per una vita artificiale dove le convinzioni e i soldi non esistono più è un qualcosa che fa queste popolazioni simili all’idea dell’Arcadia. Nel 1400 nelle corti italiane e da quella Aragonese di Napoli alla Spagna il passo è molto breve s’inizia a rimarginare un mondo mitico un mondo dove l’uomo non è ancora corrotto dal denaro e dove le varie persone possano anche fare notare i loro sentimenti il genere pastorale. Non è proprio un mondo pastorale quello delle civiltà amerinde anzi e “Apocalypto” di Mel Gibson  con una bellissima fotografia di Dean Semler e montaggio di John Wright c’è lo dimostra bene nella scena dove i mendicanti vengono derisi dalle dame in portantina ma è più simile . Gli spagnoli impongono la loro cultura e sono soprattutto gli indigeni abbienti che la imbracciano e non c’è la minima variante al non sposarsi con loro. Teniamo anche presenti anche due fatti gli spagnoli se non i sacrifici umani avevano qualcosa di simile gli ato da fe dell’inquisizione e la rigida struttura sociale era anche a loro comune In quello che diventeranno gli Stati Uniti la situazione è leggermente diversa perché è qui voglio citare Terence Malicker e “The new World “ film bellissimo anche se molto sottovalutato che vede la grandissima interpretazione di Colin Farell nel ruolo di James Smith c’è una differenza sostanziale tra quello che pensa (il voice over e la caratteristica principale) il personaggio principale e quello che è pensato dagli altri. Smith vive tra gli indiani è più o meno acetato dal loro perché la principessa Pocahontas s’innamora di lui e per questo aiuta i coloni o meglio il presidio militare. La guerra che inzia più che altro per Opechancanoughe il magnifico ruolo di Wes Suddi é forse la parte meno convincente e apre all’esperienza di un ’altra storia d’amore che poi s’evolve in un manage a trois. La fotografia di Emanuell Lubezki e il montaggio di Hank Corwin sono stupende Un  film dove la presenza femminile di Q’orinnka KIlcher  è importante perché ci fa comprendere molte cose che sono la capacità dell’adattamento. Contesa tra diversi uomini il pomposo imperatore Selway Noah Tayloro il comprensivo John Roffe Christian Bale e Smith saprà scegliere. Jamestown ambienta qualche anno dopo è soprattutto una serie sull ‘adattamento e sulla posizione di tre donne la bella e buona Alice Kell in Sparow interpretata dalla bruna Sophie Rudlhe , la rossa Verity a servetta interpretata da Niam Walsh e la bionda la dark lady raffinata e prima donna fatale Jocelyn interpretata da Naomi Battrich ottima attrice che nobilitá la serie presenta i rapporti tra coloni e nativi come  giochi di potere è il giovane Kalani Queypofa nel ruolo di Charcow uno dei giocatori più machiavellic ma anche capace di sprazzi di generositá i. La mia idea e di fare una serie che presenti non il problema del rapporto tra colonizzatori e nativi ma la vita di questi due gruppi in una condizione estrema quella dell’arrivo di una presenza soprannaturale quella di uno zombie anche se educata e apparentemente civilizzata . Speriamo di poter lavorare presto.

Robert Fogelberg Rota

Den ofullbordade Madonna


Intressant film i Stridsbergs andan

Magdalena Kolesnik.jpg

Titel SWEAT

Regi Magnus Von Horn

Medverkande Magdalena Kolesnik mfl

Svensk distribution Triart film

Betyg A minus

Sweat kommer i ett mycket svårt period för mänskligheten den tredje vågen av COVID 19 och den börjar att presenteras i någonting som idag är mycket sällsynt ett gym klass. Klippningen för vilken ansvara Agnieszka Glinska är helt utmärk snedriven och full av ovanliga konstiga och hårda vinklar som lite i taget ger ett slags svårt och klaustrofobisk vision av verkligheten. Tyvärr är fotografi av Michal Dymek platt icke sägande och ger inga som helst visioner av någonting och ett bind med en äldre knapp telefon hade kunnat göra en mer tillfredställande arvet förutom i natt scener. Frågan är varför och det är en för mig inte helt lyckade idén av filmskaparen Magnus von Horn. Hans vilja är att ge en glimt av en verklighet en vardag av en ung kvinna som trots glamour kärlek för hennes fina kropp är endast någonting mörk främmande full av ett slags hat för sig själv och ett sökande av någonting annat kärlek som hon kan inte få. När August Stridsberg presenterade ”Fadern” och ”Fröken Julie” att det var den grå och ynkliga verkligheten. Det som gör filmen är den starka inte minst fysiska prestation av Magdalena Kolesnik i rollen som Instagram star (där är foto bättre presenterade) Och gym profil Sylvia. Hon är så vackert som det kan bli med ett fyssik som är mycket snyggare än Wonder Woman och en leende som verkar den av Leonardo da Vinci bästa målning ”Damen med hermelin”. Hon är också snäll , miljö medveten omtänksamt, full av ett slags omtanke för alla. Det ses i den Thriller scen som inte är en Thriller scen  (någonting von Horn har i gemensam med Michelangelo Antonioni) när hon möter en mindre glamorös dubbel som är Basia spelade av Aleksandra Konieczn. Deras möte är vid ett köp centrum och Sylvia som kan även vara våldsamt och arg visar sig mycket trevlig mycket sympatisk och lysnade. Hela dem bilder dem komposition dem fångade blickar i vilken Magdalena Kolesnik visar att hon är en av dem sista film divor ger just en känsla att hon kan spela bara med blickar visar någon annat än vad hon gör hon är rädd osäkert och ytterst rädd. Hennes rädsla är rädslan för närheten och visligen det som görs av den andra kvinnan Basia make den fet men inte helt icke attraktiv
Rysiek
gestaltad av Tomasz Orpinski är helt oförlåtlig att onanera och staka Sylvia som är ut med hunden Jackson är den av sex. Det är en kvinnan Sylvia som söker närheten men vill även avstå från det och det som kan vara ett känslormesig relation. Det ses tydligt i dem scen i vilken hon besöker modern Kasia spelade av Katarzyna Dziurska. Om Sylvyas hus är perfekt nästan avskalat och asketisk är Danuta rörlig och bohemisk och hon har ett snäll män Andeje spelade av Lech Lotock. Som Sylya först angriper och sen ber om ursäkt till. Under modern födelsedag är vi det som är en scen i sant Ingmar Bergman och lars Noréns andan en familj som håller på att förstoras på grund av ett icke kommunicerade med resten av familjen. Det finns bara en personlighet som verkar vara nära henne och det är morbror Fryderik gestaltad v Zbigniew Zamachowsk e av Kislovski före detta skådespelaren. Det är en roll som Sylva släpper inte nära henne precis som Zlatan kopia Klaudiuz som spelas av Julian Swiezewski. Det är en roll som hon först utnyttjar för våld och sen förödmjukar. Filmen resonera även på media samhället och dess svåra ställning och det ses mycket väl i den besök vid ett disko i vilken som alltid i den polska filmen italiensk musik står för det artificiella och det icke naturliga medan Sylvia  lyssnar i hennes italiensk bil på Roxette den typiska svenska musik band. Det är en svårt film eftersom vi kan aldrig tycka bra om Sylvia men inte eller dålig om det som i ett sant Strindbergs figur som Laura eller Julie. en fint och svår film som förtjänar att bli sedd

Robert Fogelberg Rota

En stor fillosof lever igen på filmduken

Ett mästerverk av den ultima renässans människan

Titel Giordano Bruno

fosca.jpg

Regi Giuliano Montaldo

Medverkande Gina Maria Volonté, Charlotte Ramping

Betyg Mästerverk

·   

      Få filmer  har varit så kompletta  som Giuliano Montaldos ”Giordano Bruno”. Det är en någorlunda komplex film på grund av dem /dom de många tillbakablickar . Redan ifrån början förstår vi, att vi är inne i ett slags kalejdoskop, en resa i både den psykiska och den fysiska av en viktig period i människliges historia: renässansen. Giuliano Montaldo ger den bästa av sin regissör förmågor som flytes samma med Ruggiero Mastoriandi i klippning , Ennio Moricones i musik, men mest Vittorio Storaros fotografi.  Detta  återskapar mycket av den sena renässansens måleri från Tiepolos porträttkonst till Bellinis vyer  av renässans Venedig och mycket av Caravaggios måleri, när det gäller närbilder även på statister . Det är ett folk tåg med Venedig patriarken  och hela befolkningen både den kyrkliga och den civila militär auktoritet som tågar med dem troféer i den som var venetianarens och italienarnas sista stora militär seger : slaget i Lepanto, sjöslaget mot det muselmanska osmanska riket . Vi ser ansikte trovärdiga och en person börjar att skrika och skällan (det är den anställd vid Venedig arsenal spelade av Giuseppe Maffiol) som påminner hur han själv slogs i Lepanto men herrar överklassen  hade stulit hans seger. Vi ser hur han pass nära står  den figurer av Bruno spelade av Gian Maria Volontè . Gian Maria Volontè gjorde en av hans många stora roller , tog ut svängarna om ett stolt människan en njutare men inte en hedonist och det ses tydligt i den magnifika ball scen, en ball som ges av en viktig adelsman och Bruno möter kurtisanen Fosca som spelas av Charlotte Reamping. Vacker en  klassiks skönhet även hon talar i dialekt. Det är en stor skinnade mellan hur Bruno , Fosca och inte minst Mocerico spelade av Mario Bardella och resten av adelsklass som talar bara på italienska.  Denna är Brunos angivaren, Bardella   är en skådespelaren som man stå emot Volonté dra ut svängarna och vi upptäcker två saker det är en mycket bitter man som har ständigt varit i underkastelsen . Även han använder sig delvis av dialekt och det är en kulturell konflikt och ett djup besvikelse mellan honom och Bruno som blir mera och mer konfrontativ tills Mocerico bestämmer sig att anmäla Bruno till det som är denne biktfadern en mycket väl spelade  Corrado Gaipa .Det är en enkelt nästan icke sägande scen som efter den prologen av en presentation av den tid går till det delen av filmen är ett maktspel mellan påvens ambassadör spelade av José Quaglio en pompös och hård man och den som är venetianska patriark en till synes sympatisk men i själva verk slug spelade av Vernon Dobtcheff .Denna delen av filmen är dunklare och vi börjar förstå att verken hans folkliga vänner eller den vackra Fosca kan rädda Bruno, eftersom en personlighet som hans är redan dömd av dem historiska processer. I Montaldos intention Bruno blir och det ses tydligt i den scen i vilken han samtalar vid ett värdshus och bland sjömännen kan få dem att tänka men inte att ta en ställning. Samma känslan att vara underkluven och hat Bruno som är ett fri tänkaren ses tydligt i den förhållande mellan Bruno och andra präster som har tillfånga tagit av inkvisitionen franciskanen Celestino da Verona spelade av Massimo Foschi. Han är bitter och hatfull mot bron men har ett slags psykologisk djup som saknas av Brunos fiende som är den hårda kantiga och fanatiska kardinal Sartori mycket väl spelade av Hans Christian Blech: (en skådespelaren känd för att presentera nazistiska officeraren ) som är full av hat även när han gör välgörenhet och den sluga ynkliga Orsini spelade på ett mästerlig sätt av Mathieu Carrière:  man kan inte se vilken av dem är värst en vill ha Bruno bränd till varje pris och den andra önskar sig bara att få honom att återigen finnas i leden. Men det är trots allt påven Clemente som förlitar sig på detta ansvar och Bruno får ett slags passioner som likar den av Kristus. Det är en prestation av en tydligt period den av mot reformationen i vilken den värdsliga sidor presenterade av Paolo Bonacelli verkar ännu värre än dem religiösa. Det finns bara en hjälp för starkares Bruno den av vång väktaren spelade av Leonardo Balducci. En film som ger full rättvisan till ett sådan fantastisk man som är fadern av dem moderna vetenskap och dess kritiska tänkande.

  Robert Fogelberg Rota

Så bra om Amerikas början

Noir filmen för noir

aj.jpg

Titel Jamestown

Regi Paul Willmshurst

Medverkande Naomi Battrick Claire Cox Max Beesley Max Beesley

Svensk distribution SVT play

Betyg A

Paul Willmshurst har lyckas med att kunna presentera ett verk som för i den historiska miljö som ör frö dem flesta amerikanaren även ganska mytisk dem tematiken som finns i noir film. Dessutom lyckas ha föra inne mycket av den elisabetanska eller jakobinska tiden och även en del av ”Rots” dem afro amerikanska epoken. Detta är en film som vid första ögonkastet utan rustningar och resten av den episka som fanns i Terrence Manicker mest underskattade  arbete ”New World”. Platsen är samma staden Jamestown som är en av dem första urbana städer som förkom i den som senare skulle bli den 13 kolonier och USA. Ashley Rowe foto är mycket ljust och ger ett form av tri dimensionalitet och tar fast på många objektet och dem få kojor som verkar ytterst primitiva även om man ser tydligt att det är dessa som markera dem olika skinande mellan de fyra eller kanske fem huvudrolls innehaverska och deras män som personifiera många av dem typer som vi kom att se i den amerikanska samhället klippningen av Steven Worsley leker tillsammans med Jog´hn Ludd ofta symfoniska musik att bygga upp ställningar och karaktärer. Gruhistoria som är axel till dem olika äventyrar är hur fyra kvinnor som har kommit till denna lilla fästning. Det intressantaste historia är den av den blonda fagra och sofistikerade Jockely spelade av Naomi Battrick. Det finns i hela hennes varande ett slags glamour som gör av den alltid med livliga föregångaren  även den svarta sorger likande kläder ett form av naivitet som verkar förklädda en slags ondo. Vi ser den hur hon använder sig av sitt sexualitet bland annat hur hon har först förförd den som vi ser endast som lik make Casell men även hans bror spelade av Ben Starr. Det är eb spela som är både farlig och romantiska och ses tydligt i den båt turer vid floden mynning en flod ständigt besök av segel fartyg från Virgina toka compagny som äger hennes. Vi ser under inte bara en men flera tillfälle att alla ägs av det. Den person förutom doktor som är närmare henne är Jammes Reed spelade mycket väl av mark Storke en smed som är tvungen att vara bödel. Deras möte har ett from av ett förbjuden passion någonting som lyckas enbart på grund av faktum att hon är manipulerade. Det är en manipulation som ses även mot den komiska kammarjungfru Mercy spelade av Patsy Ferran. Jocelyn är även katolsk någonting som är komplicerade och kommer att ta en tragisk slut för henne. Den kvinnan som hon möter mest är Verity lika vackert men folkning spelade av Niamh Walsh. Det är en svår roll den av värdshusvärdinnan och den har många likheter med Carlo Goldonis karaktär från den berömda pjäsen som har filmatiseras åtskilliga gånger men Varity är en slav är i faran men lämmar inte sitt mänsklighet mest i relation till den afrikanska slavinnan maria spelade av Abiola Ogunbiyi. Det är hon som låter Alicia föddas men det är hon som håller på att följa hennes traditionella religion som under samtal med Jocelt säger under diverse tillfälle att hon vill tillbaka till hennes tidigare liv. Jocely har denna mörk förflutna och precis som Maria r anpassade i likhet med en annan karaktär den stränga tillkänna  i både kostymer och känslor Temperance spelade av Claire Cox. Dessa tre kvinnan den som vi skulle kunna kalla drottningen, prinsessan och slavinna är dem karaktär som är mest missanpassade som inte ens försöker att komma till det någonting som lyckas ytterst väl av Verity. Den kvinnan som istället tillhör medelklassen är Alicia spelade av Sophie Rundle vilken är ett ganska behaglig roll med ett viktig aspekt den av den post traumatiska känslor efter födelsen. När det gäller män vi går från den mest klassiska karaktärer som finns i många western filmer dem två bröder Sillas Sparow gift med Alice spelade av den bastanta och ysisk ytterst väl medvetande Stuart Martin till den markerade och vanställd Henry en karismatisk och övertygande Max Beesley . Dessa två män rörs sig utanför nybyggande området och under många fall har även kontakter med dem andra ursprungs befolkningen mest den unge krigaren Carrow spelade av Max Beesley. Det är en svårt roll som lyckas mycket väl att prestera två aspekter den att vara trogen till sitt tid sitt folk men även aristokratisk och föraktade. Det är intressant att se hur den etniska och klass går i varandra inte minst i den övertygande rollen av den afrikanska slaven pedro en kungar son väl presenterade av Abubakar Salim. Det är en stark roll full av kraft och sarkasm som kom nära även Joceylen före detta maken poesi. Det är en roll som vi sympatisera med endast på grund att meningar spelade på ett grymt sätt av Tony Pitts hans hföder är så osympatiske. Denne är en av dem många white trash som Merth den alkolist e zanni lik Dean Lennox Kelly gift med verity. Den karkatär som verkar sympatis och vill nå en om inte modern en Amerika med civilisation och alla är guvernören Sir George Yeardley spelade med ett intensitet som är maskerade av nertonade maneter av Jason Flemyng. Det är en behaglig och intelligent människan som låter sig manipulera av både Joscely och pedro. Det är en svårt serier som har inte ett politisk korrekthet eftersom dem mest nedriga och svåra karaktärer är den två queer den onda sheriffen spelade av veteranen Redwich Steven Waddington och den som är en slags dandy Nicholas Farlow. Denne har den berömda ansikte av Burn Gorman känd för den mest onda karaktären Nich the murder i games of Throndes. En av dem mest lyckade serier på senare år

 

Robert Fogelberg Rota

Coco and Igor Eros och geni

När genierna inte kan bli ihop

cco and igor.png

Titel Coco Chanel & Igor Stravinskij

Regi Jan Kounen

Medverkande Mads Mikkelsen  Anna Mouglalis Radivoje Bukvic  Elena Morozova

Svensk distribution Universal

Betyg A

Få personligheter har varit så betydelsefull och inflytelserika för 1900-talet och även två tusen talet kultur som Igor Stravinsky och Coco Chanell. Det som görs av den nederländska regissören Jan Kounen är att presentera hur det kunde ha varit. Det är en instängt filmen som är extremt väl fotograferade av Gabriel Yared och klipp på ett mästerlig sätt av David ungaro inte minst i den första fantastiska scen när vi ser urpremiär på den eleganta tetran av Chanse Elyse av ”Eldfågel”. Det är en lång sekvens i vilken Co Chanell spelade av en långhårig Anna Mouglalis först brottas med ett älskaren Arthus By Cahmbel spelade på ett mycket tam sätt av Anatole Taubman  och med hennes korset och verkar ha kul på den problem. Vi ser hur det som är den ryska polen på denna film stor hertigen Dimitri spelade av en mycket våldsamt Radivoje Bukvic  och den vulkaniska Sergey Diagilev en mycket duktig Grigori Manoukov är adels utanför sig på grund av den flopp och mest har hur Igor Stravinsky tar den. Mad Mikkelsen spelar en roll som är en av dem svåraste mest sataniska och dunkla i hans karriär inte minst på faktum att denna människa som vet att han är en geni vill visa att han är bäst och att han kan göra allting. Man stänger dörren efter ett bråk med hans välgörande som är Coco väninnan.  Misa Stern spelade av Natacha Lindinger . Denna början på filmen är helt magnifik medan i filmens andan faktum att Jan Kounen använder sig av nyhet journaler är  lite för enkelt. Dem visar slutet på Romanov dynasti men mest dem ortodoxa präster fast dessa sekvenser kunde ha blivit längre och skulle ha kunnat kombineras med riktiga stridscener. Sen vi kommer till 1920 –talet och är i cabaret miljö som Stravinsky möter en kort klipp fri och väldigt självständigt Coco. Hon ser på honom betraktarna honom och kommer till naturhistoriska museum adels för sent för att kunna berätta till honom den stora nyheten att hon tänker hjälpa honom ge honom möjligheten till att återgår till komponeringar. Man förstår genast en sak att Igor är en extremt attraktiv kaxig (Zlatan skulle framställa som ett mycket enkelt och närområde person i jämföres ene) men hålig. Även om han inte har härdat totale det verkar som allt det som har drabbat familjen och inte minst den snälla Katarina spelade med stor klass av ett tidigt gammal Elena Morozova tvungen med deras många  under ett tak i ett dammig och anspråkslös lågheten är Igor en person som låter allt skölja på honom. Det är en överlevande och det ses tydligt i den forcerade  idyllen av den franska ladsbygget i Channesl elegant och exetriska huset. Chanell är till synes en av den för den vanliga människan inte nåbara divorna av den franska stum filmen. Hon lever bort om allt och alla men det finns i den många långa och  ytterst långsamma tagningar vi ser hur Igor kommer allt mer intill henne. Det finns en scen som verkar kontrastera med filmen tragiska tornet när Coco dansar med barnet när Igor spelar men det visar tydligt att hon är fortfarande en lite flickan inte så långt ifrån Lumilla part  Stravinskij äldsta dottern spelade av Sophie Hasson. Sen filmen utvecklas i ett makt spel i vilken vi ser hur coco som rider , tillrättar visar sina arbetar på en grov sätt och lyckas att bli en kemist för att framställa i Grass den berömda parfym . Det är en mycket vackert scen i vilken vi ser den Joseph som spelas av François Chomicki . Det är en extremt vackert scen som påminner strak om det som Vincent van Gogh hade presenterat i slutet av hans liv. Epilogen är med dem två åldrade genier mycket vackert och full av ett slags melankoli som gör det så otroligt stark och intensiv en film som spelar mycket bra med dikotomi om livet och döden . En utmärk film för alla

Robert Fogelberg Rota

 

Frpn Commodus till Tolstoj en av filmens stora tolkare Christopher Plummer har gått hur tiden

En genialisk skådespelare

co.jpg

Få skådespelarna har betyd för mig så mycket som Christopher Plummer och jag kommer att ta i min analys dem filmer som har betyd mest för mig och som han har gjort genom att vara den värden som har tagit dem nästan till att bli mästerverk. Jag kommer inte att tillägnar mig sådan titel som The Soudn of music och beginners som har gått till filmer historia men andra verk som bland annat Terrence Malick ”The new World”. Av alla Malick filmer trots den fantastiska foto av Emmanuel Lubezki och klippningen av Mark Yoshikawa är den som har haft mindre påverkande på det kritiker etablissemanget. Kanske är den kärleks triangel mellan kapitan Smith som för mig är den bästa rollen någonsin av Collin Farell och Christian Bale  John Rolf med Pochaontas spelade av den rent av underskattade  Q'orianka Kilcher lite för konventionell och filmen i sig är inte trots att det händer mycket spektakulär. Förmodligen är indianerna som har den kraftiga befäl av Wes Studi lite för krigiska för den bilden som man föredrar att ha av dem. Filmen med Richard Wagner musik bearbetade av James Horner är mycket stiliserade och visar ensvag bild av den västerlänskam änne men inte av kapten Newport som just spelas på ett mycket naturalistisk sätt av Christopher Plummer  som befalla allt har kontrollen och är en bestraffad far för dem flesta av kolonister. I själva verket det är Claudius i Halet men ett kapell sådan och det ses tydligt i både kostymeringen ganska anspråkslös med en enkel huggare och ingenting mera än detta. En roll som för mig går rak i filmens historia hur Christopher Plummer lyckas att översätta tolka det som Umberto Eco hade nog definierat som ett system av tecken en språk den av teatern till film kosten men lite hjälp av television. Om i ”New Wolrd” var det frågan om Claudius var Christopher Plummer den pedantiska Polonius när han i Oliver Stone magnifika ”Alexander” spelade Aristoteles. Filmen för mig är mycket intressant inte minst frö den magnifika fotografin av Rodrigo Prieto och Gabrel Marquet klippningen och Vangelis gör det bästa med musiken. Colin Farrell lyckas att göra den Alexander som går emot en mästaren Aristoteles som kommer med enorma fördomar som han kontextualiserade som först. Det är inte en scen med störa skådespelaren som Colin Farll eller Val Kildmer som kungen Philips och Angelina Jolie Olympa men själv med några barn som är enbart naturliga. En monolog som visar tetaern styrkan och dess kraft. Den film som jag hoppas till är Terry Gilliam” The Imaginarium of Doctor Parnassus” det är en av dem vackraste filmer av före detta Monty Python vulkaniska regissör med ett fantastisk foto av Nicola Pecorini med ett klippning av Mick Audsley  i vilken en folkning sagan männen som lyckas att vinna mot järvelen blir till på ett rubbat sätt med fyra olika skådespelaren jude law, Jonny Depp, Collin Farell och Heath Andrew Ledger. Alla dessa unga lejonet blir så upplyfta av Christopher Plummer och ger den bäst i deras karriär. Samma händer även i en helt annat film som är betydligt lungarren Huset vid Sjö med regi av Alejandro Agresti. Där är Keanu Reeves i rollen som Alex Wyen som får hjälp i en omöjlig kärleks historia  mellan Reves och Sandra Bullock beskriven av den vackra foto av Alar Kivilo. En likande roll är den i Arat den metafilmiska verk om den aremenska folk mordet av  Atom Egoyan . David den tull tjänstemännen är ett ytterst human trevlig och välspelade roll. Fast det för mig bästa roll i den bemärkelsen att den presentera lev Tolstoj i the last station av  Michael Hoffman väl fotograferade av Patricia Rommel och den trevliga Leo Davis klippningen. Det är en irriterade åldrande och mest av allt mångsidig Tolsoty tagen mellan Valetin en adels nervös James McAvoy och Sonya hustru spelade av hellen Mirrer. Fast den bästa filmen som lyftes upp av Christopher Plummer är Antony mann “The fall of the roman empire ” med ett kanske inte så vackert men intressant fotografi av Robert Krasker  en klippningen av Maude Spector och den fantastiska musikaliska stycken av Dimitri Tiomkin och en av filmens historia mest intressanta figurer den flaska polska prinsen Michal Waszynski. Det är en verk som Christopher Plummer gör så stor underbart och full av stora intresse alla verkar vara knasiga från Luciella Sofia loren till Richarmda mansson men den commodus är en moster i ondskan fast även en grandiosa människan .  Filmen har förlorat en av sina bästa spelaren och tolkaren  någonsin.

Robert Fogelberg Rota