Jerome Flynn fantastisk i en film som borde vara olaglig att inte se

Så fulländade helt imponerade

Titel Loving Vincent

Regi Dorota Kobiela  Hugh Welchman

Medverkande Robert Gulaczyk Jerome Flynn

Svensk distribution Nonstop Entraimant

Betyg Mästerverk

Få filmer som jag har sett har varit så bra både så klassiska och så nyskapande som Loving Vincent. Det är en spel film men varje rutan förvandals till en av Vincent Van Gogh berömda målningar med korpar och färger och det som görs av Tristan Oliver och Lukasz Zal de eftersom för denna far av den moderna måleri ser vi ständigt med hjälp av Dorota Kobiela och v mera än tusen målningar som 100 målaren har gjort. Den regi som presenteras av Dorota Kobiela och av Hugh Welchman  är säkert och riktar bade skådepelaren och filmen till en klassik berättelse som är mest en sökande som en ung män någorlunda våldsbenägen Armand Roulin från Provence spelade så bra som det bara går av v gör för att kunna söka upp just bröder till den avliden Vincent Theo för att göra ett tjänst till fadern brevbäraren spelad av Chris O'Dowd  vars enda syfte är att återlätta den minnet av den genialiska men tydligen sinnersjuka målaren en resan som först tar Armand som spöarupp utan någon problem zuaver den tiden elit trupper spelade av den brutala Josh Burdett ris och senare till en annan landsort området. Armand i början verkade precis som många andra var extremt misstänksamt mot Vincent och det är enbart med möte med v mycket välspelade även han av John Sessions som Armand börjar få en inblick när vi får se Vincent på ett personligare sätt. Den rollen som v är lik den som Andy Serkis. Gjorde i Peter Jackson ”Sagan om ringen triologi” en ler modell som lite i taget visar dem olika svårigheter och rörelsen samt den svåra uppvuxen i den svart vita Holland till konflikterna både mot brodern Theo men mest av allt med den som kunde vara hans storebror den psykiatriker som försökte att hjälpa honom Doktor Gramger  som spelas på en mästerligsätt av Jerome Flynn . Precis som en av dem många orsaker till Games of Throndes framgång är närvaro av en äktade riktig människan skicklig fäktaren visligen en skurk men både sympatisk karismatisk och även humoristisk. Även den hårdheten i som Jerome Flynn lyckas att skapa i Games of Throndes kommer även fram med mycket cynism i rollen som Grager vilken kan ses som enutveckling. Om bron är ett slags storebror för både Tyron och Jamie Lannister är han det till bröderna Van Gogh och Garger har lyckas att få slottet i form av en villa fast livet är verkligen lätt eller tillfredsställande eftersom han misslyckas att hålla sig till godo och han ljuger precis som hans guvernant Louise Chevalier som spelas mycket bra med ett slags tillbakadragen hårdhet av Helen Elizabeth McCrory är en kvinna som verkar trots hela hennes flaska pietism och borgerlig anständigt ha känslor av ömhet för Marguerite Garger som i Saoirse Ronan skuggan av en kvinnan en öm och skörd gestalt som kanske vet mera vad hon vill veta. Armani blir intresserad i henne och hon lyckas att vrida huvud på honom. Marguerite är exakt lik Adeline Ravoux I vars roll Eleanor Tomlinson spelar med lätthet. Verken hon eller kanske filmens ”boven” rikeman sonen spelade av v det blir aldrig en riktig deckaren eller vi får aldrig vet vad det händer med en dröm likarna mediet filmen lyckas att få fram en annan dröm likarna mediet måleri som presenteras på ett otroligt bra sätt. En film som borde var olaglig att inte se

Robert Fogelberg Rota

Daniel Craig i komisk roll

Kate Holmer briljera I rolig komedi

Titel Logan Lucky

Regi Steve Soderberg

Meverkande Daiel Craig, katie holmes Channing Tatum

Svensk distribution Scanbox

Betyg A

Utan någon tvekan är steven Soderberg en duktig regissör och nu med måpnga mjuka tagningar som för våra minnet till Stanley Kubrick gjorde. För foto i denna verk som inspelas i den fattiga western Verginian ansvara samam Steven Soderberg och med ett egen klippningen som är mästerlik. I centrum av händelserna står Jimmy Logan som spelas av Channing Tatum sympatisk ung män snäll och omtänksamt som hade haft en framgångrik karriär som amerikansk fotoboll spelaren men tyvärr han skadade ben. Vi ser hur pass snäll han är när han bry sig om hans egen dottern Sadie extremt bra spelade av den lilla pippi Långstrump kopia Farrah Mackenzie som gillar music och bör med mamma och den nya pojkcvännen. Denne Moddy  spelas av David Denman och vi ser hur han är irriterade i hans skrytande av pensgar och billar samt av före detta fru Bobbie Jo Logan Chapmankate Holms.  Denna roll är den klassika förvuxan coallge tjtjetj rolig sarkastisk men även ett ett kommedi torn som är rolig för alla förutom ab för Jimmy. För att kunna stå nära sitt flickvän måste han försöka med ett rån. Den som är hans giva kumpagn är dels den sexiga syster mellie som spelas mycket väl av Riley Keough inst brodern Clye en fenomenal Adam Driver  armlös efter att ha deltagit i Irak kriget. Den roll som han spelar har mycket i gemensam med många ab stunm film amerikanska komiker inte minst Buster Keaton . Clyne är en enstöring och har tydlig surrealistisk tendenser i den sätt på vilken han rör sig och inte minst i två lazzi dels när dem besöker den som är den när han skall ge ägg till sprängnings expert men även när han skall försöka att bli arresterade. Denna spräng expert är joe bang och denna roll spelas av Daniel Craig som gör utan tvekan hans mer rolig och bekymmer lös roll någonsin i denna white trash hög respekterade kriminell som är även han sympatisk med två stycken clown bröder Sam spelade av ett helt okränkbart Brian Gleeson och den andra bron. Clowneri är just i detta fall ingeting dålig och den ger till filmen ett otroligt lätt torn som ger mera klass och elegans. Det finns även en stark islag av parodi som ses tydligt i dels själva genre gangster film men även till det som har att göra med den amerikanska marks ekonomiska far western. Det finns delvis ett gäng mot politiker och fackförenings lagar som inte skyddar någon och i sponsor kultur med det som är kanske filmens stora ”boven” den helt irriterande och under många fall mobbande… som är en tv profil en kök med stjärnstatus Max Chilblain som spelas mycket väl av Seth MacFarlane . Hans roll är kanske mera karikatyr mesig och vi kan inte under några som helst möjligheter verken sympatisera eller få några positiva känslor för honom som är onekligen ett stor uppblås individ. Fast det finns även ett vist gänga mot publiken och samhället som gör dessa personer sympatiska  Det andra boven är laget dem blodtörstiga hundar som är typiska i ett vist tradition av noir filmen vilken har Hilary Swank FBI special agent Sarah Graysonvälbekanta ansikte och inte minst denna skönhett hon vill till varje pris försöka att avklra fallet och hennes roll är bara antydd . Trots den modernit som finns runt omkring hon är den enda kvinnan som har ett manligt interesse sfär även om hon är tvungen för att låta verket börjar igen att försöka att förföra Clye . en fillm som är lätt trevlig och under många stunder visar ett slags komedi torn som går även till fars och mycket men verkligen mycket snygg.

Robert Fogelberg Rota

Regi debut som når inte fram

Tyvärr blir jag inte engagerade

Titel Korparna

Regi Jens Assur

Medverkande Reine Brynolfson Maria Heiskaennen Peter Dalle Jacob Nordström

Svensk distribution Triart film

Betyg B

Svenska landsbygd på 1970 –talet i slutet Clese spelade av en snaggade Jacob Nordström lever med modern finska Marja som spelas mycket bra av Jacob Nordström  Agnes spelade av Reine Brynolfson en enstörig hårt arbetade patriark utan patriarkat som mycket tydligt i filmen visar en komplexitet dels att vara en arbetsnarkoman i att hålla igång en medelstor bonde gård men även att kunna vara mycket bestämt och blesserad när det gäller meteorologi vilken blir ett slags temat för hela filmen med fadern som är otroligt bitter på livet och har den känsla som tas över och delar ett interesse för vetenskap som finns även hos sonen i denna fall Ornitologi. Moder söker sig till andra män och vi märker hur pass ensamma sonen och fadern är. Jonas Alariks foto är extremt vackert precis son Åsa Mossbergs klippningen. Just varje filmens fotogram skulle få en given plats för fotografiska. Vi ser symboler i den scen som förekommer i både början och slutet av filmen när man ser några fåglar som är fångade i ett nätt och är döende och i den mjuka sommarkvällar men även i den våldsamma Oscar. Vad som visas är slit i ett arbete som är redan mekaniserade men även uråldrig i sitt slit och det finns teknologi vilken fungera inte eftersom Agnes är inte en bra bonde. Det ses tydligt när han med en traktor försöker att lyfta ett stor sten eller i den misstänksamhet som han har mot allt och alla inte minst den gäller Alexander det som äger i själva verket marken spelade av Peter Dala. Just dessa två skådespelar stil den Dramaten mesiga med tydligt med Dala som kommer från ett mer naturlig spel dessutom han är fadern till den unga flickan en Agnetha Fagerström kopia i vilken Jacob blir kär. Även denna historia visa aldrig eller vi anar det och det verkar kanske dragas till henne eftersom dem båda är ensamma och saknar alla former av kontakter med omgivningen. Agne säger nej till kontakter genom att främja sig att röka och använda sig av våld dels mot sig genom att skada och mot hans egen ekonomi när han gör någonting så pass konstig som skjuta med ett Carl Gustaf Mauser gevär fåglar men även ko. Agnes gillar inte att vara i landet men har ett konstig dragning för en familjer som har bott och slitit där. Hans disharmoni den ständiga rökande ses under den julfest i vilken han försöker med att misslyckas att beter sig på ett normal sätt- Problemet är att mycket av spelet trots den absolut filmiska är överdriven och att regissören har bestämt sig för att inte visa någonting som kan uppfattas som spektakulär eller som går till ett riktig mera spännande riktig. Om det hade varit mera drama det kunde ha blivit så intressant

Robert Fogelberg Rota

Jag är så stolt att jag har kunnat se denna film .

Ett rent mästerverk. Jag är så glad att jag har sett den.
Titt The Square
Regi Ruben Östlund
Medverkande Claes BangElisabeth Moss
Svensk distribution Triart
Betyg mästerverk
Jag är mycket glad att tillhöra två kulturer och att en av dem som jag tillhör är den svenska och jag är så himla stolt av vissa verk som Mauritz Stiller Gösta Bergling Saga, Ingmar  Bergman ”ansikte”, Jungfrukällaren” ”Så som i en spegel ” Vilgot Sjöman ”Syskonbädd 1782 Bo Widerberg ”Elvira Maningar” och nu Ruben Östlund ”Square. Den sista är för mig så kär eftersom det är den film som jag hade velat göra Jag har citerat dessa äldre fantastiska verk som är ofta utspelas i historisk miljö eftersom dem har kunnat återspegla den svenska samhället förändring någonting som görs i ett genre siece fiction och dystopi med otrolig klass av Ruben i ett samhället som är den som vi lever inne men kanske är på väg till kallt och dystopisk men inget som helst värme och vet. I centrum av berättelse finns Christian danske den är både oss själva men den andra som arbetar i den mest absurda av världar den moderna konst marknader vad som händer för honom är ett serier olyckor som börjar på grund av ett konstig intervju men en helt osympatisk brittisk kulturjournalist. Vi är i ett annorlunda Stockholm som vi första ögonkastet ser ut som den men har ett modernt museum som står på kungliga slottets tak i den Christian försöker med hjälp av några mecenater ofta äldre att driva en modern konsthandel men det händer honom en super problem att han blir bestulen men ett knep som är rolig och tatarisk av hans telefon. Tillsammans med den svårigheter som berör även hans privatliv får stackars. Christian som är förmodligen Claes Bang störa roll. en riktig brakveden. Det som är nyheten som gör filmen helt annorlunda från många andra svenska exempel är faktum att denna nedfall  blir mer och mer komisk. Vad som är den största förtjänst i ”The square ” är den på vilken Christina som är extremt väl spelade av Claes Bang inte enbart fäller men blir konstigare och konstigare super nervös och på vilken hans kraft och hur både han och hans kumpan Michael en ytterst duktig Christopher Læssø lite i taget dels deras besiktning och inte minst deras normal beteende för lite I taget blir två stycken förvunna tonåriga och inte några intelligent sådan. Den kusliga i denna Stockholm som både vi känner igen och inte känner igen ges dels av den extremt bra klippningen för vilken ansvara Fredrik Wenzel som dialoger bra medklippningen av samma Östelund som ses inte minst in den rätt absurda i en värld som ständigt tappar befattning i till exempel den scen i vilken det som var Museum störa stjärnskott dvs Julian mycket bra spelade av Dominic West vars roll som måste bara både komisk och mycket tungt och seriös är tvungen att fly för den yngre konstnären Olger som spelas på ett extremt fysik sätt av Terry Notary som är en parodi på apornas planet som även nästan våldtar en vackert kvinnan Madeleine Barwén Trollvik . Denna scen är en parodi på konst men uppenbarligen inte bara konsten är fel men hela samhället från medierna spelade av Anne Elisabeth Moss . Hon är en påstridig journalist oartig och osympatisk som dem två reklammakaren. Just denna roll är ett bevis på filmens groteskeri och på att det samhället som presenteras som är barnsliga konstig och enbart upptagen av narcissistisk och självupptagna människor. Varje samhälles grupp både inne och utanför inklusive tiggarna är presenteras skoningslös med deras problem och mänskliga svagheter. Christian har denna barnsliga sida men han kan åtminstone stå för sina värderingar någonting som ses tydligt i en scen när han står framför media karusellen som låter honom inte tala. Det är dubbelt eftersom personer visade tydligt inget intresse alls för uteliggaren vilken åtminstone Christian köper mat till. Filmen presenterar reflektera och lägger allt på ett bra sätt att vara underhållande och visa samhälles motsägelse i denna 2000 talet Sverige.  Det finns en attack mot det som är adels för bigott med medierna vars dolda agenda är bara att förstöra och även mot dem intellektuella svaghet.  Visst man lyssnar inte på Christian men han talar för abstrakt och han kan även den klassiska dvs den ”fina ” i konsten som är att spela Johan Sebastian Bach under en backanal på slottet.  Människorna där är mindre mänskliga än schimpansen vilken apar efter ett visst borgerskap ideal. En film som är rolig och även skoningslös som man börd bara njuta av och hoppas att vårt liv inte blir som den lika knasiga som dess huvudpersoner.
Robert Fogelberg Rota

Tack till Scanbox att ni distriburera denna film

Det går inte att göra det bättre

Titeln The Hilton incidet

Regi Tarik Saleh

Medverkade Fares fres

Svensk distribution Scanbox entaimant

Betyg mästerverk att inte se den är ett allvarlig brott

Jag hade trott att 200-talet bästa nordiska filmer skulle vara ”A royal affair” och Ruben Östelund ”The sque ” men Tarik Salehägsen dem och försätter genom att visa att nöjer filmen är inte död denna tradition genom att gelé n verk som lyckas att bland det bästa I olika kulturer och reflektera över vårt värld historia som är makalös. Filmens först kraft är onekligen huvudrollens innehavaren Farres fares i rollen Noredin Mostafa som spelar på arabiska eftersom filmen utspelas under 2011 i Kairo under början av revolutionen poliskommissarier v. Denne är en desillusionerade korrupt polis som kommer från en känd släkt som beter sig som en gatorganseter. Vid första ögonkastet han är inte sympatisk eller rättare sagt han är helt osympatisk eftersom han utpressare till och med snör på brottsplatser offer pengar och mobbar ständigt två yngre personer polisassistenten Momo som är lika förlängde g för honom (Fares Fares ständigt kammar sig med vatten och gel) som spelas av före detta egyptiska dansstjärna Mohamed Ibrahim Yousry och den yngre Saleh en rent sympatiske Ahmed Abdelhamid Hefny Foto av Pierre Aïm bäger en dunkel värld av bakgårdar som visar både vad som är irriterade i  lyxig och det som är fattigdomen i miljonstaden Kairo som är både närvarande men även återskapad i Marocko och i studios i Köpenhamn och på Västkusten. Den fantastiska tradition av Balde runner mötes med den nordiska realism och en klippning av Pierre Aïm  vid första ögonkastet är enkelt och rak men visar med längre tagningar ansikte bilar och detaljer samt manga foto. I en värld i vilken allting är till salu finns det skandal av våld och sex vilken är ännu hårdare i ett trogen muslimsk land och inte minst i ett muslimsk området. Islam är reducerade till en samling rent av mycket små borgerliga regel som ses till exempel i dem alla största bovar säkert tjänster en samling mördaren i vilken det finns den skrämmande vampyr likarna grön öga mördaren så bra spelade av Slimane Dazi bbyråkraten Taher Badr som tvingar sekreteraren att bära slöjan eller i rollen av Hatem Shafiqstark roll av Ahmed Selim . Denne är en korrupta parlament ledarmöte som fusk bygger behandlar människor på ett hemsk sätt och älskar dem två kvinnor som dem båda älskar tillsammans två sångerskor Lelen (Yasim Ali) men mest av allt Gina den riktiga dark lady spelade av Hania Amar . Denne är den skönhet elegant, extremt kvinnlig super självständigt och sexuellt som vi kan tänka oss i en noir film och vad Hania Amar är att återskapar lite av den glamours som äldre divor som Joan Bennet, Veronica Land och Gloria Grem gav till dessa roller. Hania Amar lyckas även i denna djup allarvliga  en att vara rolig och sprituell när hon påminner till några vänner på ett elegant klubb (vilken skulle kunna även höra hemma I 1940-talet Casablanca) att hennes pojkvän Noredin Mostafa tillverkar toalett. Då Noredin Mostafarl och visas vara den som borde ha varit för den tunisiska Gina den riktiga kärleks och pojkvän med deras älskog förvandlas bara till några voyeur bilder. En annan intressant karaktär är den av voyeurer som är ond eftersom han är en hallick Nagy som spelas av den mycket rutinerade . jakten som Noreldin gör mot honom sätter ihop eftersom den slutar i ett opium stället både sergio leones  ”Once upon the Time in America” och dem brasilianska ”Tropa d’Elite” eftersom till sist blir Urreligion tvungen att betala polis mutor för att hålla den. Under filmens gång Urreligion växer på grund av kärleken och inte minst eftersom han förstår en annan ung kvinna beslutsamhet och mord städerskan Salwa en sudanesisk skönhet som behandlas dålig och brutal inte bara av dem alla lägsta samhällets stycke som finns i Kairo men även av landsmännen som utnyttjar henne som bjässen Clinton spelade med klass karisma och antipati av Ger Duany . Dessa människor tyvärr förekommer allt oftare. Under filmens gång kommer den stora historia inne och en littererar arketyp blir allt tydligt William Shakespeare ”Hamlet” i kampen med Norelidin och hans farbror Kammal Mostafa mycket bra spelad av Ahmed Selime enbart en bov men snarare en överlevande en person som försöker att göra det bästa av situationen och att kunna röra sig i dessa svåra stunder. Ett bra och balanserade roll i en av filmens historia som man måste bara se.

Robert Fogelberg Rota

Den symapiske ganster

Frukta Gud och ära kungen eller

Titel Becker - Kungen av Tingsryd (

Regi Martin Larsson

Medverkande Henrik Lilliér, Peter Lorentzon, Shanti Roney, Torkel Petersson, Helen Sjöholm, Sonja Richter, Estelle Löfgren Hadir, Lars Ranthe, Nour El Refai

Svensk distribution Scanbox Entraimant

Betyg C

Få filmer har lämnat mig så dubblade som. vilken har det bästa foto som jag har sett i den svenska filmen sedan Gunnar Fischer två mästerverk ”Sjunde insegel” och ”smultron stället” i vilken han lyckades att ge fysik form till Ingemar Bergman dröm och demon värld och nu gör Marco Padovan vilken ger oss i gåvan en helt fantastisk scen när vi ser med ett drone som är Guds perspektiv dem slutliga uppgörelsen mellan dem två rivaliserade gäng. Det är för mig ett bevis för att i det som kanske är åtminstone i den allmänna medvetande Sveriges Bibelbälte i form av frireligiösa kyrkor det finns en undertorn som är biblisk. Fast förutom dem vanliga skämtar om smålänningar och snålhet finns det även en annan aspekt som är det fornnordiska med Småland som fram till 1500 –talet och grundande av den svenska staten hade många av dem äldre hedniska seder och bruk. Huvudpersoner som spelas mycket stark av Johan Maximilian Becker är en förvuxen värsting från högstadier dem elever som alla vill umgås eftersom han lyckas att få tjejer på fester eftersom han trollar fram spriten och inte minst han lyckas att få alltid det som han vill. Han har visligen en möbelaffär men han sköter tillsammans med vännen Stefan en rolig och historisk Peter Lorentzon ssmuggling verksamhet i form av sprit och cigaretter som säljes utan någon problem i trakten många familjens egna butiker utan någon som helst problem av dem som vi första ögonkastet är hederliga helt svenska medborgaren sedan många generationer och håller på med hjälp av kommunalrådet Annika (ett extremt naturalistisk Helen Sjöholm ) få en mataffär för ett nytt ishall. Vad ställd gränsen med våld och kraft är mot drog konsumtionen som Becker acceptera inte på hans fester och backanaler fulla av tatuerade damer i utmanande sexuella kläder eller i sin plats. Han är i denna fall precis som Don Vito Corleone i Francis Ford Coppolas ”Gudfadern” men om den äldre gudfadern försökte att förklara varför han ville inte ha droger; Becker går till fysik våld. Det är intressant hur Martin Larsson under denna scener låter klippningen för vilken ansvara Kiko C.C. Sjöberg  bli från ungt och naturalistisk mera skakig våldsammare och snabbaren Man skulle ha trott att rollen som Becker skulle ha varit bättre om den hade varit spelade av en skådespelaren med större erfarenheter även internationell sådan som exempel Gustaf Skarsgård men Henrik Lilliér är helt perfekt eftersom han lyckas dels att ha en vanlig kille eller inte riktig vuxen tonårig framtoning men även en räv lik listighet tuff därintill brutal men även känslig som när han sjunger psalmer nästan lika bra som Jussi Björling eller i hans relation till den 9 åriga dotter som han upptäcker att ha Amanda som spelas av Estelle Hadir Löfgren  vilken förutom i alla första början dras till Dekor fast mera som han vore en storebror än som han vore en pappa. Det är någonting som är typisk för ganska mycket av den samtida svenska filmen att männen den medelålder precis som huvudroller i Ruben Östlund ”The square” är i själva verket en barnslig person som är icke kapabel att göra rätt och att anlitar sig till samhället. Detta placerade Sverige och mest av allt den svenska samhället på ett någorlunda konstig sätt i vilken människor känner sig vilsna och utan moralisk riktlinjer. Stefan är kanske den ultimata exempel av det en man som förråder allt inte minnets hustru Maria spelade av en helt fantastisk och skön Karin Lithman dÄt som är ganska slående är att dem tunga kriminella är danska och dess roll är inte helt olik den av nazister I Sovjetiska filmer. En av dem stora bovar är Mårten spelade av Lars Ranthe  en psykopatisk individ som onekligen hör hemma som boven i ett Hollywood film som har ett par vassa sax som vapen och Tanja spelade mycket bra av den rutinerade Sonja Richterl denna vackra slanka tatuerades kvinna är en av dem tuffaste gangster och hon har ett stor karisma. Tyvärr som Sonja Richterl gör en super roll samma kan inte sägas av dem två riktig duktiga svenska skådespelaren som exempel Thomas mycket bra spelade av en av våra bästa karaktärsskådespelaren Shanti Roney och Frank den som är kanske den våldsamma personen I by som har Torkel Petersson bekanta ansikte. Tyvärr det verkar att hans roll är bara antyd. En vackert och intressant film som kunde ha blivit bättre men kan bana till en intressant fortsättning.

Robert Fogelberg Rota  

Fransk mästerverk på folkets bio

Ett riktig mästerverk

Titten Barnmorskan

Regi Martin Provost

Medverkande Catherine Florence Chaterine Denouve, Oliver Gourmet

Svensk distribution Folkets bio

Betyg mästerverk

Få franska filmer som jag har sett har berört mig så mycket som ”barnmorskan” och låter er inte vilseleda av det som är film som skulle utvecklas på ett sätt som påminner om mycket av socialrealism medan trots att fotografi för vilken ansvara Yves Cape är mycket noga att återskapa verkligen det blir ett annat den inre verkligheten av karaktärerna i ett drama komedi som är en fräsch och uppriktig rent av extrem ärlig hymn till livet och filmen. Det är två kvinnor öde som står i centrum den enda är spelade med den karisma och teknisk skicklighet av Catherine Frot vilken bokstavligen skämmer bort oss med bra rollen och i ”Barnmorska” hon är just Claire ett ytterst kapabel barnmorskan som lever och är verksamt i ett lite stad nära Paris och motspelerska är Béatrice en roll som är precis som Julie i Francois Truffuald ”Sirenen från Mississippi” den roll i vilken super diva Catherine Deneuve är vackraste, mest lycklig och mest belåten. Claire lever ett stillsamt liv som bär spår av mycket lidelse och som vi ser vill inte bli rubbade. Huset i vilken Claire bör är opersonlig mer like ett hotell  , hon är duktig på arbete i den lilla B i vilken hon är mera än en mamma en stor syster dels frö dem kvinnor som skall födas vilka ofta är mycket unga och kommer från svåra familjer situationer och en spänd relation med sonen Simon extremt väl spelade av Quentin Dolmaire som är lik Claire far vilken hade en älskarinnan som var just Beatrice. Béatrice är just en av många roller av förförerskor kallt beräknade men även glad naiv och med några goda hjärtan som Catherien Deneuve har så ofta spelat. Provost som gör med hjälp av Albertine lastera klippning och grégioire Hetzel musik filmen allt mindre allt mer mystisk krymper den till bakgårdar eller skuggar som påminner om mycket av den fransk noir filmens tradition från föregångaren Jean Epstein till Marcel cares låter passionerna stiga fram gör oss medveten av den förflutna men även av dagens samhället. En dagens fransk samhället som är kallt och klinisk liksom den bisarra förlossnings fabrik i vilken Claire söker arbete och i vilken dem två kvinnor är inte önskade. Claire visligen lyckas bra på arbete men hon är helt klumpig ute och det krävs ”måleri” för att få henne att förstå att hon har hittat hennes livs kärlek i Paul en sympatisk och rolig bjässe som spelas som alltid mycket bra av Oliver Gourmet en lastbil chaufför som är stark känslig och belevad och Beatrice har alltid hamnat i bakgårdar- Beatrice är cancersjuk och detta är drama precis som Paul och hans tama flickvän adels oplanerade graviditet och nedskärningar. Lite i taget dem två kvinnor vilken börjar med ett slags dueller och oartigheter Béatrice påminner till Claire att hon har alltid sett äldre än vad hon egentligen är och hennes svåra karaktär blir mer och mer vänner till att återfå ett slags systerskap när Claire börjar igen dua Béatrice och tar hand om henne. Det finns roliga och spännande scener när Béatrice spelas kort med offentliga summor och vinner men även när Cliare är tvungen att lösa upp en skuld. Den ockrare är en annan blond kvinna selade av Mylenne Demongeot mycket lik Birgitte Bardot som lever dels som en 10 årig tjetjen men har alltid någonting av underlig. Karaktärerna även om filmen blir allt mörkare blir allt galna och börjar ett återfå dess ungdom dem som är för många dem bästa och mest bekymmerslösa delar i livet när dem får återigen lyssna på deras musik som är den franska chanson tradition genom vinyl. Dem och vi är alltid välmedvetna att dem inte är det som dem var förut men dem är berikade av både dem goda och dåliga erfarenheter. Lyckan kan hittas genom att snö ett läppstift som görs av Claire eller när Paul och Claire äter tillsammans kaviar vid en kulle med en vacker utsikt. Det finns obehagliga delas som när Béatrice håller på att svimma under en pokerparti eller när man upptäcker henne i den eleganta låghet (mycket lik den av Louis Bunuel odödliga mästerverket ”Belle de jour”) i vilken hon bör. Komedier finns i ett blanda skapa som när Béatrice köper cigaretter och kallar många ungar med icke etnisk fransk ursprung för deras barnbarn. En film som man måste bara se.

Robert Fogelberg rota

Helt sevärd film

Trots foto Dane DeHaan och Cara Devigne inget mästerverket

Titel Tulpan feber

Regi Justin Chadwick

Medverkande Dane DeHaan  Alicia Wiklander, Christofer Waltz , Cara Devigne, Judy Dech

Svensk distribution Scanbox etraimant

Betyg A

Efter att ha skrivit om film “Den andra Bolyne gilr” och sett hans underbara film av Nelson Mandela kan jag räkna Justin Crawitc som en av film historia bästa och vassaste regissörer och öppnings scen i ”Tulpan feber ” är helt underbart när vi ser genom en animation det som är filmens stora ram et mode flugan när tulpanerna kom till det som var den mest utvecklade land under hela 1600 talet den nederlänska republiken och folk tappade besiktning. Det foto för vilken ansvara Eigil Bryld … är utmärk eftersom den återskapar inte bara den tid måleri men även det som vi skulle kunna betäcka för tidensandan och vi går med en bra användning av skuggor och en minnesvärd placering av klippningen för vilken Rick Russell är minst värd en Oscar pris som gör varje stund påminner om den mållaren som är den unge älskaren och huvudpersonen i filmen som spelas mästerlik  av Dane DeHaan I rollen av mästermålaren Jan Van Loos  Van De Loss. Det är en mycket stark roll som spelas av som lyckas att ge rollen olika nyanser och dem många aspekter som gör av han som i denna film med stora skådespelaren kommer inne ganska sen i verket ..han är i början den unga romantiker geniet som vill höja sig genom konst för allt smuts och allt elände som finns runt omkring honom. Älskaren som vi ser från när han betrakta hans älskade Sophia (Alica Wiklnader) och sen som går i den komiska äventyrlig intermezzo när han försöker med ett rustings del en metallisk gorret (halsskyddsrustning) att råna en kloster på dem berömda tulpaner seder och Abbedissan (Judy dich) kan avvärja till den som är frö mig filmen bästa scener när han improvisera i ett sjaskig bakgård ett slags auktion för att kunna få bästa erbjudande för från. Den första som svara är just glädjeflickan Harriette som spelas mycket bra av Cara Devigne. Hon är en gudom i skönhet i den subtila charm av det provocerade sexualitet och påminner i ansikte om många av dem gudom som spelades under tiden. Naturligt viss är hennes kropp slank och aktuellt i sin utformning inte lika fyllig som den tiden ideal men det spelar inget roll eftersom den märklig nog dialogera med Danny Elfman musik som är aktuellt. Vi ser hur Henrietta leker hur hon snör och hur hon lik en sjöjungfru lyckas att får visa stakare som blir tvångs rekryterade till matorser och som en god fet hur hon börjar starta priset. Tyvärr vi ser adels för lite av Cara Devigne och hon skulle ha blivit ett bra mot pol till Danne DeHaan som har redan andra mothjältar. Henrietta skulle kunna ha haft en större roll någonting som försummas inte dem andra män som är några slags dubbel till Jan Van Loos som Gerit i vars roll Zach Galifianakis spelar en intressant variant av en Commedia dell’arte tjänaren fånig, rädd för gås men angriplig som beter sig som en barn Precis som van loss och den som är filmen stora vinnare före detta fiskhandlaren William spelade av Jack O'Connell  barn. Den enda i den märkliga slut scen när han målar eller rättare sagt restaurera en Kristus passion när han har nått den stora målaren kapacitet. Skannade att kunna föra fram lidande är någonting som förebrås till Von Loss av Johan De Bye . denna  roll som jag har svårt fören mycket välklädd men svag och ointressant v . Denna som verkar ett slags mjäkig släktning till karl X eller några av dem tre musketörer är adels försummade och vi vet att kunde ha gjort mycket bättre. Vad som är slående hur v lyckas att placera mycket av den feministiska kritik mot dem patriarkalisk strukturer i en film som är väldigt historisk men också reflekterad över vårt tid. Det finns hysteri över markande i vilken kvinnor lyckas bättre se Henrietta eller för allt del abbedissan och den enda sansade mäklaren är just en före detta afrikansk slav Prader som spelas klokrent av David Harewood som är en slags fadern för barn I den av nunnor  sköta barnhemmet för vilken Sophia kommer med hästdragen vang till huset av Cornelis Sandvoort borgaren som köper just en sådan kvinnan och spelas av Christoph Waltz en av filmens historia stora skådespelaren och han har vädjat oss att spelas sataniska boverroller komiska nyanserade och jag trodde att denna promiskuösa och livs glädjande gubbsjuk är i själva verket även han ett kör och förvuxen tonårig med ett förflutna full av lidelse som vi ser hur hans diskurs och som visar sympati mot alla från den unga fru Sopfhia och till tjänsteflickan Maria som spelas av den brittiska skönhet Holliday Grainger r fullständigt makalös karismatisk som man förväntar sig från den Colombia av commedia dell’arte men även hart ibland ynklig och gör ett mycket levande roll med många nyanser inte minst under den svåra gravidit. Rollen är kanske för stark i förhållande till den av den kvinnliga huvudrollen under vilken hela filmens roteras som en axel ljudet  Sophia spelade av Alica Wiklander. Jag har varit, är och kommer nog att vara en stor beundrade till vårt tid återskapelse av Greta Garbo och Ingrid Bergman men rollen är för enkelt för nervös och till skinnade från alla andra karaktärer hon växlar inte och det känns att hon är mera presenterade än skapande. Kanske lyder hennes roll av faktum att ursprunglige hon hade skrivits för Keira Knightely som är ett betydligt mer fysik skådespelerska (då skulle man ha ersatts henne med maise willimas) eller av faktum att hon känner sig inte bekväm i rollen. Visligen det finns skicklighet och skönhet med det känns att hon lik som Abedisam spelade med kraft och karisma av Judi Dench AAlicia roll går inte på den rena potential av skådespelerska och det känns att filmen slutar för tidigt. Kanske du har en annan uppfattning och jag hoppas att film gudar inte kommer att förbanna mig. Det kunde ha varit bättre. Den som är klockren är filmen stor horbock galen i kvinnor som spelas mycket bra av Tom Hollander en av världens bästa karaktär skådespelaren Dr. Sorgh en kvinnlig doktor galen i kvinnor. Filmen är magisk som en av Jan Van Loos målningar som är uppvuxen med i Genuas muser men det blir aldrig en mästervek men en film som du läsaren behöver verkligen se och skall njuta av varje stund och av Dane DeHaan och Dane DeHaan roller två av världens bästa skådespelaren som kommer att gå till filmens historia

Robert Fogelberg Rota

En av årets bästa filmer nu på Iphone

Arkeologi som är naturalistisk

Titel the Lost city of Z

Regi James Gray

Medverkande Charlie Hunnam, Sirena Miller, Franco Nero Tom Holland

Svenskdistribution Telia

Betyg A

The lost city of Z är en mycket intressant välgjort och tämligen ganska naturalistisk berättelse som är grundade på en visionär bedrift mycket väl spelas mycket väl av vilken man har sett I någorlunda komiska och briljant i King Arthur gör nu en mycket seriös klassiks roll som påminner stark om dem som vi har sett i många tids ”melodramer” i vilken en dygdig hjälte som bränner av vilja att nyfiken undersöka världen lyckas mot alla odds hans huvudpersonen som heter så mycket som  en Percy Fawcetts officielaren som under sekel syfte mellan 1800 och 1900 talet är i ett stor problem att han lyckas inte trots hans krigiska bedrift som man ser under första öppningsscener den av en jakt mot en hjort att kunna göra karriär. Det finns en mörk förflutna i hans familjer och för att tvätta bort den är Percy tvungen att arrangera med hjälp av the Royal Geografical Society en resa i Amasonens skog för att sätta gränser. Detta sker till trots att Percy har ett extremt vackert frun Nina som är visligen tämlig idealiserat med extremt bra gestaltad av och två unga söner. Den regi sätt som James Gray använder sig av är att fläta ihop många historier många öde som presenteras med ett mästerligt och dunkel fotografi av v som omtolkar mycket av den färgskala som fanns i den alla tidigaste film med Michelangelo Mendrisi da Caravaggios lek av dunkla och ljusa färger och en klippning för vilken ansvara John Axelrad och Lee Haugen som lyckas att ge både starka och betydelsefulla närbilder med långa tagningar som visar olika stämningar som är mycket starka. Percy historia vävs samma med det som är en grön öken. Den andra rollen är den som är Percy dubbel den sjaskige Henry Costin som spelas mycket bra av Robert Pattinson visas vara en bra karaktärsskådespelaren. Vad som dem möter förutom naturen och dem patriarkaliska Baron De Gondoriz som lik Fritzcarado låter opera spelas i djungel (Franco Nero gör en liten men intressant roll ) är misstänka rester av en civilisation. Percy kommer att försöka hålla sig mot många förskaren fulla av rasitiska förutfattade meningar och till trots av hans goda intentioner Sir George Goldiea som alltid av Ian McDiarmid introducera honom till den människan som låter allt degenererar i ett fiasko James Murruy en av många europeiska upptäck fararen som spelas mycket väl av. Denna är i själva verket en överviktig burdus kapitalist som söker inte upptäckande för nyfiket med enbart för att kunna få prestige. Murruy är långt ifrån en enkel bov men är en produkt av hans tid och oförmåga att vara flexibel. Filmen som har varit väldigt realistisk får plötsligt en vändning i samband med första världs krig. För mig den har varit extremt sällsynt på filmduken dessa stora händelser och dessa få sekvenser innan Somme offensiven är välgjort mäktiga och inte minst full av paradox. Andra delen av filmen vilken är mera drömlik ser en svår relation mellan Percy och hans son Jack som spelas mycket väl av . Holland roll med i likhet med Sprider man lite för brådmogen utan att vara tråkig och han precis som fadern är helt övertygade när det gäller vetenskap. En film med ett tragiskt slut som berättar intressant öde på en mästerligt sätt

Robert Fogelberg Rota

En super film

En fanatastisk film

Tittle USS Indianapolis

Regi Mario Van Peters

Medverkande Nicolas Cage Weronika Rosati

Svenk distribution UP

Betyg Mästerverk

Mario van Petters bevisar med filmen “USS Indianapolis” att ahn ‘r en av dem bättre film regissörer som förekommer för n’rvarnade n’r han tra upp en dold historia av andra världs kriget och när han använder sig av tre stora artister film fotografen Andrzej Sekula  som skapar andra världs kriget med ett slags filter som påminner om den tiden Aga film men även med vårt tid digitala kraft, Robert A. Ferretti  utmärk aktion klippning som kommer minst i ett scen i vilken vi ser hur Garisson mycket bra spelade av afro amerikan Craig Tate försöker att få ut den som verkade hans rival den vita Alvin bra speladeav Joey Capone från fängelsen i skeppe och dem verkar fångade tills att man ser hur skeppet sjunker. Filmen bygger på ett sant historia hur kryssaren som hade transporterat delar av den första atom bomber vilken som bekant skulle träffa Hiroshima.. En film om en skepp är mest av allt en film om mäniskor som utgår dess besättning och inget bättre än nicolas cage skulle kunna ha presnterat dels frö hans kropps hållning kapten Captain McVay som försöke att pekas ut av den amerikanska militära domstollen som ett syndarbocke. Det är en mycket bra roll full av olika nyaser den av en rättfrdig lung kraftig män som vill bli på alla sätt och visa vara respekterade av hans underståtar men som visar även en annan del den att vara en interessant och kraftig män. Vi ser hans kärleks historia med frun Louise extremt välspelade av Weronika Rosati som han älskar mera än andra och hur han fungera som en far för dem män som följer honom. Den amerikanska flottan försöker att hitta en syndarbock och då frösvara han sig stark inte minst under rättegången. Det finns två scener i vilken Cage visar hela hans skicklighet när han har ett mardrömm i vilken hans ser hur han drömmer om möte med den som var hans högra arm den hårdkocka maskin officelaren McWhorter mycket intensiv spelade av Tom Sizemore väl känd för att vara en av dem bästa skådespalren som presentera krigs filmer eller när Mcvay möter den japanska ubot officelaren Hashimoto som spelas av Yutaka Takeuchi. Även denna är en gentelman som i någonting gymmd och onödigt som kriget visar både medmänsklighet och inte minst en vilja till ett dignitet. Möte när McVay är i höguniform och den andra enbrat i kostym är helt makarlös och vi är i ett form av epik med tvåmänniskor som har gjort fel. Förutom hur vi ser livet på denna kryssaren med alla dess problmer dem trånga utrymmet och den av ubåten vi kan se från långa tagningar det som är slående är hur många öde flättas upp som den av den kasige New York italo ameriksnak sjämän D’Antonio (Adam Scott Miller) och den timida sydsatdsbön Connor spelade av Johnny Wactor vilken slås för samma heta bruden Clara mycket väl seplade av Emily Tennant . Det finns i denna rivalitet även en form av social kritik eftersom hennes far Bill Riales bara kalade för dömamren kan inte acceptera hennes dottern  relaktion . det är en social kritik som för mig åtminstonde är inte helt vanligt i ett ameriksnak krigs film. Kriget är fångarde i hans fasan men även naturen i from av hajerna som angriper den förlisa sjömänner och kulturen från bravderna vid en film visning i en av calinfornen underbara bio och just den borliga interörer som visas alltid i långa tagningar som havet. Dem långa tagningra låter oss se allt och även känna med skådeseplarena låta oss infinna i bilden och det är inget tillfällighet när inte med spektkulära men helt vanlig effekter vi ser frölisningen. En annan roll som frö mig är interessnat är den av West (Cody Walker) en liten fyflaren och den som är motpolen och vänen skepp präst som spelas mycket väl av Thomas Jane som är inte en vanlig sådan. Det är en film som vill ifrågar sätta mycket inte minst den social och militära system men den fanatiska Lt. Standish mycket väl spelade av Callard Harris . En film som är mycket stark beskriver och underhåller oss mycket väl

Robert Fogelberg Rota

Nicolas Cage och William Defoe som bäst

Sällan så bra

Tittel Dog et Dog

Regi Paul Schrader

Medverkade Nicolas cage, William Defoe Nicolas Cage

Svensk distribution Scanbowx

Betyg A

Sällan har filmer varit både så nyskapande och även så avangardistiska i sitt utfroming som Paul Schrader.. vilken skulle kunna ha varit den film som den ungeQuintily tarantino skulle ha gjort under hans försat år . Historia början på ett femomenal sätt vi ser en avdankade heroinist mad Dog som är en av dem många roll i vilken William Defore gör en fantastisk roll dels när det gäller hans kapaciteter a komma inne både från den fissika först med sen i den psykologiska i denna psykopat som trots den brutala mord på en white Trash suverän speladeMelsisa Chelcie Lynn  Ali Wasdovich  och hennes dottern Melisma  bra gesatltad av Ali Wasdovich    ser vi hur han är mer och mer sympatisk varm och lojal och skulle kanske vara en hjälte. Det är en mycket bra andra roll eftersom den stora rollen i filmen är onekligen Troy bra spelade av Nicholas Cage. Cage har en aura som påminner av några av 1940-talet bästa film stjärnor som lyckas att föra skickighet och karsima till allt under denna fall en dandy ganseter som uppenbarligen kan hantera våldet på ett bra sätt men hatar den. Det finns någonting i honom som är både melankonisk och tragisk som vi ser mest i det som skulle ha varit ett våldsamnt bravat när han möter en prostiterade spelade av till vilken han berättar om hans borliga semester som barn vid nice ed Zoe en extremt stillade lyxprostitierade spaldes av Louisa Krause som är enbart interesserade i att tjänna pengar. Under denna scen vi kan lätt uppfata precis som i slutet vilken är en av dem scener i vilken dem caravaggio likanade dunkla vision av film foto av Alexander Dynan  kan komma till sitt rätta man ser hur troy är mycket lik en Don Quixottes. Det är just detta som glr rollen som sådan interessant och lyckas att placera filmen i en tradition av ganster som den av en slages närmonterade amerikansk hjälte en en hjälte som är en anti hj’’lte och söker ett salgs form av kontakt. Det ses tydligt fast tyvär är skådespelaren betydligt svagare i rollen av torpedo Diesel som spelas av v vilken skanr mycket av den mimiska förmåga som istället  utmärker både Cage och Defoe. Även Disel som är betydligt mer brutal i utforming av hans bravader när han får möta oc misslyckas att kunna övertala henne en unga vackert och rent av naiv tjetje madeleine som spelas av Chelsea Mee.deras dialog är viktig eftersom trots den video clipp art klippningen av Ben Rodriguez Jr vi ser ett salgs realtion med många av Hollywood klassiska filmer med ett hjälte som misslyckas att nå fram att komma till den lungt som det borde kunna ha. Däremot den realktion som försgår mellan den asiataiska Yolanta (Tora Kim ) och mad dog är så komisk. Den som blir filmens tragedi mest frö Troy är möte med en kvinnan officle Stunck som spelas mycket bra av Lauren Ashley Berry . Till sysnnes en lyx prostituerade med ett barnbarn till Diry harry. En vackert och yterst interessant verk som man måste bara se.

Robert Fogelberg Rota

Att film om en filmare

Fungerande introduktion till Woody Allens verk

Woody Allen
Regi: Robert B. Weide
Medverkande: John Cusack, Diane Keaton, Josh Brolin, Mariel Hemingway Scarlett Johansson, Sean Penn m.fl.
USA, 2012 Scanbox Entertainment

betyg A

Liksom Pablo Picasso har Woody Allen med sin egensinniga vilja blivit en kulturinstitution i sig själv. Hans filmer är högst personliga; Även vissa sidor som man lätt kan, och kanske bör, uppfatta som dåliga och svåra, har han lyckas presentera på ett roligt, lätt ironiskt och konstruktivt sätt. Det som är typisk för Woody Allen är att fotot nästan alltid är vackert och att hans filmer är extremt eleganta. Det kanske bästa exemplet på det är ”Midnight in Paris” som hittills verkar ha blivit hans största film i fråga om publiktillströmning.

I ”Woody Allen” lyckas Robert Weide, i en klassisk, mycket amerikansk och tv-mässig dokumentär, ta fasta på Allens elegans. Den bild som presenteras av Allen är extremt sympatisk och som en introduktion till Woody Allens verk fungerar den alldeles utmärk, trots att många av hans filmer saknas i presentationen av honom liksom hans kärlek till jazzmusik. Vi får, förutom en stillbild, till exempel ingen som helst introduktion till hans senaste film ”Scoop”, där Woody Allen är involverad både som skådespelare och regissör.

Dokumentärens form är också lite för enkel, men tar samtidigt publiken nära Woody och hans rutiner i det ständiga skrivandet, mycket annorlunda än vad han själv hade väntat sig.

Filmen har också andra problem. Visserligen visar den mycket fina klipp ur Woody Allens (eller Allan Stewart Koningsbergs) tidigare filmer, men filmen innehåller för många alltför korta intervjuer. Det blir uppenbart i intervjun med Martin Scorsese, som med sin bakgrund och ställning i Hollywood är en komplementär figur till Woody Allen; Intervjun går varken in på detaljer eller på att mer specifikt analysera filmer. Scorsese får alldeles för litet utrymmet medan John Cusack, intervjuad på en lyxrestaurang, i stället får för stort utrymme.

Förutom nutidsperspektivet, tar dokumentären fastna på Woodys barndom i Brooklyn, på familjemiddagar och hans kärlek för film, även om det aldrig nämns vilka filmer han såg och kanske kan ha påverkat honom och lagt grunden för hans tidiga talanger, först som kåsöroch senare som artikelförfattare.

Också några rätt roliga och vrickade episoder, som när han boxas med en känguru, visas upp. Dessa scener känns passade både som en förklaring till hans film ”Annie Hall” och som en inblick i hans privata liv tillsammans med Diane Keaton och hans samarbete medhenne.

Plötsligt får vi, utan större förvarning, veta att Woody Allen som ung jagades med bil av några ligister på en skolgård. Denna händelse borde kanske ha getts lite större utrymme. I övrigt läggs det för stor vikt vid ”Stardust Memories”, visserligen en bra film som har missförståtts i allra högsta grad. Man talar för lite om Ingmar Bergman, en av hans stora inspirationskällor. Temata död och religion, när Robert Weideintervjuar en katolsk filmforskare, är mycket intressanta, men är de verkligen så centrala? Handlar inte alla Woody Allens filmer mera om de individuella existenserna och deras problematik?

Det som är det mest bärande temat, och som har blivit en fläck i Woody Allens historia, är den berömda historien med Mia Farrow och den omdiskuterade kärleksaffären med deras adoptivdotter, som nu inte verkar uppfattas som så värst farlig. Numera är hon den fru som Woody har två söner med och allt verkar ha blivit bra för alla.

Robert Fogelberg Rota

Norsk film när den är som bäst

Socialrealistisk thriller

 Babycall
Regi: Pål Sletaune
Medverkande: Noomi Rapace, Kristoffer Joner, Vetle Qvenild Werring, Torkil Johannes Swensen Høeg m.fl.
Norge, 2011
TriArt Film

Den norska filmen “Babycall” i regi av Pål Sletaune är en mörk socialrealistisk thriller. Genom John Andreas Andersens fotografi, som tar fasta på det mörka och kusliga som finns i våra nordiska landskap, men också i sådant som stela korridorer, tar vi del av en mättad ensamhet och icke-kommunikation. Fernando Velázquez musik fyller vidare en viktig funktion genom att förmedla dröm- och minnessekvenser.

Berättelsen utspelar sig i en grå förort till en norsk stad. Här möter vi den unga kvinnan Anna (Noomi Rapace) som just tagit sig ur ett komplicerat förhållande och genomgått en svår skilsmässa från en man som har misshandlat både henne och sonen Anders (Vetle Qvenild Werring) grovt. Uppbrottet och flytten blir mycket svåra på grund av Annas specifika sätt att förhålla sig till omvärlden och hennes uppfattning om vad som är verkligt och overkligt.

Rapaces rollprestation i denna film är utan tvekan ett bevis på att Sverige har ett nytt fantastiskt stjärnskott i skådespelerskan. Hennes roll som Anna är mycket välgjord och det bokstavligen svider i hjärtat att se henne gå fram och tillbaka, vilsen utan någon som helst kontakt med verkligheten och nervös till tusen, som när hon skall försöka hämta sonen från skolan eller hennes oro när sonen befinner sig i skolan.

Ensamhet och icke-kommunikation gestaltas också väl, genom fokus på karaktärens inre problematik och svårigheten att greppa det som händer runt karaktären, av Kristoffer Joner i rollen som Helge, en timid expedit i en elektronikaffär.

”Babycall” blir under filmens gång mer och mer en skräckfilm som är ytterst skrämmande, eftersom den utspelar sig i den verkliga världen och i interaktion med en rad kalla, skoningslösa personer, såsom ”socialarbetaren” Ole (Stig R. Amdam). ”Babycall” är en film som lyckas blanda en social tematik med spännande thriller och får oss därigenom att tänka på de bästa Hollywoodproduktionerna, samtidigt som den också förmår anta ett kritiskt förhållningssätt.

Roberto Fogelberg Rota

Frank politik

I politikens vackra salar

Ministern
 Regi: Pierre Schöller
Medverkande: Olivier Gourmet, Michel Blanc, Martin Kuypers, Anne Azoulay m.fl.
Frankrike, 2011 Njutafilms

Det finns verk som, om de ses tio år efter produktionsdatum, kommer att betraktas som en dokumentation som beskriver en svunnen tid och dess olika inneboende strömningar. ”Ministern”, som utspelar sig i en modern tid, är en av dem. Vi får under en vecka följa en fransk transportminister bakom stängda dörrar i eleganta Ludwig XV-palats, något som tycks vilja säga att den franska republiken trots revolutioner, kejsare och presidenter bibehåller sin relation till en historiskt avlägsen monarki, mycket mer trogen etiketten än andra monarkier. Intrigerna utspelar sig dock inte i fina salonger eller under duellerande, utan i form av sms-meddelanden och hastiga presskonferenser.

Handlingen kretsar dock kring huvudkaraktären och ministern Gilles personliga politiska triumf, vilken ståtligt avslutas med en nominering. I Olivier Gourmets gestaltning är minstern en handlingens man, stark som en björn, som ägnar sig åt alla typer av laster såsom kedjerökning, supande och om han hade haft mer tid även åt kvinnor samt har ett behov av att visa upp sig själv.

Laurence Briaud står för fotot, elegant gjort med en digitalkamera, sedan klippt av Julien Hirsch, som med sina snabba klipp snarare verkar höra hemma i en amerikansk actionfilmtradition än i den tradition man finner bland franska filmer. Klippningen stöds vidare av ministerns hetsiga dagar och nätter vars tempo går hand i hand med Hirschs klippningsval.

Människor i filmen syns ofta i halva närbilder i trånga salar eller inne i bilar. Ministerns liv framstår som ett liv i behov av synlighet, samtidigt som det försätter honom i situationer där media och det snabba kommunikationssamhället ofta ger en felaktig bild av det skildrade och uppmärksammade. Innan den den tragiska olycka som han själv provocerar fram finns två mycket fina scener som ter sig högst symboliska för relationen mellan staten och ”människan”, en när ministern håller på att försöka smita från sin fru under ett firande och en när han dagdrömmer om att bli tillsammans med medlemmarna i hans kabinett.

Samtidigt är det mötet med den nya chauffören Sylvain Deblé (Martin Kuypers) som personifieras som den vanliga franska väljaren som visar på denna koppling mellan kabinetten och folket. Nästan lik en modern Obelix och mycket glad på grund av sitt arbete samt stum blir hans karaktär viktig i kontrast- och relationsskapandet mellan dessa sfärer.

Roberto Fogelberg Rota

Sean Beans genombrott

Vervremdungseffekt mitt i barocken

Caravaggio
Regi: Derek Jarman
Medverkande: Nigel Terry, Dexter Fletcher, Tilda Swinton, Sean Bean, Michael Gough, m.fl.
Storbritannien, 1986 TriArt Film, DVD, 2012

I ”Caravaggio” ser mannen med samma namn tillbaka på sitt liv, en berättarteknik som inte är så ovanlig som man tror. Medan Orson Wells nästan blev helgonförklarad i ”Citizen Kane”, fick Oliver Stone en utskällning för ”Alexander”. Problemet är att det liv som Caravaggio här lever i stort sett endast utspelar sig i nakna rum och det tidlösa men mycket typiska för barockens rum förvandlas i denna film till en plats som innehar 1600-talets rekvisita men också mycket av det som vi känner igen från den moderna tiden. Här finns skrivmaskinen, italienska tv-kommentatorer samt buller från tåg- och biltrafik. Dessa moderna inslag, som snarare för minnet till Berthold Brechts vervremdungseffekt, hade fungerat på en teaterscen. För en film är de störande.

Caravaggio är mycket väl gestaltad av två skådespelare; Dexter Fletcher samt den syniska och nästan libertinmässiga Nigel Terry. Den senare spelar en karaktär som föredrar män före kvinnor samt är våldsbenägen, vilket skapar ett resultat med en mycket fin rollgestaltning. Hans styrka ses främst i två scener: när han utkämpar en knivduell med sin älskade Ranuccio, gestaltad av Sean Bean, en av dem som kommer att svika honom under orgien i en katakomb där man presenterar Caravaggios mest omdiskuterade målning ”Amore profano”. Vi känner konstigt nog större sympati för honom än för den unge Caravaggio (Dexter Fletcher).

Tyvärr, med undantag för Ranuccio samt ytterligare ett par personer, är skådespeleriet mycket långsamt och alldeles för stiliserat (också filmen känns långsam och lång). Det verkar som om skådespelarna rör sig under vatten. Detta märks i rollen av den korrumperade Cardinal del Monte, som spelas av en mycket nertonad Michael Gough och av gästerna på festerna. Därmed blir Sean Bean i rollen som Ranuccio en frisk fläkt. Han är stark, full av liv. Vi förstår att han har sett och upplevt mycket. Scenen där han leker med pengar är en höjdpunkt i exempel på queerfilm.

Samtidigt förmedlar denna film en mycket egensinnig vision och blir ett konstverk där det går att beundra både det filmiska språket och det sätt som man med hjälp av Gabriel Beristains foto och George Akers klippning har återskapat vissa av Caravaggios målningar.

Roberto Fogelberg Rota

Häsatr och Stridsvangar

Med häst i krig

War Horse
Regi: Steven Spielberg
Medverkande: Jeremy Irvine, Peter Mullan, Emily Watson, Benedict Cumberbatch, m.fl.
USA, 2011 Walt Disney Pictures 

Steven Spielberg är en Hollywoods mest klassiska regissörer, mycket på grund av det faktum att han ständigt citerar och refererar till andra filmer och det genom att, i stället för att göra det på det övertydliga sätt som Quentin Tarantino gör, göra det på ett mer subtilt sätt, genom att anamma stilen.

Den genre som han nu, i och med filmen ”War Horse”, presenterar för oss är en krigsfilm, typisk för mellankrigstiden där melodramen fick beskriva de fasor som miljontals unga tvangs in i under perioden 1914 till 1918. (Titlar som också följer i detta spår är onekligen verk som King Vidors ”The Big Parate” och mer än alla Lewis Milestones ”På västfronten intet nytt”.) I ”War Horse” sker det genom att ge huvudrollen till en häst och genom de påföljande känslor som man framkallar hos åskådarna. Det är också en av hästscenerna, när hästen hoppar på en stridsvagn, som är en av filmens höjdpunkter.

Manuset är fint och finkänsligt, eftersom man med humor och distans i några få och korta drag försöker beskriva de olika karaktärer som tangerar hästens liv, inte minst hästens första ägare, ryttaren Albert Narracott (Jeremy Irvine) som kommer att ha ett nära förhållande till hästen.

Albert är den manliga huvudrollen. Han är ung och naiv, kommer från en bondefamilj i mellersta England och är inte helt olik folksagehjälten som, om man skall tro Vladimir Propp, alltid befinner sig i en olycklig position i utgångsläget, ofta kännetecknad av fattigdom och förödmjukelse.

Sedan kommer den första krigsdrabbningen. Med en kavalleridrabbning försöker britterna överrumpla ett tyskt läger, men attacken förvandlas till en dödlig fälla för britterna av tyskarna som med hjälp av maximkulsprutor bokstavligen skördar liv. Denna scen är enkel och i denna syns en av filmens stora kvaliteter, nämligen klippningen, gjord av Michael Kahn. Varje rörelse är precis och ytterst välklippt. Den ger rytm åt filmen och gör en ”Macduffe”; Det är frågan om en karaktär eller ett element i handlingen som bara skall skapa ett interesse och verka som ett vilseledande sidospår. I detta fall är det presenterat av Günther, väl gestaltad av David Kross. Han är lik Albert, men till skillnad från honom finns det kring Günther ett slags romantik som låter honom desertera och drömma om Italien. Är han Alberts spegelbild eller hans antagonist? Återigen lurar Propp i bakvattnet.

Men även familjens historia har sett sina slag, vilket uppdagas genom fadern, den alkoholiserade Ted Narracott (Peter Mullan), som har ett mörkt förflutet i boerkriget, utkämpat av bitter vid sekelskiftet och där grymma övergrepp mot civilbefolkningen begicks. Peter Mullan briljerar i rollen.

Också modern Rose, gestaltad av Emily Watson, är viktig eftersom hon alltid är presenterad i fattiga miljöer överfulla av prylar – exakt återskapade från tiden under första världskriget. Här känner man igen blinkningen till Stanley Kubricks ”Barry Lyndon” där Kubrick på ett detaljrikt sätt återskapade 1700-talet. Så springer tidens seder och bruk samt musik fram, diegetiskt presenterade. Synd är därför att musiken (John Williams) som visserligen vacker och stämningsfull, är lite för stark och spränger effekterna genom att gå händelserna i förväg.

Roberto Fogelberg Rot

Peter Dalle bland spioner

Överraskande film av Peter Dalle

En fiende att dö för
Regi: Peter Dalle
Medverkande: Sven Nordin, Richard Ulfsäter, Jeanette Hain, Axel Prahl, Allan Corduner, Tom Burke m fl
Disney Buona Vista

Betyg A

”En fiende att dö för” är en oväntade “svensk” film som visar att Peter Dalle är en mångsidig konstnär, som kan balansera det romantiska kärleksdramat i andra världskriget med sprängfull action, vilket för vårt minne till Alfred Hitchcocks ”Livbåt”. Dalle har varit mycket duktig som skådespelare, som i porträttet av den stora knarkboven i 1970 – talets Sverige ”Himlen är oskyldigt blå”, men han är ännu bättre som regissör.

Handlingen är enkel 1939 för att bevisa en tyskteori från 1912, arrangerade britter och tyskar en forsknings expedition vid Nordpolen. Besättningen på isbrytaren är rysk. Den ryske kaptenen ersätts av norsk kapten (Sven Nordin) då den ryske dödats av en isbjörn. För att hitta fossil tar man med sig en svensk sprängmedelsexpert. (Richard Ulfsäter).

Historien fungerar lika väl som en schweizisk klocka. Miljöerna är mycket väl återskapade och publiken får känslan av att vara med på plats och ständigt närvarande i handlingen.

Personligen är jag mycket imponerad av Göran Hallbergs fotografi, som är skrämmande ljust, uppmärksamheten ges till varje detalj från dryck och matvaror till vissa föremål som ett kors som radiooperatören bär runt halsen. Kors som kommer att betyda hans död. Scenen av hans strypning är en av de bästa actionsekvenserna som någonsin gjorts i den svenska filmhistorien. Scenen ackompanjeras av musik och beskrivning av det trygga Sverige i vilken den unge geologen Gustavs test spränger under sin utbildning. Denna scen står i kontrast till presentationen av filmens riktiga bovar, nazisterna vid marinministeriet.

Två av filmens duktigaste skådespelare är Leni (Jeanette Hain) den bildsköna, den hårda och aningen feministiska vetenskapskvinnan, och Friedrich (Axel Prahl) den äldre litet gubbiga kollegan. Vi ser honom när han försöker med en Hitler hälsning. Men han växer till en anständig människa i slutscenerna.

Han är ung, elegant, en aning knasig, och naiv. Han verkar lida av initiativet som tas av Leni. Han ser ut som ett direkt citat ur några av Alfred Hitchcocks hjältar mest av alla Gary Grant i ”I sista minuten”. Men filmens verkliga överraskning är den norska supande kapten, som läser Wolfgang Goethe och verkar ha otroligt mycket kontroll på allting. Lite skeptisk blir jag på de rysk/polska sjömännen (varför skulle de ha släktingar i Krakow som inte ens är en hamnstad), de verkar vara lite för lättlurade och brutala. Rolig är scenen som visar dem skjuta som galningar mot en isbjörn som är flera kilometer bort.

En mycket sympatisk film kanske inte så nyskapade, men mycket väl värd en eller flera Guldbaggar.

Roberto Fogelberg Rota

Glen Close som män

Queermelodram i tragisk värld

Tittle Albert Nobbs

Regi: Rodrigo García
Medverkande: Mia Wasikowska, Aaron Johnson, Glenn Close, Brendan Gleeson, Janet McTeer
Storbritannien, 2011 TriArt Film

betyg B

I centrum av historien “Albert Nobbs”, en queerfeministisk melodram, finns en mycket petig kypare med samma namn som arbetar på ett lyxhotell i Dublin på 1890-talet.. Han är alltid välkammad, kortklippt, perfekt, extremt hygienisk och prydlig samt omtyckt av alla både personal och den stränga och mycket osympatiska hotellägarinnan Mrs Baker, gestaltad av Pauline Collins. Personalen brukar gilla honom och hans regel är ”livet utan anständighet är inte värt att leva”. Snart upptäcker vi att karaktären Albert Nobbs, gestaltas av Glenn Close. Vi förstår historien. Det är frågan om en kvinna som, efter att hon upptäckt sig ha böjelse för andra kvinnor, bestämt sig för att gå klädd i manskläder. Det kommer att skapa problem.

Glenn Close, som ofta har gjort demoniska och mycket maktlystna roller såsom drottning Gertrud i Franco Zeffirellis ”Hamlet” eller markisinnan de Merteuil i Stephen Frears ”Farligt begär”, spelar här en mycket naiv, snäll och godhjärtad roll som påminner en del om Vittorio DeSicas ”Umberto D” men även om många av Charlie Chaplins roller. Fast den sistnämnda hade i det tragiska även någonting komisk – där Mr. Nobbs bara är djupt tragisk. Vi tycker verkligen synd om honom/ henne. Inte konstig att hon förälskar sig på ett mycket passionerat men alltid anständigt korrekt sätt i hotellets vackraste servitris Helen, gestaltad av Mia Wasikowska.

Helen är graciös och busig, men också djupt tragisk. Hon är alltid sockersöt och när hon har på sig sin ljusblå klänning ser hon ut som en liten prinsessa. Till skillnad från Albert är Helen sexuellt kokett och extremt målinriktad. Det går inte att undgå i den scen när hon full av iver lär Albert att kyssas i de romantiska möten som kyparen arrangerar i en park.

Att Helen först förälskar sig i Sean, gestaltad av Mark Williams, är dock ingen slump. Han är en person som har förstörts av samhället och dess penningfixering. Denne man är ung, vacker, bildskön och stark. I en scen försöker han laga värmeledningen genom att slå på den med en hammare; Han ser nästan ut som guden Tor. Han är förälskad på riktigt men han kan inte förmå sig att nå ut med sina känslor, mycket på grund av sina mindervärdeskomplex. Han misslyckas med att bli en ansvarsfull människa.

Men frågan är: Finns det överhuvudtaget i ett sådant samhälle där de befinner sig ansvarsfulla människor? Hotellvärdinnan utnyttjar sina medarbetare även när de är döda. Hon liknar en gam. Den unge herrn Viscount Yarrell, spelad Jonathan Rhys Meyers, är en vivör och otroligt depraverad liksom doktorn, gestaltad av Brendan Gleeson, som är ett äckel. Han är den skådespelare, som har lyckas mer än andra att gestalta ”den typiska irländaren” med mycket övertygande gester presenterar han ett fyllo, en libidinös och promiskuös figur. Han gör det så fantastiskt bra att man begeistras av rollen.

Roberto Fogelberg Rota 

Om madonna

Bra film som förenar europeisk och amerikansk film 

När man ser filmen ”W.E.” går det inte annat än att känna viss sorg och uppgivenhet, för trots att Madonna har regisserat en mycket bra film, har den behandlats illa, inte minst på Oscarsgalan och av kritiker. Det verkar ha förekommit en del förutfattade meningar om Madonna som regissör. Den som ser filmen kommer dock att se den slående likheten med Tom Fords ”A Single Man” och med ”The King´s Speech”. ”W.E.” har en form som alltid har varit uppskattad i Hollywood; en melodram med psykologiska undertoner.

I centrum av historien står en modern kvinna som lever i dagens New York, Wally Winthrop gestaltad av Abbie Cornish, som är gift med en brutal man, William, som misshandlar henne och gömmer sin ynklighet bakom masken av en till synes människoälskare. Han gestaltas av Richard Coyle. I rollen William, ser man styrkan i filmen som presenterar trovärdiga och väl gestaltade psykologiska porträtt men tyvärr något ytliga. William är en kvinnoplågare av rang och påminner om Wim Spencer (Ryan Hayward), som är den brutale marin som tidigare var gift med Wallis Simpson, gestaltad av Andrea Riseborough. De två kvinnornas respektive liv följs sedan parallellt i filmen och deras liv är livsöden som fångar.

Wally gestaltas alltid i sterila hus och korridorer, en miljö som tydligt sätter tonen i hennes situation då hon genomgår en befruktningskur. Wallis, däremot, rör sig friare i miljöer, men hon är samtidigt alltid bevakad av kameror, vilket placerar också henne i en instängd miljö, om än på ett annat sätt.

Miljöerna, även om Madonna skildrar vackra salonger och stramare engelska parker, är i dem vi mest ser fångenskapen, vilken plockas fram genom långa tagningar – så typiska också för vissa av Luchino Viscontis filmer. I dessa tagningar förmedlas stämningarna effektivt, men Hagen Bogdanskis foto är dessvärre lite för dunkelt; Det finns en saknad av ljus som gör de råa kvinnomisshandelsscenerna lite för arbetsamma och ger en konstig patina med klang av äldre foto.

Den del som handlar om Wallis är onekligen bättre på denna punkt. James D’Arcy spelar en sympatisk och mycket bestämd prins Edward som vägrar att bli vuxen och finna sig i traditionen, vilket syns 

tydligt inte minst i två scener: när han abdikerar – med en kameraåkning visas några av hans förfäders rustningar prydlig uppställda i en mindre sal – och under besöket i ett slumområde när han inte tillåts besöka folket.

Visst är de andra figurerna i kungafamiljen bara silhuetter, men deras närvaro gör filmen till ett komplement till ”The King´s Speech” som förevigade den officiella visionen av monarken.

Tyvärr fungerar Wallys kärlekshistoria sämre; inte för att Oscar Isaac är en sämre skådespelare än James D’Arcy men för att rollen känns lite mer osäker och schablonmässig. Han får även stå för det komiska i handlingen och med detta lyckas han bra.

Filmen är mycket målerisk och varje detalj är kurerad. Precis som den venetianska målaren Pietro Longhi, tar Madonna fasta på människornas grupperingar och under auktionen av Wallis ägodelar skymtar några kända profiler, så som den lettiska skådespelerskan Aija Terauda, känd för medverkan i några tv-serier, och Randall Paul, som känns igen från Stanley Kubricks ”Eyes Wide Shut”. Dansen blir viktig och det är det enda ögonblick som tillåter rockmusik av Sex Pistol ”Pretty Vecan”. I denna stund kan kvinnorna vara sig själva.

Sofia Masanobu

Rysk avagard

Övertygande teatersatir på film

The Practice of Beauty
Regi: Viktor Shamirov
Medverkande: Pavel Savinkov, Viktor Shamirov, Yurity Kutsenko, Kseniya Radchenko, Konstantin Yushkevich m.fl.
Visad på KinoRurik

Varje år presenterar föreningen Sällskapet Ryska huset filmfestivalen KinoRurik som i Stockholm och Uppsala visar några av de bästa ryska produktionerna. Det är ofta frågan om mycket bra filmer som kommer från ett land som kanske känns avlägset men som trots allt ligger mycket nära och har intressant kulturellt utbyte med Sverige.

Festivalens invigningsfilm är ”The Practice of Beauty”, en övertygande film att inleda med. Denna visar med en satirisk blick upp dagens Ryssland, sett genom några teaterskådespelares ögon. Dessa är eländiga och konstiga individer som rör sig i en verklighet som inte är den minsta glamorösa eller vackra;

Ett mindre teatersällskap skall turnera med något kostymdrama längst en av de stora floder som finns på den ryska slätten. De åker tåg och bor på enkla något skumma landsortshotell.

Bland de fyra skådespelarna (med samma namn som de verkliga skådespelarna) finns Pavel Savinkov, en mycket begåvad människa som samtidigt uppvisar tydliga tecken på våldsamhet och självupptagenhet, vilket gör honom till en ynklig figur. Han är stjärnan i det patriotiska tv-eposet som heter ”Port Arthur”, kanske det största ryska nederlaget någonsin. (Nyligen har han varit med i någon hemsk spionhistoria på filmduken.) Vi har Viktor Shamirov som är en lyckad skådespelare, men som misslyckats med sitt privatliv och har otroliga komplex på grund av sitt judisk/polska ursprung.

Den tredje är den hysteriska Yurity Kutsenko som har spelat polis i några serier och visar sig vara mycket konstig med sina huliganfasoner. Den fjärde är Kseniya Radchenko, som gestaltar en ung elev. Hon är rolig, seriös och listig, med undantag av att hon spelar med i de andras dårskaper. Hon har ett kluvet förhållande till all form av sex. Männen, inklusive turnémanagern Ivan (Konstantin Yushkevich) som är en lite allt i allo, börjar försöka få ett förhållande med henne.

Ju längre in i filmen vi kommer desto konstigare blir fotografiet och samtidigt blir allt mer och mer rubbat. Här finns en problematik som också skulle kunna appliceras på Lars von Triers ”Idioterna”: ett överdrivet skådespel som tröttar ut åskådaren.

Maffiabossens livvakter och poliser är rent av hjälpsamma, vilket snarare ökar känslan av någon form av uppgivenhet. Vi upptäcker i alla skämt och i allas konstiga förhållningssätt en djup melankoli samt ett vemod hos människor som har misslyckat med sina mål och drömmar i ett samhälle som verkar vara alldeles för komplicerat. Vi har sett misär och problem i många ryska filmer. Skillnaden denna gång är att de som lever i slummen denna gång verkar trivas med det. Jag är verkligen imponerad och jag anser att det finns en röd tråd mellan denna film och verk som Gogols ”Revisorn” men även till den tidiga sovjetiska avantgardteatern.

Roberto Fogelberg Rota