Mästerlik i den australiensiska öken

Alice i underlandet i den röda öknen

Titel Tracks


Regi John Curran


Medverkande Mia Wasikowka Adam Driver , Ronley Minturas


vensk distribution non sto Etraimant


Betyg B


Ibland Hollywood lyckas att presentera verk som är både allmängiltiga och sånt ör fallet hur med hjälp av Mandy Walker utsöka fotografi en av 1900-talet märkliga bedrifter när den unga Roby Davidson dotter till en jägaren och färmaretog sig från den centrala Australien och den lilla staden av Aice Springs till den indiska oceanen med enbart tre vuxna kameler och en lite sådan i extremt såra förhållande. Om upptäckaren från 1800 –t alet som skulle sluta med den berömda Lawrence of Arabia (vilken är kanske den absolut sista av dem ) brukade vilja föra civilisation i helt utforskade och obebodda stället ville Robyn göra någonting helt annorlunda att gå så pass långt som möjligt från den för att söka sig själv. Det som vi ser i denna historia är hur hon har haft ett långt till lycklig barndom och ser ständiga bilder av dels hennes hund men även av fadern som spelas mycket väl fast mycket distanserade Robert Coleby som inte verkar säga någonting helst till dottern och lämnar till henne enbart ett kompass som hon senare kommer att tappa bort. I början ser vi hur Robby kommer till den lilla western likade stad i vilken några fulla cow boy liknade jägaren riktar fulla ett gevär till henne. Vi förstår från att hennes mjuka kläder ofta helt täckande och bekväma förutom när hon för att provocera Richard Snolad (en mycket duktig Adam Driver) visar sig enbart i tossor. det finns en stor spänning mellan dem eftersom han som har arrangerat denna resan förstår inte att flickan är djup annorlunda från dem andra personer som han känner.   Redan den halv långa blonda panget visar att hon är djup annorlunda från alla andra från dem permante överviktiga turist kvinnor till de långhåriga väninnor Jenny (Jesika Torval) och till syster Marg spelade av Emma Booth med ett nästan viktoriansk högt hår uppsättning   . Väggen ut från civilisationen är gradvis och vi ser hur hon först når dem skakiga men ändå hemma trevlig liten hotel som är belägg vid alice Fall för att sen möta den avskyvärda. Kurt Poste (Reinar Block) . denna läskiga alkaliserades bonde brutal och svårt är den person som blir Roby första mentor moch introducera ett temat den av eländen . Senar har vi möte med den riktiga adoptiva fadern. som är av afgansk kamel födaren som är mycket mera kapabel och trevlig än den avsevärda  fulla cow boy liknade jägaren riktar fulla en gevär tisalay Mahomet (John Flaus) vad som ursprung. Kamelerna är också viktiga eftersom dem presentera natur krafter,. Stora mäktiga och vilda blir den Rodyn samhälls partner med dess mäktighet och vi ser hur samtidigt som hon lär sig att tämjä dem lär Rodyn även att tämja sig själv. Den ständiga marsch från civilisation  I den lilla övergivna huset efter besök av hennes familje börjar hon lite i taget av minans barndomen och för möte av den person som lite i taget kommer att förvandlats i historiens gång till ett roll som liknar den av den galna hatt makaren i ”Alice i underlandet”. Jag citera denna arketyp av två anledningar dels att den resan som hon och Robny gör är mycket lika eftersom den är i första verket den av tjetjen som skapades av Lewis Caroll och sen det finns i likhet med hur Mia Wasikowka hade tolkat henne nyfiken och modig men även skörd. Denna sårbarhet ses tydligt i två episoder när hon är tvungen att skjuta några kamel hingstar som skulle förmodligen ha angripit henne för att paras med henens honor och när hon möter ursprungs befolkningen vo ser tydligt den svåra elände i vilken dem befinner sig och hur pass mycket civilisation har gjort dem till misstänksamma och inåtvända. som presenteras av den äldre . Möte med blir lite i taget mer påtagligt .Allt bland dem trots den höga värdighet och generositet som dem utstråla precis som den med fotografen Ricky vilken har en annat bild från naturen den av Natonal geografic med hans stereotyper och myter. Öken och dess färg blir inte enbart rena men även precisa och djup intressanta. En film som visar många intressanta bilder och en fantastisk stämning. Det är svårt att föredrar ett episoder men för mig är den i vilken huvudrollsinnehaverska kommer till en övergiven gård och där får hon tillfälle att bada lik en sjöjungfru i en cistern. Allting verkar stämma och filmen visar en kraft som är den av ett riktigt möte med naturen. Det är inte ett hotande sådan eller någonting som romantiker betackade utanför men en natur i vilken människa lever i lugnt och ro och respekt. En mycket fin film upplevelse.


Robert Fogelberg Rota

Stark Biografi

Luc Bessons absolut bästa film





”The Lady” är Luc Besson senaste film, en mycket bra film. I Stockholm visades den först på Stockholms filmfestival, var regissören introducerade den. Det är en film som bör ses eftersom den handlar om en av de absolut mest beundransvärda personerna på jorden, nobelpristagaren Aung San Suu Kyi. Hon porträtteras mer än gestaltas av en kinesisk/malajisk skådespelerska Michelle Yeoh. Aung San Suu Kyis make Michael Aris spelade av David Thewlis de kämpar för demokrati mot militärstyret i Burma. Tyvärr är denna historia inte slut än och det är synd att filmen inte fick något Oscars pris.







Fotografiet är magisk och lyckas balansera två verkligheter. Den i Burma full av ljus, ståtliga guld liknande färger och verkligheten i England och Norge i gråbrun ton den så kallade ”civiliserade” världen. Vi börjar med det brutala mordet på Aung San Suu Kyis fader utfört hastigt och utan några som helst förvarningar av några unga militärer. Filmen fortsätter med reportage bilder av vårt fönster mot världen, Tv:n, till fram 2007. Bilderna ackompanjeras av stark melankolisk elektronisk musik. Vi ser buddistiska munkarna i fredligt demonstrations tåg 2007. Omvärlden visade naturligtvis inte det minsta tecken på att stödja eller hjälpa dem. Burma blir porträtterat på ett sagolik sätt, precis som berättelsen om prinsen i sagan (dvs generalen) berättar för sin dotter. Tyvärr slutar allt i en mardröm. Yeoh försöker anstränga sig att vara en helt normal person, en levande medelålders kvinna, som har en djup passion för sin make som med åren blir allt starkare.





”The Lady” är först och främst en kärlekshistoria, ett förhållande mellan två viljestarka men ”vardagliga” personer. Formen i vilken Luc Besson berättar historien är den av melodramats, vilket innebär, som Stanley Kubrick brukade säga kampen för det goda i en grym och orättvis värld. Besson använder sig mycket bra av finkänslig musik (Eric Serra ansvarig för musiken) och av omgivningen som framhäver verkligheten (Thierry Arbogast ansvarig för fotot). Det är ett djupt melankoliskt sådan, som använder sig av ironi mot makthavarna, som man driver med för att visa hur svaga och ynkliga de är. Porträtten av militärer är övertygande eftersom de är skjutgalna och brutala men även mycket oroliga och håller fast vid vissa äldre traditioner. De är skrockfulla. Det ses tydligt i den gestaltning, som Flint Bangkok gör med psykologi, han går till en spågumma, som har några märkliga ansiktstatueringar. Han lyssnar på sina grymma och korkade av underståtar. Alltid iklädd ett par solglasögon, alltid beredd att visa upp sig i en ståtlig paraduniform. Det sker trots att han är en grå eminens. Han rör sig enbart i opersonliga korridorer som är typiska för hans diktatur eller i trånga dunkla gatumiljö. Hans manlighet är ett bevis på våld.





Det finns en scen som är betydelsefull och förklara mer än allt annat bilden av det grymma och absurda sätt på vilket diktaturen fungerar när man tvingar några av de demokratiska aktivisterna gå i djungeln på ett minfält och mobbas av några regeringstrogna milismän. Klippningen, som Julien Rey ansvarar för, fungerar utmärkt eftersom den lyckas att ge en klar och stark rytm till händelserna





En film som man bara måste se.





Robert Fogelberg Rota



Forza Paolo

Titel Den Stora skönheten

Regi Paolo Sorrntino

Medverkande: Toni Servillo, Isabella Ferrari, Sabrina Ferilli, Giorgio Pasotti, Giovanna Vignola, Carlo Verdone, Roberto Herlitzka, Francesca Golia m.fl.

Svensk distribution: TriArt Film

Betyg A

Få Oscar pris har enligt mig varit så väl förtjänta, som Paolo Sorrentinos för ”Den stora skönheten”. Klippningen som presenterats av Cristiano Travaglioli är mycket intressant och det varierade fotografiet av Luca Bigazzi påminner om, trots att verket spelats in under vår samtid, det bästa som finns i Caravaggios måleri. Alla skådespelarna är ytterst väl valda. Historian är ganska enkel vi får följa en intellektuell mans livskris. Jep Gambardella har valt att leva på ett ytterst vidlyftigt sätt. Baktalarna är inte ovanliga i Italien och inom den italienska filmen. Det finns mycket av Federico Fellinis ”Det ljuva livet” i Sorrentinos verk men den är också ganska annorlunda.

Vi kastas in i en virvel av fester på terrasser med latin amerikansk musik och sexiga kvinnor sedda med Jep Gambardellas ögon. Han spelas mästerligt av Toni Servillo. Vi får lära känna honom. Det sker lite i taget i början verkar han ingenting mer än en äldre version av en Casanova, men senare kommer vi att upptäcka hans verkliga jag. En kompromisslös intellektuell, som lyckades upptäcka några bluffar i det kulturella livet och tyvärr handlar det ofta om kvinnor, som till exempel kan vara performance artister eller väninnor. Det sker på ett bittert sarkastiskt sätt. Detta agerande kan väcka åtminstone hos mig ett slags obehag, som när han till exempel angriper en av sina bästa väninnor. Denna hårda sidaavtar dels i mötet med en förstörd överklassdam Orietta (Isabella Ferrari) men även i mötet med Ramona en skönhet, som håller på att gå mot en solnedgång som spelas av en känd italiensk komediant Sabrina Ferilli. Denna roll är extremt intressant eftersom den öppnar Sorrentinos film till en bearbetning av en kult roman i vår tid nämligen Lewis Carrolls ”Alice i underlandet”.

Trots att Ramona ser ut som en mörk, vild och självständig skönhet är hon inte helt olik den lilla flicka, som tvingas av sina föräldrar att kasta färger på en duk. Denna scen är verkligen hemsk men vacker och vi möter personen som öppnar portarna till alla palatsen. Stefano (Giorgio Pasotti) den haltandefastighetsskötaren som äger nyckeln till Rom alla palats. Vi förstår att det är han, som är den galna hattmakaren och att både Jep och Ramona är lika mycket Alice i underlandet. Jep har Peter Pan syndromet och det är hans räddning, som ses mest av sättet på vilket hans chef, dvärg kvinnan Dadina (Giovanna Vignola) behandlar honom och på hur Romano, som spelas av Carlo Verdone Italiens Woody Allen betraktar honom. Romanosaknarallt som Jep har vidlyftighet, framgång, välstånd men kan även se Jep för det som han i själva verket är en trevlig och generös människa, som följer skönheten trots att båda två är till åren gångna.

Romano måste fly från Rom (han har helt enkelt inte råd att bo kvar) och Jep måste stanna enbart på en viss plats i den nattliga divisionen. Jep förhåller sig skeptisk till religion fast han har en egen spiritualitet, som är djup och annorlunda än den officiella kyrkans. Cardinalen spelade av Roberto Herlitzka är varken negativ eller positiv - bra eller dålig precis som den helgon förklarade nunnan (Francesca Golia). De är helt ointresserade av spirituella frågor, men termen katolsk (på grekiska betyder universell) kyrkan är ett globaliserat Disneyland.

Vi kan bara låta oss begeistras av staden Rom men vi kan inte bo där och även romarna kan inte göra det. Festerna håller på att försvinna nu eftersom Italien är det land var den ekonomiska krisen har slagit hårt, kriminalitet har ändrats och kyrkan har på grund av den nya påven Bergoglio av italiensk ätt, men formad i Syd Amerika, påbörjat ett omfattande reform arbete.

En film som man bara kan blir betagen av.

Robert Fogelberg Rota

My name is Herkulse

hekulse.jpg

Underhållning på högsta nivå

 

Tittel The Legent of Hercules

 

Regi Renny Harlinn

 

Medverkande Kellan Lutz Gaia Weiss

 

Svesnk distribution Disney Sonny

Betyg B

 

Få mytologier har haft så framgång som den grekiska och har varit sp framgångsrika som den grekiska under flera kulturer området och har spänt sig vidare. En av dem mest populära har varit Herkules och på regal skeppet wasa har vi flera skulpturer som presentera honom. Nu har Renny Harlin med hjälp av fotografen Sam McCurly och musiken av Tumas Kantelinen en mycket bra filmen som ger en ny tolkning av den halv guden. I början är vi vid ett sjö slag när kungen Afitrion landar vid Argos. Är är vi av den mycket väl använda och vi är inne i händelserna. Vi får skåda ett strömning och ett fantastisk duell mellan kungen av Argo och inkräktaren Amfitryon Scott Adkins som spelar ett mycket övertygande böven. Dem panter likande rörelserna kraften i hans spel gör av denna figur inte ett komisk sådan men ett riktig hårt och skoningslös tyrann som snart hamnar i bråk med fru Alcemene somRoxanne McKee blir ett intressant bländning av ett madonnan men även ett strak och självständigt kbvinnan som med Zeus hjälp för Herklues . Den kommer snart att bli ett muskulös och bildfager ung män som möter kärlek i hebbe sällskap prinsessan av Grekland som spelas av Gaia Weiss. Deras relation utvecklas i ett berg landskap (filmen är utspelad i Bulgarien) som påminner mycket om den fiktiva Arkadien och vi möter den lite mera känslor mäsiga antagonister Ichiples som är i Liam Garrigan en frusterade ung män som äsakr hebe på riktig. Den enda vav dem underverk som finns kavar från traditionen när han stryper med egna hämder lejonen av namyrya. Det som jag tycker är mycket likade är att föra samma i Herkules berättelse även ett biblisk sådan den av Kain och Abel som läs med hjälp av Frederich von Schiller ”Rövarbandet”. Fast det tas med hjälp av en av dem andra berättelse som är den av Galdiator Dem secner i vilken förutom slaget i öken i vilken vi ser den sofistikerade och övermänskliga krigaren Tarak som presenteras mycket bra av Johnathon Schaechoch vi kommer att ses spännande scener av gladiator spel som kanske känns inte så hemma i den antika Grekland men mer av Rom. Det som ges är stora panorering i vilken .n den av Kain och Abel som läs med  vi ser satdior som är fulla och amfiteatern på Sicilien i vilken Hercules måste tillsammans med den loyala vän slås mot diverse monströsa fiende. Scnerna är imponerade och klippningen för vilken ansvara Vincent Tabalion med grova fast välgjorda ger ytligare en dimension. Den stora problem för mig äratt historia är kanske på grund av dess arketyper lite för enkelt och förutsägbart även om det kan verka att i slutet finns någonting som inte stämmer. En film som är mycket underhållande och verkligen mycket bra.

 

Roberto Fogelberg Rota

Sydkoreanska talnger

Den sydkoreanska filmen

 

Stockholm och biografen Zita har gästats av den sydkoreanska filmfestivalen ”Seoul Stockholm”. Den syd koreanska filmen har inte varit helt ovanlig i Sverige under början av 2000 talet mycket tack vare det arbete som presenterades på Stockholm filmfestival av Johannes Palmroos, som idag är ansvarig för den sydkoreanska filmfestivalen. Tillsamman med den unge forskaren Jjinju Ahn och den sydkoreanska kultur attaché Gabine Sok har Palmroos ordnat så att jag har kunnat intervjua Rhee Jin –woo, som är den regissör som har skapat filmen ”Stay with me”.

 

Lite om filmens handling. I utkanter av Seoul lever överklasskillen Iso (Jang Yoo-sang). Han en känslig kille som just har förlorat sin mamma. Iso är mycket tillbakadragen. Han verkar lida av problem med sin fars personlighet. Fadern är en känd affärsman, som har åldrats tidigt. De lever tillsammans i en lyxig och kall lägenhet. Iso skall börja på en offentlig skola. Där hamnar han i samma bänk som skolans Lolita, Hayun (Yun-kyung Ha). Allting är grått. Vi vet redan att tjetjen är känslomässigt instängd dels av ett gäng killar, som bor nära henne och har skapat ett litet samhälle under den karismatiska ledaren (Ha Yoon-gyeong). Hennes mor är sjuk. Vi vet att hennes far är en känd brottslig. Filmens fotografi visar mycket realistiskt och dess direktör Sung-taek Lee i samarbeta med klippare Hee-young Choi ger känslan av dels realismen men även av att vara instängda. Det är ingen tillfällighet att vi enbart är i moderna lägenheter i fashionabla kvarter. Iso börjar kurtisera Hayum och blir vän med skolans värstingar som han följer med under olika bravader, såsom små stölder men även i ett gatubråk med några ungdomar från en annan skola.

 

Filmen får en tragisk vändning när Hayuns mor dör och hon måste ta hand om sin far den brutala In-gu Huh.  Flickan är prostituerad och har enorma problem med en kund. Oväntat sker ett mord och man upptäcker en mystisk gammal kvinna som är farmor till Hayun.

 

 

 

Hur fick du idéen och hur blev filmen finansierad?

 

Väl jag har alltid varit mycket intresserad av film men även av någonting som är typiskt i Syd Korea det att vi har en rätt stor social spridning i täta bostadsområden. Det är inte helt ovanligt att personer från olika samhällsklasser går i samma skola. Sen finns det områden med det som ni i Europa kanske skulle kunna definiera som miljonprogrammet. I dessa områden skapar unga människor sitt eget samhälle med precisa regler. Jag kommer från en välmående familj. Jag var en plugghäst och under hela min skoltid beundrade jag dessa värstingar. Jag gjorde några kortfilmer kritikerna gillade dem. Jag började dels med hjälp av några vänner och släktningar och senare hjälp av found rising lyckades jag att producera filmen. Det blev mycket lyckat och jag kunde fullfölja mitt projekt som nu går vidare.

 

Vad hade du för kamera och hur många spotlight?  
Det var en Cannon C300 en digital kamera och 9 spotlight. Det var min super duktiga fotograf, som kontrollerade ljuset. Jag förlitade mig på mina medarbetare. Jag hade en liten budget. Truppen var 7 personer men emellanåt var vi max 15 då alla var närvarande.

 


Jag tycker att scenografin är mycket bra.
Det var mycket svårt att hitta platsen, jag sökte. Sen tog jag en plats som jag fick tillstånd att filma på. Svårast var det att hitta Iso hus och sen det som var farmors. Jag fick först tillåtelse på en plats men de ändrade sig så jag fick välja en annan plats. Det var mycket rörigt innan allt blev bestämt. Jag var tvungen att ta ny plats 3 dagar innan vi skulle börja spela in. Jag filmade i Seoul och i Kokry province Kyungido Bucheon nära Seoul.

 


När det gäller spelet hur kunde du uppnå det naturliga arbetade du med improvisationer?
Huvudpersonerna var mycket professionella och jag programmerade allting innan. Vi använde en bra storyboard som jag hade gjort för att kunna kommunicera. Vi diskuterade och jag gick igenom planen med skådespelarna. Det var för mig mycket viktigt att få ett flöde som skulle göra filmen så realistisk som möjligt

Hur kom det sig att farmor var kristen?
Det blev så eftersom det fanns kristusstatyrer i farmors lägenhet hon ville inte ändra på någonting. Det blev en mer naturlig atmosfär. Det är helt enkelt som om jag befinner mig i naturen. Farmor är mycket mystisk. Det var den aspekt som jag ville försöka få känslan av. Hon har haft ett mycket långt liv och vi kan förstå de mystiska stunderna. Jag anlitade en teater skådespelerska för rollen, Yongsun Kim. Hon skulle presentera vår ursprungliga lantbruks kultur, som för många unga människor verkligen är mystisk. Det passade även bra med slutet av filmen, som är öppet vi vet inte vad som kommer att ske.-

Hur var det med skolan?
Det är en typisk skola i denna provins.  Ingeting mer märkvärdigt. Jag ville även visa hur hård vår är skola.

Kan du säga mig lite grand om lärarinna?
Hon är en känd teater skådespelerska jag tog henne efter rekommendation från en annan regissör hon kunde göra det bra. Hon hade den rätta personligheten hon heter Kim Nam-jin

De två fäderna och deras kontrast hur kom den till? Jag tycker att en var sympatisk medan den andra inte var det men sen visade han sig mer mänsklig?
Isos far är en tråkig personlighet men han skulle inte vara en negativ figur i själva verket gillar han sonen riktigt bra. Han har försökt visa att han är motivet till vilket flickan Hayun skulle ha lämnat platsen en riktig skurk inte direkt men mer indirekt. Skådespelarna är inte så kända nationellt utan mer lokalt de har aldrig fått möjlighet att visa sig i större sammanhang. De hade ganska små roller. De är mycket begåvade och professionella. Jag tycker att de visade det bra.

Killen som knivskadades vad har han för typ av roll?
Jag tycker att han var super intressant när jag skrev hans roll var han ytterst negativ. Han får mer och mer kontext. Han har olika problem som kommer fram. Han är bara ung och ett mycket intressant offer för sin ensamhet och sina familjeproblem. Jag skickade pressmeddelande till studentteatrar och studentorganisationer och så dök han upp. Jag förstod att han var bra när jag såg hans bild.  Jag tog honom och han skulle övertyga mest när han grät. Jag ville ha någon som kunde vara ”den vanliga”. Jag tycker att Seo-jun Lee gjorde en super roll. Han har dels en bra sida som är när han tar hand om de yngre barnen, men är även hård och själv destruktiv. Han blir en slags James Dean och han söker döden. Jag blev mycket påverkad av James Deans filmer. När han gråter i slutet skulle det visa hur osäker han var.

Huvudskådespelerska vad kan du säga om henne?
Relationer mellan henne och de andra kvinnorna är den att kunna vara instängd att kunna finna sig i att vara instängd omringad av personer, som hon uppfattar det. Ingen var intresserad av henne förutom lärarinna hon blev helt enkelt en moders gestalt. Jag vill beskriva hela detta samhälle var unga personer väldigt lätt kan bli vänner. De är mycket mer spontana. De kunde bli vänner på ett mycket lätt sätt. Fast hon bär på en hemlighet som är den att hon har gonorré vilket är mycket hårt för henne.
 

 

Iso spelar piano. Musik är ganska frånvarande i filmen kan du förklara varför?
I Syd Korea har de som värstingar hög status hos ungdomar. Studenter som Iso ser upp till dem och det är av denna anledning som de visas mer. Det är därför som han slutar spela piano. Jag ville ge honom någonting som skulle göra honom annorlunda. Jag hade svårt med rättigheter för filmmusiken så därför det blev ganska lite.

 

 

 

Det finns en större bov som är kunden till huvudrollsinnehaveskan han spöar upp killarna och blir knivskadad?
Han är en del av kulturen enligt vilken studenter mest tjejer rymmer från skolan. När de rymmer möter de sådana personer och det är därför som hon kunde möta honom. Jag ville hitta en person som var stark. Han var inte så stor men han var fysiskt lämplig. Hans roll är enbart den som en ligist (Jungdo Huh). Han är bra på att spela helt enkelt och är trovärdig i dessa scener även om han är ganska liten. När det gäller bråket med de andra studenterna frågande många om de kanske var kineser, det finns en stor skillnad. De är koreaner de var två killar från andra skolor ingeting mer än det. Det är en tupp fight

 

.
Vilken kommer din nästa film bli?
Jag vet inte det finns mycket att göra när det gäller distribution av min film ingeting är ännu bestämt.
 

 

Har du någon svensk favorit film?
Ingmar Bergman med all säkerhet jag gillar hans religiösa patos men jag gillar även filmen ”Låt dem inte komma in” en bra film. Jag är mycket imponerad av dessa två herrar Daniel Alfredson och Ingmar Bergman

Roberto Fogelberg Rota

Western a la Tarantino

images.jpg

En fullträff av Tarantino

Titel: The Hateful Eight

Regi: Quentin Tarantino

Medverkande: Samuel L Jacksson, Kurt Russel, Tim Roth, Jennifer Jason Leigh, Walton Goggins, James Parks, Demián Bichir, Oswaldo Mobray, Bruce Dern, Craig Strak, Michael Madsen, Zoë Bell, Channing Tatum m.fl.

Svensk distribution: Scanbox

Betyg: A

Quentin Tarantino är en filmskapare, som man inte kan sluta prisa och efter ”Django” visar han sig vara en erfaren western regissör med ”The Hateful Eight”. Det är en annorlunda western som utspelas i ett snötäcke landskap i Wyoming efter amerikanska inbördeskriget. Tarantino använder sig av Robert Richardson som filmfotograf och 70 millimeters format som gör bilden på duken större och bredare. Med hjälp av Fred Raskings klippning lyckas de att främlingsgöra skådespelarna och händelserna från den historiska konflikten och reflekterar över våldets absurditet. Det är en tematik som har påverkat Tarantino sedan ”Reservation dog” våldet och ”gore” är starkt stiliserat. Det påminner om sättet på vilket Sam Peckinpah byggde upp sina westernfilmer. När vi början av filmen ser diligensen, som kommer i ett snötäckt landskap ser vi att diligensen kör förbi ett Jesus kors då förs tankarna till Tarantinos vampyrfilmer. Där finns allt det blodiga och det psykologiska våldet, som är filmen ”The Hateful Eight” kännetecken (nästan en vampyr liknande historia).

I centrum av händelserna står Daisy Domergue (Jennifer Jason Leigh). Hon är sliten och helt täckt av tunga kläder. Hon är kvinnan som följs till hängningen av John Ruth, en ytterst burdus och aggressiv huvudjägare i vars roll Kurt Russel briljerar. Han är självsäker, brutal och autoritär fast rollen har även positiva sidor som ironi, en viss naivitet och värme. De möter Major Marquis Warren i vars roll Samuel L Jackson gör en stark självsäker och distanserade äldre version av Django. Han är svår gripbar eftersom han absolut inte är en hjälte eller en god karaktär men inte eller en bov och vi kan hålla med honom. Det som är kännetecken både för John och Major är deras patriotism och kärlek till USA personifierad av president Lincoln någonting som Daisy Domergue inte vill eller kan förstå.

Det tredje mötet är med sheriffen Chris Mannix, som tillhör denna oheliga allians, hans roll en sheriff som är en före detta gerilla soldat från sydstaterna, som presenteras av Walton Goggins, som gör sitt livs roll. Vid sidan av dem finns en av många clowner som Tarantino presenterar i denna film OB Jackson mycket väl spelade av James Parks. Sekvenserna med ”lazzi”, exempelvis Daisy med brevet och de blanka fotografierna är värda biljettpriset. Filmen blir än bättre när man möter de andra figurerna, som clownen Bob en ganska ovanlig mexikansk bandit spelade av Demián Bichir och två riktiga tungviktare som Oswaldo Mobray i rollen som dandy samt bödeln gestaltad av Tim Roth är ytterst övertygande och den äldre sydstat generalen Sandy Smithers som har Bruce Dern enorma erfarenhet och ypperliga gestaltning. Situationerna blir alltid hotfulla inte minst i relationen mellan den äldre generalen och majoren som till sist eskalerar (filmen delas in i många olika kapitel) i en berättelse om hämnden som majoren gjorde mot generalens son Cherster Charels spelade av Craig Strak. Detta bråk slutas med en plötslig upplösning.

De olika situationer är ytterst sevärda även när Tarantino citerar sig själv från ”Kill Bill 2” och hur man börjar berättelsen, liksom i en av Agata Christies bästa filmatisering, får åskådaren gradvis upptäcka vad som har hänt. Denna intrig har en karaktär, Joe Gage, som är mindre utvecklad och konstigt nog spelas den av Michael Madsen. Han känns lite lämnad åt sidan. Tarantino använder sig av långa tagningar och av alla möjliga vinklar, som gör så att filmen blir intressant. Det är även roligt att se i flash back regissörens skicklighet i komedi facket och mycket med en av Tarantinos favorit skådespelerskor före detta stuntkvinnan Zoë Bell, som även är duktig som komediskådespelare. Förutom alla olika och annorlunda tagningar det är just Tarantinos förmåga att göra film som fängslar. Det ses tydligt i hur Channing Tatum spelar den psykopatiska Jody. Filmen är en fräsch fläkt i western genre som har kommit tillbaka för att stanna.

Roberto Fogelberg Rota

Strak krigs skildring

Du har alla paradis och alla helveten inom dig

Titel: 13 Hours: The Secret Soldiers of Benghazi

Regi: Michael Bay
Medverkande: John Krasinski, James Badge Dale, David Costabile, Max Martini, Pablo Schreiber, Alexia Barlier, Matt Letscher, Toby Stephens m.fl.

Svensk distribution: UP

Betyg: A


Kriget mellan olika islamiska fundamentalistiska grupperingar och USA har gett upphov till många filmer och förutom Ridley Scotts extremt undervärderande ”Body of lies” är förmodligen ”13 Hours” den bästa eftersom den känns extremt trovärdig (jag är medveten om att det finns många som har diskuterad filmen och dess ideologi). Filmen visar varför mycket av den arabiska våren har gått snett åtminstone i Libyen dels på grund av Michael Bays säkra regi och med Dion Beebes foto samt klippningen av Piero Scalia.

Filmen börjar med repetoage bilder som visar lynchning av Gaddafi och förklaringen till varför Frankrike, Storbritannien och USA deltog i form av flygbombningar (även Sverige deltog aktivt). Revolten är för mig mästerligt fotograferad och har många toner i sandskalans färg men även en extrem färgsparkande verklighet, som finns i Nord Afrika. Vi ser folkmassor, som myllrar i staden Tripoli i Libyen (det måste ha varit helt omöjligt att filma det). Det är ett mycket speciellt land, som under en lång tid har varit av del av Italien. Landet en speciell arkitektur som scenograferna har lyckas återskapa.

Vi lär känna de två huvudrollerna. Jack Silva (John Krasinski) som är en bildskön och mycket känslig man, han är extremt orolig för sin familj och Tyrone 'Rone' Woods i vars roll James Badge Dale briljerar. Han är den perfekta militären. Några unga män som man lätt skulle kunna säga att de ser ut som terrorister eller unga araber som har varit och kollat på en fotbollsmatch stoppar de två amerikanarna. Det blir den första konfrontaktioner. Vi är verkligen långt ifrån den storpolitiska nivån alla politiska filosofiska skäl för kriget mellan USA och västvärldens värdringar är borta. Det är frågan om att överleva eller inte och allt börjar urarta. De arabiska patrullerna skulle lätt ha kunnat mörda amerikanarna men de är rädda för USAs flygattacker.

Det som jag anser gör ”13 Hours” så speciell förutom saknaden av all form av retorik är att man även presenterar arabernas tvivel, deras rädsla och deras vrede mot rasistiska YouTube videos. Amerikanarna talar mycket ibland för mycket och många av repliker verkar komma från en komedi. Araberna får utrycka sig mer med blickar. Det absurda är att CIA med den pompösa stilen, som nästan spelas, som en komisk relief av den rigida och rent av irriterande chefen Bob (David Costabile) vilken valt en mycket stor anläggning, som är lätt att upptäcka. Det är legosoldaterna, som har de vettiga lösningar och är respektfulla mot lokal befolkningen i ett land där man kan köpas ett raketgevär som souvenir. De är alla från den bastanta Oz (Max Martini), som verkar komma från TV serien ”Viking” eller den tatuerade Tanto (Pablo Schreiber) och den ”filosofiska” Boon (David Denman hans huvudreplik tycks tagen från någon pseudo vetenskaplig New Ages bok) trovärdiga och verkar förstå den svåra situationen. De är mycket mer vettiga och förhåller sig lite mer empatiska mot lokalbefolkningen än CIA agenterna, som skulle passa mycket bättre på Wall Street än i en krigszon. Den enda som verkar genomgå en slags förvandling är den kvinnliga agenten Sona (Alexia Barlier). Vi kan redan ifrån början se att denna kultiverade och raffinerade kvinna inte kan passa ihop med dessa borgar brackor men hon åtminstone försöker förstå för att kunna lösa den svåra situationen. De andra amerikanarna är personer med goda intentioner, som ambassadören eller de helt dumma som CIA agenterna, som med kollosal lätthet inte lyssnar och lägger på minnet vilken platsen är eller inte ens tar den rätta vägen dit. Den rent spektakulär biljakts scenen är trovärdig, och visar hur illa tränade terroristerna är.

Huvudscenerna är slut belägringen, liksom i Howard Hawks berömda ”Rio Bravo”, lyckas den lilla utposten hålla ut mot stor angrippar kraft. Det drammatiska inslaget är ambassadören och idealisten Christ Stevenson (Matt Letscher). Scenerna domineras av den motpol som är de rent urbanistiska bilderna, som presenterar Pentagons högkvarter. Där ledningen är informerad och skulle kunna ingripa genom obemannade flygplan, vilka mycket lätt skulle ha utplånat angriparna. Trots närvaron av många allierade i området, Italien, Frankrike och Storbritannien, förlitar amerikanarna sig bara på en mindre grupp av egna privata styrkor i Tripoli med två Delta force soldater som ser ut som en blandning av rockartister och neanderthalarna.

Denna spännande välgjorda och intressanta film som inte bara visas vara en patriotisk retorisk sådan. Där man inte förklarar varför man har lämnat bakom sig ett land i så dåligt skick. Den starka etiska scenen när en av terrorist ledarena, en till synes cool intellektuell typ, stirrar på offren med himlen som bakgrund (någonting som var typiskt i den sovjetiska filmen). Han ser på de döda med en blandning av förtvivlan och tänker på deras familjer, som kan ge anledning till några eftertankar. Tyvärr känns eftertexten mycket skolmässig.

Det finns en scen som i långa tagningar bäst beskriver, enligt mig, och förklarar den politiska situationen. Det är när några färgade legosoldater säljer missiler till amerikanarna. I ett spel av symmetri gör Bud (Toby Stephens) samma rörelser åt dem och till den libyska milisen som kommer för att hämta upp de amerikanska trupperna. Scenen ger en fläckfri dokumentär känsla, som bättre än filmen visar det politiska spelets baksida. Legosoldaterna är högljudda och mycket mer hotfulla än de aktörer, som vi har sett tidigare i filmen. Är det personerna vilka lejt dessa, som med Gaddafis enorma vapenarsenaler tvivelaktivt styr vissa delar av Afrika idag?
Roberto Fogelberg Rota